Backtracking del 7: Mastodon – Blood Mountain

Jag kommer ihåg att jag nyss hade skaffat mig Leviathan vilken jag inte riktigt hade lyssnat mig mätt på, och helt plötsligt så släppte Mastodon ytterligare en skiva: Blood Mountain. Och dessutom var jag ju tvungen att skaffa deras tidigare album, Remission, då jag verkligen gillade det jag hörde. Därmed blev mitt intåg i Mastodons diskografi lite tumultartat, men också på många sätt likt min introduktion till Dream Theaters dito. Det kanske är därför de båda är deltagare i denna lilla artikelserie.

Hursomhelst så stod man där med tre plattor från samma band, varav två var olyssnade och en var välkänd, förbaskat bra och som dessutom fortfarande bjöd på mer för varje genomlyssning. Jag tog den väg som jag tror att många med mig hade valt; jag föll tillbaka på det trygga och bekväma och fortsatte att mestadels lyssna på Leviathan. Jag försökte stundtals att sätta mig in i Blood Mountain och på många sätt var den spännande, men samtidigt så var den distanserad från Leviathans sound som jag alldeles nyss kommit att älska och inte var färdig med. Detta gjorde att den blev ståendes i skivhyllan längre än den förtjänade, och skall jag vara helt ärlig har jag faktiskt inte lyssnat igenom den ordentligt förrän nu. Men nu, med facit i hand anser jag att den här skivan faktiskt passar väldigt bra in i Mastodons diskografi precis just där den är. Den representerar ett naturligt steg från Leviathan till Crack the Skye vilket var en fantastisk metamorfos musikaliskt sett, och är därmed ett praktexempel på en mellanskiva. Det är inget dåligt med detta i sig, men för mig, som tidigare inte riktigt kunna sätta fingret på varför den här skivan kändes lite anonym, förklarar detta en hel del vilket gör det enklare för mig att faktiskt börja lyssna på den ordentligt. Det skänker acceptans åt de frågetecken som dyker upp längs skivans gång helt enkelt. Det skall dock tillstås att jag fortfarande har svårt att namnge alla spåren på skivan, eller ens komma ihåg låtarna i huvudet (dock med några undantag) trots att skivan huserat i bilens audiosystem i drygt en månad.

Skivan börjar stenhårt med ett par riktigt maffiga virvel-fills rätt i ansiktet, signerade Brann Dailor. The wolf is loose känns och låter som en låt som rätt av hade platsat på Leviathan. Mastodon gör därmed helt rätt när man väljer att öppna med detta spår. Därefter börjar det komma en hel del bitar vilka ter sig osammanhängande, nästan lite schizofrena eller helt identitetslösa, däribland Crystal skull, Bladecatcher, Hand of stone och Pendelous skin. Det är inte dåliga bitar som sådana, men de förmedlar för mig ett trevande, eller ett musikaliskt identitetssökande om man så vill.

Sen rymmer denna skiva även musikalisk dynamit, exempelvis i form av spåret Sleeping giant.Här har man faktiskt hittat fram till den mer ackordbaserade metal som komma skall på senare skivor. Hela låten känns och luktar samma och den blir aldrig tråkig trots att jag spelat sönder den på Guitar Hero. Man blandar inte mellan gammalt, nytt och göör-gammalt hela tiden utan hittar ett register att skapa låten inom och får det att fungera perfekt! Efterföljande Capillarian crest är musikaliskt godis rätt igenom och kommer som en bekräftelse på föregående låt inte bara var tur.

En favoritlåt som jag faktiskt har haft från första genomlyssningen är Colony of birchmen och så här med facit i hand är det nog också den låt på skivan som ligger närmast det sound som komma skall för Mastodon. Här ger man inte många kvintackord i onödan utan snarare häver man ur sig ackords-metal av bästa sort, och dessutom börjar de här också bjuda på lite gitarrsolon från Brent tillsammans med ett kraftigt steg mot deras nuvarande sångfilosofi. Det är nog fortfarande min favoritlåt faktiskt.

Sen vill jag faktiskt lyfta fram Siberian divide somockså är en riktigt bra låt enligt Mastodons gamla skola. Många och långa trumfills kombinerat med udda tonval och en ”vattnig” känsla i hela låten gör att man blir glad.

Gällande betyg så velade jag väldigt mycket fram och tillbaka mellan en sexa och sjua, men eftersom så pass många låtar fortfarande inte fastnat så väljer jag faktiskt att strama åt betygsbörsen snarare än att fria. För i ärlighetens namn så är det här inte en av deras bästa skivor, och mest troligt är att den kommer ställas i hyllan igen en längre tid.

Betyg: 6/10

Bästa bitarna:

  • Spår 7: Colony of birchmen
  • Spår 3: Sleeping giant
  • Spår 4: Capillarian crest

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett svar till “Backtracking del 7: Mastodon – Blood Mountain

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s