Yes! Brewdog finns hos ICA

Efter att ha varit på K-rauta och inhandlat färg så svängdes ICA förbi för att proviantera lite. Och eftersom vädret var bra så stod det grillat på menyn och då behöver man ju alltid en god öl att smutta på. Men när jag kom fram till ölhyllan så märkte jag att det var ovanligt urplockat, alla verkar ha tänkt samma tanke som jag, och till min stora fasa så var min nya folkölsfavorit Sir Taste-a-lot slut. Men fasa byttes snabbt mot glädje när jag såg att min lokala ICA-butik hade tagit in öl från Brewdog i sortimentet. Ett par flaskor av 77 Lager och Trashy Blonde lades snabbt ner i kundvagnen och kosan styrdes en stund senare hemåt. Hur smakade då dessa två öl? Jo det smakade mycket gott, faktiskt bland det bästa jag druckit i folkölsväg. 77 Lager hade en mycket trevlig beska och en härligt fruktig ton. Och Trashy Blonde var ännu godare och ett mycket bra substitut till Sir Taste-a-lot med sin smak av fruktig humle. Så om du är på jakt efter bra folkisar att dricka till sommarens grillade godbitar så tycker jag definitivt att du ska testa dessa två från Brewdog.

Annonser

En skiva ur arkivet (Del 8)

Nu till en skiva som jag verkligen älskade när den kom 1998: Old Man’s ChildIll-Natured Spiritual Invasion.

Tyvärr så har den kärleken svalnat lite med åren och i ärlighetens namn så är den inte riktigt så bra som man tyckte på den gamla goda tiden. Dels så är skivans första halva, med apbra låtar som Demoniacal Possession och The Dream Ghost, överlägsen den andra, lite småtrista, delen .Och dels så är det lite för lättsmälta arrangemang skivan igenom. Det blir liksom väldigt glättigt att lyssna igenom plattan i ett streck och jag vill helst ha min Black Metal lite hårdare än den som finns på Ill-natured Spiritual Invasion. Men det finns också två mycket trevliga saker med den här skivan som inte innefattar själva låtarna i sig och det är omslaget och mannen bakom trumsetet. Först omslaget, denna fantastiska målning signerad Kris Verwimp som föreställer en skitmäktig evil krigare med en halvmeter långa spikar på axelskydden. Hur jävla coolt är inte det? Och sedan så har vi då mannen som håller i trumstockarna: Gene Hoglan. Mannen, myten, legenden. Hade det inte varit för Gene så har jag väldigt svårt att tro att plattan hade haft sin sköna sväng. Ill-natured Spiritual Invasion håller allt som allt bra än idag och får efter lite betänketid 7/10 i betyg.

Backtracking del 4: Mastodon – Crack the skye

Inför releasen av Mastodons tredje album hade man släppt en singel på nätet i form av spåret Divinations. Jag vill minnas att jag inte var speciellt nöjd med hur det lät. Låten var uppbyggd på ett för Mastodon alldeles för simpelt vis och hade dessutom någon slags aura av hitmakeri och melodisk metal kring sig. Men jag gillade det avslutande ”gitarrsolot” kraftigt, så jag tänkte att de kanske var något på spåret ändå. Albumet släpptes sedan i mars 2009 och det dröjde inte länge tills det låg i min brevlåda.  I ljuset av deras tidigare utveckling så var det med både skepsis och högt ställda förväntningar som jag lyssnade på skivan första gången. Tyvärr så blev jag besviken. Vart var alla feta riff? Vart var alla feta dubbelkaggar? Vart hade deras arga halvgrowls blivit av?

Det var här jag gick i den klassiska fällan, skivan bjöd på motstånd. Jag föll tillbaka på att lyssna på singeln som till en början tycktes lättare att smälta. Men eftersom Divinations inte håller i längden så började jag smyga in små portioner av Oblivion och The czar, för att efterhand peta in fler och fler spår i lyssningen, vilket resulterade i att skivan växte och växte. Nu i efterhand, vill jag hävda att det här är deras allra bästa skiva. Den innehåller nödvändigtvis inte någon av deras bästa låtar, men som helhet är den helt outstanding sett till deras övriga skivor.

Skivan öppnar med Oblivion, en midtempo-låt som egentligen inte alls känns som ett öppningsspår. Här leker de ganska kraftigt med ackordintervaller på sina gitarrer, både stora och små för att skapa en ganska udda ljudbild i metall-sammanhang. Här så hör man också trummisen Brann Dailors första riktiga sånginsatser i Mastodon, och han gör det dessutom med den äran. Trots att detta är en relativt långsam låt så lyckas de ändå hålla en stadig intensitet genom hela låten, mycket tack vare att man låter de tre vokalisterna dela jämnt på mikrofontjänstgöringen och passar in deras röster mot musiken. En riktigt bra bit faktiskt, som är betydligt mer representativ för skivan än Divinations som kanske hade varit ett mer uppenbart öppningsspår.

Skivan håller sedan överlag detta tempo som satts. Det är en midtemposkiva helt enkelt, och till skillnad från The Hunter så håller alla låter ihop, de känns hela i sig självt.

Man har även ett par längre bitar på plattan i form av The czar och The last baron. Båda två är riktigt bra och här är det tydligt att man har mognat som musiker och lyft sig upp ur kvintackordsriffandet men även att man kan skriva stycken snarare än vers/refräng-låtar.  Om jag skulle behöva välja en låt som representerar Mastodon som musiker så skulle det vara The czar. Här har man med allt som är typiskt för gruppen paketerat i en helt makalös låt. Sen kan jag inte låta bli att nämna det fantastiska basljud som Troy har ca fyra minuter in i låten. Magiskt. The last baron är på intet vis sämre, men här låter det inte alltid på samma karakteristiska Mastodon-vis. Man låter sina country-referenser ta lite större plats och det är överlag en lite lugnare låt där Brent får ta största ansvaret vid micken. Det känns också som om man i stora delar av låten jobbat mycket mer med lagring av gitarrerna för att skapa ett kraftigt orkestrerat ljud. Det är helt enkelt ett mer episkt spår än The czar.

Gällande titelspåret Crack the skye så skall detta vara en hyllning till Brann Dailors bortgångna syster: Skye Dailor. Och på detta spår så lånade man in Scott Kelly (Neurosis) på sång för att lägga de grövre growlningarna. Det är ett mörkt spår, men också enligt min mening ett av de svagare spåren på skivan. Det känns som om man tagit ett steg tillbaka i sitt låtskriveri här. Det är inte dåligt i sig, men detta håller faktiskt inte klass med deras tidigare alster även om det låter likt.

Ett lite roligt spår för min del är The ghost of Karelia. Varje gång det har dröjt så pass länge mellan lysningarna att jag hunnit glömma av skivan, så tycker jag alltid att de första två minuterarna av denna låt är astråkiga, för att sedan explodera i en helt fantastiskt låt!

Som jag nämnt tidigare så leker Mastodon väldigt mycket med intervaller i sin musik. Ett väldigt talande exempel för detta är Quintessence, där man hela låten igenom spelar med väldigt stora intervaller. Det är ofta spännande, men just i detta fallet så blev nästan för mycket. Jag måste vara på rätt humör för att orka höra denna bit, men när jag väl är det så är den å andra sidan väldigt bra.

Skall man säga något om ljudet, så är det att det är stort, organiskt och med punch i. Det passar skivan som hand i handske. Men det skall sägas att det ligger ganska långt ifrån det ljud som de har skruvat till på The hunter. Det här är ett mer ärligt och mindre polerat ljud som låter närmre verkligheten. Ibland är det rent av stökigt i ljudbilden, men på ett bra sätt som gör att det låter äkta.

Sammanfattningsvis kan man säga att Mastodon här har lyckats fånga en av sina bästa prestationer på skiva. De har en stor styrka i att ha tre vokalister med så olika röstkaraktärer. Brann Dailor med en klar välartikulerad röst, Brent Hinds med sin släpiga, ganska nasala stämma (som dessutom kan sjunga black), och slutligen Troy Sanders som har en mer kraftfull, mörk och hård röst, kompletterar varandra perfekt, och det vet att utnyttja detta fullt ut också. Det tål också att nämnas att de har släppt en liveskiva/dvd: Live at the Aragon, där de spelar igenom hela detta album och gör det dessutom riktigt bra. Personligen har jag alltid lite lättare för livemusik ,så det kanske kan vara ett tips om man har svårt att lyssna in sig på skivan.

Slutbetyget landar på hedrande 9/10

Bästa bitarna är:

  • Spår 4: The czar
  • Spår 7: The last baron
  • Spår 1: Oblivion
  • Spår 5: The ghost of Karelia

Detta bildspel kräver JavaScript.

Post-Apokalyps är tufft

Kanske inte om det skulle hända i verkligheten men i fiktiv form så är post-apokalyps riktigt häftigt och intressant. Och inte minst grunden till en massa filmer, litteratur och tv/dator-spel. Och anledningen till att jag började fila på ett inlägg om post-apokalyps är att jag ganska precis har sett filmerna Den sista striden och Vägen.  Två filmer som utmärkt representerar denna domedagsgenre.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den sista striden är ingen mindre än Luc Bessons debutfilm och utmärker sig främst genom att vara svartvit och att det bara sägs två ord i hela filmen, två saker som jag personligen tycker lyfter filmen lite grann. Det är framförallt befriande att se en film där skådisarna lyckas förmedla känslor utan att prata, något som t.ex. en genomsnittlig svensk dramatenskådis hade haft stora problem med. Domedagskänslan förmedlas utmärkt i denna film genom ökenlandskap och många nedgångna byggnader. Och sedan så går det ju inte bli annat än glad när man ser Jean Reno i en film, även om han här spelar en figur med tveksamma moraliska värderingar. 3 av 5 blir betyget till Den sista striden.

Sedan så var det dags för Vägen, en både bokstavligt och bildligt talat mörk film. Världen har mer eller mindre gått under och dom få människor som finns kvar försöker att klara sig så gott det går. Tyvärr så hade jag stora problem att bry mig om dom två huvudpersonerna i filmen, en far och hans son. Dom försöker att ta sig till kusten och det händer diverse småspännande saker på vägen men som sagt, filmen får mig inte att investera några känslor i dessa två karaktärer vilket jag tycker är tråkigt. Plus i kanten för den allmäna misären som råder och dom öde landskapen men Vägen är på det stora hela en liten besvikelse. Filmen får 2 av 5 i betyg.

Till sist så vill jag bara visa denna coola lilla kortfilm som passar utmärkt in på post-apokalyps-temat och som jag får lite sköna Terminator-vibbar av:

Astrophobos – Arcane Secrets

Fick hem denna lilla godbit idag:

Stockholmska Astrophobos EP Arcane Secrets som släpptes 2010 är en mycket trevlig liten skiva fylld med ”slingblack” som får en att minnas ens ungdom på 90-talet. En tid då man mest försökte vara och se ond ut samtidigt som man lyssnade på musik från grupper som Lord Belial, Dissection, Naglfar och lokala storheterna Nortia. Finns att köpa här: www.astrophobos.com (kostar ca 60kr inkl frakt).

(Tipstack till Blashyrkhbloggen)

I år SKA jag dit

Jag har missat HiFi-mässan på Arken i Göteborg två gånger i rad nu. Vilket innebär att senaste gången jag gick var 2006(!). Det är alldeles för längesedan. Så nu när mässan åter slår upp portarna i September så blir det att pallra sig till Götet, oavsett hur många som följer med. En nyhet för min del är att mässan numera hålls på två ställen i stan, frågan är var dom visar dom mest intressanta grejerna ifall man bara skulle ha möjlighet att åka till ett ställe. Ja ja, det blir en senare nöt att knäcka.

Skriv upp 15:e och 16:e September i almanackan och invänta årets HiFi-händelse.

www.goteborghifishow.se