Valuta för pengarna

Jag har under en tid haft lite problem med min bils ena strålkastare. Vänster halvljus har stadigt pekat nedåt på grund av att justerskruven inuti lamphuset hade gett med sig. Jag trodde i min enfald att detta var något som man kunde laga eftersom jag är uppväxt i en tid då man fortfarande försökte laga saker och man fortfarande tillverkade saker som gick att laga.

Men idag så har jag kommit ikapp min samtid. Inget vi producerar idag skall kunna repareras utan att det krävs det senaste i utrustning och faciliteter.

I mitt ”trasiga” lamphus var det 2st små, bräckliga plastarmar som håller reflektorn i rätt vinkel som hade brutits av. Dessa små plastbitar, liknande påsklämmorna på en påse bröd,  kostade mig 4500kr eftersom jag var tvungen att byta hela strålkastarhuset. För att byta detta var man tvungen att montera av hela framskärmen på bilen eftersom det är fult med synliga skruvar. Därför hade man naturligtvis satt en under skärmen… Det skall tilläggas att denna procedur även behöver utföras så snart en av mina lampor slutar lysa och behöver bytas. Det krävs alltså 3 timmars jobb för att byta 2st xenon-lampor. Det behöver faktiskt också tilläggas att det var ett begagnat lamphus som sattes dit och inte ett nytt…

När värmen sedan slog till märkte jag ytterligare ett problem. AC:n blåste inte kallt längre och bilen var därför olidligt varm. Jag behöver nytt köldmedium tänkte jag och grymtade i vanlig ordning om att det var bättre förr och det är konstigt att all kylvätska läckt ut efter bara 4 år. Det visade sig vara allt annat än konstigt. Snarare så var konstruktörens tanke väldigt konstig. Rören till AC:n var gjorda i aluminium och satt undertill på bilen, dvs på ett mycket utsatt ställe. Alla som sett bärarmsstagen på en SAAB 9000 vet hur det ser ut efter ett par år. De var också var gjorda i aluminium och satt på ett utsatt ställe. Fast det är väl kanske mer rätt att säga att de inte syns efter ett par år… Aluminium vittrar bort. Mina rör var alltså inte funktionsdugliga längre och behövde bytas. För att komma åt dessa rör så behövde naturligtvis fronten demonteras också. Vad annars?  Och notan då? 5500kr.

Eftersom jag gjorde dessa två reparationer samtidigt så behövde jag bara betala för en demontering av fronten (lyckliga mig) men jag undrar hur sjutton det står till i huvudet på bilkonstruktörer idag. Hur tänker man när man bygger in en begränsad livslängd i en produkt som sedan är mer eller mindre ett helvete att reparera både praktiskt och ekonomiskt?

Inget illa om verkstaden som utförde arbetet, för de gjorde ett bra jobb med god kommunikation gentemot mig hela vägen, men var sjutton är ROT-avdraget för denna typ av arbeten?? Är det rimligt att privatpersoner med lite sämre marginaler i sin ekonomi skall behöva belåna sig för att kunna reparera sin bil? Eller för den delen vara tvungna att välja bort bil p.g.a. att man inte kan underhålla den? Snacka om att man är på väg mot ett klass-samhälle.

Inför ROT-avdrag för bilnära tjänster NU så får vi nog en friskare bilflotta och lite mer fart i ekonomin och dessutom så försvinner mycket av de svarta reparationerna på våra fordon!

Anfäkta och über!

Tack, nu vet jag

En av ”fördelarna” med att vara hemma och vara pappaledig är att man ganska ofta blir utsatt för Barnkanalen. Och idag så har denna barnkanal upplyst mig med följande ovärderliga kunskap: ”Sång låter mycket bättre när den sjungs”. Tack för den informationen Barnkanalen. Och tack och lov för att jag ska börja jobba igen nästa vecka.

Undrar om Dee Snider vet om det?

Lite svalka i sommarvärmen

Vete-öl är en av mina stora favoriter när det kommer till dricka som ska drickas när det är varmt ute. Idag var det lite Mein Grünes Tap 4 från Schneider Weisse som fick agera törstsläckare i värmen. Och den smakade gott. Lite syrlig och fruktig sådär men kanske något för alkoholstark. Inte lika god som min vete-referens Franziskaner Hefe-Weissbier men helt klart värd betyget God. Men det är klart, det är svårt att tävla mot dom nostalgiska känslor som Franziskaners smak av skumbanan framkallar hos mig. Det var nämligen det som dracks mest under dom resor till Tyskland som min far och jag åkte på runt millennieskiftet. Skål på er i värmen!

The Almighty Power Droid gillar Tap 4 och säger: ”Gonk”

Bra kämpat Rangers, bättre lycka nästa år

I morse så gick jag in på NHL.com för att som vanligt kolla nattens resultat. Blev lite ledsen när jag såg att Rangers hade förlorat men tänkte inte mer på det, det är ju trots allt minst en match kvar. Trodde jag.

För till min stora förtvivlan så upptäckte jag nyss, när i stort sett hela dagen passerat och jag har gått omkring lyckligt ovetande, att Rangers förlorade den avgörande matchen och att New Jersey Devils har gått vidare till Stanley Cup-final. Så det är med lite sorg i hjärtat jag säger: tack för ett grymt år Rangers, bra kämpat och nästa år då jävlar. Då ska bucklan hem till New York igen!

Du är grym Henke. Men dina Schampoo-reklamer suger…

En klar förbättring

Kanske inte en förbättring av gigantiska mått med ändå helt klart en förbättring. Vad jag pratar om är den föredetta Nevermore-gitarristen Jeff Loomis senaste soloplatta Plains of Oblivion. Hans förra skiva, Zero Order Phase, var en rätt så bra historia som drogs med ett stort problem: bristen på variation. Låtarna gick liksom in lite för mycket i varandra och skapade en ganska svårgenomtränglig och tjock massa av gitarrgnidande. Bra gnidande förvisso men ändå, det var svårt att lyssna igenom hela skivan utan att börja tappa koncentrationen.

Detta problem är med Plains of Oblivion nästan utraderat. Visst, några av låtarna på skivan faller fortfarande ganska lätt i glömska men plattan hålls ändå ihop bra av betydligt mer genomarbetat låtmaterial. Och för att få ytterligare variation på det hela så har Loomis denna gång lurat in ett par sångare i studion för att få lite mer liv i låtarna. För merparten av dessa sånginsatser står Christine Rhoades som jag tycker gör ett mycket bra jobb då hon har en skön röst som verkligen höjer dom fyra låtar (om man räknar dom två bonusspåren på den begränsade utgåvan) hon medverkar på. Sedan så har vi ingen annan än den gamle Emperor-räven Ihsahn på sång i låten Surrender som är ett av skivans absolut bästa och mest medryckande spår. Utöver detta så bränner inga mindre än Marty Friedman, Chris Poland, Attila Vörös (vem nu det är) och Tony MacAlpine av varsitt solo. Riktigt gitarr-onani-godis alltså. Lägg slutligen till en mycket stabil insats av Dirk Verbeuren (Soilwork, Scarve) bakom trumsetet och du har en instrumental fullträff. Bra jobbat hörni.

Då återstår bara för mig att som slutkläm säga att jag är mycket nöjd med vad Jeff Loomis klämt ur sig denna gång och väntar mig inget annat än ett mästerverk när det är dags för hans tredje soloskiva. Betyg på det hela blir: 7 av 10.

Opeth x3

Hade från början tänkt att presentera Opeths Morningrise i min lilla En skiva ur arkivet-serie. Men så kom jag på: skivan innan och efter är ju minst lika viktig för mig. Morningrise är plattan som jag upptäckte gruppen med och är naturligtvis den skiva med Opeth som ligger mig närmast om hjärtat. Men Orchid var skivan som man köpte mer eller mindre omgående efter att ha hört Morningrise för att få mer av denna musikaliska drog. Och My arms, Your hearse var uppföljaren till Morningrise som man så förväntansfullt inväntade och väntade sig underverk av.

Detta, tycker jag, är Opeth i sitt esse. Ett Opeth som är lite mer Black Metal än det Opeth som kom senare och ett Opeth som är väldigt mycket mer Metal överhuvudtaget jämfört med det Opeth som förra året släppte Heritage. Det jag gillar med dessa tre album är att alla har sig egna lilla personlighet. Orchid känns något flummig med sitt lite annorlunda ljud och spretiga låtstruktur medan Morningrise känns mer kall, mystisk och nästan lite romantisk. My arms, Your hearse känns i sin tur lite mer mörk och allmänt deppig. Mycket har väl iochförsig att göra med dom finfina omslag som skivorna har begåvats med. Något som dock alla skivorna har gemensamt är naturligtvis den närmast unika musik som Herr Åkerfeldt och hans gäng framför. Långa låtar som tar med en på underbara musikaliska resor. Det growlas här, det skönsjungs där. Bastrummorna smattrar till vänster, den akustiska gitarren plinkar och plonkar till höger. Och så där håller det på, helt underbart fantastiskt. Vad finns det mer att säga om dessa skivor som inte redan sagts då? Inte mycket faktiskt. Tre grymt bra skivor som jag tycker att alla som är inne i metalsvängen borde äga.

En hygglig skräckkomedi

Tucker and Dale vs Evil. Smaka på den titeln. Låter lite tufft, eller hur? Och filmen som bär den titeln är faktiskt ganska så tuff men tyvärr så föll den offer för mina relativt höga förväntningar. Utan att avslöja för mycket så är filmen en klassisk teen-slasher men med en inte så liten twist på det hela. Men som med så många andra twistar på klassiska koncept så håller det bara under första halvan av filmen för att sedan bli lite tradigt och långrandigt. Filmens höjdpunkt utgörs istället av dom två huvudrollsinnehavarna som gör ett mycket bra jobb som dom missförstådda lantisarna. Framförallt min favorit Alan Tudyk (Firefly, Trångt i Kistan m.m) som alltid är lika kul att se. Synd att resten av skådis-ensemblen är så sunkig, men det tillhör väl själva genren antar jag. Den engelska BD-utgåvan har mycket bra bild och helt ok ljud. Betyg: Stark 2:a av 5 möjliga.

Jag ska köpa brädspel

När jag var något mindre så lirade jag en hel del fräna brädspel. Roligast av dessa var helt klart ALGAs Drakborgen och dess expansion med det fantasifulla namnet Drakborgen II. På senare tid så har jag blivit mer och mer sugen på att köpa något liknande igen och börja lira med dom få människor som kan tänkas vilja vara med. Och efter att ha varit på SF-bokhandeln i Göteborg i helgen så har jag bestämt mig: jag ska köpa den amerikanska nyutgåvan av Drakborgen som går under namnet Dungeon Quest. Och så ska jag köpa Talisman också, det är ett grymt spel som dessutom liras av grabbarna i Big Bang Theory. Skitsamma om ingen vill spela med mig, spelplaner och pjäser är fett!

Goda nyheter

Sverige är ute ur Hockey-VM. Lite sorgligt men så är läget. Tjeckien var snäppet bättre mot ett dåligt försvarande Sverige och vann någorlunda välförtjänt. Men jag blir genast på bättre humör när jag hittar följande goda nyheter på Das Internet: Testament släpper ny platta den 27:e Juli och den heter Dark Roots of Earth. Och för att slänga lite grädde på moset så sitter ingen mindre än Gene Hoglan bakom trummorna igen. Detta kan bli en av årets absolut fetaste plattor.

Döda som rör på sig

Antagligen sist av alla så började jag igår att titta på första säsongen av den hypade serien The Walking Dead. Två avsnitt hann jag med och mitt intryck hittills av serien är att den är helt ok. Dock så kan jag inte riktigt hålla med några av mina arbetskamrater som håller det första avsnittet som något av det bästa som någonsin visats i TV. Jag stör min alldeles för mycket på det lite ojämna skådespeleriet och  jag tycker också att det saknas en känsla av riktig rädsla för dessa Walkers som dom kallas. Jag får även en känsla av att kommande avsnitt kommer innehålla många frustrerande situationer där dumma människor sätter sig i livsfarliga situationer. Ja ja, det är väl bara att fortsätta att titta och se hur denna zombieserie slutar.

En skiva ur arkivet (Del 9)

Open the gates…SATAN! Dark Funerals självbetitlade debut är en platta som väcker sjukt nostalgiska känslor i mig. Dark Funeral var ett av mina första möten med Black Metal och även om det inte var kärlek och giftermål vid första öronkastet så har genren ändå hängt med på ett hörn genom åren, lite vid sidan av dödsmetall, progressive metal och allt vad det nu har varit. Dark Funeral EPn kan väl inte klassas som något annat än en klassiker idag och innehåller fyra mumsiga små blackpraliner varav mina favoriter är öppningspåret Open the gates och tredje låten My dark desires. Open the gates fick faktiskt en gång i tiden det tvivelaktiga nöjet att bli tolkad av Totenfresser och mig i det primitiva PC-programmet Fast Tracker 2. Resultatet var allt annat än bra och kan mest klassas som ett av 90-talets största humorögonblick, synd att så många missade det. Kommer även ihåg diskussionen i kompisgänget huruvida det skreks ”Satan” eller ”Sieg Heil” i början av låten. Ja Satan, det var tider det…

Moccamaster

I söndags upplevde jag en smärre katastrof. Kaffebryggaren gick sönder. Till saken hör att vi hade en lite mer ovanlig bryggare som verkar vara smått omöjlig att skaffa reservdelar till.

Jag anser att man inte överlever utan kaffe. Jag anser också att kaffe skall vara smakrikt och gärna hett. Det gör att jag får lite svårt att orientera mig i kaffebryggarträsket. Efter att ha suttit på onämnd prisjämförelse-sajt och sorterat bort allt under 1000kr och allt över 2000kr så var valet inte längre lika svårt. Jag föll för utseendet och det faktum att den är handbyggd och testad innan leverans. Det är Darth Vaders kaffebryggare. Gott kaffe blev det också.

Lite fler nya skivor

Ännu en gång har den trevliga brevbäraren levererat ett litet paket med skivor. Den här gången så blev det ganska progressivt:

Dream TheaterWhen dream and day unite. Nu äntligen så har jag alla Dream Theaters studioalbum på CD. Förstår egentligen inte varför jag väntat så länge med den här skivan. Är det det lite halvsunkiga ljudet? Eller kanske det faktum att Charlie Dominici sjunger och inte LaBrie? Jag vet inte men nu har jag den iallafall. En bra skiva, lite typiskt debutspretig sådär. Ser fram emot Totenfressers avhandling om den i hans Backtracking-serie.

Old Man’s ChildSlaves of the world. Då jag börjat lyssna lite på Old Man’s Child igen, efter att ha skrivit om Ill-natured Spiritual Invasion, så blev jag sugen på att köpa en lite nyare platta med denna norrbagge. Galder gör nämligen som vanligt allt utan att lira trummor. Där hittar vi svensken Peter Wildoer, kanske mest känd för sitt trummande i Darkane och att han var en av fem trummisar som Dream Theater övervägde att värva efter att Mike Portnoy lämnat skutan.

ICS VortexStorm Seeker. Ännu en skiva jag köpt på grund att jag börjat lyssna på lite bortglömda skivor i samlingen. Borknagar åkte nämligen in i spelaren för ett tag sedan och det gjorde mig nyfiken på sångaren ICS Vortex och hans soloplatta. En skiva som blandar högt och lågt mellan en massa olika stilar, lite progg där och lite stoner där, allt naturligtvis toppat av ICS Vortex egna sköna sångstil.

Onsdagswhisky

Idag stod det fläskfilé med whiskysås på menyn. Smarrigt värre och eftersom näst intill hela min Glenfiddich 15y-flaska jag fick i julas gått åt till just matlagning så passade jag på att hälla upp en liten slurk till mig själv också, det gäller ju att passa på medan den finns kvar.  Och det smakade gott kan jag meddela. Trevligt mild och ”smooth” som dom säger i Skottland. Men ärligt talat så känner jag ingen större skillnad jämfört med  den vanliga 12-åriga Glenfiddichen, i alla fall nu när jag inte kan göra ett A-B test. Men fortfarande en mycket trevlig liten slurk wirre. Och allt detta till tonerna av Symphony X kalasplatta The divine wings of tragedy. Mumma!

Backtracking del 5: Dream theater – Systematic chaos

Ja, jag vet inte riktigt var jag skall börja gällande denna skiva. Efter flera enträgna försök att tränga igenom till pudelns kärna så står jag fortfarande som ett frågetecken inför denna runda bit plast. Det här är en DT-skiva som införskaffades tillsammans med Train of thought endast för att komplettera min DT-samling, och jag har egentligen aldrig tagit notis om något av de två albumen. Dessvärre verkar det ha funnits en anledning till detta gällande Systematic chaos.

”Vad hände egentligen när denna spelades in?” Det är en ständigt återkommande fråga. Det blandas högt och lågt på denna skiva, till synes helt utan ramverket som borde hållit ihop alltsammans. Som ett parti poker där vissa spelar med tärning, vissa med UNO-kort och andra med vanliga spelkort. Det här är enligt mig inte en ”riktig” DT-platta. Det är ett projektalbum som förärats med Dream Theaters stämpel och signatur.

Öppningsspåret In the presence of enemies, låter precis som om det tagits från LTE:s (Liquid tension experiment) slänghög, och sedan har man lagt sång på det. Och sedan när LTE-komponenterna tagit slut så slutför man låten genom att försöka lägga an någon slags 70-tals Zeppelin-stil tillsammans med lite Transatlantic-influenser vilket funkar sådär.

Forsaken är återigen ett avslaget försök till ett känslostarkt stycke musik som DT tror att de uppnår endast genom att spela och sjunga lite långsammare än vanligt. Även Repentance kan räknas hit. Så, nu var det sagt.

Det största problemet med denna skivan är att det hela tiden låter som om de försöker låta som några andra än sig själva. Ta en bit som Constant motion som stundtals låter Metallica, stundtals låter som Fates Warning för att sedan dra till med en, enligt mig, helt värdekass refräng. Att Mike Portnoy dessutom anser sig ha något att tillföra som vokalist är rent felaktigt. The dark eternal night låter bara som ett fullständigt klavertramp, i ett försök att få till något slags Meshuggah-sound. Prophets of war är karbonpapper över Muse och Queen med lite Avenged sevenfold som krydda, det skall dock sägas att detta är en av skivans bästa spår, tragiskt nog.

Det är något som känns fundamentalt fel i både musikens struktur och ljudbild genom hela skivan, precis som om de fått en tillfällig identitetskris och enda sättet att ta sig ur den är att spela in all skit som kommer ut. Det kan visserligen förklara varför det låter som ett mish-mash av alla deras soloprojekt och influenser.

Jag har verkligen inte mycket till övers för detta album och önskar egentligen att det fortfarande stod orört i min skivhylla. Då hade jag åtminstone kunnat fortsätta att hoppas på något bättre…

Betyg: 4/10

Bästa spår:

  • Spår 6: Prophets of war
  • Spår 8: In the presence of enemies pt.2

Hockey och öl

Igår så var det ishockey på TV och då passade det utmärkt att klämma den ölflaska som blivit över efter helgen. För matchen stod Sverige och Danmark och för ölen stod Nils Oscar Hop Yard IPA. Hur gick det då?

Jo, Sverige var helt överlägsna och spelade propagandahockey under halva matchen. Sedan så tyckte dom tydligen att det inte var roligt längre och bjöd in Danmark i matchen med lojt agerande på isen och svagt målvaktsspel. Jag kan förstå att det kan vara svårt att vara motiverad i en hel match med så dåligt motstånd men man borde verkligen kunna täppa till bättre och inte tappa en 6-1 ledning till 6-4. Dessutom så är jag lite orolig över kommande slutspel då dom två målvakterna i Tre Kronor inte visat upp något bländande spel direkt. Henrik Lundqvist får helt enkelt snabbklona sig själv för Tre Kronor behöver verkligen en målvakt av hans kaliber.

Ölen var…helt ok. Ganska trevlig humlesmak men för mjäkig för min gom. Dessutom så smakade det lite för mycket av alkohol. Så mina relativt höga förväntningar infriades inte och nästa gång jag ska lägga drygt 25kr på en rejäl IPA så får det nog bli Sierra Nevada Torpedo eller något sådant istället. Nils Oscar Hop Yard får betyget God.

Sherlock, en bra tv-serie

Såg igår kväll klart på den andra säsongen av tv-serien Sherlock. Tyvärr så var jag lite besviken då den andra säsongen inte riktigt når upp till samma höga nivå som den underbara första säsongen. Dessutom så lider den andra säsongen av samma konstiga fenomen som den första gjorde. Dvs att mittenavsnittet (det är 3 avsnitt per säsong) är markant svagare än de inledande och avslutande avsnitten. Men det finns också mycket bra med denna moderna variant på Sherlock Holmes. Framförallt skådespeleriet från Benedict Cumberbatch och Martin Freeman, vilket jag tycker är helt klanderfritt. Samspelet mellan Holmes och Watson fungerar utmärkt och bidrar starkt till den mysiga stämning som råder i serien. Och så gillar jag att serien utspelar sig i modern tid. Visst, manusförfattarna tar sig lite tekniska friheter då och då men jag stör mig aldrig på att Holmes och Watson löser sina fall med hjälp av mobiltelefon och dator. Allt känns bra integrerat och inte så påklistrat som det ofta kan bli i tv-serier när man ska lösa kriminalfall med hjälp av ”hi-tech”.

Rent tekniskt så är den engelska Blu-Ray utgåvan jag har mycket bra med finfin bildkvalité och ett ljud som alltid är kristallklart och skapar en trovärdig ljudbild som Sherlock rör sig i. Jag skulle tro att den svenska utgåvan som släpptes ganska nyss är minst lika bra. Så gör dig själv och din omgivning en tjänst och kolla upp den här serien om du inte redan har gjort det. Samlat betyg för hela serien hittills landar på 8 av 10 och jag ser verkligen fram emot den tredje säsongen.

Whip it!

Den 19:e September verkar det som om att Indiana Jones-filmerna kommer i en, förhoppningsvis, überfet Blu-Ray box. Vilket skall bli helt underbart då jag personligen tycker att dom tre första filmerna är något bland det bästa som någonsin gjorts. Speciellt Raiders of the lost ark som i mina ögon är en i alla avseenden perfekt äventyrsfilm och skall bli underbar att äntligen få se i HD. Den 19:e September alltså, kom ihåg det.

Äntligen lite mer Blotted Science

Igår fick jag ÄNTLIGEN The Machinations of Dementia i min ägo. Blotted Science första platta och en som jag har varit på jakt efter ett tag. Det ville sig så väl att Amazon fick in den och dessutom till ett bra pris så det var bara att slå till. Så nu har jag både nämnda skiva och EPn The Animation of Entomology som släpptes förra året. Hurra för det!

Blotted Science är lite av en supergrupp som spelar musik som skulle kunna liknas vid en extremmetal-version av grupper som Tribal Tech och Liquid Tension Experiment. Det är alltså ultratekniskt mest hela tiden och helt instrumentalt. Gruppen består av Ron Jarzombek som har spelat i bland annat Watchtower, Alex Webster som väl många känner igen från den klassiska Death Metal-orkestern Cannibal Corpse och trummisen Hannes Grossmann från Obscura. Fast på The Machinations of Dementia är det Charlie Zeleny från Behold…The Arctopus som håller i trumstockarna. Så det är riktigt hög klass på instrumentonanin kan jag lova. Blotted Science alltså, bara att kolla upp om ovanstående beskrivning låter lockande.

http://www.youtube.com/watch?v=CHAUQNTwYZo

Cross of Iron

Tittade på den gamla krigsklassikern Järnkorset i veckan, en film som jag inte sett på många år och som jag såg för första gången som liten rädd 8-9 åring. Min kompis Jonas hade en massa ”farliga” filmer hemma och lockelsen att se blodiga och hemska filmer blev för stor när hans mamma inte var hemma. Var det inte något med Bruce Lee så var det svenska b-skräckisen Besökarna eller något annat hemskt. Så det blev en del traumatiska minnen för min lilla oförstörda hjärna. Den scen i Järnkorset som naglade sig fast i min pojkhjärna är en scen där en tysk soldat får snoppen avbiten av en kvinnlig rysk soldat. Huga, var obehaglig den var.

Dock så kändes det som om filmen inte hade samma impact nu när man såg den 20 år senare. Visst det är fortfarande en mycket blodig och våldsam historia om ett antal tyska soldater på östfronten men i mångt och mycket känns den lite gammal. Actionscenerna är ganska så tama och fulla av omotiverad slow-motion och jag saknar ett riktigt fokus på konflikten mellan James Coburns karaktär Steiner och hans antagonist Stransky. Men samtidigt så går det inte att skärma sig mot den nostalgi det är att se filmen igen och dessutom så har den ett starkt anti-krigsbudskap som passar bra. Om man ska ge sig på att betygsätta filmen så får den 3 av 5, det är den ändå värd. Kan även nämna att Blu-Ray utgåvan har bra bild men skulle mått bra av lite mer ingående restaurering och det enkla 2-kanalsljudet är förvånansvärt klart och krispigt. Det finns även med lite småtrevligt extramaterial vilket gör denna utgåva till ett rekommenderat köp om man gillar filmen.