Platters of splatter

Hepp! Då har man återigen trollat hem ett gäng skivor mot betalning:

 

Den här gången blev det mycket klet och slafs i musikform, dvs så kallad Brutal Death Metal. Det är ultraguttural sång, tuggande riff och naturligtvis nonsenstexter om att hugga folk med yxa och peta näsan med köttkrok. Men eftersom jag aldrig varit en person som bryr sig om texter så hade dom lika gärna kunnat vråla om fluffiga enhörningar och engelska blomsterträdgårdar, jag hade inte märkt någon skillnad. Det känns kul att köpa på sig lite sådan här musik igen eftersom jag var väldigt inne på det för 6-7 år sedan. Grupper som Gorgasm, Inveracity, Abysmal Torment och Stabwound gick heta på min bokstavligt feta Minidisc-spelare (någon som kommer ihåg det formatet?). Men nu är det alltså Putrid Pile, Peshmerga och Sarcophagy som står för musiken och jag gillar alla fyra skivorna skarpt. Ingen är nyskapande på något sätt men alla innehåller precis det jag just nu vill ha: hård och tung dödsmetall.

Och ja just det, lovade ju att göra lite smygreklam för stället där jag köpt skivorna, min lokala dödsmetalldistributör: Musick Assault. Bra priser och snabb leverans fick man från dom. Tummen upp för det.

Nya Elacingar på gång

I Kiel, Tyskland sitter personalen på Elac och designar nya högtalare. Nu är dom på gång med en 400-serie med lautsprechers av seriösare slag. Som vanligt så ser dom väldigt Elac ut med sina karaktäristiska banddiskanter och crystal-element. 1:a oktober så ska dom tydligen finnas ute i handeln, så det är bara att öppna lädret för er som har råd. Själv så fortsätter jag att drömma…

UPDATE: Dessa ska tydligen visas upp på Arken-mässan om tre veckor. Så då blir det till att ta fram finöronen.

http://elac.com/en/tests_and_news/News/2012/08/News_Line_400.php

När jag blir trött på helikoptrar…

Igår hade jag re-maiden på min 550 med nytt fartreglage och lite andra smånyheter. Dessvärre stötte jag på patrull då jag körde totalt slut på två av tre ackar vilket ledde till påtvingade nödlandningar, vilka förvisso tillförde en hel del spänning och som dessutom slutade lyckligt båda två, men de skapade också en bitter eftersmak som bara olösta problem kan medföra.

Tillfälligt trött på alla dessa helikopterrelaterade göromål och funderingar tog jag min tillflykt i min ursprungliga och egentligen huvudsakliga hobby. Den som klarar av att gissa vilka modeller som fick vara med och lira Megadeth under långa stunder igår kan få en kopp kaffe av mig, kanske till tonerna av Megadeth.

Röd Säl

Sitter och smuttar på en Red Seal Ale och diggar Lost Soul efter en väldigt lyckad dag med familjen på Liseberg (där jag förövrigt drack en Västkust Ale från Oceanbryggeriet, väldigt god). Och efter att ha läst mycket gott om Red Seal i stort sett överallt på internet så måste jag säga att den håller bra för hajpen. Kanske något tunn i smaken men ändå mycket uppfriskande och god. Betyget blir ett svagt Jättegod.

Castle Creation upgrade opportunity

Nu var det återigen dags. Mina surt förvärvade elektroniska slantar har manifesterat sig i två metallskal innehållandes kablar och kretsar. Det förhåller ju sig ofta så att ju mer man använder sina saker desto fler brister upptäcker man, och i somras har jag använt min Rex 550 väldigt mycket. Således behöver jag nu byta ut valda komponenter som jag inte tycker uppför sig som jag vill. Därmed åker fartreglaget ut och ersätts med ett bättre dito i form av Castle Creations Phoenix Ice 100 och dessutom, som en liten bonus, en BEC Pro från samma firma. Syftet är att jag skall kunna kör med högre volt till servona samt att jag (förhoppningsvis) kommer få lite mer kraft i motorn. När jag ändå höll på att riva i allt detta så passade jag samtidigt på att flytta gyrot ned till buken av helikoptern. På så vis hoppas jag kunna undkomma onödiga vibrationer som stör gyrot.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En skiva ur arkivet (Del 11)

Dags för en legendarisk grupp och en monumental skiva inom Death Metal. Dags för Death.

 

Death hade redan 1987 blivit historiska när dom i stort sett skrivit manualen för hur Death Metal skulle spelas med skivan Scream Bloody Gore. 1991 gjorde dom det igen, men denna gång skulle bandmeaestro Chuck Shuldiner och hans ”hired guns” skapa mallen för hur den mer tekniska och progressiva dödsmetallen ska framföras. För det är precis det som Human är: en uppvisning hur man skriver komplexa stycken musik i en extrem genre och hur man sedan framför dom på ett helt oantastligt och ekvilibristiskt sätt. En måttstock mot vilken alla andra verk inom samma genre jämförs helt enkelt. Naturligtvis så  beror detta lika mycket på Shuldiners egna musikaliska skicklighet som på dom musiker han anlitade till att spela på skivan. På bas återfinns den så ofta anlitade Steve DiGiorgio och på  trummor respektive gitarr så hittar vi Cynics Sean Reinert och Paul Masvidal. Dessa fyra bidrar till att ge skivan ett oöverträffat driv som man inte kan göra annat än att älska och dyrka.

Och inte är det så mycket fel på själva låtmaterialet det heller. Från den starka öppningen med Flattening of emotions och Suicide Machine, via videospåret Lack of comprehension, och ända in i mål med avslutande Vacant planets så bjuds man som lyssnare på ett smörgåsbord av smaskiga skapelser. Ingen låt kan klassas som utfyllnad, alla fyller ett syfte. Det är väl egentligen bara instrumentala Cosmic Sea som jag ibland kan tycka agerar sänke åt skivan men vissa dagar så uppskattar  jag den lika mycket som dom andra låtarna så det verkar mest vara en humörsfråga från min sida. Som ni kanske förstår så älskar jag den här skivan och Human är enligt mig Deaths magnum opus. Betyg: Kan så klart inte bli annat än full pott. 10 av 10.

Ett stort litet filmtips

Häromdagen så kände jag för att se något lättsmält men samtidigt kvalitativt. Efter en snabbscanning av filmsamlingen så kom jag fram till att det enda rätta att välja efter dom premisserna var The Iron Giant, eller Järnjätten som den heter på svenska. Filmen om pojken Hogarth Hughes och hans vänskap med en robot från yttre rymden i 50-talets kommunisträdda USA är inget annat än ett tecknat mästerverk och jag har älskat den sedan den första gången jag såg den. Visst, den har lite logiska luckor här och var men vad bryr man sig om det när filmen har något som så många filmer saknar idag: hjärta. Man känner verkligen för karaktärerna och även om järnjätten är en fåordig stor robot så förmedlas hans känslor på ett sätt som många så kallade skådespelare bara kan drömma om.

Filmen är regisserad av Brad Bird som också ligger bakom en av Pixars absolut bästa filmer The Incredibles och nu senast Mission Impossible 4: Ghost Protocol. Rösterna i filmen görs av bland annat Jennifer Aniston, John Mahoney och Harry Connick Jr. Och som järnjätten själv hör vi Vin Diesel som här medverkar i det bästa han gjort hittills och troligen det bästa han någonsin kommer att göra.

Grymt bra film. Se den.

Return of the Cryptopsy

Ah, Cryptopsy. Detta en gång så fenomenala band vars musikaliska aktier tyvärr har störtdykt under senare år. Nu är dom på gång med ett nytt album som heter samma som dom själva. Och efter att ha lyssnat på två låtar här så är jag faktiskt svagt optimistisk. Det låter riktigt bra, Jon Levasseur är tillbaka i bandet och Flo Mounier bonkar trumskinn med samma frenesi som vanligt. Ja, detta kan faktiskt bli mycket trevligt och kanske, kanske tar dom sig över Atlanten så att man kan få möjlighet att se dom live igen.

Sonus Fabers Venere-serie

Fyller på med lite mer Hi-Fi-godis. Italienska Sonus Faber är nämligen på gång med en ny serie högtalare och dessa verkar faktiskt bli ganska så överkomliga prismässigt, till skillnad från många av deras andra högtalarmonster som brukar gå loss på en bra bit över 50 lakan. Den nya serien heter Venere och jag skulle inte säga nej till ett par golvare i den här serien. Stativmodellen får det inte riktigt att rycka i köptarmen på samma sätt men den ser inte helt fel ut ändå. Förhoppningsvis så är ljudet på samma höga nivå som Sonus Faber brukar ligga på och jag skulle inte bli ledsen om dessa går att provlyssna under Arkenmässan nu i september.

http://www.sonusfaber.com/venere/en/

Detta bildspel kräver JavaScript.

Rotels nya förstärkare

Rotel har släppt en ny serie stärkare och jag är intresserad som vanligt. Rotels förstärkare brukar ju ge mycket ljud för relativt lite pengar och jag är själv nöjd ägare av två stycken. Det är dom gamla RA-04, 05 och 06 som fått sig en liten uppgradering och nu har blivit RA-10, 11 och 12. Största nyheten är den inbyggda DACen som tyvärr saknar USB-ingång. Det finns en USB-port på fronten men den är endast anpassad för Apple-produkter vilket jag tycker är trist.

Även utseendet är uppfräschat och det ser som vanligt stilrent och enkelt ut på klassiskt Rotel-manér. En liten detalj som jag dock stör mig på är att volympotten inte sitter helt centrerad utan har halkat ner mot nedre delen av fronten. Så fånig är jag. Tycker också det är lite synd att Rotel fortfarande inte har anammat funktionen med processor/HT-ingång. Naturligtvis inget livsavgörande men det är ändå väldigt smidigt att ha för dom som vill integrera förstärkaren i en hembio-anläggning på ett lätt sätt.  Allt som allt ändå en serie intressanta förstärkare som definitivt kommer med i beräkningarna den dagen jag ska skaffa en ny 2-kanalare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Semestern är över

Imorgon kl 07:00 så är det dags att stämpla in igen. Och inte har man varit på festival en enda gång i år. Tråkigt men så blev det.

Som tur är så kommer detta rådas någorlunda bot på om några veckor då det är dags att besöka den lilla minifestivalen Electronic Summer i Göteborg. Två dagar fyllda av plipp-plopp-musik och människor med konstiga frisyrer. Naturligtvis inte mitt förstaval då jag i grund och botten är granithård hårdrockare men jag ska inte sticka under stol med att jag gillar att lyssna på band som Covenant, Spetsnaz och Tyskarna från Lund ibland. Men jag kommer fortfarande att sakna hela grejen med att sitta ute i naturen och grilla och dricka lite bärs till tonerna av Jävlaranamma, som vrålar ur någons medhavda gamla bergsprängare. Det är då det är på riktigt.

”Är på hugget direkt i starten, ligger bra till den första metern”. Humor.

Ett briljant äventyr

Indiana Jones är en av mina tidigaste filmhjältar och, tillsammans med dom kända karaktärerna från den första Star Wars-trilogin, den fiktiva karaktär som jag känner mest för. Jag kommer fortfarande ihåg hur fantastiskt det var att se Raiders of the lost Ark som liten pöjk. Dom häftiga jakterna, dom intensiva fighterna, dom elaka skurkarna, den fantastiska filmmusiken, ja allt var och är verkligen top-notch. För att inte tala om det läskiga men samtidigt klassiska slutet där dom onda nazi-skurkarna smälter, som man egentligen inte fick titta på (”håll för ögonen!”) men som man alltid kikade mellan fingrarna för att se. Om lite drygt en månad så kommer hela trilogin ut på Blu-ray (förbokad så klart) och det ska bli en fröjd att få se dom tre första filmerna i HD akompanjerat av feta DTS-HD ljudspår.

Men det är faktiskt inte bara därför jag skriver detta inlägg. Utan jag blev faktiskt så inspirerad av Totenfresser och hans Machinarium-spelande att jag så smått börjat lira ett av världens bästa äventyrsspel igen. Spelet är naturligtvis LucasArts megaklassiker Indiana Jones and the fate of Atlantis. Det var det första äventyrsspelet jag köpte och faktiskt ett av mina första spelköp överhuvudtaget. 5st HD-disketter proppfyllda med piskvinande äventyr bland exotiska platser som Amazonas djungler och Nordafrikas basarer (kommer faktiskt inte ihåg vilket land man var i, Marocko kanske?).

Detta mästerverk spelades främst på min plastfarsas stora 286:a vars fläktljud överröstade allt som klämdes ur den stackars inbyggda högtalaren. Men det sket jag högaktningsfullt i och guidade med stor entusiasm runt Indy på hans äventyr. Tills jag oundvikligen fastnade bland Kretas ruiner. Detta löste sig naturligtvis efter ett tag men det krävde faktiskt att jag skickade in ett brev till tidningen Datormagazin som hade en del i tidningen som hette Besvärjaren besvarar. Tyvärr så fick man vänta någon månad innan man visste om ens fråga besvarades men min, eller i alla fall en liknande, fick ett svar tillslut. Så det var bara att fortsätta att lira och efter en hel del ytterligare bryderier så hade Indy klarat biffen och både Atlantis och dom elaka nazisterna mötte sitt öde. Glad och nöjd kunde man lägga spelet åt sidan en tag och invänta lusten att spela igen för Indiana Jones and the fate of Atlantis går att spela igenom på tre(!) olika sätt. Min favorit är att spela den så kallade Team-path där man samarbetar med sin gamla flamma Sophia Hapgood men det går även att tänka sig igenom spelet själv (Wits-path) och att slå sig igenom motståndet (Fists-path). Snacka om revolutionerande gameplay.

Som avslutning så kommer här ett klipp med en storslagen fight mellan Indy och nazisten Hans som ett bevis på hur fantastiskt detta spel är.

Tre snabba skivtips

Idag så rotade jag lite ibland mina skivor och hittade några stycken som jag tyckte att jag borde tipsa om. Alla dessa tre tycker jag är prima varor som representerar sin genre inom Metal på ett mycket värdigt sätt, högkvalitativ Metal helt enkelt. Å andra sidan så hittade jag också några skivor som jag inte ens fattar att jag köpt en gång i tiden. Men det tar jag en annan gång.

1. The ChasmThe Spell of Retribution

Mexikanskt/Amerikanskt riffsmörgåsbord. 10st spår, alla lika smakfulla.

http://www.youtube.com/watch?v=xqBp9n-Wy_I

2. KrisiunSouthern Storm

Brasiliens bästa brödratrio som alltid levererar hårt och snabbt.

 http://www.youtube.com/watch?v=GRBy2_Un_zY

3. PrimordialRedemption at the Puritan’s Hand

Förra årets bästa skiva. Har inte så mycket mer att tillägga.

http://www.youtube.com/watch?v=gJYM_vbU3iE

Testament – Dark roots of Earth

Då var Testament äntligen tillbaka med en nya skiva efter kritikerrosade The Formation of Damnation. En skiva jag av någon outgrundlig anledning hoppade över och har således knappt lyssnat på den. Men jag vet att folk i förbifarten gillade den (precis som dom gillar Nisses tuggummi) som sagt och Testament har ju som bekant aldrig gjort en dålig platta så mina förväntningar på Dark roots of Earth var hyfsat höga. Och inte blev dom mindre när man fick reda på att ingen mindre än Gene Hoglan, den gamle trumfantomen, skulle sitta och bränna av fills på skivan och att många recensenter hyllat plattan som det bästa Testament har gjort.

Skivan börjar ganska bra med Rise Up, en typisk öppningslåt som väl egentligen sätter ribban för hela plattan. Det är bra och fartfyllt men samtidigt ganska så standard rent arrangemangsmässigt . Och häri ligger egentligen hela skivans problem: den är lite för slät och lagom, inget står liksom ut direkt. Förvisso så ökar kvalitén rejält med nästa låt, Native Blood, som har begåvats med en riktigt skön och medryckande refräng men det är bara tillfälligt för med det efterföljande titelspåret så blir det genast mer anonymt och andefattigt igen. Och så håller det på hela skivan igenom tycker jag. Varannan låt är riktigt bra, varannan ganska så slätstruken. Dessutom så är egentligen alla låtar lite för långa, det är bara Throne of Thorns som orkar hålla upp sin långa speltid på dryga sju minuter och det på grund av att låten har ett mer episkt anslag än dom övriga. Throne of Thorns är förövrigt en av skivans absoluta höjdpunkter tillsammans med nämnda Native Blood och True American Hate som alla tre är bland det bättre som Testament har knåpat ihop tycker jag. Skivan avslutas med tre stycken ganska så roliga covers där Testaments version av Iron Maidens gamla grymmelåt Powerslave sticker ut som den absolut bästa. Egentligen så låter det ganska likt originalet men allt har en liten Testament-twist vilket lyfter låten.

Så är jag då nöjd med Dark roots of Earth? Ja, ganska nöjd är jag nog ändå faktiskt, även om jag låter lite negativ. Inget på plattan är dåligt, mycket är kanonbra men lite för mycket är bara ok. Den når absolut inte upp till samma höga nivåer som gruppens tidiga material eller det senare mästerverket  The Gathering. Något som ökar betyget är som vanligt den instrumentala biten och Chuck Billys alltid lika oklanderliga sånginsatser. Testament är en grymt tajt grupp som vet hur en skivinspelningsrubank ska dras, den saken är det ingen tvekan om. Plattan har även ett mycket bra ljud som bör tillfredställa dom flesta hårdrockande ljudfreaks därute. Betygmässigt så har jag svårt att bestämma mig för om Dark roots of Earth är en stark 3:a eller en svag 4:a men efter lite eftertanke så ger jag skivan 7 av 10 (svag fyra alltså). Det är ju ändå Testament vi snackar om.

Mysigt pusselspel

Jag har i helgen spelat och klarat Machinarium. Ett mys-gulligt peka/klick/spel med ytterst välgjorda miljöer och pusselinslag.

Man intar rollen som den lilla roboten som blivit utslängd ur robotstaden. Han måste ta sig tillbaks in i staden igen för de dumma gangsterrobotarna har tillfångatagit hans flickvän och dessutom satt henne till att laga mat åt dem. Dessutom har de trakaserat flertalet av robotstadens invånare och under äventyrets gång så hjälper man den ena roboten efter den andra med att återställa busarnas upptåg.

Pusslen är ibland så avancerade att man utan det inbyggda och mycket välfungerande hint-systemet hade varit chanslös. Styrningen kan stundtals vara frustrerande, men med tanke på att det är ett flash-baserat spel så fungerar det över förväntan.

Hade jag fått önska mig något, så hade det varit att spelet skulle fått vara lite längre. Men med tanke på komplexiteten i pusslen så kan jag samtidigt förstå att det inte blev längre än vad det är.

Rekomenderas istället för OS!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lördagsnattens hemska läte

Dags att gå och lägga sig efter en dag fylld med städning, OS och grillat kött. Som lite trevlig natti-natti-musik denna hyffsat fullmåniga natt har jag valt ett stycke musik som passar bra till söndagens långkok eller kanske bara som bakgrundsmusik när ”the curseparents” bryter sig in för att mumsa på vetebröd och dricka en kopp kaffe eller två.

Förövrigt så är det bara 45 dagar kvar tills Borderlands 2 släpps. Bam!

True American Hate

Eller nja. True American Gubb-Thrash är nog snarare rätt benämning. Självklart är det Testament jag pratar om och idag hamnade den rykande färska plattan Dark roots of Earth i min ägo och True American Hate är en utav låtarna på den. Tyvärr så har jag inte hunnit lyssna igenom skivan mer än drygt en gång men så mycket kan jag säga att det låter fortfarande bra om jänkarna. Förhoppningsvis så börjar låtarna sätta sig om ett tag och jag kan mysa åt mer än Gene Hoglans trummande, det finfina ljudet som skivan har och den mycket tjusiga förpackning som skivan (och en bonus-DVD) kom i.