Jag vill ha en italienare

Fick hem senaste numret av Hifi & Musik idag. Ett ovanligt välfyllt nummer som innehöll flera intressanta produkttester och nyheter. Och det var bland nyheterna jag hittade den, min nya drömförstärkare. Det sägs ju att det inte är utsidan som räknas utan insidan och i det här fallet skulle jag säga att det stämmer, även om utsidan är fruktansvärt läcker även den. Vad jag pratar om är italienska Normas förstärkare Revo IPA-70.  2×70 Watt och en strömpeak på 100 Ampere per kanal. 15 kg tung och inte mer än 7,5 cm hög. Allt bra så långt och ännu bättre blir det alltså om man tittar hur det ser ut inuti förstärkaren. Ett sådant otroligt rent och städat inre. Inga sladdar som hänger och slänger, bara fint uppradade kondensatorer och transistorer. Och som det inte vore nog så har IPA-70 den där hembio-ingången som jag så gärna vill ha på en 2-kanals förstärkare. Det tråkiga är bara att man behöver punga ut med 29500kr för att få en att ta hem och installera i stereobänken.

Detta bildspel kräver JavaScript.

http://www.normaudio.com/normaudio/en/prodotti/revo-ipa-70b/

Annonser

Musik på en lördag

Ja musik är ju alltid trevligt och speciellt när det är lördag. Sitter halvt om halvt själv framför datorn och lyssnar på lite goda små bitar och tänkte vara vänlig att dela med mig av tre finstämda musiktips. Och eftersom det har varit lite av ett ryskt tema på dom senaste inläggen med Metro 2033 och Katalepsy så fortsätter jag på det spåret och tipsar om Pyre:

Pyre lirar old-schooldöds och gör det väldigt bra. En EP och en split är tyvärr allt dom har släppt men förhoppningsvis så spottar dom ur sig mer snart.

För nästa musikaliska tips vänder vi näsan mot Grekland och lyssnar på Sickening Horror:

Ingen mindre än Niles George Kollias smiskar skinn på detta spår och så klart på hela skivan som heter When landscapes bled backwards. Har ingen aning om vad dom menar med det men vad vet jag, landskap kan kanske blöda baklänges.

Efter det styr vi kosan mot Australien och lyssnar lite på Gospel of the Horns:

Australien är lite utav en outforskad kontinent för min del och det är verkligen inte många grupper i min skivsamling som kommer därifrån. Alchemist, Psycroptic och ja AC/DC naturligtvis, kanske några fler. Och nu då på senare tid Gospel of the Horns. Här krävs det nästan att man gräver djupare bland förmodade höjdare som Vomitor och Mongrel’s Cross.

Slut på tipsen för den här gången.

Brooklyn Local 1

Jag vet inte hur många gånger jag har gått förbi och sneglat på Brooklyn Local 1 när jag har varit på Systembolaget. Den stora 75cl flaskan med den stora Local 1-loggan på har liksom kallat på mig. Men av någon anledning har jag avstått. Och när jag väl bestämt mig för att köpa en flaska så har den varit slut. Men förra veckan, den sista på semestern, så gjorde jag äntligen slag i saken när jag fick se ett gäng flaskor stå på Bolaget i Lysekil.

Men med väntan och uppställda förväntningar kommer kraven på att ölen man köpt ska smaka gott. Som tur är så leverar Brooklyn Local 1 på den fronten. Local 1 är en så kallad Belgian Strong Ale och ligger på ganska kraftiga 9% men lyckas ändå smaka trevligt friskt utan någon påträngande alkoholsmak. Det både smakar och doftar kryddigt, typ koriander. Och citron, en hel del citron. Och attans vad gott det är. Jag trodde först att 75cl på enbart mig skulle bli lite för mycket men det var inga problem, hela flaskan slank ner på en dryg timma.

Naturligtvis så blir betyget högt: 4/5. En 4:a med mersmak. Hade Local 1 varit lite mer fyllig i smaken så hade jag dragit till med en 5:a men nu får det stanna vid en 4:a.

Spank the Movie-Monkey

VARNING: SEMI-REKLAM!

Det finns ett trevligt litet filmforum vid namn Filmapan.se där min bloggpolare Totenfresser och jag hänger titt som tätt. Vi ligger inte bakom forumet på något sätt men av någon anledning så står vi båda för ca 75% av alla inläggen där så diskussionerna tenderar att ibland mer likna intern kommunikation mellan mig och Totenfresser. Därför gör jag nu lite skamlös halv-reklam för detta forum i hopp om att någon kanske, kanske tar mod till sig, registrerar sig med ett häftigt alias och kanske skriver ett par rader om film, musik eller bara lite skitsnack om det senaste kontaktlimmet.

Kategorier - Filmapan

 

SLUT PÅ SKAMLIG REKLAM…

Tre nyinköpta skivor…

…tre snabba omdömen. När jag kom hem idag efter en knapp vecka vid den bohuslänska kusten så låg bland annat dessa tre skivor och väntade på att få min uppmärksamhet:

3 skivor på stol

Och efter att ha gett dom lite lyssning så är mina intryck följande:

KatalepsyAutopsychosis. Som vanligt är jag sen till dansen (skivan släpptes i januari) men detta ryska band kan vara det bästa som hänt den riktigt hårda dödsmetallen på väldigt länge. Dom tar influenser från dom flesta av dödsmetallens hårdare subgenrer (brutal, teknisk, slam, you name it) och gör det till något hyffsat eget. Och något väldigt bra. Kanske att låtarna flyter ihop lite för mycket men vidare lyssning botar förhoppningsvis det lilla problemet.

WatainThe Wild Hunt. Stekhet ny platta från svartmetallens gullegrisar. Och tamejfan om det inte är väldans mycket bättre än vad jag väntade mig. Jag hade ju lite sett fram emot att äntligen få klaga på detta Watain som ”alla” gillar. Men det sket sig som man brukar säga. Naturligtvis så är det omöjligt att säga HUR bra detta är redan nu men bra är det. Det är väl egentligen bara balladen They rode on som jag inte riktigt fattar vitsen med då den inte tillför något alls.

Amon AmarthDeceiver of the Gods. Amon Amarth må hända ogilla stämpeln men dom ÄR verkligen Death Metals motsvarighet till kött och potatis, Volvo och AC/DC. Man vet precis vad man får och man vet att det är bra men förväntar man sig att bli överraskad, ja då är man helt fel ute. Fast vad spelar det för roll egentligen? Johan Heggs growlande är lika grymt bra som vanligt och melodierna sitter som fläsket på Valhalls fetaste gris.