JR Forza 450

Ja, jag har ju saknat ett liten rolig ”beater” att slänga runt på fältet, är snabbt att ladda till och som dessutom är lätt att ta med sig, och 450-size är perfekt för detta ändamål. Således så skaffade jag mig en av de nya 450-maskinerna på marknaden: En JR Forza 450.

JR är lite som Mercedes inom helivärlden med lösningar enligt ”Keep It Simple”-tanken och genomgående bra kvalitet. Den har några lösingar som gjorde att jag valde denna framför huvudkonkurrenten Gaui X3, och efter att ha flugit ca 20 flights så ångrar jag mig inte en sekund faktiskt. Det är en riktig lite raket!

 

Forzan närmast i bild, sedan en klassiskt T-rex 450 Pro, längst bort en Gaui X3

Forzan närmast i bild, sedan en klassiskt T-rex 450 Pro, längst bort en Gaui X3

JR Forza 450

JR Forza 450

JR Forza 450

JR Forza 450

JR Forza 450

JR Forza 450

Forza 450 till vänster, T-Rex 450 Pro i mitten och Gaui X3 till höger.

Forza 450 till vänster, T-Rex 450 Pro i mitten och Gaui X3 till höger.

Forza 450 till vänster, T-Rex 450 Pro i mitten och Gaui X3 till höger.

Forza 450 till vänster, T-Rex 450 Pro i mitten och Gaui X3 till höger.

Hejdå Thunder Tiger Raptor E720

Jag har nu sålt min stora helikopter. Den var så stor att det slutade kännas som en hobby, något som klargjordes för mig då snart jag fått lyft min nya mindre heli. 700-size är helt enkelt för stort för mig och det där goa flinet vid flygning uteblev alltför ofta. Därmed blev det nödvändigt att säga hejdå till detta för övrigt väldigt fina maskin.

Hej med dig

image

Speltest: Gears of War – The Boardgame

Igår kväll var det då dags för bloggkollega Totenfresser och mig att ÄNTLIGEN testa en av mina julklappar från förra året: Gears of War – The Boardgame. Jag kan inte påstå att jag är något jättefan av tv-spelet som brädspelet baseras på men jag tycker att temat är lite tufft och passar bra för ett någorlunda strategiskt actionbrädspel. Och i en värld där Games Workshop är så jädra snåla med att trycka upp nya upplagor av Space Hulk så får man hålla till godo med det som erbjuds.

Gears of War går kortfattat ut på att man ska lotsa en till fyra COG-soldater genom en i förhand uppbyggd bana och utföra vissa uppdrag för att således kunna ”klara” banan. Väldigt likt tv-spelet alltså, och faktum är att hela spelet är likt sin förlaga. Det är viktigt att du står bakom skydd  precis som i tv-spelet, du kan göra kraftiga närstridsattacker med din motorsåg precis som i tv-spelet och du slaktar en hiskelig mängd Locusts precis som i tv-spelet.

Själva spelmekaniken tycker jag fungerade bra även om det tog ett tag innan man fick någorlunda koll på hur saker och ting fungerade. En sak som jag uppskattade lite extra var att dom kort du har på hand och som styr din figurs handlingar även fungerar som hälsa. Alltså måste du tänka efter lite innan du springer iväg och gör för många saker för annars är risken att du står med väldigt lite hälsa när det är fiendens tur att brassa på med sina granatkastare. Tyvärr så var regelboken ibland lite otydlig i sin beskrivning av viss moment i spelet men det kan förhoppningsvis lösas i framtiden med någon fin FAQ på nätet eller i värsta fall med lite gamla hederliga husregler.

Allt som allt så gillade jag Gears of War – The Boardgame och även om premiäromgången slutade med en svidande och förnedrande förlust så ser jag fram emot att spela spelet fler gånger. Fast då gärna med fler deltagare som jag antar gör spelet ännu mer ösigt och kaotiskt men som också tvingar spelarna att samarbete mer.

Progdöds med Black Crown Initiate

Surfade runt lite på Bandcamp.com igår och hittade det amerikanska bandet Black Crown Initiates digitala debut-EP Song of the crippled bull som släpptes i somras. Dom lirar vad jag skulle vilja kalla ganska progressiv dödsmetall av modernt snitt och gör det väldigt bra. Lugnare passager med ”ren sång” blandas med ett jäkla rens fyllt med skrik och vrål. Lite som Opeth brukar göra ni vet. Men Black Crown Initiate är definitivt ingen Opeth-klon utan har redan utvecklat ett ganska eget sound och om detta är starten så är jag mycket nyfiken på hur resten av deras musikaliska karriär artar sig.  3 ynka dollar kostar EPn förresten, något som jag definitivt tycker att den är värd.

Tre mäktiga pjäser

Finöl

Hämtade ut dessa tre godingar idag. 3x650ml Imperial Porter och Imperial Stout från andra sidan Atlanten. Dom där jänkarna vet tydligen hur man brygger sådan öl och jag ser mest fram emot att testa Ballast Points Victory At Sea. Dels så ska den vara jävligt god och dels så är det ju ett skelett på etiketten. Allt bli ju godare när det är tuffa skelett inblandat.

Fast vad det inte det som var för hemskt med Iron Maiden-ölen? Att det var en ”farlig” gubbe (Eddie) på vilket ledde till att etiketten censurerades av Systembolaget? Jag menar, ett skelett är ju minst lika ”farligt”. Ja, ja…jag antar att det var svärdet i Eddies hand som fällde avgörandet.

Blandade ölrecensioner 2

Äntligen. En tre veckor lång förbannelse börjar äntligen att minska i kraft. Tre veckor av snörvlande, hostande och framförallt tilltäppta smaklökar har gjort att jag knappt druckit någon öl alls. Men det hindrar mig ju inte från att ta tillfället i akt och samla ihop lite omdömen på öl jag druckit sedan slutet av sommaren fram till nu och börja ladda lite inför kommande, förhoppningsvis förkylningsfria, ölsmakaräventyr.

Great Divide Oak Aged Yeti: Mycket fin Imperial Stout. En ölstil jag börjar uppskatta mer och mer och denna Yeti-variant gjorde mig verkligen inte besviken. Tycker dock att den ”vanliga” Yetin är lite godare. 4/5.

Lervig Rye IPA: IPA bryggd med rågmalt vilket ger en lite annorlunda smak. Tycker att den var lite rå och onyanserad tyvärr men på det stora hela en helt ok IPA. 3/5.

Brewdog Hardcore IPA: En relativt klassisk dubbel IPA som tyvärr verkar ha blivit lite hit or miss sedan Brewdogs bryggeriflytt. Men just den här flaskan visade sig på sin bästa sida med en härligt maltig sötma. 4/5.

Schneider Weisse TAP 7: Fin veteöl som går åt det lite mörkare hållet med ganska knäckiga och kryddiga toner. Helt klart en god weisse men jag vill hellre ha veteöl som är ljusare och smakar mer av klassisk skumbanan. 3+/5.

Robinsons Brewery The Trooper: Bäst av dom ”hårdrocksöl” jag druckit, vilket tyvärr inte säger så mycket. Klassisk engelsk ale som är maltig och smakar lite bröd men överlag alldeles för blaskig. 3/5 (men då är jag väldigt snäll).

1 månad kvar till Skeletthäxans ankomst

Om en dryg månad så släpper amerikanska Skeletonwitch sitt nya album Serpents Unleashed. Ett album jag ser väldigt mycket fram emot trots bandets rådande formkurva som pekar på att dom aldrig kommer att toppa den helt fantastiska andraskivan Beyond the Permafrost. Jag har dock inte hört debuten At one with the shadows men jag har svårt att tro att den skulle vara bättre än Beyond the Permafrost, för den är verkligen heelt fantastisk (har jag nämnt det?).

skeletonwitch-serpents-unleashed

Serpents Unleashed släpps 28:e oktober på CD, LP och kassett (hipstervarning!). Utöver det så släpps också en mycket lyxig box där skivan är uppdelad på 6st 7″-vinyler vilket väl måste vara väldigt tålamodsprövande då det borde generera ett jäkla flaxande mellan lyssningsfåtöljen och vinylsvarven? Nä själv nöjer jag mig nog med CD-versionen även om en LP inte hade suttit fel då omslaget till skivan är riktigt tjusigt. Och medans vi väntar på att 28:e oktober skall komma så lyssnar vi lite på ett spår från den annalkande skivan: