Alla tiders topp 10

I dessa tider av bokslut och årsbästalistor så funderar jag på om det inte är dags att knåpa ihop en liten snabb lista med dom 10 bästa skivorna NÅGONSIN, enligt lilla mig då alltså. 10 skivor som håller i vått och torrt, 10 skivor som jag aldrig skulle protestera mot om någon i min närhet kände för att lira. Denna idén väcktes när jag skrev ett litet inlägg om Ayreons fenomenala Into the Electric Castle där en liten diskussion uppstod om huruvida Into the Electric Castle skulle få plats på en bäst-någonsin-lista eller inte. Och här är vi nu, lagom till att det nya året skall ta sin början. Och efter mycket ångest, tankeverksamhet och draget hår så känner jag mig redo för att presentera min grovskiss till lista ser ut som så här (utan inbördes ordning):

  • AyreonInto The Electric Castle.
  • CryptopsyNone So Vile.
  • Symphony XThe Divine Wings of Tragedy.
  • Symphony XThe Odyssey.
  • MegadethRust In Peace.
  • Morbid AngelCovenant.
  • Dream Theater Images and Words.
  • NileAnnihilation of the Wicked.
  • DeathHuman.
  • Faith No MoreKing for a day, fool for a lifetime.

Ja något sådant där. Men då fick jag inte med varken Awake av Dream Theater eller Entombeds Clandestine. Och ingen Opeth-skiva heller, medan Symphony X fick med två. Men faktum är dom där 10 skivorna är så satans bra att jag faktiskt är ganska nöjd ändå, möjligtvis att någon enstaka kunnat bytas ut mot något annat. Hade jag tröttnat på dom tillslut om jag bodde på en öde (med fetstereo och el) och bara hade tillgång till dessa 10? Högst troligen, men som det är nu så kan jag alltid klämma på någon av dessa 10 och bara njuta från början till slut. Skivor som alla betytt något för mig genom åren och som är sjukt bra.

EDIT: Skeletonwitch och Bolt Thrower fick maka på sig till förmån för Death och Faith No More.

Och med detta så ber jag att få önska allt och alla ett Gott Nytt År!

Merry-Christmas-and-Happy-New-Year-2014

Annonser

Vila i frid Vomitory

Ikväll klockan 23.45 så går legendariska Vomitory upp på scenen för sista gången. Nöjesfabriken i Karlstad agerar slagfält för dessa värmlänningars sista strid och det lär bli en jäkla batalj. Ända sedan jag först hörde deras demo Through Sepulchral Shadows spelas upp på barndomspolarens kassa bandspelare så har jag rådiggat Vomitory och även om jag inte lyssnat så jättemycket på deras 2-3 senaste skivor så har jag alltid haft en speciell plats för dom i mitt dödsmetallhjärta. Saknaden efter dom kommer bli mycket stor så idag hade jag tänkt att försöka lyssna på så mycket Vomitory jag bara kan/orkar/vill och kl 23 ikväll önska att jag egentligen befann mig på Nöjesfabriken i Karlstad.

Band: Vomitory.

Aktiva år: 1989-2013.

3 personliga favoriter: Through Sepulchral Shadows (demo), Redemption och Blood Rapture.

vomitory

Bäst musik 2013

Tiden är inne. Det har blivit dags för den ena halvan av den skapandekraft som ligger bakom bloggen FornMon Flyg, Audio & Vision…SLICE att utse vad han tycker är årets 10 bästa skivor.

En relativ lång tid av beslutsångest och ältande är över. Och resultatet är för mig förvånande enkelspårigt. I år så är det t.ex. ingen progressiv metal eller elektronisk musik som får plats. Två genrer som jag historiskt sett har haft ett långt kärleksförhållande med. Inte heller någon ren rock får plats utan i år är det bara mangel av diverse olika slag som gäller. Vet inte om detta är ett ålderstecken eller vad det är. Har jag bara tid och ork att lyssna på ”en” sorts musik eller är det helt enkelt så att dom skivor som fallit mig mest på läppen i år helt enkelt är musik av det mer våldsamma slaget?

Nog ältat om detta, nu kör vi:

10. DiabolicalNeogenesis. Kom sent in i samlingen och var väl ärligt talat ”bara” bra vid dom första genomlyssningarna. Men jäklar vad den här skivan växer ju mer man lyssnar på den. Hade jag haft den i skivhyllan tidigare så är det högst troligt att Neogenesis hade nått en högre placering.

9. Aeternus…and the Seventh his soul detesteth. Gammalt favoritband som återigen visar att dom är en kraft att räkna med. T.o.m den lite annorlunda ljudbilden på skivan går hem hos mig.

8. Wormed Exodromos. Årets Cryptopsy kommer från Spanien. Eller från rymden, det beror lite på hur man ser det. Krossande tungt mangel men samtidigt framfört med lätt finess.

7. AnciientsHeart of Oak. Ok, Anciients är inne och sniffar på dom progressiva och rockiga territorierna men det är inte helt mangelfritt om man säger så. Otroligt snygg skiva, både sett till innehåll och omslag.

6. ThyrfingDe Ödeslösa. Äntligen fick jag tummen ur och började lyssna på Thyrfing. Och rikligt belönad blev jag för det. 8 spår av finfin Viking Black Metal med den alltid så pålitlige Jens Rydén bakom micken.

5. SkeletonwitchSerpents Unleashed. Efter två mindre besvikelser så visar grabbarna verkligen var skåpet skall stå. Serpents Unleashed är en återkomst till form som nästan håller samma kvalité som fantastiska andraskivan Beyond the Permafrost.

4. Darkened Nocturn SlaughtercultNecrovision. Tysk Black Metal, kan det verkligen vara något? Ett rungande ”JA” väljer jag att utbrista på den frågan. En helt ny bekantskap för min del som jag svalde med hull och hår och som gjorde att jag köpte tre skivor till med gruppen av bara farten. Relativt fånigt bandnamn till trots, det här är riktigt riktigt bra.

3. SaprogenicExpanding towards collapsed lungs. Efter 7 långa år så väljer Saprogenic att följa upp skivan Ichneumonid på ett helt fantastiskt sätt. Var först skeptisk till om det skulle hålla men Expanding towards collapsed lungs innehåller amerikansk dödsmetall utövad på ett ypperligt sätt. Snabbt, hårt och piskande men samtidigt snyggt melodiskt.

2. VerminousThe Unholy Communion. Tribulation valde kanske som bekant att ta vidare sitt dödsmangel i en annan riktning än vad många hade väntat och önskat sig. Enter Verminous. Efter 10(!) år så kom äntligen The Unholy Communion, uppföljaren till magnifika Impious Sacrilege. Verminous levererar en skiva fylld med högkvalitativ dödsmetall av finaste svenska märke och det är en skiva som passar som handen i handsken för alla dom som önskade sig att Tribulation gjort en skiva i samma stuk som The Horror.

1. TribulationThe Formulas of Death. Grabbarna från Arvika valde alltså att gå i ett lite annorlunda spår när The Horror skulle följas upp. Istället för det ganska raka dödsmanglet så handlar det mer om progressivitet och om att skapa filmiska stämningar. Många tyckte inte om detta ”nya” Tribulation men jag har diggat stenhårt sedan jag jag först hörde skivan. Från förstaspåret Vagina Dentata via eposet Suspiria och ända fram till den gåshudsframkallande avslutningen The Apparition så är det genomgående det bästa i musikväg som producerats i år.  All hail Tribulation!

tribuband

Årets bästa band. Gratulerar!

Övrigt/Bubblare/Noterat:

  • Veteranerna i Immolation och Suffocation släpper båda två ytterst stabila skivor i år. Immolations Kingsdoms of Conspiracy är bra men inte alls i samma klass som Majesty and Decay och även om Suffocations Pinnacle of Bedlam är det bästa dom knåpat ihop under hela 2000-talet så räcker det tyvärr inte för att ta sig in på årets lista.
  • Dream Theaters nya skiva tänkte jag först köpa som det trogna fan jag är men efter att ha lyssnat lite via Spotify så valde jag att avstå. Dock är skivan intressant nog för att hamna på årets önskelista till Tomten. Får se om han levererar.
  • KatalepsyAutopsychosis. Kul med en grupp från Ryssland som i mångt och mycket håller högre kvalité på sin US-döds än vad många amerikanska grupper gör. Autopsychosis är en mycket stabil platta men låtarna har en tendens att flyta ihop.
  • Årets EP: Kan inte påstå att jag lyssnat på särskilt många EPs under året men Septekhs Apollonian Eyes och Song of the Crippled Bull av Black Crown Initiate är två ytterst trevliga små skivor. Speciellt Black Crown Initiate, dom har all möjlighet i världen att bli riktigt stora.
  • GorgutsColored Sands. En riktig koloss till skiva som jag fortfarande inte fått grepp om trots idogt lyssnande. Bra är det men kanske har skivan nått vägs ände för mig. Vet inte riktigt.
  • Watain vs Satyricon. Jag köpte Watains The Wild Hunt men skulle nog lagt pengarna på Satyricon istället. The Wild Hunt är helt ok när man väl lyssnar på den men det finns egentligen inget på skivan som lockar till lyssning till att börja med.  Nä den här ”kampen” vinner Satyricon och deras skiva skall införskaffas vad det lider.
  • GhostEnfestisimunnen. Utnämns till  årets skiva i landets två största hårdrocksmagasin och jag står handfallen bredvid och fattar ingenting. Vari ligger storheten med detta band som i mina ögon i stort sett bara är yta och minimalt med innehåll?

Sådär. Nu tror jag att jag har fått med allt jag ville ha sagt. Säkerligen så kommer det köpas en hel del eftersläntare nu när 2013 blir 2014 men allt som allt så är jag mycket nöjd med året som gått. Mycket har varit bra, en hel del väldigt bra och några få har varit helt fantastiska.

Klart slut.

Beslutsångest…

Det är jobbigt när ilandsproblemen sätter in…

Skall jag köpa en snygg 6-strängad med genomgående hals och aktiv elektronik eller en åttasträngad? Risken är att 25% av strängarna på en 8:a kommer att bli ospelade emedan 100% av strängarna på 6:an kommer brukas…

Valet står helt enkelt mellan snygg och praktiskt eller vulgär och lite överflödig. ‘What say ye’?

S8QM_TRB_1P_01

schecter_0

Lite DAC-ångest

Sitter här och dammsuger nätet på DACar som kostar 3-5000kr. Anledningen är att jag för tillfället lagt Projekt Nya Golvhögtalare på is och bestämt mig: jag skall köpa mig en ny DAC.

Vet att jag svamlat om detta förut men främsta anledningen är dels att jag nu använder mig av den inbyggda som finns i min receiver. Problemet med den är att den till 90% klipper bort första sekunden av varje låt när man lyssnar på strömmad musik via Sonos. Kanske inget jätteproblem men ganska störande, speciellt när man lyssnar på låtar som går in i varandra. Och dels så har jag akut brist på digitalingångar i min åldrande receiver. Jag kan nu till exempel inte koppla in ljudet från TVn på grund av detta så en ny DAC med lite nya friska digitalingångar hade inte varit fel.

Var ligger då ångesten i detta? Jo som så ofta så ligger det i det tekniska. Skall jag skaffa en enkel DAC utan inbyggd hörlursförstärkare eller ska jag gå upp några pinnhål och skaffa en som har det? Ska jag satsa på en DAC som klarar av högupplösta ljudfiler ända upp till 24bit/192kHz? Jag har idag en gammal X-Can hörlursförstärkare från Musical Fidelity som klarar hörlursjobbet galant och som dessutom går att modda så en enkel DAC hade räckt. Och kommer jag höra skillnad på ljud av CD-kvalité och ljud i högupplösta format? Många därute säger att det finns en övertro på dessa HD-filer och allt dom gör är att ta större plats på hårddisken. Att CD-formatet helt enkelt är ”ultimat”, människan kan inte höra mer än det som finns på en CD.

Mycket är det att tänka men faktum är att den DAC som seglat upp som hetaste kandidat klarar både högupplösta filer och har inbyggd hörlursförstärkare:

ami-MUSIK-DS5

Ami Musik DS-5. Utvecklad i Japan och tillverkad i Sydkorea. Liten och smidig, går just nu att köpa för 4000kr och har väl egentligen allt jag söker. Klarar dessutom filer i DSD-format som verkar vara det nya svarta i många Hifi-kretsar och har MUSES-operationsförstärkare. Sedan kan man ju fråga sig hur mycket våldsam dödsmetall det finns att tillgå i DSD-format och hur mycket nytta det gör men jag säger som en gammal bekant: ”det finns”. Och finns det så måste man ju ha det.

Min Candlemass-favorit

Idag när jag kikade in på bloggen A Fair Judgement så såg jag att Jarno valt att ha Avatarium med Leif Edling i spetsen bakom dagens lucka i julkalendern. Och Jarno skriver följande om Edling: ”I min bok är Edling den låtskrivare i Sverige som har högst lägstanivå. När han skriver sådant som inte anses vara bra så är det en makalös skiva som Chapter VI”.

Candlemass-Chapter-VI

Och det var då det slog mig: Chapter VI är ju min absoluta favoritskiva med Candlemass. Eller kanske rättare sagt den enda skivan med Candlemass jag verkligen tycker om. Visst, jag äger en del andra plattor från deras diskografi så som ultraklassiska Epicus, Doomicus, Metallicus och Nightfall men ingen har tilltalat mig så som Chapter VI. Lite kul är att Nightfall var den första Candlemass-skivan jag köpte, fast det berodde på att jag felbeställde den på fyllan, jag var egentligen ute efter Chapter VI. Don´t drink and buy.

Jag tror att det som tilltalar mig med Chapter VI är det som så många andra ogillar. Den är inte så mycket tung Doom Metal utan har ett lättare, mer episkt anslag och påminner i mina öron mer om Power Metal i den amerikanska skolan. Detta har ju naturligtvis mycket att göra med att det är Thomas Vikström som sjunger och inte Messiah Marcolin. Sedan kanske det också spelar in att jag upptäckte Candlemass och Chapter VI under den andra delen av 90-talet vilken var en period i mitt liv då jag lyssnade väldigt mycket på Power Metal. Det var Rhapsodys debutskiva, Visions med Stratovarius och Helloweens Keeper of the seven keys-dubbel mest hela tiden. En mörk och förvirrad del av mitt liv kan man säga.

Chapter VI alltså. Min Candlemass-favorit. Ge den en chans, det är den värd.