En skiva ur arkivet (Del 11)

Dags för en legendarisk grupp och en monumental skiva inom Death Metal. Dags för Death.

 

Death hade redan 1987 blivit historiska när dom i stort sett skrivit manualen för hur Death Metal skulle spelas med skivan Scream Bloody Gore. 1991 gjorde dom det igen, men denna gång skulle bandmeaestro Chuck Shuldiner och hans ”hired guns” skapa mallen för hur den mer tekniska och progressiva dödsmetallen ska framföras. För det är precis det som Human är: en uppvisning hur man skriver komplexa stycken musik i en extrem genre och hur man sedan framför dom på ett helt oantastligt och ekvilibristiskt sätt. En måttstock mot vilken alla andra verk inom samma genre jämförs helt enkelt. Naturligtvis så  beror detta lika mycket på Shuldiners egna musikaliska skicklighet som på dom musiker han anlitade till att spela på skivan. På bas återfinns den så ofta anlitade Steve DiGiorgio och på  trummor respektive gitarr så hittar vi Cynics Sean Reinert och Paul Masvidal. Dessa fyra bidrar till att ge skivan ett oöverträffat driv som man inte kan göra annat än att älska och dyrka.

Och inte är det så mycket fel på själva låtmaterialet det heller. Från den starka öppningen med Flattening of emotions och Suicide Machine, via videospåret Lack of comprehension, och ända in i mål med avslutande Vacant planets så bjuds man som lyssnare på ett smörgåsbord av smaskiga skapelser. Ingen låt kan klassas som utfyllnad, alla fyller ett syfte. Det är väl egentligen bara instrumentala Cosmic Sea som jag ibland kan tycka agerar sänke åt skivan men vissa dagar så uppskattar  jag den lika mycket som dom andra låtarna så det verkar mest vara en humörsfråga från min sida. Som ni kanske förstår så älskar jag den här skivan och Human är enligt mig Deaths magnum opus. Betyg: Kan så klart inte bli annat än full pott. 10 av 10.