Backtracking del 6: Dream Theater – Octavarium

Octavarium (släppt år 2005) är ett album med dold agenda, man anspelar på den musikaliska termen oktav vilket är den åttonde tonen i en skala. Därför har albumet också väldigt passande åtta låtar och varje låt är skriven i en tonart som efterföljer den föregående tonen i skalan.

Jag ställer mig lite kluven till denna skiva. Å ena sidan har den en viss fräschör, klatschiga refränger och tunga gitarriff, men å andra sidan så är den, ställd mot deras storverk, simplare på alla plan från den instrumentella virtuositeten till komplexiteten i sångmaterialet. Det är mer lättillgängligt, rakare och med tydligare delar i varje låt enligt ”ABABBA”-modellen. Dream Theater själva hävdade att de med denna skiva ville spela in ett ”klassiskt” Dream Theater-album, och jag kan väl hålla med så långt som att man känner igen deras musikaliska språk ganska lätt. Däremot saknar jag oftast mycket av det progressiva element som kännetecknar dem och framför allt saknar jag Petruccis vräksolon, som mestadels lyser med sin frånvaro till förmån för släpiga diton med ”känsla”, dvs. långsamma.

Först ut på skivan är The root of all evil som inleds med vad vi från de lokala trakterna skulle kalla ett “Seifers”-riff, för att följas av kvasi-tung musik med släpiga sångmelodier. Trots att det är ganska slätstruket så rycker det allt lite i foten när Portnoy stampar på åttondelarna och man blir inte på något vis avskräckt från att lyssna vidare.

Octavarium är det första albumet på vilket Dream Theater har använt sig av en riktig symfoniorkester. Man har tidigare haft långa orkesterinslag i sina låtar men då har det hela varit arragerat och utövat på keyboard. The answer lies within är först ut på skivan enligt det nya receptet, men tyvärr så är det en klassiskt, långsam smörhistoria och här är det dansbandstrummor och sirapssega refränger som dominerar. Det skall dock sägas att de orkestrala inslagen ger en mycket smakfull inramning till en annars menlös låt.

Direkt från sirapsskålen kastas vi vidare ner till avgrundsdjupa distortionsgrottor i These Walls som börjar riktigt häftigt med en massa dive-bombing a´la Kerry King fast då på Petruccis Music Man. Detta blir bra! …trodde jag. Direkt efter den ganska våldsamma öppningen så tas det hela ned ordentligt och blir en liten orgie i eko- och delayeffekter för att därefter följas av en ganska så vaniljsmakande refräng med stänk av fånigt standardmässiga trumm- och gitarrfills, Vilket inte alls passar in i min definition av ”progressiv”.

Det fortsätter dessvärre på detta spår och Panic Attack uppvisar precis samma mönster. Det börjar med en flashig basslinga som mynnar ut i ett riffande som ligger under deras nivå. Detta skulle kunna vara en generisk metal-låt från vilket band som helst. Nedstämt är inte lika med asgrymmhet. När skall man lära sig detta? Men så vid 2:30 smäller det helt plötsligt till och jag börjar sitta och digga på allvar! Här börjar de visa vad de går för istället för att gubbfisa ur sig 7-strängade riff och tro att saker lagar sig själv. Jag får samma uppenbarelse vid 4:30. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men det är en nyansskillnad i musiken som gör att man helt plötsligt hajar till och börjar lyssna. Det är nog mitt största problem med denna skiva i stort; att mitt i all alldaglighet så kikar det fram lite pur musikonani som man går miste om man inte lyssnar genom hela skivan noga och analytiskt, ett åtagande som inte lockar just med tanke på skivans tidigare nämnda alldaglighet.

The sacrificed sons börjar med ett sammelsurium av ljudklipp från rapporteringen kring 9/11, mycket likt introt till The great Debate Six degrees of inner turbulence. Låten börjar sedan extremt lugnt och melankoliskt och framförallt LaBrie gör en riktigt bra insats här.Det är stämningsfullt och snyggt orkestrerat för att sedan övergå i en ytterst dramatisk och bombastisk refräng. Efter detta bjuds det på ett stycke klassiskt Dream Theater-musik, sånär som på en punkt: John Petrucci spelar inte fort. Låten återgår sedan till ursprungsformeln avslutas sedan med vad som låter som mycket ”stå-upp-trummor”. Men LaBrie sjunger bra. Mycket bra! Och även här integreras orkestern på ett sätt som inte sticker i öronen på något vis. Tänk er som Metallica använde sig av orkestern på Master of Puppets; detta är raka motsatsen.

Man kan inte låta bli att skriva om titelspåret: Octavarium, skivans mastodont som väger in på hela 24-minuter. Jag känner omedelbart kraftiga vibbar av Pink Floyd, Yes och Led Zeppelin blandat med lite Ayreon när jag lyssnar på detta spår. Här är det verkligen klassisk Dream Theater. Med mysigt vrängda sångmelodier och tonartsbyten kombinerat med en mycket intressant ljudbild så kittlar den trevligt i öronen från början till slut. Och här får vi också återse en av Dream Theaters fäblesser; att ofta sjunga ur perspektivet av en människa inlagd på ett sjukhus eller vårdinrättning av något slag, något de började med i samband med Scenes from a memory. De lyckas även i texten klämma in en blinkning till en av deras influenser Ramones. Stämningen över hela låten påminner mycket om den som råder i A Change of Seasons. Det är mörkt, det är dystert och det känns framförallt genuint. Detta är utan tvekan albumets absoluta höjdpunkt, och enligt mitt förmenande är det också endast här som de lyckas med sitt utsatta mål: Att spela in ett klassiskt Dream Theater-album.

Som jag nämnde inledningvis så kände jag mig kluven inför detta album. Detta beror troligtvis på att jag i mångt och mycket har svårt att förlika mig med att Dream Theater inte alltid är musik-tekniskt top-notch. På det stora hela har kvintetten satt samman en mycket habil och trevlig skiva, som dessutom vilar på flera bottnar och faktiskt är mycket progressiv i den meningen. Kan man släppa den inbygda förväntan att man skall bli musikaliskt bortkollrad i vart och vartannat stycke på skivan så är det ganska lätt att tycka om den här skivan. För trots att den innehåller ganska många klishéer och muskaliska banaliteter så har jag faktiskt inte tröttnat på att lyssna på den, även om jag gärna hoppar över en eller två låtar. Men den skiva som detta inte gäller?

Slutligen så vill jag, efter all skit jag gett honom under alla dessa år, ge James LaBrie en stor eloge. Det är till stora delar hans förtjänst att den här skivan faktiskt blir såpass bra som den ändå är. Octavarium representerar för mig en av hans starkaste insatser någonsin i Dream Theater. Och det satt djupt inne att att erkänna….

Betyg: 6/10

Bästa spåren:

  • Spår 8: Octavarium
  • Spår 7: Sacrificed sons

Nytt i brädspelshyllan

Jag fortsätter att snöa in på brädspelshobbyn och har i veckan köpt lite nytt till min lilla samling.

Talisman-expansioner:

Små trevliga lådor som främst innehåller nya äventyrskort och nya karaktärer att spela med. The Reaper och The Blood Moon hade jag sedan innan, The Frostmarch och The Sacred Pool är nya och därför inte testade ännu. Jag tycker verkligen om dessa små expansioner eftersom dom ändå tillför grundspelet ganska mycket utan att göra särskilt stora hål i plånboken. Får se om jag någonsin skaffar någon av dom större expansionerna men just nu känns det som om mitt Talisman är ganska så komplett.

Arkham Horror:

TUNGT spel som utspelar sig i den fiktiva amerikanska staden Arkham under mitten av 1920-talet. Spelet är baserat på författaren H.P Lovecrafts Cthulhu-universum och går ut på att man ska stoppa en ”Ancient One” och dess monster-undersåtar som försöker att ta över Arkham. Detta är ett så kallat co-op-spel där man ska samarbeta mot spelet och det tycker jag verkar vara riktigt kul, det kan ju bli lite tjatigt att alltid försöka döda varandra hela tiden.

Det var det hela. Nu återstår bara att hoppas att det kommer att finnas tid att spela dessa spel. 🙂

Liten film när jag flaxar.

Jag har nu flugit helikopter i ca ett år. Jag började med en ESky BIG Lama för nästan exakt ett år sedan, flög den i två veckor innan jag förstod att jag ville ha en riktig helikopter. Min första riktiga heli med collective pitch blev som tidigare omnämnts en T-Rex 450 Sport. Men på grund av ett svårupptäckt fel i ett av servona fick jag aldrig flugit något vidare med denna modell utan körde mest i simulatorn. Men i februari släppte spärrarna och jag började flyga ordentligt även på flygfältet. Här följer en liten filmsnutt som visar hur jag lärt mig flyga på ett års tid. Kör gärna i ett större fönster så det syns ordentligt.

 

GT5 – ett nytt gyro i Protosen

Jag köpte min Protos begagnad, vilket innebar att jag inte fick den med precis det jag ville ha på den. Gyrot var en sådan del som jag faktiskt försökte förhandla bort när jag köpte helikoptern, men säljaren ville inte plocka bort det vid försäljningen. Således fick jag flyga med ett BeastX-gyro de allra första flighterna men denna maskin. Beasten är inte ett dålig gyro på något sätt, men det föll mig aldrig i smaken riktigt. För det första var det ganska trist att ställa in eftersom man gjorde allt genom sändaren, för det andra krävdes att man hade ständig tillgång till en manual som referensdokumentation. Sedan fick jag aldrig Protosen att kännas sådär ”go” som man eftersträvar med Beasten. Så när jag såg ett begagnat GT5-gyro liggandes alldeles ensamt på säljavdelningen på ett av de forum jag hänger på, så gick det helt enkelt inte att ducka för.

GT5:an installerades snabbt i Protosen och man märker ganska snabbt att det ligger olika filosofier i tanken bakom dessa gyron. Det mest uppenbara är kanske att GT5 har en display på toppen och att man programmerar allt genom en touch-panel på sidan av gyrot. Inga sändare, och ingen dator för att programmera alltså. Men även när man börjar ställa in saker så tycker jag mig skönja att man tar sig an uppgiften ur en annan vinkel. När jag programmerade Beasten och även Vbaren fick jag känslan av att man började på botten för att skruva sig uppåt i prestanda-registret. Med GT5 fick jag den motsatta uppfattningen, att man började med fullt öppna spjäll för att istället skruva ner parametrarna tills maskinen inte protesterade längre. Eftersom det finns ett spann där helikoptern fungerar tillfredsställande så kommer man ju i de första två fallen hamna i den lägre halvan av det spannet, medan man med GT5 hamnar i den övre halvan; det vill säga: One louder!!

Jag är nu långt ifrån färdigskruvad med GT5, jag har bara gjort en basic-setup och frågan är om ens den är ”text-book”, men redan flyger Protosen betydligt trevligare än den gjorde med Beasten.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Rokad i helikopterflottan och städning av garaget.

Jag har sedan ca två månader haft en ny medlem i min lilla helikopterflotta. Det var min första riktiga helikopter med kollektiv pitch som fick stryka på foten då den helt enkelt var för långt ifrån det jag behövde i form av fysiska möjligheter för att nå den flygning jag eftersträvade. Tyngdpunkten var lokaliserad alldeles för långt ned på helikoptern, och det kombinerat med mekanisk stabilisering i form av en flybar gjorde att den bara föll över från inverterat flygning mest hela tiden. Att den dessutom var i minsta laget för min relativt stora flygning gjorde att beslutet blev ganska lätt, trots ett visst vemod.

Bort med den helt enkelt och in med ett Italiensk fullblod i form av en MSH Protos. Jag hade sedan länge siktat in mig på en sådan och jag hittade ett riktigt fint exemplar begagnat, så samma dag som jag sålde min T-Rex450 så köpte jag en ny helikopter. I samband med detta så sålde jag även min Crawler eftersom jag insåg att man svårligen kan underhålla två hobbys och dessutom utvecklas så därför fick bilen ”åka”.

Pengarna användes till en lite mer avancerad radio för helisarna, och denna kom i form av en Spektrum DX8. Den erbjöd helt enkelt fler möjligheter och enklare programmering.

Nu har man således inget av bilhobbyn kvar, men desto roligare med helikoptrarna istället. Nu flyger jag hårt och lågt!

Jag får dessutom tillägga att jag uppgraderat min T-Rex 550 med 550-blad från SAB, så numer är det en ”äkta” 550-helikopter. Bladen var en mycket trevlig födelsedagspresent från min kära hustru och mina barn. En mycket bra present, då helikoptern flyger som en betydligt mycket större maskin nu än innan.

Två väldigt olika filmer

I likhet med min bloggkamrat Totenfresser så är jag väldigt sällan på bio utan ser i stort sett all film i hemmets lugna vrå. Och igår så bjöd ”Bio Nedervåningen” på två väldigt olika filmer:

Flash Gordon var det ett bra tag sedan jag såg och jag slogs lite utav hur makaber den var emellanåt. Ögon som rinner ut ur en död onding och en elak tant som smälter till svart klet, inte konstigt att jag tyckte att Flash Gordon var en ganska obehaglig film när jag var liten.  Men i övrigt så var filmen precis så trevlig och opretentiös som jag minns den. Max Von Sydow är härligt ond som Kejsar Ming och alla i skådisensemblen verkar ha haft mycket roligt när dom spelade in den här filmen. Och det går liksom inte att klaga på något i den här filmen eftersom den inte tar sig själv på allvar för fem öre. Bra musik också. 3/5 i betyg.

Efter det var det dags att titta på Pulp Fiction, även det en film jag inte sett på väldigt länge. Och vad ska man säga om en sådan klassisk rulle? Den är bra. Mycket bra faktiskt men inte så bra som jag tyckte en gång i tiden. För när den kom så var Pulp Fiction det absolut coolaste som fanns och en hel filmvärld gjorde vågen åt Quentin Tarantino och hans film. Idag så känns den lite daterad och jag tycker personligen bättre om Tarantinos senare filmer än denna. Pulp Fiction är lite för lång för sitt eget bästa och många av dialogscenerna blir tyvärr för tjatiga och inte alls så coola som antagligen var meningen. Dock så ska det väl sägas att när dialogerna är bra, så är dom riktigt jävla bra. Och så måste jag nämna att bilden på denna BD-utgåva var klockren, helt klart värt uppdateringen från DVD. 4/5 i betyg.

Lördagsbio

Det är ytterst sällan som vi går på bio nuförtiden och därför så var gårdagen lite extra rolig eftersom vi då lyckades klämma två biobesök på samma dag.

Anledningen till det var att vi vid det första besöket köpte två barnfilmer som de hade på rea. Dessa visade sig senare vara två väldigt dyra fodral eftersom personalen hade underlåtit att lägga i skivorna. Så efter ett mycket frustrerande samtal med sf:s centraliserade kundtjänst beslutade vi oss för att avlägga ytterligare ett besök på biografen för att lösa problemet.

Valet var för min del enkelt, det fanns ju bara en film att välja på: Prometheus. I 3d dessutom.
image

Attack of the Lördagsnatt

En veckas semester är avklarad, tre veckor kvar. Mycket trevligt med semester hittills måste jag säga.

Det är lördag och jag spisar nya Vintersorg-plattan som kom i veckan. Låter faktiskt riktigt bra om den och en recension kanske kommer om jag orkar skriva ihop en.

Här kommer en fet låtjävel så länge:

Guten nacht!

En skiva ur arkivet (Del 10)

Märkte att det var ett bra tag sedan jag plockade ett russin ur skivsamlingskakan, så jag gör väl slag i saken och gör just det, plockar ett russin alltså. Russinet för dagen är Keep of Kalessins mästerliga EP Reclaim från 2003:

Keep of Kalessin är ett kempegrejt band från vårt grannland Norge och dom lirar Black Metal av en ganska så polerad och lättlyssnad sort men det är ingenting jag lider av för jag gillar ofta Black Metal när den går mer åt mer progressiva och symfoniska riktningar. På Reclaim så bjuder Keep Of Kalessin lyssnaren på 5 låtar varav en är ett intro och en är en nyinspelning av en gammal låt från deras debutskiva Through times of war (grymt bra platta det med). Det låter kanske lite fattigt men jag tycker att det blir en styrka då Reclaim blir en liten kort, intensiv käftsmäll till smällkaramell som man gärna låter brisera i ens hörselgångar om och om igen.

Och då har jag inte nämnt det absolut bästa med skivan. För tillsammans med bandmaestro Obsidian Cs låtskrivande och riffande på gitarren så är sångaren och trummisen skivans stora behållning. För bakom micken på denna skiva hittar vi ingen mindre än Atilla Csihar (Mayhem) och på trumpallen sitter Frost från Satyricon. Dessa båda herrar hjälper att lyfta Reclaim till en nivå som få EP-skivor kommer i närheten utav. Tyvärr så var Atilla och Frost bara med på den här skivan men man får väl vara glad åt det lilla antar jag. Och det är jag ju och ger därför gladeligen Reclaim ett betyg på 9 av 10. Världens bästa EP? Kanske, kanske inte men helt klart en utav dom.

http://www.youtube.com/watch?v=qOrml1rFiX8

Halva musikåret har gått

2012 har hittills varit ett bra musikår tycker jag, med många nya skivor från både nyare förmågor och gamla veteraner. Så jag tänkte vara lite ”list-nördig” och skriva ner mina fem favoriter som släppts under den första halvan av detta år:

1. NileAt the gate of Sethu

Nu har jag levt ihop med den här skivan i en dryg vecka och jag gillar den mer och mer. Det är verkligen en sådan där skiva som man får ut mer utav ju mer man lyssnar. Som jag skrivit tidigare så är det många som inte gillar plattan alls, varken låtmässigt eller ljudmässigt, vilket jag inte har någon förståelse för alls. Nile har gjort det igen och detta är helt klart en kandidat till årets platta.

2. MeshuggahKoloss

Suverän uppföljare till föregångaren ObZen och jag står fast vid att detta är bland det bästa som Meshuggah gjort.

3. NecrovationNecrovation

Om inte årets skiva så i alla fall årets svenska old-school döds. Blir nog ännu bättre med lite mer lyssning.

4. Jeff LoomisPlains of oblivion

Överraskande stark soloskiva från Herr Loomis. Instrumentalt är oftast inte min låda snus men här funkar det verkligen, lite ironiskt tack vare låtarna som begåvats med sånginsatser.

5. Black BreathSentenced to life

Satan vilket ös! Trodde inte att jag skulle gilla dessa jänkare så mycket som jag gör.

Bubblare: Atoma  – Skylight och SoenCognitive som jag känner att jag behöver lyssna lite mer på innan jag eventuellt kan klämma in dom på listan.

Så, det var mina två kronor av tankar om detta. Nu ser jag fram emot resten av musikåret med allt vad det kan erbjuda. Men först: Semester!!!

Ännu en spelsession med öl

I helgen som gick så var familjen uppe i Lysekil och hade det allmänt gött. Och självklart så var vi ju tvungna att lira lite Drakborgen eftersom det ligger däruppe och gottar till sig. Lite extra gott blir det av att ligga jämte sin kompis, expansionen Drakborgen II, och att det åtråvärda klistermärket som följde med fortfarande finns kvar. Och lika självklart som att det spelades spel så dracks det lite gott öl till för att göra det lite extra roligt. Ölet för kvällen var Oppigårds Indian Tribute som faktiskt är min första beställning någonsin hos Systembolaget, trots att jag varit kund hos dom i över tolv år nu. Fast å andra sidan så är mitt öl-intresse fortfarande i startgroparna så jag ska väl inte vara för hård mot mig själv även om jag blir lite ledsen när jag tänker på hur många goda öl jag missat genom åren.

Indian Tribute var i alla fall otroligt god och helt klart något av det bästa jag druckit i år. Fruktigt med en massa härliga citrustoner och en trevlig bitter eftersmak från humlen. En öl som självklart får Jättegod i betyg. Tyvärr så var spelomgången inte lika lyckad. Jag spelade som Thargrim Den Mörke och dödades en bit in i spelet av dom så förhatliga Likätarna. Och frugan som spelade ninjan Yubara Tori-Jima dog ett par omgångar senare av en Gaddkrälare. Så man kan säga att Drakborgen var precis som vanligt: underhållande men samtidigt otroligt oförlåtande. Frugan föredrog faktiskt den amerikanska versionen DungeonQuest vilket jag kan ha förståelse för men bakom mina nostalgiska, rosaskimrande glasögon så kommer Drakborgen alltid att vara den bästa varianten av spelet.

Kvällen avslutades med lite trevligt kortspelande (Skip-Bo) och mer öl men inte lika god.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Världens tyngsta post

Idag måste det brötat loss rejält på min gata för idag levererade nämligen brevbäraren något som måste klassas som något av den tyngsta post som någonsin levererats. Idag kom nämligen Tony Iommis självbiografi och Niles nya skiva At the Gate of Sethu. Tror faktiskt att brevlådan buktade lite utåt efter att ha utsatts för den enorma kraft som måste uppstått när paketen slog i botten av lådan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Iron Man av Tony Iommi var faktiskt något för mig så ovanligt som en vinst i en tävling på den trevliga sidan werock.se. Tyvärr är jag ingen större bokläsare men jag ska faktiskt försöka att få läst boken under min semester som börjar om ett par veckor. Och kanske kan detta bli startskottet på en liten resa igenom Black Sabbaths diskografi där jag kan söka mig bortom Paranoid-skivan och den Greatest Hits-platta som jag har i skivsamlingen.

Men det stora för dagen är ju naturligtvis att den nya Nile-skivan har kommit. Äntligen, som jag har väntat. Nile är helt klart ett av mina favoritband och har så varit ända sedan jag köpte deras debutplatta för en herrans massa år sedan. Nile har alltid stått för högkvalitativ teknisk dödsmetall och efter att ha lyssnat igenom At the Gate of Sethu en gång så är jag inte ett jota besviken. Nile levererar precis som vanligt en utsökt kompott av dom finaste av ingredienser så det förvånar mig att många där ute i vida världen är besvikna på den här skivan. Till exempel så har jag tittat på ett par recensioner på Youtube gjorda av tjocka amerikaner där dom klagar på att Nile har tappat mycket av sin låtskrivarfiness och att ljudet på skivan suger. Jag skulle vilja påstå att dessa individer inte har en aning om vad dom pratar om. Låtarna når lätt upp till vanlig Nile-standard och ljudet är måhända kanske inte lika ”fett” som det brukar vara men i stället så är det så grymt bra rattat att det går att lyssna på hela skivan utan att drabbas av den lyssningströtthet som är så vanlig idag. För alldeles för många av dagens metalskivor lider av sönderkomprimerade produktioner.

Så ligger alltså läget. Nu ska jag fortsätta att lyssna och kanske spela Red Dead Redemption.

Necrovation on the station

Sitter just nu och spisar nya plattan med svenska Necrovation. Härlig old-school döds med en trevlig egen liten touch. Myser även åt det mumsiga ljud som grabbarna lyckats få till på skivan, det låter liksom lite mer Black Metal-slankt än det gamla vanliga Death Metal-mulligt. Men det är i allra högsta grad fortfarande dödsmetall som spelas naturligtvis. Efter en första genomlyssning så har låtarna Dark Lead Dead, Sepulchreal och instrumentala bakelsen The Transition naglat sig fast bäst i hjärnan och jag vill bara ha mer.

Just det, fick hem skivor med Puteraeon och Infernal War också. Men dom får vänta för nu är det Necrovation som härskar här hemma.

Spelresa med öl

Med risk för att bli lite tjatig så kommer här ännu ett inlägg om brädspel. För igår gjorde jag nämligen en episk resa genom en väl vald del av Sverige: jag åkte hela vägen från Göteborg till Borås via buss. Syftet med resan var att hälsa på min frus kompis man för att lira lite brädspel, då våra fruar var i Göteborg och köpte barnkläder. För tydligen är det så att när kvinnorna är iväg och shoppar så spelar männen brädspel och dricker öl.

Spelet för dagen var Game Of Thrones, alltså ett spel baserat på dom kända böckerna som i sin tur även är grunden för en tv-serie där dom mest konspirerar mot varandra och knullar bakifrån. Och själva spelet var faktiskt ganska så likt serien för det känns som om man hela tiden försöker att smida elaka planer för att ta över så stor del av landet Westeros man kan. Dock så var det inte lika mycket sex i spelet som i serien men vi spånade lite på om tillverkaren Fantasy Flight Games inte skulle ta och tillverka en expansion till spelet som drog upp sex-reglagen till 11. Hur som helst, spelet gick för min del ganska så illa då jag inte var i närheten av att vinna. Men Game Of Thrones var ändå ett mycket roligt spel som jag gärna spelar igen men då helst med lite fler personer. Den här gången var vi bara tre och då begränsas spelet ganska så mycket och jag kan tänka mig att det är väldigt mycket roligare att lira när man är 6 pers runt bordet som alla försöker störta alla, samtidigt som man formar lömska allianser med varandra.

Naturligtvis så hade jag tagit med mig lite öl att smutta på till spelandet och den här gången hade jag snålat lite och köpt Brutal Brewings ganska så nya sommaröl Beervana. En burk går på 11kr med pant och om jag ska vara ärlig så lägger jag mycket hellre 5-10kr extra för att få en öl som smakar väldigt mycket bättre. Beervana var hygglig på sin höjd och är en sommaröl som fyller sitt syfte men, njae, ingenting för mig. Då var det tur att jag hade med mig ett par Brooklyn Lager också som jag kunde avsluta kvällen med tillsammans med en god hemgrillad hamburgare.