Backtracking del 2: Dream Theater – A dramatic turn of events

Då var det dags att ta sig an detta projekts andra deltagare: Dream Theater. Jag hörde dem första gången när vi repade med vårt gamla black-metal-band: Nortia. Detta var år 1995 och Dream Theater hade relativt nyligen släpp sitt trejde studioalbum Awake. Avtrycket som den skivan skapade hos mig har format min musiksmak lika mycket som min gitarrstil, men även mitt val att faktiskt flytta upp till Malung för att ligga i musikaliskt träningsläger med förhoppningen om att även jag kunde bli lika flyhänt som JP på gitarren. Kort sagt, Dream Theater har format mitt liv på ett sätt som få andra saker har gjort.

Dream Theaters senaste skiva A dramatic turn of events har föregåtts av bandets kanske största omvälvning någonsin. Mike Portnoy, en av bandets grundare, ”kastade in handduken”, eller vad man nu skall kalla det för drygt 1½ år sedan, med en hel del efterslängar i släptåg. Det behöver vi dock inte avhandla här. Resultatet blev kort och gott att Mike Portnoy ersattes av Mike Mangini, vilket man kunde följa i en mycket påkostad audition-dokumentär, som dessutom helt oblygt användes för att promota det nya albumet.

A dramatic turn of events är vid en första anblick ett typiskt DT-album, med nio relativt långa bitar, som alla har pretantiösa titlar. Precis som sig bör med andra ord.

Skivan börjar med On the back of angels som också var singeln som släpptes för gratis nedladdning från deras hemsida någon månad innan själva albumet släpptes. Det är en ganska standardiserad bit, vilket brukar vara kutym vad gäller singelsläpp för grupper som spelar lite mer och fortare än de flesta andra, så mina förväntningar var inte större än så. Inga överraskningar än alltså. Sen kommer resten av skivan…

För de som följt DT sedan start så vet man att de har gjort en del snedsteg längs vägen. Jag tänker främst på albumet Falling into infinity, som liksom detta album var skivan som efterföljde en medlems avhopp. Det som hände då var att Kevin Moore sa upp sig och man satte in Derek Sherinian på keyboard. Det albumet andades standardbitar och ganska mycket musikaliska kompromisser. Det kändes som om man hade tappat drivet och riktningen. Jag upplever i stort sett samma sak gällande A dramatic turn of events, vilket spår 2: Build me up, break me down, är ett perfekt exempel på, men också bitarna Outcry, och Breaking all illusions påvisar dessa tendenser. Man har också ganska många ballader på skivan, ovanligt många faktiskt. Och är det något som DT inte är bra på så är det ballader. Kort sagt, har man svårt för flytande margarin så undviker man This is the life, Far from heaven och Beaneath the surface. De bjuder inte på något som helst musikaliskt motstånd, faktiskt inte något intressant överhuvud taget.

Men skivan har naturligtvis sina ljuspunkter också, även om denna skiva bara har tre… Lost not forgotten är ett helt lysande spår där grabbarna visar upp sin allra bästa sida, även om de tre första minutrarna är missstänkt likt Under a glass moon, liksom gitarrsolot… och refrängen. Inte identiskt, men likt. Väldigt likt. Här får även Mangini chansen att glänsa en hel del, men här visar det sig också ganska tydligt att han inte är helt samspelt med de övriga grabbarna, då det ofta låter som när jag själv gör trummor med trummaskin. Det blir för mycket, tar för stor plats, och påvisar något som jag bäst kan beskriva som repetitiv variation, eller kraftigt segmenterad trummslagning…  Bridges in the sky är också en fin bit, som hintar ganska mycket om hur DT lät på Metropolis 2000 och klockar in på 11:01, albumets tredje längsta spår.

Sammantaget så är detta en ganska klassisk Dream Theater-platta, men där man tagit många bitar som man klassiskt sett har varit dåliga på. lägg därtill en icke inbruten trummslagare som visserligen är habil som få, men som inte verkar hittat riktigt rätt. Det blir en ganska trist historia. Inte heller ljudet är något extravagant. Jag kom på mig själv häromdagen med att försöka nynna på någon av låtarna, men det fanns liskom inget kvar i huvudet att nynna på, förutom Lost not forgotten… Det tycker jag säger en del om hur väl de lyckats. Nä, nu ser jag fram emot att ta mig an föregående skiva istället.

Betyg: 4/10

  • Bästa bitarna:
  • Spår 3: Lost not forgotten
  • Spår 1: On the backs of angels
  • Spår 5: Bridges in the sky

2 svar till “Backtracking del 2: Dream Theater – A dramatic turn of events

  1. Oj, det var ingen dålig genomgång av Drömteaterns senaste. Mycket bra skrivet. Håller verkligen med dig angående denna platta, mycket anonym och alldeles för intetsägande i det stora hela.

    • Tack för det! Jag tyckte att grabbarna förtjänade lite mer än en omotiverad sågning, för det hade varit alternativet. Jag vet att de kan så mycket bättre och jag hoppas innerligen att Mangini hittar sin naturliga plats redan till nästa skiva.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s