Backtracking del 6: Dream Theater – Octavarium

Octavarium (släppt år 2005) är ett album med dold agenda, man anspelar på den musikaliska termen oktav vilket är den åttonde tonen i en skala. Därför har albumet också väldigt passande åtta låtar och varje låt är skriven i en tonart som efterföljer den föregående tonen i skalan.

Jag ställer mig lite kluven till denna skiva. Å ena sidan har den en viss fräschör, klatschiga refränger och tunga gitarriff, men å andra sidan så är den, ställd mot deras storverk, simplare på alla plan från den instrumentella virtuositeten till komplexiteten i sångmaterialet. Det är mer lättillgängligt, rakare och med tydligare delar i varje låt enligt ”ABABBA”-modellen. Dream Theater själva hävdade att de med denna skiva ville spela in ett ”klassiskt” Dream Theater-album, och jag kan väl hålla med så långt som att man känner igen deras musikaliska språk ganska lätt. Däremot saknar jag oftast mycket av det progressiva element som kännetecknar dem och framför allt saknar jag Petruccis vräksolon, som mestadels lyser med sin frånvaro till förmån för släpiga diton med ”känsla”, dvs. långsamma.

Först ut på skivan är The root of all evil som inleds med vad vi från de lokala trakterna skulle kalla ett “Seifers”-riff, för att följas av kvasi-tung musik med släpiga sångmelodier. Trots att det är ganska slätstruket så rycker det allt lite i foten när Portnoy stampar på åttondelarna och man blir inte på något vis avskräckt från att lyssna vidare.

Octavarium är det första albumet på vilket Dream Theater har använt sig av en riktig symfoniorkester. Man har tidigare haft långa orkesterinslag i sina låtar men då har det hela varit arragerat och utövat på keyboard. The answer lies within är först ut på skivan enligt det nya receptet, men tyvärr så är det en klassiskt, långsam smörhistoria och här är det dansbandstrummor och sirapssega refränger som dominerar. Det skall dock sägas att de orkestrala inslagen ger en mycket smakfull inramning till en annars menlös låt.

Direkt från sirapsskålen kastas vi vidare ner till avgrundsdjupa distortionsgrottor i These Walls som börjar riktigt häftigt med en massa dive-bombing a´la Kerry King fast då på Petruccis Music Man. Detta blir bra! …trodde jag. Direkt efter den ganska våldsamma öppningen så tas det hela ned ordentligt och blir en liten orgie i eko- och delayeffekter för att därefter följas av en ganska så vaniljsmakande refräng med stänk av fånigt standardmässiga trumm- och gitarrfills, Vilket inte alls passar in i min definition av ”progressiv”.

Det fortsätter dessvärre på detta spår och Panic Attack uppvisar precis samma mönster. Det börjar med en flashig basslinga som mynnar ut i ett riffande som ligger under deras nivå. Detta skulle kunna vara en generisk metal-låt från vilket band som helst. Nedstämt är inte lika med asgrymmhet. När skall man lära sig detta? Men så vid 2:30 smäller det helt plötsligt till och jag börjar sitta och digga på allvar! Här börjar de visa vad de går för istället för att gubbfisa ur sig 7-strängade riff och tro att saker lagar sig själv. Jag får samma uppenbarelse vid 4:30. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men det är en nyansskillnad i musiken som gör att man helt plötsligt hajar till och börjar lyssna. Det är nog mitt största problem med denna skiva i stort; att mitt i all alldaglighet så kikar det fram lite pur musikonani som man går miste om man inte lyssnar genom hela skivan noga och analytiskt, ett åtagande som inte lockar just med tanke på skivans tidigare nämnda alldaglighet.

The sacrificed sons börjar med ett sammelsurium av ljudklipp från rapporteringen kring 9/11, mycket likt introt till The great Debate Six degrees of inner turbulence. Låten börjar sedan extremt lugnt och melankoliskt och framförallt LaBrie gör en riktigt bra insats här.Det är stämningsfullt och snyggt orkestrerat för att sedan övergå i en ytterst dramatisk och bombastisk refräng. Efter detta bjuds det på ett stycke klassiskt Dream Theater-musik, sånär som på en punkt: John Petrucci spelar inte fort. Låten återgår sedan till ursprungsformeln avslutas sedan med vad som låter som mycket ”stå-upp-trummor”. Men LaBrie sjunger bra. Mycket bra! Och även här integreras orkestern på ett sätt som inte sticker i öronen på något vis. Tänk er som Metallica använde sig av orkestern på Master of Puppets; detta är raka motsatsen.

Man kan inte låta bli att skriva om titelspåret: Octavarium, skivans mastodont som väger in på hela 24-minuter. Jag känner omedelbart kraftiga vibbar av Pink Floyd, Yes och Led Zeppelin blandat med lite Ayreon när jag lyssnar på detta spår. Här är det verkligen klassisk Dream Theater. Med mysigt vrängda sångmelodier och tonartsbyten kombinerat med en mycket intressant ljudbild så kittlar den trevligt i öronen från början till slut. Och här får vi också återse en av Dream Theaters fäblesser; att ofta sjunga ur perspektivet av en människa inlagd på ett sjukhus eller vårdinrättning av något slag, något de började med i samband med Scenes from a memory. De lyckas även i texten klämma in en blinkning till en av deras influenser Ramones. Stämningen över hela låten påminner mycket om den som råder i A Change of Seasons. Det är mörkt, det är dystert och det känns framförallt genuint. Detta är utan tvekan albumets absoluta höjdpunkt, och enligt mitt förmenande är det också endast här som de lyckas med sitt utsatta mål: Att spela in ett klassiskt Dream Theater-album.

Som jag nämnde inledningvis så kände jag mig kluven inför detta album. Detta beror troligtvis på att jag i mångt och mycket har svårt att förlika mig med att Dream Theater inte alltid är musik-tekniskt top-notch. På det stora hela har kvintetten satt samman en mycket habil och trevlig skiva, som dessutom vilar på flera bottnar och faktiskt är mycket progressiv i den meningen. Kan man släppa den inbygda förväntan att man skall bli musikaliskt bortkollrad i vart och vartannat stycke på skivan så är det ganska lätt att tycka om den här skivan. För trots att den innehåller ganska många klishéer och muskaliska banaliteter så har jag faktiskt inte tröttnat på att lyssna på den, även om jag gärna hoppar över en eller två låtar. Men den skiva som detta inte gäller?

Slutligen så vill jag, efter all skit jag gett honom under alla dessa år, ge James LaBrie en stor eloge. Det är till stora delar hans förtjänst att den här skivan faktiskt blir såpass bra som den ändå är. Octavarium representerar för mig en av hans starkaste insatser någonsin i Dream Theater. Och det satt djupt inne att att erkänna….

Betyg: 6/10

Bästa spåren:

  • Spår 8: Octavarium
  • Spår 7: Sacrificed sons

Nytt i brädspelshyllan

Jag fortsätter att snöa in på brädspelshobbyn och har i veckan köpt lite nytt till min lilla samling.

Talisman-expansioner:

Små trevliga lådor som främst innehåller nya äventyrskort och nya karaktärer att spela med. The Reaper och The Blood Moon hade jag sedan innan, The Frostmarch och The Sacred Pool är nya och därför inte testade ännu. Jag tycker verkligen om dessa små expansioner eftersom dom ändå tillför grundspelet ganska mycket utan att göra särskilt stora hål i plånboken. Får se om jag någonsin skaffar någon av dom större expansionerna men just nu känns det som om mitt Talisman är ganska så komplett.

Arkham Horror:

TUNGT spel som utspelar sig i den fiktiva amerikanska staden Arkham under mitten av 1920-talet. Spelet är baserat på författaren H.P Lovecrafts Cthulhu-universum och går ut på att man ska stoppa en ”Ancient One” och dess monster-undersåtar som försöker att ta över Arkham. Detta är ett så kallat co-op-spel där man ska samarbeta mot spelet och det tycker jag verkar vara riktigt kul, det kan ju bli lite tjatigt att alltid försöka döda varandra hela tiden.

Det var det hela. Nu återstår bara att hoppas att det kommer att finnas tid att spela dessa spel. 🙂

Liten film när jag flaxar.

Jag har nu flugit helikopter i ca ett år. Jag började med en ESky BIG Lama för nästan exakt ett år sedan, flög den i två veckor innan jag förstod att jag ville ha en riktig helikopter. Min första riktiga heli med collective pitch blev som tidigare omnämnts en T-Rex 450 Sport. Men på grund av ett svårupptäckt fel i ett av servona fick jag aldrig flugit något vidare med denna modell utan körde mest i simulatorn. Men i februari släppte spärrarna och jag började flyga ordentligt även på flygfältet. Här följer en liten filmsnutt som visar hur jag lärt mig flyga på ett års tid. Kör gärna i ett större fönster så det syns ordentligt.

 

GT5 – ett nytt gyro i Protosen

Jag köpte min Protos begagnad, vilket innebar att jag inte fick den med precis det jag ville ha på den. Gyrot var en sådan del som jag faktiskt försökte förhandla bort när jag köpte helikoptern, men säljaren ville inte plocka bort det vid försäljningen. Således fick jag flyga med ett BeastX-gyro de allra första flighterna men denna maskin. Beasten är inte ett dålig gyro på något sätt, men det föll mig aldrig i smaken riktigt. För det första var det ganska trist att ställa in eftersom man gjorde allt genom sändaren, för det andra krävdes att man hade ständig tillgång till en manual som referensdokumentation. Sedan fick jag aldrig Protosen att kännas sådär ”go” som man eftersträvar med Beasten. Så när jag såg ett begagnat GT5-gyro liggandes alldeles ensamt på säljavdelningen på ett av de forum jag hänger på, så gick det helt enkelt inte att ducka för.

GT5:an installerades snabbt i Protosen och man märker ganska snabbt att det ligger olika filosofier i tanken bakom dessa gyron. Det mest uppenbara är kanske att GT5 har en display på toppen och att man programmerar allt genom en touch-panel på sidan av gyrot. Inga sändare, och ingen dator för att programmera alltså. Men även när man börjar ställa in saker så tycker jag mig skönja att man tar sig an uppgiften ur en annan vinkel. När jag programmerade Beasten och även Vbaren fick jag känslan av att man började på botten för att skruva sig uppåt i prestanda-registret. Med GT5 fick jag den motsatta uppfattningen, att man började med fullt öppna spjäll för att istället skruva ner parametrarna tills maskinen inte protesterade längre. Eftersom det finns ett spann där helikoptern fungerar tillfredsställande så kommer man ju i de första två fallen hamna i den lägre halvan av det spannet, medan man med GT5 hamnar i den övre halvan; det vill säga: One louder!!

Jag är nu långt ifrån färdigskruvad med GT5, jag har bara gjort en basic-setup och frågan är om ens den är ”text-book”, men redan flyger Protosen betydligt trevligare än den gjorde med Beasten.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Rokad i helikopterflottan och städning av garaget.

Jag har sedan ca två månader haft en ny medlem i min lilla helikopterflotta. Det var min första riktiga helikopter med kollektiv pitch som fick stryka på foten då den helt enkelt var för långt ifrån det jag behövde i form av fysiska möjligheter för att nå den flygning jag eftersträvade. Tyngdpunkten var lokaliserad alldeles för långt ned på helikoptern, och det kombinerat med mekanisk stabilisering i form av en flybar gjorde att den bara föll över från inverterat flygning mest hela tiden. Att den dessutom var i minsta laget för min relativt stora flygning gjorde att beslutet blev ganska lätt, trots ett visst vemod.

Bort med den helt enkelt och in med ett Italiensk fullblod i form av en MSH Protos. Jag hade sedan länge siktat in mig på en sådan och jag hittade ett riktigt fint exemplar begagnat, så samma dag som jag sålde min T-Rex450 så köpte jag en ny helikopter. I samband med detta så sålde jag även min Crawler eftersom jag insåg att man svårligen kan underhålla två hobbys och dessutom utvecklas så därför fick bilen ”åka”.

Pengarna användes till en lite mer avancerad radio för helisarna, och denna kom i form av en Spektrum DX8. Den erbjöd helt enkelt fler möjligheter och enklare programmering.

Nu har man således inget av bilhobbyn kvar, men desto roligare med helikoptrarna istället. Nu flyger jag hårt och lågt!

Jag får dessutom tillägga att jag uppgraderat min T-Rex 550 med 550-blad från SAB, så numer är det en ”äkta” 550-helikopter. Bladen var en mycket trevlig födelsedagspresent från min kära hustru och mina barn. En mycket bra present, då helikoptern flyger som en betydligt mycket större maskin nu än innan.