Öl på custom-underlägg

Detta bildspel kräver JavaScript.

Avslutar lördagskvällen med att smutta lite på en mörk Primator och lyssna på dödsmetall. Ölen är bara ok men för 13kr ska man kanske inte vänta sig allt för mycket. Då är underlägget desto bättre. Ett fint handgjort sådant som jag fått av min fru. En gratis kopp kaffe till den som ser vad det föreställer. God natt och sov gott.

Fredagsgötta

Jahopp. Då var det fredag igen då alltså. Och då myser man så klart. Och mys innebär i detta fall lite Jättegod öl (London Porter), bra progressiv metal i lurarna (LeprousTall Poppy Syndrome) och ett par färska nummer av ett par trevliga blaskor (Sweden Rock Magazine och Hifi & Musik). Som lite grädde på moset så har man tittat på Indiana Jones and the Last Crusade (grymt bra kvalité på nya Blu-Ray utgåvan) innan också. Så gött det kan vara ibland.

Aeon är back in Black

Svenska dödsmetallarna Aeon är på gång med en ny skiva som tydligen skall heta Aeons Black. Lite konstigt namn tycker jag, är det menat att vara Aeons motsvarighet till Metallicas svarta album? 20:e November ska den iallafall dyka upp i din lokala skivbutik, och säkert på spridda ställen på internet några veckor innan det.

 

Själv tycker jag av smakprovet ovan är något endimensionellt och lite trist. En märkbar sänkning av kvalitén jämfört med deras tidigare material. Har Aeon verkligen inget mer att säga än ”gud är dum” skiva efter skiva? Det är så att man blir lite orolig. Men det går ju alltid att trösta sig med prototyp-Aeon, dvs Defaced Creation, i sådant fall. Bra grejer det.

Borderlands 2 är här!

För andra gången den här veckan så kom äntligen något jag väntat länge på. Den här gången så var det Borderlands 2 som skramlade ner i brevlådan. Lyckan är total och spelet är verkligen så grymt som jag väntade mig. Men jag får väl erkänna att det i början kändes lite annorlunda jämfört med ettan och att det tagit några timmars spelande att vänja sig. Styrningen är lite annorlunda, spelet har ett högre tempo och menyerna var i början lite röriga tycker jag. Men igår så tog Totenfresser och jag oss till staden Sanctuary och då fick jag känslan av att nu börjar spelet på riktigt, det är nu Borderlands 2 kommer att visa upp allt det går för. Så nu blir det röj med min Commando-gubbe Axton och hans Gunzerker-kompis Salvador.

Backtracking del 7: Mastodon – Blood Mountain

Jag kommer ihåg att jag nyss hade skaffat mig Leviathan vilken jag inte riktigt hade lyssnat mig mätt på, och helt plötsligt så släppte Mastodon ytterligare en skiva: Blood Mountain. Och dessutom var jag ju tvungen att skaffa deras tidigare album, Remission, då jag verkligen gillade det jag hörde. Därmed blev mitt intåg i Mastodons diskografi lite tumultartat, men också på många sätt likt min introduktion till Dream Theaters dito. Det kanske är därför de båda är deltagare i denna lilla artikelserie.

Hursomhelst så stod man där med tre plattor från samma band, varav två var olyssnade och en var välkänd, förbaskat bra och som dessutom fortfarande bjöd på mer för varje genomlyssning. Jag tog den väg som jag tror att många med mig hade valt; jag föll tillbaka på det trygga och bekväma och fortsatte att mestadels lyssna på Leviathan. Jag försökte stundtals att sätta mig in i Blood Mountain och på många sätt var den spännande, men samtidigt så var den distanserad från Leviathans sound som jag alldeles nyss kommit att älska och inte var färdig med. Detta gjorde att den blev ståendes i skivhyllan längre än den förtjänade, och skall jag vara helt ärlig har jag faktiskt inte lyssnat igenom den ordentligt förrän nu. Men nu, med facit i hand anser jag att den här skivan faktiskt passar väldigt bra in i Mastodons diskografi precis just där den är. Den representerar ett naturligt steg från Leviathan till Crack the Skye vilket var en fantastisk metamorfos musikaliskt sett, och är därmed ett praktexempel på en mellanskiva. Det är inget dåligt med detta i sig, men för mig, som tidigare inte riktigt kunna sätta fingret på varför den här skivan kändes lite anonym, förklarar detta en hel del vilket gör det enklare för mig att faktiskt börja lyssna på den ordentligt. Det skänker acceptans åt de frågetecken som dyker upp längs skivans gång helt enkelt. Det skall dock tillstås att jag fortfarande har svårt att namnge alla spåren på skivan, eller ens komma ihåg låtarna i huvudet (dock med några undantag) trots att skivan huserat i bilens audiosystem i drygt en månad.

Skivan börjar stenhårt med ett par riktigt maffiga virvel-fills rätt i ansiktet, signerade Brann Dailor. The wolf is loose känns och låter som en låt som rätt av hade platsat på Leviathan. Mastodon gör därmed helt rätt när man väljer att öppna med detta spår. Därefter börjar det komma en hel del bitar vilka ter sig osammanhängande, nästan lite schizofrena eller helt identitetslösa, däribland Crystal skull, Bladecatcher, Hand of stone och Pendelous skin. Det är inte dåliga bitar som sådana, men de förmedlar för mig ett trevande, eller ett musikaliskt identitetssökande om man så vill.

Sen rymmer denna skiva även musikalisk dynamit, exempelvis i form av spåret Sleeping giant.Här har man faktiskt hittat fram till den mer ackordbaserade metal som komma skall på senare skivor. Hela låten känns och luktar samma och den blir aldrig tråkig trots att jag spelat sönder den på Guitar Hero. Man blandar inte mellan gammalt, nytt och göör-gammalt hela tiden utan hittar ett register att skapa låten inom och får det att fungera perfekt! Efterföljande Capillarian crest är musikaliskt godis rätt igenom och kommer som en bekräftelse på föregående låt inte bara var tur.

En favoritlåt som jag faktiskt har haft från första genomlyssningen är Colony of birchmen och så här med facit i hand är det nog också den låt på skivan som ligger närmast det sound som komma skall för Mastodon. Här ger man inte många kvintackord i onödan utan snarare häver man ur sig ackords-metal av bästa sort, och dessutom börjar de här också bjuda på lite gitarrsolon från Brent tillsammans med ett kraftigt steg mot deras nuvarande sångfilosofi. Det är nog fortfarande min favoritlåt faktiskt.

Sen vill jag faktiskt lyfta fram Siberian divide somockså är en riktigt bra låt enligt Mastodons gamla skola. Många och långa trumfills kombinerat med udda tonval och en ”vattnig” känsla i hela låten gör att man blir glad.

Gällande betyg så velade jag väldigt mycket fram och tillbaka mellan en sexa och sjua, men eftersom så pass många låtar fortfarande inte fastnat så väljer jag faktiskt att strama åt betygsbörsen snarare än att fria. För i ärlighetens namn så är det här inte en av deras bästa skivor, och mest troligt är att den kommer ställas i hyllan igen en längre tid.

Betyg: 6/10

Bästa bitarna:

  • Spår 7: Colony of birchmen
  • Spår 3: Sleeping giant
  • Spår 4: Capillarian crest

Detta bildspel kräver JavaScript.

Äntligen så kom det en box

Som jag har väntat. Men så äntligen kom den, Indiana Jones-boxen. Alla fyra Indy-filmer på Blu-Ray plus en skiva med extramaterial. CDON var dessutom snälla och skickade den en vecka tidigare än alla andra nätbutiker. Tack för det CDON.

Det ska bli väldigt intressant att återigen titta på dom här filmerna då boxen fått väldigt bra kritik hos bland andra Blu-Ray.com. Bild och ljud ska tydligen vara på topp. Och det bästa av allt: ingenting är ändrat, inga nya fåniga effekter som inte passar in, allt är som det alltid har varit. Tack för det Steven Spielberg.

Arkenmässan 2012

Jag hade egentligen tänkt att lägga upp en massa bilder jag tog på mässan igår men då dom blev så förbannat dåliga så skiter jag i det. Delar istället med mig av dom tre starkaste intryck jag tog med mig från mässan.

  • Varför all denna tråkiga musik när det ska demas? Brasilianska djungelljud och gubbig tråkjazz härskar tydligen fortfarande på denna mässa och det tycker jag är väldigt trist. Endast på ett ställe hörde jag musik som jag kunde relatera till och det var Kraftwerks Elektro-Kardiogramm från deras fantastiska liveplatta Minimum Maximum. Skärpning till nästa gång tack!
  • Högtalare är bäst när dom kostar runt 20000kr. Eller ja, kanske inte bäst om man ska snacka ljudkvalitet men just runt 20k-strecket finns dom högtalare som tilltalar mig mest och som enligt mig ger mest bang for the buck. Snygga, välbyggda och välljudande till ett inte allt för högt pris. Betalar man mer så blir högtalarna ofta för flådiga, för stora eller för fula att ha hemma. Detta bekräftade Focals uppgraderade Chorus-serie, Elacs svarta 200-serie, Hecos nya GT-serie och Vienna Acoustics högtalare med kompositörer i modellnamnet. Fantastiska högtalare allihop.
  • Kul att äntligen komma iväg och titta på lite Hifi igen. Senaste gången jag var på Arken var 2004 och jag har faktiskt saknat att strosa omkring på mässa och titta på prylar jag aldrig kommer ha råd med. Fast samtidigt tyckte jag det var lite tråkigt att så lite har hänt med mässan under åren jag inte besökt den, jag hade gärna sett att arrangörerna tog nästa steg och försökte få ihop en större mässa i en bättre lokal.

Jepp. Det var det. Kul att komma iväg på mässa igen som sagt men jag föredrar fortfarande att åka till enskilda handlare och provlyssna där. Då får man både mer tid och sinnesro att lyssna. Och så kan man ha med sig sin egen referensmusik.

Grymma högtalare.

Cool gris

Det är längesedan jag tog Star Wars på fullt allvar (George Lucas otaliga ändringar i originaltrilogin har effektivt dödat mitt intresse) och lade en stor del av min inkomst på att köpa diverse Star Wars-prylar. Men ibland dyker det upp coola figurer som gör att det rycker lite i köptarmen igen. Som den här statyn av en Gamorrean Guard till exempel:

Den ingår tydligen i en ny serie figurer från Sideshow Collectibles som går under namnet Star Wars Mythos och som avbildar kända Star Wars-karaktärer på ett lite annorlunda sätt. Mycket läckert tycker jag och om jag bara hade haft pengarna och framförallt platsen för dom så hade jag förbokat allihop på en gång.

Tack snälla Cryptopsy

Idag släpptes Cryptopsys nya, självbetitlade, album och eftersom jag förbokat ett fysiskt exemplar av skivan så fick jag en kod så att jag kunde ladda ner en FLAC-version av skivan. Så snälla är grabbarna i Cryptopsy minsann. Och ta mig tusan, det verkar som om kanadickerna är på rätt spår igen, precis som jag hoppades och förväntade mig efter att ha hört dom två förhandsspåren. Kanske så är musiken lite mer melodisk än bandets tidigare skivor men annars så hade den här skivan kunnat komma ut efter And then you’ll beg och allt hade varit som vanligt. Men samtidigt som detta är en bra skiva så är den också ett bevis på hur lågt bandet sjönk med skivorna One was not och The unspoken king, och hur beroende gruppen är av återvändande gitarristen Jon Levasseur.

Nej, nu är det fortsatt lyssning som gäller och vem vet, kanske hittar skivan in på min topp 10 när året är slut?

Hårda men samtidigt snälla grabbar.

Spelfredag!

Äntligen är det fredag och helgen står för dörren. Ikväll vankas det lite Red Dead Redemption co-op med ett par arbetskompisar och imorgon så ska det gås på bröllop. Inte så tokigt alls faktiskt. Till spelandet så dricks det en öl och den här gången fick det bli Göteborgs nya starkpilsner. En duglig pilsner men inte riktigt min stil så det är antagligen inget jag kommer köpa igen. Trevlig helg!

UPDATE: Arbetskompisarna svek så det fick bli en klassisk omgång Borderlands med Totenfresser istället. Mycket skjutande och lite enstaka levlande som vanligt fast denna gång toppat med något av ett litet mysterium på slutet. Återstår att se om vi klarar att reda ut det hela. Avslutade kvällen med att säga hej då till sommaren med en Mohawk Unfiltered Lager Summer Edition. Bra lagerbärs det.

Electronic Summer 2012

Tänkte bara dela med mig av lite intryck från den gångna helgens lilla exkursion till staden Göteborg. Där utspelande sig en festival vid namn Electronic Summer 2012 och det bjöds på musik av, ja, elektronisk karaktär. Och det märktes att det var ett bra tag sedan jag verkligen lyssnade på sådan musik. Den rätta ”musiklyssningsstämningen” ville aldrig riktigt infinna sig och för mig så var det väl egentligen bara ett band som fick pulsen att börja slå och fötterna att röra på sig. Och det var Örebros EBM-stoltheter Spetsnaz, som levererade ett set som gärna hade fått vara ett par-tre låtar längre. Sedan så var resten jag såg (Universal Poplab, Mesh, Page m.m) mest ok men inte mer, tyvärr. Och lite ledsen blev jag över att jag missade tyska Melotron vars spelning på klassiska SAMA är en av dom bättre jag sett i denna genre.

Så då var det tur att lördagen bjöd på toppenväder och en jättepromenad genom Göteborgs gator, komplett med besök i ett par Hifi-affärer och öl-depåstopp med jämna mellanrum. Och faktiskt så lyckades vi klämma in lite kultur i allt detta när vi hamnade vid Carolus Rex, en av tretton bastioner som byggdes under 1600-talet. Men annars var det som sagt ölet och Hifin som dominerade och bäst i test under denna resa blev Oceanbryggeriets India Pale Ale, som i och för sig serverades inne på festivalområdet men som vinner detta ändå, samt Audio Physics Cardeas-högtalare som vi hittade till det rabatterade priset 69000kr. Hade det inte varit så knöligt att ta dom med sig så hade jag köpt dom direkt.

Här följer lite bilder tagna med sunkig mobilkamera: