Ett briljant äventyr

Indiana Jones är en av mina tidigaste filmhjältar och, tillsammans med dom kända karaktärerna från den första Star Wars-trilogin, den fiktiva karaktär som jag känner mest för. Jag kommer fortfarande ihåg hur fantastiskt det var att se Raiders of the lost Ark som liten pöjk. Dom häftiga jakterna, dom intensiva fighterna, dom elaka skurkarna, den fantastiska filmmusiken, ja allt var och är verkligen top-notch. För att inte tala om det läskiga men samtidigt klassiska slutet där dom onda nazi-skurkarna smälter, som man egentligen inte fick titta på (”håll för ögonen!”) men som man alltid kikade mellan fingrarna för att se. Om lite drygt en månad så kommer hela trilogin ut på Blu-ray (förbokad så klart) och det ska bli en fröjd att få se dom tre första filmerna i HD akompanjerat av feta DTS-HD ljudspår.

Men det är faktiskt inte bara därför jag skriver detta inlägg. Utan jag blev faktiskt så inspirerad av Totenfresser och hans Machinarium-spelande att jag så smått börjat lira ett av världens bästa äventyrsspel igen. Spelet är naturligtvis LucasArts megaklassiker Indiana Jones and the fate of Atlantis. Det var det första äventyrsspelet jag köpte och faktiskt ett av mina första spelköp överhuvudtaget. 5st HD-disketter proppfyllda med piskvinande äventyr bland exotiska platser som Amazonas djungler och Nordafrikas basarer (kommer faktiskt inte ihåg vilket land man var i, Marocko kanske?).

Detta mästerverk spelades främst på min plastfarsas stora 286:a vars fläktljud överröstade allt som klämdes ur den stackars inbyggda högtalaren. Men det sket jag högaktningsfullt i och guidade med stor entusiasm runt Indy på hans äventyr. Tills jag oundvikligen fastnade bland Kretas ruiner. Detta löste sig naturligtvis efter ett tag men det krävde faktiskt att jag skickade in ett brev till tidningen Datormagazin som hade en del i tidningen som hette Besvärjaren besvarar. Tyvärr så fick man vänta någon månad innan man visste om ens fråga besvarades men min, eller i alla fall en liknande, fick ett svar tillslut. Så det var bara att fortsätta att lira och efter en hel del ytterligare bryderier så hade Indy klarat biffen och både Atlantis och dom elaka nazisterna mötte sitt öde. Glad och nöjd kunde man lägga spelet åt sidan en tag och invänta lusten att spela igen för Indiana Jones and the fate of Atlantis går att spela igenom på tre(!) olika sätt. Min favorit är att spela den så kallade Team-path där man samarbetar med sin gamla flamma Sophia Hapgood men det går även att tänka sig igenom spelet själv (Wits-path) och att slå sig igenom motståndet (Fists-path). Snacka om revolutionerande gameplay.

Som avslutning så kommer här ett klipp med en storslagen fight mellan Indy och nazisten Hans som ett bevis på hur fantastiskt detta spel är.

5 svar till “Ett briljant äventyr

  1. Haha!! Vilket fantastiskt spel detta är! Jag sitter faktiskt på en cd-romversion av detta mästerverk hemma, men det är ju lite mer elit att faktiskt ha floppy disc-versionen. Detta har jag säkert spelat igenom 2-3 gånger, dessvärre vågade jag mig aldrig på ”fists path”. Detta spelsätt lämnade mig ganska mätt efter att vi spelade ”The Last Crusade”. 286:an har jag fortfarande starka minnen av, speciellt det extrem höga ”klonk” som huvudbrytaren gav ifrån sig. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s