Backtracking del 6: Dream Theater – Octavarium

Octavarium (släppt år 2005) är ett album med dold agenda, man anspelar på den musikaliska termen oktav vilket är den åttonde tonen i en skala. Därför har albumet också väldigt passande åtta låtar och varje låt är skriven i en tonart som efterföljer den föregående tonen i skalan.

Jag ställer mig lite kluven till denna skiva. Å ena sidan har den en viss fräschör, klatschiga refränger och tunga gitarriff, men å andra sidan så är den, ställd mot deras storverk, simplare på alla plan från den instrumentella virtuositeten till komplexiteten i sångmaterialet. Det är mer lättillgängligt, rakare och med tydligare delar i varje låt enligt ”ABABBA”-modellen. Dream Theater själva hävdade att de med denna skiva ville spela in ett ”klassiskt” Dream Theater-album, och jag kan väl hålla med så långt som att man känner igen deras musikaliska språk ganska lätt. Däremot saknar jag oftast mycket av det progressiva element som kännetecknar dem och framför allt saknar jag Petruccis vräksolon, som mestadels lyser med sin frånvaro till förmån för släpiga diton med ”känsla”, dvs. långsamma.

Först ut på skivan är The root of all evil som inleds med vad vi från de lokala trakterna skulle kalla ett “Seifers”-riff, för att följas av kvasi-tung musik med släpiga sångmelodier. Trots att det är ganska slätstruket så rycker det allt lite i foten när Portnoy stampar på åttondelarna och man blir inte på något vis avskräckt från att lyssna vidare.

Octavarium är det första albumet på vilket Dream Theater har använt sig av en riktig symfoniorkester. Man har tidigare haft långa orkesterinslag i sina låtar men då har det hela varit arragerat och utövat på keyboard. The answer lies within är först ut på skivan enligt det nya receptet, men tyvärr så är det en klassiskt, långsam smörhistoria och här är det dansbandstrummor och sirapssega refränger som dominerar. Det skall dock sägas att de orkestrala inslagen ger en mycket smakfull inramning till en annars menlös låt.

Direkt från sirapsskålen kastas vi vidare ner till avgrundsdjupa distortionsgrottor i These Walls som börjar riktigt häftigt med en massa dive-bombing a´la Kerry King fast då på Petruccis Music Man. Detta blir bra! …trodde jag. Direkt efter den ganska våldsamma öppningen så tas det hela ned ordentligt och blir en liten orgie i eko- och delayeffekter för att därefter följas av en ganska så vaniljsmakande refräng med stänk av fånigt standardmässiga trumm- och gitarrfills, Vilket inte alls passar in i min definition av ”progressiv”.

Det fortsätter dessvärre på detta spår och Panic Attack uppvisar precis samma mönster. Det börjar med en flashig basslinga som mynnar ut i ett riffande som ligger under deras nivå. Detta skulle kunna vara en generisk metal-låt från vilket band som helst. Nedstämt är inte lika med asgrymmhet. När skall man lära sig detta? Men så vid 2:30 smäller det helt plötsligt till och jag börjar sitta och digga på allvar! Här börjar de visa vad de går för istället för att gubbfisa ur sig 7-strängade riff och tro att saker lagar sig själv. Jag får samma uppenbarelse vid 4:30. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men det är en nyansskillnad i musiken som gör att man helt plötsligt hajar till och börjar lyssna. Det är nog mitt största problem med denna skiva i stort; att mitt i all alldaglighet så kikar det fram lite pur musikonani som man går miste om man inte lyssnar genom hela skivan noga och analytiskt, ett åtagande som inte lockar just med tanke på skivans tidigare nämnda alldaglighet.

The sacrificed sons börjar med ett sammelsurium av ljudklipp från rapporteringen kring 9/11, mycket likt introt till The great Debate Six degrees of inner turbulence. Låten börjar sedan extremt lugnt och melankoliskt och framförallt LaBrie gör en riktigt bra insats här.Det är stämningsfullt och snyggt orkestrerat för att sedan övergå i en ytterst dramatisk och bombastisk refräng. Efter detta bjuds det på ett stycke klassiskt Dream Theater-musik, sånär som på en punkt: John Petrucci spelar inte fort. Låten återgår sedan till ursprungsformeln avslutas sedan med vad som låter som mycket ”stå-upp-trummor”. Men LaBrie sjunger bra. Mycket bra! Och även här integreras orkestern på ett sätt som inte sticker i öronen på något vis. Tänk er som Metallica använde sig av orkestern på Master of Puppets; detta är raka motsatsen.

Man kan inte låta bli att skriva om titelspåret: Octavarium, skivans mastodont som väger in på hela 24-minuter. Jag känner omedelbart kraftiga vibbar av Pink Floyd, Yes och Led Zeppelin blandat med lite Ayreon när jag lyssnar på detta spår. Här är det verkligen klassisk Dream Theater. Med mysigt vrängda sångmelodier och tonartsbyten kombinerat med en mycket intressant ljudbild så kittlar den trevligt i öronen från början till slut. Och här får vi också återse en av Dream Theaters fäblesser; att ofta sjunga ur perspektivet av en människa inlagd på ett sjukhus eller vårdinrättning av något slag, något de började med i samband med Scenes from a memory. De lyckas även i texten klämma in en blinkning till en av deras influenser Ramones. Stämningen över hela låten påminner mycket om den som råder i A Change of Seasons. Det är mörkt, det är dystert och det känns framförallt genuint. Detta är utan tvekan albumets absoluta höjdpunkt, och enligt mitt förmenande är det också endast här som de lyckas med sitt utsatta mål: Att spela in ett klassiskt Dream Theater-album.

Som jag nämnde inledningvis så kände jag mig kluven inför detta album. Detta beror troligtvis på att jag i mångt och mycket har svårt att förlika mig med att Dream Theater inte alltid är musik-tekniskt top-notch. På det stora hela har kvintetten satt samman en mycket habil och trevlig skiva, som dessutom vilar på flera bottnar och faktiskt är mycket progressiv i den meningen. Kan man släppa den inbygda förväntan att man skall bli musikaliskt bortkollrad i vart och vartannat stycke på skivan så är det ganska lätt att tycka om den här skivan. För trots att den innehåller ganska många klishéer och muskaliska banaliteter så har jag faktiskt inte tröttnat på att lyssna på den, även om jag gärna hoppar över en eller två låtar. Men den skiva som detta inte gäller?

Slutligen så vill jag, efter all skit jag gett honom under alla dessa år, ge James LaBrie en stor eloge. Det är till stora delar hans förtjänst att den här skivan faktiskt blir såpass bra som den ändå är. Octavarium representerar för mig en av hans starkaste insatser någonsin i Dream Theater. Och det satt djupt inne att att erkänna….

Betyg: 6/10

Bästa spåren:

  • Spår 8: Octavarium
  • Spår 7: Sacrificed sons

Annonser

4 svar till “Backtracking del 6: Dream Theater – Octavarium

  1. Väl skrivet min vän. Och återigen håller jag med dig. Har försökt att lyssna på denna skiva många gånger men har alltid lika svårt att minnas något från den. Helt klart en av DTs tråkigare plattor.

    • Fast jag tycker nog det är en av de bättre ”tråkiga” i vilket fall. Det är som sagt en sömnig historia, men som jag nämnde så är det åtminstone en ljuspunkt med den i och med LaBries insats.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s