Valuta för pengarna

Jag har under en tid haft lite problem med min bils ena strålkastare. Vänster halvljus har stadigt pekat nedåt på grund av att justerskruven inuti lamphuset hade gett med sig. Jag trodde i min enfald att detta var något som man kunde laga eftersom jag är uppväxt i en tid då man fortfarande försökte laga saker och man fortfarande tillverkade saker som gick att laga.

Men idag så har jag kommit ikapp min samtid. Inget vi producerar idag skall kunna repareras utan att det krävs det senaste i utrustning och faciliteter.

I mitt ”trasiga” lamphus var det 2st små, bräckliga plastarmar som håller reflektorn i rätt vinkel som hade brutits av. Dessa små plastbitar, liknande påsklämmorna på en påse bröd,  kostade mig 4500kr eftersom jag var tvungen att byta hela strålkastarhuset. För att byta detta var man tvungen att montera av hela framskärmen på bilen eftersom det är fult med synliga skruvar. Därför hade man naturligtvis satt en under skärmen… Det skall tilläggas att denna procedur även behöver utföras så snart en av mina lampor slutar lysa och behöver bytas. Det krävs alltså 3 timmars jobb för att byta 2st xenon-lampor. Det behöver faktiskt också tilläggas att det var ett begagnat lamphus som sattes dit och inte ett nytt…

När värmen sedan slog till märkte jag ytterligare ett problem. AC:n blåste inte kallt längre och bilen var därför olidligt varm. Jag behöver nytt köldmedium tänkte jag och grymtade i vanlig ordning om att det var bättre förr och det är konstigt att all kylvätska läckt ut efter bara 4 år. Det visade sig vara allt annat än konstigt. Snarare så var konstruktörens tanke väldigt konstig. Rören till AC:n var gjorda i aluminium och satt undertill på bilen, dvs på ett mycket utsatt ställe. Alla som sett bärarmsstagen på en SAAB 9000 vet hur det ser ut efter ett par år. De var också var gjorda i aluminium och satt på ett utsatt ställe. Fast det är väl kanske mer rätt att säga att de inte syns efter ett par år… Aluminium vittrar bort. Mina rör var alltså inte funktionsdugliga längre och behövde bytas. För att komma åt dessa rör så behövde naturligtvis fronten demonteras också. Vad annars?  Och notan då? 5500kr.

Eftersom jag gjorde dessa två reparationer samtidigt så behövde jag bara betala för en demontering av fronten (lyckliga mig) men jag undrar hur sjutton det står till i huvudet på bilkonstruktörer idag. Hur tänker man när man bygger in en begränsad livslängd i en produkt som sedan är mer eller mindre ett helvete att reparera både praktiskt och ekonomiskt?

Inget illa om verkstaden som utförde arbetet, för de gjorde ett bra jobb med god kommunikation gentemot mig hela vägen, men var sjutton är ROT-avdraget för denna typ av arbeten?? Är det rimligt att privatpersoner med lite sämre marginaler i sin ekonomi skall behöva belåna sig för att kunna reparera sin bil? Eller för den delen vara tvungna att välja bort bil p.g.a. att man inte kan underhålla den? Snacka om att man är på väg mot ett klass-samhälle.

Inför ROT-avdrag för bilnära tjänster NU så får vi nog en friskare bilflotta och lite mer fart i ekonomin och dessutom så försvinner mycket av de svarta reparationerna på våra fordon!

Anfäkta och über!

Annonser

Tack, nu vet jag

En av ”fördelarna” med att vara hemma och vara pappaledig är att man ganska ofta blir utsatt för Barnkanalen. Och idag så har denna barnkanal upplyst mig med följande ovärderliga kunskap: ”Sång låter mycket bättre när den sjungs”. Tack för den informationen Barnkanalen. Och tack och lov för att jag ska börja jobba igen nästa vecka.

Undrar om Dee Snider vet om det?

Lite svalka i sommarvärmen

Vete-öl är en av mina stora favoriter när det kommer till dricka som ska drickas när det är varmt ute. Idag var det lite Mein Grünes Tap 4 från Schneider Weisse som fick agera törstsläckare i värmen. Och den smakade gott. Lite syrlig och fruktig sådär men kanske något för alkoholstark. Inte lika god som min vete-referens Franziskaner Hefe-Weissbier men helt klart värd betyget God. Men det är klart, det är svårt att tävla mot dom nostalgiska känslor som Franziskaners smak av skumbanan framkallar hos mig. Det var nämligen det som dracks mest under dom resor till Tyskland som min far och jag åkte på runt millennieskiftet. Skål på er i värmen!

The Almighty Power Droid gillar Tap 4 och säger: ”Gonk”

Bra kämpat Rangers, bättre lycka nästa år

I morse så gick jag in på NHL.com för att som vanligt kolla nattens resultat. Blev lite ledsen när jag såg att Rangers hade förlorat men tänkte inte mer på det, det är ju trots allt minst en match kvar. Trodde jag.

För till min stora förtvivlan så upptäckte jag nyss, när i stort sett hela dagen passerat och jag har gått omkring lyckligt ovetande, att Rangers förlorade den avgörande matchen och att New Jersey Devils har gått vidare till Stanley Cup-final. Så det är med lite sorg i hjärtat jag säger: tack för ett grymt år Rangers, bra kämpat och nästa år då jävlar. Då ska bucklan hem till New York igen!

Du är grym Henke. Men dina Schampoo-reklamer suger…

En klar förbättring

Kanske inte en förbättring av gigantiska mått med ändå helt klart en förbättring. Vad jag pratar om är den föredetta Nevermore-gitarristen Jeff Loomis senaste soloplatta Plains of Oblivion. Hans förra skiva, Zero Order Phase, var en rätt så bra historia som drogs med ett stort problem: bristen på variation. Låtarna gick liksom in lite för mycket i varandra och skapade en ganska svårgenomtränglig och tjock massa av gitarrgnidande. Bra gnidande förvisso men ändå, det var svårt att lyssna igenom hela skivan utan att börja tappa koncentrationen.

Detta problem är med Plains of Oblivion nästan utraderat. Visst, några av låtarna på skivan faller fortfarande ganska lätt i glömska men plattan hålls ändå ihop bra av betydligt mer genomarbetat låtmaterial. Och för att få ytterligare variation på det hela så har Loomis denna gång lurat in ett par sångare i studion för att få lite mer liv i låtarna. För merparten av dessa sånginsatser står Christine Rhoades som jag tycker gör ett mycket bra jobb då hon har en skön röst som verkligen höjer dom fyra låtar (om man räknar dom två bonusspåren på den begränsade utgåvan) hon medverkar på. Sedan så har vi ingen annan än den gamle Emperor-räven Ihsahn på sång i låten Surrender som är ett av skivans absolut bästa och mest medryckande spår. Utöver detta så bränner inga mindre än Marty Friedman, Chris Poland, Attila Vörös (vem nu det är) och Tony MacAlpine av varsitt solo. Riktigt gitarr-onani-godis alltså. Lägg slutligen till en mycket stabil insats av Dirk Verbeuren (Soilwork, Scarve) bakom trumsetet och du har en instrumental fullträff. Bra jobbat hörni.

Då återstår bara för mig att som slutkläm säga att jag är mycket nöjd med vad Jeff Loomis klämt ur sig denna gång och väntar mig inget annat än ett mästerverk när det är dags för hans tredje soloskiva. Betyg på det hela blir: 7 av 10.

Opeth x3

Hade från början tänkt att presentera Opeths Morningrise i min lilla En skiva ur arkivet-serie. Men så kom jag på: skivan innan och efter är ju minst lika viktig för mig. Morningrise är plattan som jag upptäckte gruppen med och är naturligtvis den skiva med Opeth som ligger mig närmast om hjärtat. Men Orchid var skivan som man köpte mer eller mindre omgående efter att ha hört Morningrise för att få mer av denna musikaliska drog. Och My arms, Your hearse var uppföljaren till Morningrise som man så förväntansfullt inväntade och väntade sig underverk av.

Detta, tycker jag, är Opeth i sitt esse. Ett Opeth som är lite mer Black Metal än det Opeth som kom senare och ett Opeth som är väldigt mycket mer Metal överhuvudtaget jämfört med det Opeth som förra året släppte Heritage. Det jag gillar med dessa tre album är att alla har sig egna lilla personlighet. Orchid känns något flummig med sitt lite annorlunda ljud och spretiga låtstruktur medan Morningrise känns mer kall, mystisk och nästan lite romantisk. My arms, Your hearse känns i sin tur lite mer mörk och allmänt deppig. Mycket har väl iochförsig att göra med dom finfina omslag som skivorna har begåvats med. Något som dock alla skivorna har gemensamt är naturligtvis den närmast unika musik som Herr Åkerfeldt och hans gäng framför. Långa låtar som tar med en på underbara musikaliska resor. Det growlas här, det skönsjungs där. Bastrummorna smattrar till vänster, den akustiska gitarren plinkar och plonkar till höger. Och så där håller det på, helt underbart fantastiskt. Vad finns det mer att säga om dessa skivor som inte redan sagts då? Inte mycket faktiskt. Tre grymt bra skivor som jag tycker att alla som är inne i metalsvängen borde äga.

En hygglig skräckkomedi

Tucker and Dale vs Evil. Smaka på den titeln. Låter lite tufft, eller hur? Och filmen som bär den titeln är faktiskt ganska så tuff men tyvärr så föll den offer för mina relativt höga förväntningar. Utan att avslöja för mycket så är filmen en klassisk teen-slasher men med en inte så liten twist på det hela. Men som med så många andra twistar på klassiska koncept så håller det bara under första halvan av filmen för att sedan bli lite tradigt och långrandigt. Filmens höjdpunkt utgörs istället av dom två huvudrollsinnehavarna som gör ett mycket bra jobb som dom missförstådda lantisarna. Framförallt min favorit Alan Tudyk (Firefly, Trångt i Kistan m.m) som alltid är lika kul att se. Synd att resten av skådis-ensemblen är så sunkig, men det tillhör väl själva genren antar jag. Den engelska BD-utgåvan har mycket bra bild och helt ok ljud. Betyg: Stark 2:a av 5 möjliga.