Yes! Brewdog finns hos ICA

Efter att ha varit på K-rauta och inhandlat färg så svängdes ICA förbi för att proviantera lite. Och eftersom vädret var bra så stod det grillat på menyn och då behöver man ju alltid en god öl att smutta på. Men när jag kom fram till ölhyllan så märkte jag att det var ovanligt urplockat, alla verkar ha tänkt samma tanke som jag, och till min stora fasa så var min nya folkölsfavorit Sir Taste-a-lot slut. Men fasa byttes snabbt mot glädje när jag såg att min lokala ICA-butik hade tagit in öl från Brewdog i sortimentet. Ett par flaskor av 77 Lager och Trashy Blonde lades snabbt ner i kundvagnen och kosan styrdes en stund senare hemåt. Hur smakade då dessa två öl? Jo det smakade mycket gott, faktiskt bland det bästa jag druckit i folkölsväg. 77 Lager hade en mycket trevlig beska och en härligt fruktig ton. Och Trashy Blonde var ännu godare och ett mycket bra substitut till Sir Taste-a-lot med sin smak av fruktig humle. Så om du är på jakt efter bra folkisar att dricka till sommarens grillade godbitar så tycker jag definitivt att du ska testa dessa två från Brewdog.

En skiva ur arkivet (Del 8)

Nu till en skiva som jag verkligen älskade när den kom 1998: Old Man’s ChildIll-Natured Spiritual Invasion.

Tyvärr så har den kärleken svalnat lite med åren och i ärlighetens namn så är den inte riktigt så bra som man tyckte på den gamla goda tiden. Dels så är skivans första halva, med apbra låtar som Demoniacal Possession och The Dream Ghost, överlägsen den andra, lite småtrista, delen .Och dels så är det lite för lättsmälta arrangemang skivan igenom. Det blir liksom väldigt glättigt att lyssna igenom plattan i ett streck och jag vill helst ha min Black Metal lite hårdare än den som finns på Ill-natured Spiritual Invasion. Men det finns också två mycket trevliga saker med den här skivan som inte innefattar själva låtarna i sig och det är omslaget och mannen bakom trumsetet. Först omslaget, denna fantastiska målning signerad Kris Verwimp som föreställer en skitmäktig evil krigare med en halvmeter långa spikar på axelskydden. Hur jävla coolt är inte det? Och sedan så har vi då mannen som håller i trumstockarna: Gene Hoglan. Mannen, myten, legenden. Hade det inte varit för Gene så har jag väldigt svårt att tro att plattan hade haft sin sköna sväng. Ill-natured Spiritual Invasion håller allt som allt bra än idag och får efter lite betänketid 7/10 i betyg.

Backtracking del 4: Mastodon – Crack the skye

Inför releasen av Mastodons tredje album hade man släppt en singel på nätet i form av spåret Divinations. Jag vill minnas att jag inte var speciellt nöjd med hur det lät. Låten var uppbyggd på ett för Mastodon alldeles för simpelt vis och hade dessutom någon slags aura av hitmakeri och melodisk metal kring sig. Men jag gillade det avslutande ”gitarrsolot” kraftigt, så jag tänkte att de kanske var något på spåret ändå. Albumet släpptes sedan i mars 2009 och det dröjde inte länge tills det låg i min brevlåda.  I ljuset av deras tidigare utveckling så var det med både skepsis och högt ställda förväntningar som jag lyssnade på skivan första gången. Tyvärr så blev jag besviken. Vart var alla feta riff? Vart var alla feta dubbelkaggar? Vart hade deras arga halvgrowls blivit av?

Det var här jag gick i den klassiska fällan, skivan bjöd på motstånd. Jag föll tillbaka på att lyssna på singeln som till en början tycktes lättare att smälta. Men eftersom Divinations inte håller i längden så började jag smyga in små portioner av Oblivion och The czar, för att efterhand peta in fler och fler spår i lyssningen, vilket resulterade i att skivan växte och växte. Nu i efterhand, vill jag hävda att det här är deras allra bästa skiva. Den innehåller nödvändigtvis inte någon av deras bästa låtar, men som helhet är den helt outstanding sett till deras övriga skivor.

Skivan öppnar med Oblivion, en midtempo-låt som egentligen inte alls känns som ett öppningsspår. Här leker de ganska kraftigt med ackordintervaller på sina gitarrer, både stora och små för att skapa en ganska udda ljudbild i metall-sammanhang. Här så hör man också trummisen Brann Dailors första riktiga sånginsatser i Mastodon, och han gör det dessutom med den äran. Trots att detta är en relativt långsam låt så lyckas de ändå hålla en stadig intensitet genom hela låten, mycket tack vare att man låter de tre vokalisterna dela jämnt på mikrofontjänstgöringen och passar in deras röster mot musiken. En riktigt bra bit faktiskt, som är betydligt mer representativ för skivan än Divinations som kanske hade varit ett mer uppenbart öppningsspår.

Skivan håller sedan överlag detta tempo som satts. Det är en midtemposkiva helt enkelt, och till skillnad från The Hunter så håller alla låter ihop, de känns hela i sig självt.

Man har även ett par längre bitar på plattan i form av The czar och The last baron. Båda två är riktigt bra och här är det tydligt att man har mognat som musiker och lyft sig upp ur kvintackordsriffandet men även att man kan skriva stycken snarare än vers/refräng-låtar.  Om jag skulle behöva välja en låt som representerar Mastodon som musiker så skulle det vara The czar. Här har man med allt som är typiskt för gruppen paketerat i en helt makalös låt. Sen kan jag inte låta bli att nämna det fantastiska basljud som Troy har ca fyra minuter in i låten. Magiskt. The last baron är på intet vis sämre, men här låter det inte alltid på samma karakteristiska Mastodon-vis. Man låter sina country-referenser ta lite större plats och det är överlag en lite lugnare låt där Brent får ta största ansvaret vid micken. Det känns också som om man i stora delar av låten jobbat mycket mer med lagring av gitarrerna för att skapa ett kraftigt orkestrerat ljud. Det är helt enkelt ett mer episkt spår än The czar.

Gällande titelspåret Crack the skye så skall detta vara en hyllning till Brann Dailors bortgångna syster: Skye Dailor. Och på detta spår så lånade man in Scott Kelly (Neurosis) på sång för att lägga de grövre growlningarna. Det är ett mörkt spår, men också enligt min mening ett av de svagare spåren på skivan. Det känns som om man tagit ett steg tillbaka i sitt låtskriveri här. Det är inte dåligt i sig, men detta håller faktiskt inte klass med deras tidigare alster även om det låter likt.

Ett lite roligt spår för min del är The ghost of Karelia. Varje gång det har dröjt så pass länge mellan lysningarna att jag hunnit glömma av skivan, så tycker jag alltid att de första två minuterarna av denna låt är astråkiga, för att sedan explodera i en helt fantastiskt låt!

Som jag nämnt tidigare så leker Mastodon väldigt mycket med intervaller i sin musik. Ett väldigt talande exempel för detta är Quintessence, där man hela låten igenom spelar med väldigt stora intervaller. Det är ofta spännande, men just i detta fallet så blev nästan för mycket. Jag måste vara på rätt humör för att orka höra denna bit, men när jag väl är det så är den å andra sidan väldigt bra.

Skall man säga något om ljudet, så är det att det är stort, organiskt och med punch i. Det passar skivan som hand i handske. Men det skall sägas att det ligger ganska långt ifrån det ljud som de har skruvat till på The hunter. Det här är ett mer ärligt och mindre polerat ljud som låter närmre verkligheten. Ibland är det rent av stökigt i ljudbilden, men på ett bra sätt som gör att det låter äkta.

Sammanfattningsvis kan man säga att Mastodon här har lyckats fånga en av sina bästa prestationer på skiva. De har en stor styrka i att ha tre vokalister med så olika röstkaraktärer. Brann Dailor med en klar välartikulerad röst, Brent Hinds med sin släpiga, ganska nasala stämma (som dessutom kan sjunga black), och slutligen Troy Sanders som har en mer kraftfull, mörk och hård röst, kompletterar varandra perfekt, och det vet att utnyttja detta fullt ut också. Det tål också att nämnas att de har släppt en liveskiva/dvd: Live at the Aragon, där de spelar igenom hela detta album och gör det dessutom riktigt bra. Personligen har jag alltid lite lättare för livemusik ,så det kanske kan vara ett tips om man har svårt att lyssna in sig på skivan.

Slutbetyget landar på hedrande 9/10

Bästa bitarna är:

  • Spår 4: The czar
  • Spår 7: The last baron
  • Spår 1: Oblivion
  • Spår 5: The ghost of Karelia

Detta bildspel kräver JavaScript.

Post-Apokalyps är tufft

Kanske inte om det skulle hända i verkligheten men i fiktiv form så är post-apokalyps riktigt häftigt och intressant. Och inte minst grunden till en massa filmer, litteratur och tv/dator-spel. Och anledningen till att jag började fila på ett inlägg om post-apokalyps är att jag ganska precis har sett filmerna Den sista striden och Vägen.  Två filmer som utmärkt representerar denna domedagsgenre.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den sista striden är ingen mindre än Luc Bessons debutfilm och utmärker sig främst genom att vara svartvit och att det bara sägs två ord i hela filmen, två saker som jag personligen tycker lyfter filmen lite grann. Det är framförallt befriande att se en film där skådisarna lyckas förmedla känslor utan att prata, något som t.ex. en genomsnittlig svensk dramatenskådis hade haft stora problem med. Domedagskänslan förmedlas utmärkt i denna film genom ökenlandskap och många nedgångna byggnader. Och sedan så går det ju inte bli annat än glad när man ser Jean Reno i en film, även om han här spelar en figur med tveksamma moraliska värderingar. 3 av 5 blir betyget till Den sista striden.

Sedan så var det dags för Vägen, en både bokstavligt och bildligt talat mörk film. Världen har mer eller mindre gått under och dom få människor som finns kvar försöker att klara sig så gott det går. Tyvärr så hade jag stora problem att bry mig om dom två huvudpersonerna i filmen, en far och hans son. Dom försöker att ta sig till kusten och det händer diverse småspännande saker på vägen men som sagt, filmen får mig inte att investera några känslor i dessa två karaktärer vilket jag tycker är tråkigt. Plus i kanten för den allmäna misären som råder och dom öde landskapen men Vägen är på det stora hela en liten besvikelse. Filmen får 2 av 5 i betyg.

Till sist så vill jag bara visa denna coola lilla kortfilm som passar utmärkt in på post-apokalyps-temat och som jag får lite sköna Terminator-vibbar av:

Astrophobos – Arcane Secrets

Fick hem denna lilla godbit idag:

Stockholmska Astrophobos EP Arcane Secrets som släpptes 2010 är en mycket trevlig liten skiva fylld med ”slingblack” som får en att minnas ens ungdom på 90-talet. En tid då man mest försökte vara och se ond ut samtidigt som man lyssnade på musik från grupper som Lord Belial, Dissection, Naglfar och lokala storheterna Nortia. Finns att köpa här: www.astrophobos.com (kostar ca 60kr inkl frakt).

(Tipstack till Blashyrkhbloggen)

I år SKA jag dit

Jag har missat HiFi-mässan på Arken i Göteborg två gånger i rad nu. Vilket innebär att senaste gången jag gick var 2006(!). Det är alldeles för längesedan. Så nu när mässan åter slår upp portarna i September så blir det att pallra sig till Götet, oavsett hur många som följer med. En nyhet för min del är att mässan numera hålls på två ställen i stan, frågan är var dom visar dom mest intressanta grejerna ifall man bara skulle ha möjlighet att åka till ett ställe. Ja ja, det blir en senare nöt att knäcka.

Skriv upp 15:e och 16:e September i almanackan och invänta årets HiFi-händelse.

www.goteborghifishow.se

Backtracking del 3: Dream Theater – Black clouds & silver linings

Jag minns hur jag läste i förhandsrecensionerna av detta album; det skulle vara mörkare och hårdare än föregående album. Jag blev genast intresserad, vilket faktiskt förvånade mig något, för om jag skall vara jag vara helt ärlig så hade jag vid detta tillfälle faktiskt aktivt valt bort Dream Theater under en längre period. När deras album Six degrees of inner turbulence så tappade jag helt enkelt intresset för dem. Troligtvis så hade jag matat mig själv med så pass mycket virtuositet och udda taktarter att jag helt enkelt blev besviken när de började visa upp en annan typ av musik, mer inriktad på att skriva ”trallvänliga” låtar snarare än att vara musikens spjutspets, som jag uppfattade dem innan tidigare nämnda album släpptes.

Studioalbumet innehåller sex spår, av vilka fyra klockar in på 12 minuter och längre, vilket ger pluspoäng hos mig men också hos de flesta politiskt korrekta progg-metallanhängare. Det mörka tema som de antytt återspeglar sig också i flera titlar, kanske främst då öppningsspåret, men även titlarna för 3-4 andra spår har denna potential, lite beroende på vad man brukar tänka på först i associationslekar.

Hursom, öppningsspåret A nightmare to remember, det var med detta spår som de vann tillbaka mig. Det är mörkt, det är hårt, det är melankoliskt lugnt. De gjort något helt lysande som genast kastade mig tillbaka till den känsla jag upplevde när jag för första gången satt ned med texthäftet och lyssnade igenom Metropolis part 2: Scenes from a memory. Man har tagit tillbaka det mörkt teatraliska som både Petrucci och Ruddess är grymt duktiga på att gestalta i musik. Text och musik följer varandras sinnestämningar i ett mustigt samspel. Här hör man dessutom något av det bästa som Mike Portnoy har presterat i gruppen, och dessutom så njuter jag av LaBries stämma som stundtals i deras karriär har varit som rakblad i mina öron. Jag hade till en början lite svårt för JP:s gitarrsolo i denna bit dock, men det har lyckligtvis gått över nu. Ett helt lysande spår kort sagt, faktiskt så bra att det var ett av endast två spår som jag lyssnade på från denna skiva under en period.

Sett till hela skivan märker man att de har lagt större vikt vid att få text och musik att samspela på ett sätt som de tidigare endast berört på Metropolis part2. Här tar de konceptet ett steg längre på åtminstone hälften av spåren, där lyriken tillåter musikalisk tolkning, och på de andra så gör de goda försök, även om vissa ämnen inte medger samma precisa musikaliska översättning som exempelvis bilolyckor, och kidnappningar. Gällande texter så bjöd spår 2 på en överraskning, titeln på detta spår missledde mig och mina fördomar om DT:s kristna förtecken på ett lustigt vis. Jag förutsatte naturligtvis att A rite of passage handlade om något fint kristet som konfirmationsriten, nattvarden eller för den delen dopet. Men istället avhandlar det initieringsriter inom frimurarnas brödraskap på ett sätt som får mig att tro att åtminstone en av bandmedlemmarna har läst Dan Browns bok om samma sällskap.

Liksom alla DT:s skivor innehåller naturligtvis även denna en fläck eller två. Jag tänker närmast på Wither, en släpig ballad med utdragna sångmelodier, tradiga körer och ett mycket standardiserat musicerande överlag., men även Best of times blir lätt långdragen och lite väl gospel för min smak.

Skivan avslutas med ett rent mästerverk: The count of Tuscany. Här bjuds vi på ett för Dream Theater ganska långt spår, (dock inte det längsta) i vilket de verkligen klämt in allt, och dessutom lyckats bra med alla delkomponenter. Bryr man sig om texter så är detta lite utav en musikens FPS. Man sätts i huvudpersonens sits och sedan blir man både omhändertagen bortförd och till sist även upplyst av den välmenande men till synes mycket udda greven av Tuscany och hans bror. I den här typen av längre spår så slipper man allt som oftast den mycket vanliga uppbyggnaden med intro|vers|refräng|vers|refräng|refräng|avslut och det är också här man märker Dream Theaters musikaliska storhet. Man kan verkligen komponera musik så att man inte får det tråkigt en enda gång under dessa dryga 19 minuter. Storslaget.

Ljudmässigt är det här en mycket trevlig skiva om än ganska så komprimerad i ljudet. Man har riktigt bra tryck i gitarrerna och trummorna, och sången ligger helt rätt mitt i ansiktet utan att vara dränkt i reverbs och annat hittepå. En liten personlig favorit är John Myungs basljud över temat på A rite of passage; fett!

Slutligen så var det väl dags för betyget då. Skivan kan inte få mindre än 9/10 i betyg. Så bra tycker jag att den är. Jag ångrar inte en sekund att jag hittade tillbaka till Dream Theater med just den här skivan. Som en anekdot kan tilläggas att det tog inte lång tid innan jag hade noterna för gitarren tillsammans med ett par signaturmickar till gitarren liggandes hemma.

Albumets bästa bitar:

  • Spår 6 – The count of Tuscany
  • Spår 1 – A nightmare to remember
  • Spår 2 – A rite of passage
  • Spår 4 – The shattered fortress

Detta bildspel kräver JavaScript.

En god bok och en god öl

Jag fick hem en ny bok om öl i veckan: Öl – Kunskap ger mersmak. En bok som verkligen kändes som om den passade mig perfekt då jag skulle klassa mig själv som en relativ nybörjare i ölens förlovade värld och har väl egentligen bara börjat skumma på ytan av denna ocean av smaker och stilar. Så det kändes bra att sätta sig ner och läsa om ölets historia, alla olika sorter som finns och t.o.m om hur man kan brygga öl hemma. Allt skrivet på ett lättförståligt och relativt ingående sätt utan att det blir för tunggrott på något vis. Och vad passar inte bättre än att smutta på en mörk tjeckisk lager samtidigt som man sitter och myser i läshörnan? Zlatopramen Half n half (Betyg: God) är en öl som jag köper med jämna mellanrum och uppskattar lika mycket varje gång. Det är absolut ingen öl man köper för dom stora och utstickande smakernas skull utan Half n Half är en relativt mild, fruktig och knäckig öl som passar utmärkt som sällskapsdryck.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ytterligare hörlurstankar

Igår så pajade Totenfressers ändå mycket fint utförda lagning av mina AKG-hörlurar. Jävla plastaskit! Så nu blir det till att lägga DAC-planerna åt sidan och börja tänka i hörlursbanor igen, hörlurar är ju ändå mitt primära sätt att lyssna på musik nuförtiden. Den här gången blir det inga AKG i alla fall, den saken är säker, trots att jag uppskattar ljudet i dom AKG-lurar jag har. Nu när jag tänker på det så känns det som om jag badar i hörlurar här hemma. En liten snabb räkning i skallen leder fram till följande lurar i hushållet:

  • Sennheiser HD-600
  • Sennheiser HD-570
  • Koss Porta Pro
  • AKG K540 (dom som är trasiga)
  • AKG 414P
  • 2st Sennheiser headset av okänd modell

En hyfsat lång lista och då är jag dessutom ganska säker på att jag glömt ett par eller två. Så behöver jag verkligen ett par hörlurar till? Ja! Jag behöver ett par Beyerdynamic DT990:

Fett med nice!

Dom beskrivs med ord som ”loudness”, ”varma”, ”fylliga” och ”dynamiska” vilket låter helt rätt för mig som lyssnar på musik som inte tjänar på en helt hifi-korrekt och neutral återgivning. Dessutom så verkar det som om man kan få dom för ca 2500kr på t.ex. Thomann.de, dvs en tusenlapp billigare än egentligen alla svenska återförsäljare. Så nu återstår bara det lilla problemet med finansieringen…

Ny signaturgitarr för meck-metalens mästare

Meshuggahs två strängbändare har fått var sin ny och fin signaturgitarr av de Japanska gitarrbyggarna Ibanez.

Gitarrerna är som bekant 8-strängade och enligt specen så duger två extra strängar nedanför E-strängen inte till, utan man stämmer faktiskt ner den ändå. Vidare har den en 5-bitars lönn/bubinga(?)-hals, kropp i al och en ensam FET Lundgren Model M8 humbucker i stall position. Det här är helt klart en bit trä som jag skulle vilja få kela med lite grand…

Extrem bilomgörning.

Fick mig en liten stund över igår som jag disponerade på min bil. Jag hade ett hemmasnickrat ljussystem som skulle installeras och dessutom hade jag fått hem mina nya schyssta hjulsidor med tillhörande däck som skulle på bilen. Det tarvades mycket lödande på mycket små komponenter, men det är ju bara kul! .. så länge man inte värmer sönder komponenterna åtminstone. Dessvärre så var en av dioderna trasig så bilen fick tillsvidare bli fem-ögd istället för sex-ögd. Får se när man kan fixa detta. Så här blev det i vilket fall.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En skiva ur arkivet (Del 7)

Jag minns det så tydligt än idag. Jag skulle provlyssna Dying Fetus nya platta på Skivhugget i Göteborg. Gruppen var ingen jag hade hört talas om tidigare så jag hade ingen direkt aning om vad jag hade att vänta mig men det stod Relapse Records på baksidan av skivan och det var ett bra tecken, så mycket visste jag. Jag gick fram till killen bakom skivdisken med fodralet och bad att få lyssna på den. Inga problem, i med plattan och på med hörlurarna.

Sedan kom den första shocken: personen som hade provlyssnat innan var antagligen hörselskadad för ut skränade musiken på högsta volym! Jag fick lite småpanik och började fippla efter volymkontrollen. Var fan är volymkontrollen? Där! Nu ska vi se… Äntligen fick jag sänkt volymen. Pust…bara att börja om igen. Stop på CD-spelaren och sedan Play igen. Och nu kom shock nummer två: det här var fanimej det bästa jag hört på länge! Smattrande kaggar, tungt riffande och gutturalt growlande. Det behövdes inte lyssnas på många låtar innan jag hade bestämt mig. Den här plattan SKA med hem.

Och efter det så var man fullblodsfan av Dying Fetus. Tyvärr så skulle det visa sig att gruppen aldrig blev bättre än vad dom var på Destroy The Opposition. Visst, Killing On Adrenaline och EPn Grotesque Impalement som båda släpptes innan har sina stunder men skivorna som kom efter Destroy The Opposition nådde aldrig upp till samma otroliga nivå. Mycket på grund av att gruppen strax efter albumet släppts tappade drivande medlemmen Jason Netherton, som bildade gruppen Misery Index, och trummisen Kevin Talley som var en stark bidragande faktor till albumets karatäristiska sväng.  Men om man vill lyssna på en grupp som lirar Death Metal när dom är sitt esse så rekommenderar jag verkligen Destroy The Opposition. Betyg: 9/10.

Destroy the Bilmatta!

Ett par läckra stativare

Har börjat leka med tanken att jag någon gång i framtiden skulle uppgradera fronthögtalarna i hembioanläggningen som jag har i vardagsrummet.  Jättelöjligt egentligen eftersom ett par riktiga högtalare inte kommer att vara fria från risken att bli offer för ett par barnhänder på många, många år. Men ändå, jag gillar att bolla med tanken.

Idag har jag ett högtalarsystem med små, smidiga, vägghängda högtalare från brittiska Acoustic Energy. Och vad vore inte bättre än att byta ut två av dessa mot ett par större högtalare från samma tillverkare? Det tråkiga är att Reference 1 som  jag tittat ut kostar drygt 22000kr om man ska ha dom matchande stativen till. Mer realistiskt bli nog att satsa på ett par golvare för under 10000kr som t.ex. Acoustic Energys Neo 3. Men det går ju inte att blunda för faktumet att Reference 1 är ett par jäkligt läckra högtalare.

Acoustic Energy Reference 1

Epic-Lager-Rancor-Battle!

Efter att ha testat i stort sett bara olika sorters Ale så tänkte jag att det kunde vara kul att låta några hederliga Lager-öl slåss sinsemellan. Till min hjälp tog jag min tama Rancor (det är inte bara Jabba The Hut som har en) som gärna hjälper till att testa en bira eller två. Genom en särskilt nogrann selekteringsprocess så hade vi kommit fram till följande kombatanter: Wisby Pils från Gotlands Bryggeri, Nils Oscar God Lager och Brooklyn Lager. Två svenskar och en jänkare alltså.

Först ut var Wisby Pils som både såg ut och luktade som vilken dussinlager som helst. Det skulle visa sig att även smaken inte hade särskilt mycket unikt att komma med. En vanlig jäkla Lager tyckte vi båda och gick raskt vidare till nästa öl som var Nils Oscar God Lager. Här bjöds vi på lite mer djup i färg och en smak som nästan kan beskrivas som smörig. Helt klart en intressant smakande öl men som faktiskt var mild i överkant, lite mer ”egde” hade inte suttit fel. Sist ut var Brooklyn Lager som visade upp en ännu djupare och trevligare färg. Doft och smak dominerades av en härlig fruktighet med mycket humle. Faktiskt så är denna Lager nästan som en Ale i karaktären och det var säkert därför vi gillade den bäst. En grymt bra öl helt enkelt.

För att sammanfatta så får Wisby Pils nätt och jämt betyget God men är ingenting att rekommendera. God Lager var precis som namnet låter påskina, God. Och till sist då Brooklyn Lager som välförtjänt vann detta slag och får så klart betyget Jättegod. Efter detta så var Rancor ganska så rejält på lyran och blev lite våldsam så jag skickade ner honom i hans grotta igen. Vi ses Buddy!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Backtracking del 2: Dream Theater – A dramatic turn of events

Då var det dags att ta sig an detta projekts andra deltagare: Dream Theater. Jag hörde dem första gången när vi repade med vårt gamla black-metal-band: Nortia. Detta var år 1995 och Dream Theater hade relativt nyligen släpp sitt trejde studioalbum Awake. Avtrycket som den skivan skapade hos mig har format min musiksmak lika mycket som min gitarrstil, men även mitt val att faktiskt flytta upp till Malung för att ligga i musikaliskt träningsläger med förhoppningen om att även jag kunde bli lika flyhänt som JP på gitarren. Kort sagt, Dream Theater har format mitt liv på ett sätt som få andra saker har gjort.

Dream Theaters senaste skiva A dramatic turn of events har föregåtts av bandets kanske största omvälvning någonsin. Mike Portnoy, en av bandets grundare, ”kastade in handduken”, eller vad man nu skall kalla det för drygt 1½ år sedan, med en hel del efterslängar i släptåg. Det behöver vi dock inte avhandla här. Resultatet blev kort och gott att Mike Portnoy ersattes av Mike Mangini, vilket man kunde följa i en mycket påkostad audition-dokumentär, som dessutom helt oblygt användes för att promota det nya albumet.

A dramatic turn of events är vid en första anblick ett typiskt DT-album, med nio relativt långa bitar, som alla har pretantiösa titlar. Precis som sig bör med andra ord.

Skivan börjar med On the back of angels som också var singeln som släpptes för gratis nedladdning från deras hemsida någon månad innan själva albumet släpptes. Det är en ganska standardiserad bit, vilket brukar vara kutym vad gäller singelsläpp för grupper som spelar lite mer och fortare än de flesta andra, så mina förväntningar var inte större än så. Inga överraskningar än alltså. Sen kommer resten av skivan…

För de som följt DT sedan start så vet man att de har gjort en del snedsteg längs vägen. Jag tänker främst på albumet Falling into infinity, som liksom detta album var skivan som efterföljde en medlems avhopp. Det som hände då var att Kevin Moore sa upp sig och man satte in Derek Sherinian på keyboard. Det albumet andades standardbitar och ganska mycket musikaliska kompromisser. Det kändes som om man hade tappat drivet och riktningen. Jag upplever i stort sett samma sak gällande A dramatic turn of events, vilket spår 2: Build me up, break me down, är ett perfekt exempel på, men också bitarna Outcry, och Breaking all illusions påvisar dessa tendenser. Man har också ganska många ballader på skivan, ovanligt många faktiskt. Och är det något som DT inte är bra på så är det ballader. Kort sagt, har man svårt för flytande margarin så undviker man This is the life, Far from heaven och Beaneath the surface. De bjuder inte på något som helst musikaliskt motstånd, faktiskt inte något intressant överhuvud taget.

Men skivan har naturligtvis sina ljuspunkter också, även om denna skiva bara har tre… Lost not forgotten är ett helt lysande spår där grabbarna visar upp sin allra bästa sida, även om de tre första minutrarna är missstänkt likt Under a glass moon, liksom gitarrsolot… och refrängen. Inte identiskt, men likt. Väldigt likt. Här får även Mangini chansen att glänsa en hel del, men här visar det sig också ganska tydligt att han inte är helt samspelt med de övriga grabbarna, då det ofta låter som när jag själv gör trummor med trummaskin. Det blir för mycket, tar för stor plats, och påvisar något som jag bäst kan beskriva som repetitiv variation, eller kraftigt segmenterad trummslagning…  Bridges in the sky är också en fin bit, som hintar ganska mycket om hur DT lät på Metropolis 2000 och klockar in på 11:01, albumets tredje längsta spår.

Sammantaget så är detta en ganska klassisk Dream Theater-platta, men där man tagit många bitar som man klassiskt sett har varit dåliga på. lägg därtill en icke inbruten trummslagare som visserligen är habil som få, men som inte verkar hittat riktigt rätt. Det blir en ganska trist historia. Inte heller ljudet är något extravagant. Jag kom på mig själv häromdagen med att försöka nynna på någon av låtarna, men det fanns liskom inget kvar i huvudet att nynna på, förutom Lost not forgotten… Det tycker jag säger en del om hur väl de lyckats. Nä, nu ser jag fram emot att ta mig an föregående skiva istället.

Betyg: 4/10

  • Bästa bitarna:
  • Spår 3: Lost not forgotten
  • Spår 1: On the backs of angels
  • Spår 5: Bridges in the sky

Kom igen nu Rangers!

I natt så började äntligen NHL-slutspelet för New York Rangers. Och det blev seger med 4-2 mot Ottawa Senators hemma i Madison Square Garden. Jag hoppas verkligen att Rangers tar sig långt i år, gärna hela vägen. För är det någon som förtjänar att bärga Stanley Cup-bucklan så är det Rangers fantastiska målvakt Henrik Lundqvist, en av dom spelare som verkligen har burit laget på sina axlar under den gångna säsongen.

Let's go Rangers!

Whisky!

De som känner mig vet att jag inte dricker om jag absolut inte känner för det. Nu har det gått ungefär 16 månader sedan jag senast kände fullt ut för att ta mig en god, rökig, yrselframkallande whisky. Tolka mig inte fel, jag gillar verkligen whisky, varje gång jag känner lukten så njuter jag. Men, jag har ofta svårt att ta steget därifrån till att faktiskt vilja sätta mig i en sits där jag inte kan köra bil eller för den delen se mig själv som 100% tillräkenelig OM något mot förmodan skulle hända. Men idag slog det till. Det började faktiskt redan  med att jag kände att det hade varit gott med en smutt, men jag satt då alldeles för gott i soffan för att bry mig om att resa mig och hämta denna gyllene dryck. Då jag kände lika mycket för det idag, så var jag proaktiv och tog fram mitt lilla förråd som i stort sett likadant ut sedan vårt bröllop för snart tre år sedan…

Kort sagt ikväll tog jag steget fullt ut, och det är ogudaktigt gott!

Lite nya skivor

Tyckte att det var dags att fylla igen lite hål i några gruppers diskografier i min skivsamling så det har blivit lite skivinköp i veckan:

Scar SymmetrySymmetric in Design. Debutskivan från denna svenska grupp som spelar musik som skulle kunna liknas vid en blandning av gamla goda Edge of Sanity, Symphony X och valfritt band i den moderna melodiösa dödsmetallskolan. Detta tycker jag är deras bästa skiva tillsammans med deras andra platta Pitch Black Progress, efter det gick det tyvärr lite utför med alltihop. Kan också nämna att trummis i bandet är ingen mindre än Henrik Ohlsson, föredetta trummis i Theory in Practice (kolla upp!).

WitcheryWitchkrieg. Gruppens senaste platta som jag faktiskt funderat på att köpa länge och som jag nu äntligen fick tummen ur att göra. Witchery framför musik som kan beskrivas som modern Thrash Metal uppblandat med lite annat gött från metalvärlden. Dessa herrar har jag haft nöjet att se live ett par gånger. Första gången var på Kåren i Göteborg för alldeles för många år sedan. Då var sångaren Toxin fortfarande medlem i bandet och han sprang omkring med träpålar på scen, redo att döda närmaste vampyr. Andra och senaste gången jag såg dom live var på Metaltown 2010 och då var Toxin utbytt mot nya sångaren Legion som har ett förflutet i bland annat Marduk. Han gjorde sitt bästa för att bevisa hur ”galen” han var. Han gjorde nämligen onda hoppsasteg och berättade att socialen var efter honom. Evil…

The Black Dahlia MurderMiasma. Amerikanskt At The Gates-dyrkande som jag inte har någon egentlig relation till men jag har hört Miasma till och från tidigare och när jag nu hittade den för 69 pix så var det inte så mycket att tjöta om, det var bara att köpa. Bra platta och allmänt ansedd som deras bästa.

Sedan så följde det med två singlar med senaste numret av Sweden Rock Magazine också. Den ena var Marduks Souls for Belial som innehåller två låtar varav den första är ett smakprov från kommande albumet Serpent Sermon och det andra en cover på Woven Hands Oil on panel. Två bra låtar framförda av ett av Sveriges mest stabila band. Den andra singeln var Fatal Smiles Welcome to the freakshow, helt ointressant för min del och har således inte fått någon provlyssning.

Onsdagspyssel med barnen

Jag var ute i Flodas bergiga skogar i måndags för att förhoppningsvis sätta pricken över i:t för helgens alla besök och sociala åtaganden. Det var också första gången som jag mötte upp ett par crawler-kollegor från det forum där jag hänger när jag söker ideér och kunskap kring bilarna. Förutsättningarna var inte de bästa, det regnade, var svinkallt, blåste och dessutom var jag egentligen inte på mitt allra bästa humör. Men efter att ha tagit tjuren vid hornen så skred vi till verket och de små fyrhjulingarna fick visa vad de gick för. Och för att inte dra ut mer på denna historia kan man skåda spektaklet här: Crawling i Floda Hills.

Hursomhelst, efter att ha sett denna film så insåg jag att min ”rätt ur lådan”-bil inte såg så värst fräck ut i sällskapet, så jag började smida planer på att förbättra så långt jag förmådde. Och då jag dessutom är ledig med barnen hela veckan så fick ju naturligtvis de också vara med att förverkliga min bil. En stor brist år att man ser rätt igenom bilen i hjulhusen, således krävdes det att jag snickrade ihop sådana till bilen. Och medan jag fepplade i de regionerna tyckte jag att det skulle se fett ut med en gummilist runt hjulhusen också, så isoleringen till ett par gamla kablar fick sätta livet till. När jag sedan såg hur isoleringen såg ut var jag ju dessutom tvungen till att tillverka vindrutetorkare också. Med blodad tand sprang jag runt i huset och letade skalariktiga tillbehör att montera på bilen och i bara farten åkte ett gammalt bältesspänne i form av en skalle upp på räcket över flaket på bilen… men det kommer jag nog ta bort igen…

Barnen då? Jo, de fick äran att bygga en inredning till bilen. Det blev hela familjen sittandes i fyra stolar, ratt och instrumentpanel. Kanonfint, men kanske inte helt enligt skalahandboken…

 

En ny DAC vore trevligt

Jag har på senare tid börjat fundera på om jag framåt sommaren inte skulle ta och skaffa mig en DAC till. Det är nämligen så att jag för ett tag sedan flyttade upp min gamla Cambridge Audio DacMagic från anläggningen i källaren till anläggningen i vardagsrummet där jag tyckte att den gjorde mer nytta. Men nu på senare tid så har jag faktiskt börjat sakna möjligheten att lätt koppla in datorn där nere och lira lite musik. Och helt lägligt så släpptes ganska nyss den nya DacMagic-modellen med det fantasifulla tillägget Plus i namnet. Och det innebär bland annat asynkron USB-överföring, inbyggd hörlursförstärkare och trådlös överföring via Bluetooth. Tre funktioner jag mer än gärna skulle lägga pengar på för att få där nere i källaren.

DacMagic Plus ligger just nu på 3500kr hos Hifiklubben och ska man ha Bluetooth-dongeln till så kostar den 600kr. Ganska mycket pengar men jag tycker att man i detta fallet får mycket för dom. Men samtidigt så ploppar frågan upp om man kanske skulle kolla på andra märken och modeller. Musical Fidelity har t.ex. två fina alternativ i V-DAC II och M1 DAC V2 fast då får man klara sig utan den trådlösa överföringen och hörlursförstärkaren. Och Arcam har ju sin Solo rDAC som faktiskt går att få med trådlös överföring men som då blir lite dyrare än DacMagic Plus. Sedan så finns ju också lite olika alternativ från Matrix Electronics men då måste man beställa via utlandet vilket gör det lite extra bökigt och dessutom så riskerar man att tull och moms läggs på priset.

Många alternativ blir det och detta är bara några få av alla som finns idag vilket inte gör det lätt att bestämma sig. Det kanske slutar med att jag köper mig en Synth istället…

En APA och två IPA

I helgen så var det åter dags att testa lite öl och sätta betyg på dessa. En uppgift som jag inte har särskilt mycket emot och tycker är ganska så trevlig.

Först ut var St Eriks APA (American Pale Ale) som är helt ny på Systemets hyllor och som har tagits fram som en hyllning till humlesorten Cascade, vilken tydligen var grunden till den amerikanska mikrobryggarkulturen. Tyvärr så är St Eriks hyllning till denna humlesort ganska lam och något intetsägande. Smaklökarna får liksom ingenting att jobba med när man tar en klunk av bryggden. Absolut inte äcklig på något sätt (som jag vet att en del öl-kännare har anklagat den för) men inget som jag kommer att köpa igen. Betyg: men nöd och näppe God.

Nästa öl för provsmakning var även det ett öl från St Eriks: St Eriks IPA (India Pale Ale). Och nu började det faktiskt hända något när man smuttade på drycken. Lite mer smaker, lite mer dofter, lite mer av allt men fortfarande inget speciellt som får en att haja till. Kanske så är det så här St Eriks vill ha sina öl men jag tycker att det mesta jag testat under detta märke är ganska lagom och lite småtrist. Betyg: God.

Sist ut var Brewdogs Punk IPA. Och nu fick äntligen mina sinnen något att jobba med. En mycket behaglig doft som fint komplement till den något fruktiga och härligt beska smaken. Punk IPAn har jag druckit några gånger förut men nu smakade den faktiskt bättre än vad den någonsin gjort, fråga mig inte varför, kanske berodde det på sällskapet. Den når precis betyget Jättegod och den gör mig väldigt sugen på att leta upp Brewdogs Hardcore IPA som tydligen skall vara mer av allt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var allt för den här gången. Över och ut.

Backtracking del 1: Mastodon – The hunter

Jag har under ett par veckor tid haft någon slags bakvänd idé om att presentera Mastodons och Dream Theaters hittills samlade verk i omvänd kronologisk ordning. Jag kan ännu inte riktigt sätta fingret på varför det tilltalar mig men det kanske utvisar sig med tiden. Hursom här kommer första delen.

Mastodon är ett band som GalacticMutilator introducerade mig för när de släppte sin dräpare ”Leviathan” för  sisådär 8 år sedan. Sedan dess har de varit en väl integrerad del i min musikaliska vardag. The Hunter är deras senaste alster och skiva nummer fem i deras samlade katalog. Jag har alltid benämnt dem som sjökaptens-rock eller cirkus-metal men de ligger tydligen under epitetet ”sludge metal”.  Vad som stämmer bäst är upp till var och envar att avgöra själv.

Skivan börjar med ett, vad jag skulle vilja kalla, klassiskt Mastodon-riffande. Öppningsspåret Black Tounge är både tungt, mystiskt. Samtidigt är det väldigt välspelat och välproducerat och låter nästan lite för ”cleant”. Och om man fortsätter skivan igenom så märker man att detta är ett medvetet val då stora delar av den fortsätter i samma anda. Det är ganska lite kul att höra influenser från Judas Priest i Brann Dailors trummor på Curl of the Burl precis som man hör Brent Hinds Black Sabbath-inspirado i samma bit.

Jämfört med tidigare skivor så har man lagt stor vikt vid sången och försökt att låta de tre sångarnas röster bära låtarna där gitarrerna tidigare får dra lasset. Lyssna exempelvis på All the heavy Lifting och Creature lives där man får ta del av sångmelodier som Mastodon aldrig tidigare levererat.

Samtidigt har man bitar där Mastodon tydligt visar på sitt arv. Låtar som Black Tounge, Stargasm, Octopus has no friends och Spectrelight låter lyssnaren otvetydigt få veta att det är Mastodon man lyssnar på.

Mitt samlade intryck av skivan är ganska splittrat. Det är väldigt många fina bitar på den, men jag får ofta också en känsla av att jag har missat början av låtarna och vill spola tillbaka för att få höra hela biten… Det är kanske ett tecken på att man haft lite bråttom att få ut en platta, eller att jag inte fattar grejen… Det hela andas lite konceptalbum utan ett uttalat koncept.

Betyg: 7/10

Bästa låtarna:

  • 2. Curl of the burl
  • 4. Stargasm
  • 8. Dry bone valley
  • 9. Thickening

Detta bildspel kräver JavaScript.

Trevlig helgrea på GOG.com

Good Old Games har för tillfället en mycket fin rea där Might & Magic-spelen reas ut för halva priset. Själv passade jag på att köpa Heroes of Might & Magic II för dryga 30kr. Mycket underhållning för en liten peng. Dessutom så är Fallout just nu gratis. Jättemycket underhållning för ingen peng. Inte illa. Och just det ja, Glad Påsk!

www.gog.com

En skiva ur arkivet (Del 6)

Ja då var det alltså dags igen att presentera en skiva som faller mig extra på läppen. Och eftersom det nu är påskhelg så passar det ju rätt så bra med denna skiva:

Nevemores Dead heart in a dead world. En skiva som faktiskt inte har ett dugg med påsken att göra, jag skojade bara. Men den är jävligt bra. När den kom så var den faktiskt bland det bästa jag någonsin hört och gav den utmärkelsen Årets skiva i det eminenta webzinet Metal Mayhem som jag skrev för vid den tiden.

Nevermore spelar vad man skulle kunna kalla teknisk heavy metal eller något i den stilen, genrepolisen har säkert en annan fin beteckning på det men jag tycker att det beskriver musiken rätt så bra. Sångaren Warrell Dane sjunger på ett mycket eget sätt men håller sig ändå innanför genrens ramar och det blir aldrig death metal eller något sånt utav det. Och grabbarna som lirar instrumenten gör det på proffsigast möjliga sätt och vis. Ska man lyfta fram någon bland dom kompetenta instrumentalisterna så får det väl då ändå bli gitarristen Jeff Loomis vars riffande och snygga solon verkligen lyfter skivan.

Låtmässigt så är skivan en höjdare från början till slut. Inledande Narcosynthesis sätter omedelbart tonen och så håller det på ända tills det avslutande titelspåret har tystnat. Det enda jag egentligen skulle kunna klaga på är väl att det är någon balladliknande låt för mycket på skivan. Hade någon av dessa byts ut mot något snabbare och hårdare så hade skivan krossat ännu mer än vad den gör. Men allt som allt så är detta en fenomenalt bra skiva, gruppens bästa om du frågar mig, och får naturligtvis ett mycket högt betyg: 9/10.

Tack Looftlighter Industries AB

Förra veckan så dog min gamla grillkompis Looftlighter helt plöstligt. Och idag fick jag en ny utav dom snälla människorna på Looftlighter Industries AB. Tack så mycket, det är vad jag kallar kundservice. Hade det inte varit så kasst väder så hade jag sprungit ut och börjat grilla med en gång.

Ny och fin.

 

Heli Kick Off 2012 – Kråklanda airport

I lördags var jag och Juta (som led av sviterna efter en nyligen bortopererad visdomstand) och tittade på helikoptrar.

Vi visste med oss att det fanns en hel del exklusiva maskiner på plats, och då kanske framför allt en Henseleit TDR, och en Thunder Tiger Titan X50. Men vi fick ett par överraskningar. Bland annat hade vi utöver dessa väntat oss att få se en SAB Goblin i action, men den var dessvärre inte ihopskuvad ännu. Lyckligtvis fick vi oss en trevlig överraskning i form av 2st Whiplash XCell, brutala 700-size helisar. Tyvärr fastnade dessa inte på bild i sin helhet utan bara med kåpan avmonterad.

Meshuggah – Koloss

Då var det så äntligen dags att avlägga en liten recension om Meshuggahs senaste kreation. Och som bekant så heter den Koloss och det är precis vad skivan är, en stor tung koloss som lemlästar dina sinnen. Glädjande nog så är Koloss lite enklare och rakare (med Meshuggah-mått märk väl) än vad många tidigare skivor från gruppen varit. Min personliga favorit med gruppen har alltid varit Destroy, Erase, Improve och efter dom släppte den plattan så tappade jag greppet om gruppen lite grann. Dom började göra mer tunggrodd musik som krävde mer av lyssnaren och som jag tycker inte gav så mycket tillbaka förutom möjligtvis Nothing som innehåller en del fina bitar.

Men så kom obZen för några år sedan och min intresse för Meshuggah började åter att gry. Och nu sitter jag här och rådiggar som bara den, för förutom inledande låten I Am Colossus (lite för anonym) och avslutande The Last Vigil (intetsägande flum) så är Koloss sprängfylld med bra material. Det är tungt och snabbt om vartannat, grabbarna visar återigen var ett skåp som innehåller tekniskt finlir och halvskumma takter ska stå. Och man blir ärligt talat glad av att lyssna på den, inte minst för den väldigt trevliga ljudkvalitén som skivan har begåvats med.

Koloss kommer självklart att hamna på min personliga topp 10-lista när den ska knåpas ihop någon gång i slutet av december. Betyget då? Jo, det bli en 9:a av 10 så klart.

Stabila grabbar.

En torped – så bara!

Här ovan ser du en jävligt god öl. Sierra Nevadas Torpedo. Härligt smakrik med mycket trevlig beska och faktiskt den första öl som får betyget Jättegod här på bloggen. 27kr för 350ml har sällan varit så väl spenderade.

Och så passar det ju så bra att kolla på denna lilla snutt samtidigt: