Här vare streaming!

Igår var farsan och jag iväg på en liten Hifi-resa. Han skulle köpa ny förstärkare (Bladelius Thor III) och jag hade tänkt att investera mina julklappspengar i en Sonos Connect-spelare med tillhörande Bridge. Och tänk, det gick alldeles utmärkt. Säljarna hos ett par lokala handlade tog gladeligen emot våra pengar i utbyte mot lite trevliga hifi-prylar.

Väl hemma så började den enkla och smidiga processen med att koppla in Sonos-grejerna. Och så lätt och smidigt som det gick är det längesedan jag varit med om. In med Bridgen i routern för att kunna strömma trådlöst från källaren till övervåningen och in med Sonos Connect i Rotel-receivern via min DacMagic. Sedan bara lite minimalt småpill i Sonos-mjukvaran. Klart!

Musiken flödar från Spotify, Internet radio och FLAC-filer på nätverksdisken. Och allt styrs via datorn eller mobilen. Varför köpte jag inte dom här grejerna tidigare?

Hifi-kompisar.

Hifi-kompisar.

Bäst musik 2012

Musikåret 2012 är på väg att ta slut. Och då måste man ju så klart summera och lista sina 10 fantastiska favoriter. 2012 har varit ett bra år tycker jag. Mycket högkvalitativ musik har släppts och lite extra kul är det att se så många grupper som har varit med i svängen ett tag fortfarande producerar skivor som är något att ha. Inget Metallica-syndrom här inte. För mig så har 2012 var ett litet annorlunda år då jag inte köpt lika mycket skivor som jag brukar göra. Och det beror absolut inte på att jag inte hittat något bra att köpa, utan skurken i det hela är som så många andra gånger: tid. Jag har helt enkelt inte tid att lyssna lika mycket på musik längre. Familj, jobb och annat kommer före och det är bara att gilla läget.

En snabbräkning visar att jag köpt 26 album som släppts någon gång under året och faktum är att dom flesta av dessa är riktigt bra så det var väldigt knepigt att plocka ut 10 av dessa som förtjänade att hamna på listan. Dessutom så har jag missat en hel del stora släpp som jag antagligen kommer att kolla upp senare som t.ex. Paradise Lost, Rush och Enslaved. Då kör vi:

10. Jeff LoomisPlains of Oblivion.

Jeff visar var soloplatteskåpet ska stå. Oklanderligt instrumenthanterande från alla inblandade och bra insatser från gästsångarna.

9. CryptopsyCryptopsy.

Kanadickerna överraskar med en återkomst som heter duga. En bra bit från deras glansdagar men helt klart en högklassig dödsmetallplatta.

8. WitchcraftLegend.

I stort sett den enda rock jag lyssnat på i år. Men oj så bra det är.

7. NecrovationNecrovation.

Årets svenska old-school döds.

6. Putrid PileBlood Fetish.

Låtar om kladd, slafs och hjärnsubstans med guttural sång. Vissa hatar, jag älskar.

5. WeaponEmbers and revelations.

Detta gäng framkallar härliga Skeletonwitch-vibbar hos mig. Grym death/black/thrash/heavy-metalhybrid.

4. MardukSerpent Sermon.

Marduk är tillbaka och nu menar dom allvar. Trodde inte dom hade en så här bra skiva i sig. Plus för den framträdande basen.

3. MeshuggahKoloss.

Så tung, så ofantligt bra. Håller detta som det bästa dom gjort tillsammans med Destroy, Erase, Improve.

2. SophicidePerdition of the sublime.

Tyskt enmansprojekt som blåser en av banan. Teknisk och hård dödsmetall men samtidigt snyggt melodiskt.

1. NileAt the gate of Sethu.

Överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Ända sedan ankomsten i somras så får den minst en lyssning i veckan. Visst, ljudet kunde ha varit något köttigare men det är inget jag bryr mig om egentligen. Nile har återigen levererat en dödssymfoni av yppersta klass och krossar allt motstånd.

Japp. Nile vann. Till skillnad från väldigt många andra som ser skivan som en besvikelse och kanske deras sämsta så älskar jag allt med den. Så mycket att jag faktiskt gjort något jag inte gjort på alldeles för länge. Jag har skaffat skivan på vinyl:

Götta på vinyl

Götta på vinyl

Bubblare: Här hittar vi Black Breath, Gorod, Vintersorg, Coldworker, Shining, Dying Fetus mfl. Alla har släppt mycket starka album i år men det räckte inte hela vägen för att ta sig in på listan.

Besvikelse: Testament. Ja, jag gav Dark roots of earth en fyra. En fyra som jag såhär i efterhand faktiskt vill revidera till en svag trea. Den är kul en stund men sedan så faller den obönhörligt i glömska. Inte dålig på något vis, bara småtrist. Och jag hade väntat mig mer från Thrash-veteranerna.

Så. Det var det hela. Låt musikåret 2013 komma!

En skiva ur arkivet (Del 12)

När jag åkte hem med bussen från företagets julfest i fredags så passade jag på att använda min nya telefon som så kallad Freestyle. Jag drog igång Spotify och valde min spellista med hård musik. Det kom lite Behemoth, det kom lite Dying Fetus och lite allt möjligt blandat. Men en låt fick mig att reagera lite extra. Nämligen Morbid Angels God of Emptiness. Jag satt där och tänkte för mig själv: ”jävlar vilken bra platta Covenant är, varför lyssnar jag knappt på den nu för tiden?”.  Och svaret på det vet jag faktiskt inte. Men en gång för längesedan så var detta skivan med stort S för mig. Jag kommer ihåg att jag köpte den begagnad tillsammans med Bolt Throwers IVth Crusade på Dolores i Göteborg. Och inget ont om den skivan men mot Covenant har den inte en chans.

Som kanske bekant så börjar skivan ursinnigt med dubbelkaggeorkanen Rapture och avslutas med långsamma, tunga mästerverket God of Emptiness. Mellan dom två låtarna så har man fått njuta av Morbid Angel-favoriter som World of Shit (The Promised Land) och The Lions Den. Ja jösses vilken skiva. Och inte blir det sämre av att Trey Azagthoth, Commando Sandoval och Dave Vincent lirar som dom dödsmetallgudar dom är.  Covenant är verkligen ett av dödsmetallens mest lysande alster och Morbid Angels bästa platta genom tiderna (Altars of Madness är överskattad) och ett måste i var mans och kvinnas samling. Betyg: 9 av 10 (en poängs avdrag för lite onödiga Nar Mattaru).

Morbid Danger!

Aftermath installerad

Aftermathen har blivit installerad.

Jag har ju tidigare tyckt att mitt ljud har varit lite sloppy i botten, vilket till stor del rensades upp av den förstärkarservice jag gjorde, men bytet till den här micken… det var något i hästväg. Det riktigt känns när man spelar att jag har en ny mick! Den är hur tajt som helst och en omedelbarhet som återigen fick mig att ifrågasätta vad sjutton jag har hållit på med i 20 år… Det där inbyggda ”svänget” man har i plektrumhanden fick jag genast fila bort för det hördes direkt att det inte var helt tajt. Med denna mick skall det spelas metronomtajt, annars hörs det…

Jag upplever att den medger lite mindre dist än min Parallel Axis som satt där innan, samt att den har lite mindre botten, men det tar den igen i strängseparation, tydlighet och BRUTAL attack!

Jag hade lite tankar på att pilla och dona med coil taps och liknande, men beslöt mig för att den här gitarren går till 11. Jag nöjde mig med en liten ”bonna”-modd och vände micken rent fysiskt så att stall och hals spelar ur fas med varandra i mittläget, vilket faktiskt gav ett riktigt coolt distat ljud. Nu återstår bara att se om det skapar lustiga problem tillsammans med andra gitarrister..

 

Detta bildspel kräver JavaScript.