Jag vill ha en italienare

Fick hem senaste numret av Hifi & Musik idag. Ett ovanligt välfyllt nummer som innehöll flera intressanta produkttester och nyheter. Och det var bland nyheterna jag hittade den, min nya drömförstärkare. Det sägs ju att det inte är utsidan som räknas utan insidan och i det här fallet skulle jag säga att det stämmer, även om utsidan är fruktansvärt läcker även den. Vad jag pratar om är italienska Normas förstärkare Revo IPA-70.  2×70 Watt och en strömpeak på 100 Ampere per kanal. 15 kg tung och inte mer än 7,5 cm hög. Allt bra så långt och ännu bättre blir det alltså om man tittar hur det ser ut inuti förstärkaren. Ett sådant otroligt rent och städat inre. Inga sladdar som hänger och slänger, bara fint uppradade kondensatorer och transistorer. Och som det inte vore nog så har IPA-70 den där hembio-ingången som jag så gärna vill ha på en 2-kanals förstärkare. Det tråkiga är bara att man behöver punga ut med 29500kr för att få en att ta hem och installera i stereobänken.

Detta bildspel kräver JavaScript.

http://www.normaudio.com/normaudio/en/prodotti/revo-ipa-70b/

Musik på en lördag

Ja musik är ju alltid trevligt och speciellt när det är lördag. Sitter halvt om halvt själv framför datorn och lyssnar på lite goda små bitar och tänkte vara vänlig att dela med mig av tre finstämda musiktips. Och eftersom det har varit lite av ett ryskt tema på dom senaste inläggen med Metro 2033 och Katalepsy så fortsätter jag på det spåret och tipsar om Pyre:

Pyre lirar old-schooldöds och gör det väldigt bra. En EP och en split är tyvärr allt dom har släppt men förhoppningsvis så spottar dom ur sig mer snart.

För nästa musikaliska tips vänder vi näsan mot Grekland och lyssnar på Sickening Horror:

Ingen mindre än Niles George Kollias smiskar skinn på detta spår och så klart på hela skivan som heter When landscapes bled backwards. Har ingen aning om vad dom menar med det men vad vet jag, landskap kan kanske blöda baklänges.

Efter det styr vi kosan mot Australien och lyssnar lite på Gospel of the Horns:

Australien är lite utav en outforskad kontinent för min del och det är verkligen inte många grupper i min skivsamling som kommer därifrån. Alchemist, Psycroptic och ja AC/DC naturligtvis, kanske några fler. Och nu då på senare tid Gospel of the Horns. Här krävs det nästan att man gräver djupare bland förmodade höjdare som Vomitor och Mongrel’s Cross.

Slut på tipsen för den här gången.

Brooklyn Local 1

Jag vet inte hur många gånger jag har gått förbi och sneglat på Brooklyn Local 1 när jag har varit på Systembolaget. Den stora 75cl flaskan med den stora Local 1-loggan på har liksom kallat på mig. Men av någon anledning har jag avstått. Och när jag väl bestämt mig för att köpa en flaska så har den varit slut. Men förra veckan, den sista på semestern, så gjorde jag äntligen slag i saken när jag fick se ett gäng flaskor stå på Bolaget i Lysekil.

Men med väntan och uppställda förväntningar kommer kraven på att ölen man köpt ska smaka gott. Som tur är så leverar Brooklyn Local 1 på den fronten. Local 1 är en så kallad Belgian Strong Ale och ligger på ganska kraftiga 9% men lyckas ändå smaka trevligt friskt utan någon påträngande alkoholsmak. Det både smakar och doftar kryddigt, typ koriander. Och citron, en hel del citron. Och attans vad gott det är. Jag trodde först att 75cl på enbart mig skulle bli lite för mycket men det var inga problem, hela flaskan slank ner på en dryg timma.

Naturligtvis så blir betyget högt: 4/5. En 4:a med mersmak. Hade Local 1 varit lite mer fyllig i smaken så hade jag dragit till med en 5:a men nu får det stanna vid en 4:a.

Spank the Movie-Monkey

VARNING: SEMI-REKLAM!

Det finns ett trevligt litet filmforum vid namn Filmapan.se där min bloggpolare Totenfresser och jag hänger titt som tätt. Vi ligger inte bakom forumet på något sätt men av någon anledning så står vi båda för ca 75% av alla inläggen där så diskussionerna tenderar att ibland mer likna intern kommunikation mellan mig och Totenfresser. Därför gör jag nu lite skamlös halv-reklam för detta forum i hopp om att någon kanske, kanske tar mod till sig, registrerar sig med ett häftigt alias och kanske skriver ett par rader om film, musik eller bara lite skitsnack om det senaste kontaktlimmet.

Kategorier - Filmapan

 

SLUT PÅ SKAMLIG REKLAM…

Tre nyinköpta skivor…

…tre snabba omdömen. När jag kom hem idag efter en knapp vecka vid den bohuslänska kusten så låg bland annat dessa tre skivor och väntade på att få min uppmärksamhet:

3 skivor på stol

Och efter att ha gett dom lite lyssning så är mina intryck följande:

KatalepsyAutopsychosis. Som vanligt är jag sen till dansen (skivan släpptes i januari) men detta ryska band kan vara det bästa som hänt den riktigt hårda dödsmetallen på väldigt länge. Dom tar influenser från dom flesta av dödsmetallens hårdare subgenrer (brutal, teknisk, slam, you name it) och gör det till något hyffsat eget. Och något väldigt bra. Kanske att låtarna flyter ihop lite för mycket men vidare lyssning botar förhoppningsvis det lilla problemet.

WatainThe Wild Hunt. Stekhet ny platta från svartmetallens gullegrisar. Och tamejfan om det inte är väldans mycket bättre än vad jag väntade mig. Jag hade ju lite sett fram emot att äntligen få klaga på detta Watain som ”alla” gillar. Men det sket sig som man brukar säga. Naturligtvis så är det omöjligt att säga HUR bra detta är redan nu men bra är det. Det är väl egentligen bara balladen They rode on som jag inte riktigt fattar vitsen med då den inte tillför något alls.

Amon AmarthDeceiver of the Gods. Amon Amarth må hända ogilla stämpeln men dom ÄR verkligen Death Metals motsvarighet till kött och potatis, Volvo och AC/DC. Man vet precis vad man får och man vet att det är bra men förväntar man sig att bli överraskad, ja då är man helt fel ute. Fast vad spelar det för roll egentligen? Johan Heggs growlande är lika grymt bra som vanligt och melodierna sitter som fläsket på Valhalls fetaste gris.

Semestern är slut… (En Mazda släpper ut…)

Ja, den är otvivelaktigt över. Jobbet löper på precis som innan man gick på ”bete”, och inget i stort har förändrats sett till den biten.

Däremot har det skett en hel del på hemma fronten, positionerna har flyttats fram gällande flera husprojekt, heliflottan har utökats (återigen) och min följetång med bilstrul har fått ett nytt kapitel.

Får se vad jag orkar med att skriva om framöver, men jag hoppas att åtminstone kunna stoltsera med ett inläggsförhållande av 1/20 ställt mot Galacticmutilator. 🙂

Vi kan ju åtminstone börja med bilen…

 

Kapitel 44: En Mazda släpper ut magen.

Två veckor in på semestern så fick jag ett infall att åka och provköra en Alfa Romeo 159 2,0JTD SW med automatlåda och fullsketen med extrautrustning. Min fru och mina två barn var inte odelad negativa till detta varpå vi åkte till ”familjens” bilhandlare och lånade nycklarna till denna trevliga bil. Man kan ju börja med att säga att läderklädsel, A/C, startknapp och automatlåda är fina saker att ha i en bil. Vi satte av längs en kurvig väg i dåligt skick och satt och samtalade medan vi körde. Det var trevligt, för i denna bil behövde vi inte höja våra röster för att överrösta bilen. Jag satt nästan och viskade till barnen i baksätet, och de hörde vad jag sa utan problem, jag tittade ned på hastighetsmätaren och såg att vi körde i 80km/h. Redan där hade vi överträffat Mazdan med hästlängder… Vi körde vidare och jag fick höra både ett och tre hyllningsrop från baksätet: -”DET ÄR JÄTTETYST!!” ; -”KÖPER DU INTE DEN HÄR BILEN KOMMER JAG ALDRIG VARA DIN VÄN MER!!” etc..

Denna glädje över att åka Alfa Romeo som barnen uppvisade ledde till att vi faktiskt funderade på att byta in Mazdan. Vi jämförde försäkringar och skatter och driftskostnader och det visade sig att  Alfan bara var marginellt dyrare, knappt alls faktiskt. I en vecka gick vi i dessa tankar innan vi slutligen lät det ekonomiska förnuftet sätta våra fötter fast på marken. Det är aldrig billigt att byta bil.

Därmed är jag inte längre vän med min son, bilköpet lades på is, och jag åkte genast och besiktigade vår sushi-wagon. Mazdan är ju trots att en bra bil, driftsäker och stadig. Eller? …

Efter besiktningen var det precis som om bilen släppte ut magen efter att ha dragit in den under hela sommaren… BLEEURGGHHH!! Allt den hade hållit inne med under sommaren kom samtidigt. Hjullagren började skrika, A/C:n är tydligen trasig igen och smygpunka på bakdäcken. Nu vågar jag inte köra bilen längre för jag VET hur ett trasigt lager kan förstöra det mesta kring sig. Och när det väl börjar skrika, då är det bannemig inte långt kvar. Nu får således gamla silverninjan skämmas på parkeringen hemma tills den får komma till sjukan, för naturligtvis så är det semestertider fortfarande, så det finns inga tider på verkstan, vilket gör att jag måste ha hennes bil om jag inte vill veckopendla till jobbet vilket i förlängningen leder till att frun får cykla och åka buss.

Jag vet inte riktigt vad sensmoralen är i historien, men jag vet att jag ångrar att vi inte köpte Alfan då vi pratade om det… Nu blir nog inbytesvärdet inte lika generöst längre.

Ny Television

Sonen tyckte häromdagen att det var världens bästa idé att slå TVn med sin nya ”Dinosaurieskalle på en pinne”. Kort historia ännu kortare: TVn gick sönder och pappa slog sönder Dinosaurieskallen. Inte så pedagogiskt men det kändes rätt precis just då. Så det fanns inte så mycket att göra än att åka till närmsta varuhus och köpa en ny TV. Den här gången blev det en lite mer basic apparat, en Samsung UE42F5505 för dryga 5000kr. Utan 3D och en massa bildbehandling och annat onödigt tjafs. Och första gången på väldigt länge jag köper en TV för under 10000kr. Men jäklar vad mycket TV man ändå får för pengarna nuförtiden, med HD-material är bilden nästan löjligt bra och det utan att jag pillat särskilt mycket med bildinställningarna. Tiden då jag gav närmare 15000kr för min gamla 32″ Widescreen-tjockis känns väldigt avlägsen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tysk Dissection-dyrkan

Saknar du också gamla goda Dissection? Äsch vilken fråga, klart du gör. Och då finns egentligen bara en lösning på problemet: Thulcandra från Tyskland.

Thülcandra

 

Under a frozen sun är andra plattan från dessa Dissection-dyrkande tyskar med Steffen Kummerer från progdödsarna Obscura i spetsen. Och även om det så klart inte alls är lika bra som originalet så är Thulcandra ändå tillräckligt bra för att fungera som någon sorts Dissection-substitut. Det som saknas är främst den onda atmosfär som finns på klassikerna The Somberlain och Storm of the Light’s bane. Och så har inte Steffen alls samma känsla i rösten som Jon Nödtveidt hade men annars, ja inte dumt alls faktiskt. Dom karaktäristiska melodislingorna finns där och sitter oftast som en smäck, bitarna som liras på akustisk gitarr finns där också och omslaget är målat av ingen mindre än Necrolord själv. Det blir ju nästan inte mer Dissection än så utan att vara just Dissection. Så om du känner att saknaden efter Strömstads finest börjar bli för stor och du är sugen på mer efter att ha lyssnat dig trött på deras diskografi så vet du nu var du ska börja leta efter nästa fix.

Blandade ölrecensioner

Hemkommen från kungliga hufvudstaden Stockholm tänkte jag dela med mig av lite blandade betyg på öl som jag druckit senaste tiden. Tyvärr så hanns det inte med besök på någon utav Stockholms bättre pubar som Akkurat och Oliver Twist då fokus låg på mer familjevänliga aktiviteter som besök på Skansen och Fjärilshuset vid Hagaparken. Men förhoppningsvis så blir det fler resor till Stockholm i framtiden då det kan hinnas med lite mer seriöst öldrickande och kanske lite kul skivshoppande.

Eskilstuna Ölkultur Sommarale: Mycket trevlig och uppfriskande i sommarvärmen. Betyg: 4/5.

Epic Brewing CompanyArmageddon IPA: Grym ”bruks-IPA” som funkar i alla lägen. Betyg: 4/5.

Fuller, Smith & TurnerOrganic Honey Dew: God men något fattig smak. Betyg 2+/5.

Motala BrygghusSkepparpinans Double IPA: Hemsk på alla plan. Vaskades. Betyg: 0/5.

Motala BrygghusÖstergyllen Saaz & Cascade: Även denna åkte i vasken. Urk. Betyg: 0/5.

Millingstorps GårdsbryggeriRunöl Export: Nja, alldeles för blaskig. Betyg :1+/5.

Bonusrecension: Mansgris Export Klass III: Söt och klassiskt utformad men inte tillräckligt mycket humle- och malt-smak. Betyg: 2/5.

Högt och lågt bland betygen alltså. Motala Brygghus visar sig vara en riktig besvikelse och deras öl gör mig inte ett dugg intresserad av att utforska vidare bland deras sortiment. Dessutom så har dom det tveksamma nöjet att sätta bland dom fulaste etiketter jag sett på sina ölflaskor.