Öl på custom-underlägg

Detta bildspel kräver JavaScript.

Avslutar lördagskvällen med att smutta lite på en mörk Primator och lyssna på dödsmetall. Ölen är bara ok men för 13kr ska man kanske inte vänta sig allt för mycket. Då är underlägget desto bättre. Ett fint handgjort sådant som jag fått av min fru. En gratis kopp kaffe till den som ser vad det föreställer. God natt och sov gott.

Annonser

Fredagsgötta

Jahopp. Då var det fredag igen då alltså. Och då myser man så klart. Och mys innebär i detta fall lite Jättegod öl (London Porter), bra progressiv metal i lurarna (LeprousTall Poppy Syndrome) och ett par färska nummer av ett par trevliga blaskor (Sweden Rock Magazine och Hifi & Musik). Som lite grädde på moset så har man tittat på Indiana Jones and the Last Crusade (grymt bra kvalité på nya Blu-Ray utgåvan) innan också. Så gött det kan vara ibland.

Aeon är back in Black

Svenska dödsmetallarna Aeon är på gång med en ny skiva som tydligen skall heta Aeons Black. Lite konstigt namn tycker jag, är det menat att vara Aeons motsvarighet till Metallicas svarta album? 20:e November ska den iallafall dyka upp i din lokala skivbutik, och säkert på spridda ställen på internet några veckor innan det.

 

Själv tycker jag av smakprovet ovan är något endimensionellt och lite trist. En märkbar sänkning av kvalitén jämfört med deras tidigare material. Har Aeon verkligen inget mer att säga än ”gud är dum” skiva efter skiva? Det är så att man blir lite orolig. Men det går ju alltid att trösta sig med prototyp-Aeon, dvs Defaced Creation, i sådant fall. Bra grejer det.

Borderlands 2 är här!

För andra gången den här veckan så kom äntligen något jag väntat länge på. Den här gången så var det Borderlands 2 som skramlade ner i brevlådan. Lyckan är total och spelet är verkligen så grymt som jag väntade mig. Men jag får väl erkänna att det i början kändes lite annorlunda jämfört med ettan och att det tagit några timmars spelande att vänja sig. Styrningen är lite annorlunda, spelet har ett högre tempo och menyerna var i början lite röriga tycker jag. Men igår så tog Totenfresser och jag oss till staden Sanctuary och då fick jag känslan av att nu börjar spelet på riktigt, det är nu Borderlands 2 kommer att visa upp allt det går för. Så nu blir det röj med min Commando-gubbe Axton och hans Gunzerker-kompis Salvador.

Backtracking del 7: Mastodon – Blood Mountain

Jag kommer ihåg att jag nyss hade skaffat mig Leviathan vilken jag inte riktigt hade lyssnat mig mätt på, och helt plötsligt så släppte Mastodon ytterligare en skiva: Blood Mountain. Och dessutom var jag ju tvungen att skaffa deras tidigare album, Remission, då jag verkligen gillade det jag hörde. Därmed blev mitt intåg i Mastodons diskografi lite tumultartat, men också på många sätt likt min introduktion till Dream Theaters dito. Det kanske är därför de båda är deltagare i denna lilla artikelserie.

Hursomhelst så stod man där med tre plattor från samma band, varav två var olyssnade och en var välkänd, förbaskat bra och som dessutom fortfarande bjöd på mer för varje genomlyssning. Jag tog den väg som jag tror att många med mig hade valt; jag föll tillbaka på det trygga och bekväma och fortsatte att mestadels lyssna på Leviathan. Jag försökte stundtals att sätta mig in i Blood Mountain och på många sätt var den spännande, men samtidigt så var den distanserad från Leviathans sound som jag alldeles nyss kommit att älska och inte var färdig med. Detta gjorde att den blev ståendes i skivhyllan längre än den förtjänade, och skall jag vara helt ärlig har jag faktiskt inte lyssnat igenom den ordentligt förrän nu. Men nu, med facit i hand anser jag att den här skivan faktiskt passar väldigt bra in i Mastodons diskografi precis just där den är. Den representerar ett naturligt steg från Leviathan till Crack the Skye vilket var en fantastisk metamorfos musikaliskt sett, och är därmed ett praktexempel på en mellanskiva. Det är inget dåligt med detta i sig, men för mig, som tidigare inte riktigt kunna sätta fingret på varför den här skivan kändes lite anonym, förklarar detta en hel del vilket gör det enklare för mig att faktiskt börja lyssna på den ordentligt. Det skänker acceptans åt de frågetecken som dyker upp längs skivans gång helt enkelt. Det skall dock tillstås att jag fortfarande har svårt att namnge alla spåren på skivan, eller ens komma ihåg låtarna i huvudet (dock med några undantag) trots att skivan huserat i bilens audiosystem i drygt en månad.

Skivan börjar stenhårt med ett par riktigt maffiga virvel-fills rätt i ansiktet, signerade Brann Dailor. The wolf is loose känns och låter som en låt som rätt av hade platsat på Leviathan. Mastodon gör därmed helt rätt när man väljer att öppna med detta spår. Därefter börjar det komma en hel del bitar vilka ter sig osammanhängande, nästan lite schizofrena eller helt identitetslösa, däribland Crystal skull, Bladecatcher, Hand of stone och Pendelous skin. Det är inte dåliga bitar som sådana, men de förmedlar för mig ett trevande, eller ett musikaliskt identitetssökande om man så vill.

Sen rymmer denna skiva även musikalisk dynamit, exempelvis i form av spåret Sleeping giant.Här har man faktiskt hittat fram till den mer ackordbaserade metal som komma skall på senare skivor. Hela låten känns och luktar samma och den blir aldrig tråkig trots att jag spelat sönder den på Guitar Hero. Man blandar inte mellan gammalt, nytt och göör-gammalt hela tiden utan hittar ett register att skapa låten inom och får det att fungera perfekt! Efterföljande Capillarian crest är musikaliskt godis rätt igenom och kommer som en bekräftelse på föregående låt inte bara var tur.

En favoritlåt som jag faktiskt har haft från första genomlyssningen är Colony of birchmen och så här med facit i hand är det nog också den låt på skivan som ligger närmast det sound som komma skall för Mastodon. Här ger man inte många kvintackord i onödan utan snarare häver man ur sig ackords-metal av bästa sort, och dessutom börjar de här också bjuda på lite gitarrsolon från Brent tillsammans med ett kraftigt steg mot deras nuvarande sångfilosofi. Det är nog fortfarande min favoritlåt faktiskt.

Sen vill jag faktiskt lyfta fram Siberian divide somockså är en riktigt bra låt enligt Mastodons gamla skola. Många och långa trumfills kombinerat med udda tonval och en ”vattnig” känsla i hela låten gör att man blir glad.

Gällande betyg så velade jag väldigt mycket fram och tillbaka mellan en sexa och sjua, men eftersom så pass många låtar fortfarande inte fastnat så väljer jag faktiskt att strama åt betygsbörsen snarare än att fria. För i ärlighetens namn så är det här inte en av deras bästa skivor, och mest troligt är att den kommer ställas i hyllan igen en längre tid.

Betyg: 6/10

Bästa bitarna:

  • Spår 7: Colony of birchmen
  • Spår 3: Sleeping giant
  • Spår 4: Capillarian crest

Detta bildspel kräver JavaScript.