Ikväll skall jag och 30m kabelstrumpa gå hårt åt gamla synder bakom tv-bänken.
Skall jag vara ärlig så kom jag inte så himla långt igår… De där gamla Audioquestkablarna var inte lättjobbade milt uttryckt. Men jag fick i alla fall gjort kablarna till de tre främre högtalarna.
Här är offren hittills. Rätt mycket överflödig kabel om man säger så
Och en liten tjuvtitt på högtalarkablarna i ny kostym.
Sensommaren 2008. At the gates gör sin sista spelning i hemstaden Göteborg NÅGONSIN (om man inte räknar barnmatinén dagen efter). När jag stod där framför Trädgår’ns scen så trodde jag faktiskt på det. Jag och min kompisar var med om något unikt.Men det blev inte riktigt så. Grabbarna i At the gates fick blodad tand och åkte under efterföljande år ut på ett antal ytterligare turnéer. Det där unika vi var med om blev helt plötsligt bara en grej i mängden.
Och nu så ska alltså At the gates släppa ett nytt album till hösten som ska heta At War With Reality. Trots att det aldrig skulle hända.
Men jag skall inte klaga. Jag ser fram emot en nya skiva med ett av mina absoluta favoritband. Och extra optimistisk blir jag av att läsa följande rader:
”To answer your question, the record will be filled with a lot of the Slayer worship and riffage that is ‘Slaughter Of The Soul’, but people will also recognize the more dark, melodic side that was ‘With Fear I Kiss The Burning Darkness’, and maybe some of the more pretentious arrangements that was part of our early career.”
Tompa Lindberg uttalar sig om vad som komma skall och det faktum att han nämner With Fear I Kiss The Burning Darkness gör mig extra hoppfull eftersom jag anser det vara deras bästa skiva. Ett härligt driv genomsyrar hela skivan och den är fylld med skruvade riff och låtstrukturer som får det att kittla dödsskönt i metalmagen. Så ge mig mycket influenser från den och blanda upp det med lite Slaughter Of The Soul plus lite nya, färska idéer. Slabba sedan på ett snyggt omslag av Kristian Wåhlin så kan detta nog bli riktigt, riktigt bra.
Har lyssnat en hel del på Nile senaste tiden. Nu är ju Nile är en av mina stora favoriter på dödsmetallhimlen så det är kanske inte så konstigt att jag gör det men ibland blir det extra mycket lyssnande på deras pyramidala mangel. Och när det gäller en låt så är det en sak jag alltid har undrat: vad är det Karl (eller åtminstone vad jag tror är han) säger egentligen? Vad jag talar om är slutet på den briljanta Beneath Eternal Oceans of Sand från den lika briljanta skivan Amongst the Catacombs of Nephren-Ka. Det låter som han säger ”Bzzzzz-Fzzzzzzzzzz-Gzzzzzzzz” eller något i den stilen. Jag har alltid tyckt att det låter svincoolt men betyder det något eller är det bara ren mumbojumbo? Inte för att det spelar någon roll egentligen men det hade varit kul att veta.
Lyssna från 4:00 ungefär. Eller lyssna gärna på hela låten, den är kanon.
Hux flux så är man nu en del av teamet på sidan werock.se. Så istället för att knåpa ihop skivrecensioner och lägga upp dom här på bloggen så kommer det nu att avhandlas skivor där istället. Kul och lite skrämmande. Och en liten nostalgikick eftersom senaste gången jag recenserade skivor på nätet ”på riktigt” var när jag skrev för den fantastiska nättidningen Metal Mayhem. Det är över 10 år sedan men jag kommer fortfarande ihåg chefredaktör Branko (har ännu dåligt samvete över att han fick sova på min vardagsrumsmatta efter att vi hade besökt en Morbid Angel-spelning, ber 100ggr om ursäkt) och gänget. Faktum är att vissa av gubbarna gick vidare därifrån och hamnade på inte helt okända Close-Up Magazine om jag inte minns helt fel. Men nu är det alltså Werock som gäller. Up the irons och Smoke me a kipper, nu kör vi.
Jo jag tänkte så smått börja med det igen. Under bloggens första levnadsår så recenserade jag Meshuggahs Koloss och Testaments Dark roots of Earth men sedan blev det tyvärr inte mer. Så nu tänkte jag försöka igen med att komma igång med tyckandet och det kritiska granskandet av ny musik. Mitt mål är att recensera hyffsat aktuell musik ur den strida ström som släpps under året, minst en skiva i månaden, och det på bekostnad av mina ölrecensioner. Jag tycker helt enkelt att det är lättare att uttrycka mina åsikter om George Kollias trummande och Phil Anselmos sånginsatser än vad det är att beskriva vilka smaker som finns i en Imperial Stout. Öl kommer såklart fortfarande hänga med på ett hörn men då antagligen i form av kortare omdömen. Vilken skiva som blir först att granskas under lupp har jag inte bestämt än, det kan mycket väl bli så att första recensionen blir en gästrecension på en annan blogg. Cliffhanger!
Diverse skivor.
EMG 18-volts mod
Idag lödde jag lite till min nya gitarr. Och den enkla sanningen ”more is more” stämmer även denna gång. 18 volt är bättre än 9 volt.
Bättre attack, mer headroom, lite fylligare ton dessutom. gick på 20minuter inklusive fram- och bortplock av verktygen. Dessutom är det totalt reversibelt. Inte en smula åverkan på gitarren. Gött mos helt enkelt! materialet kostade väl dessutom 80 spänn eller så.. Vad väntar ni på?
Jahopp, då var provspelningen avklarad då. Och vad skall man säga… Jag är nog inte redo att gå med i band. Åtminstone inte i detta bandet. Tyvärr var det fler saker som var negativa är saker som var positiva. Det största negativa var att jag egentligen aldrig fick roligt under de två timmarna vi stod där… Så jag får nog knäcka den nyheten för dem under veckan.
Dessbättre hörde jag inget av det jag raljerade över förra veckan, så det var ju ett stort plus. 🙂 Kanske det finns hopp ändå??
Nä, det känns som om det är bäst för mig att skaffa mig lite roligare inspelningsutrustning, för det är nog det jag tycker är roligast i nuläget.
En sådan här kanske?
Laney IRT Studio
Jag är rätt duktig på att skaffa saker jag egentligen inte har tid med… 🙂
Då var man med DAC igen då. Valet föll alltså tillslut på den fantastiskt välbyggda och finessrika AMI Musik DS-5 som jag suktat efter. Och är det då den fantastiska HiFi-produkt ”to end all HiFi-products” som man kan hoppas på? Njae, den är väl inte det. Ljudmässigt hör jag ärligt talat ingen jätteskillnad, möjligtvis att det är lite mer av allt men det kan lika gärna vara inbillning. Men kanske blir det skillnad när DACen har spelat in sig, vem vet?
Skillnaderna är istället av mer teknisk natur. För för det första så klipper det inte längre i början av låtar som det gjorde när jag körde med DACen som är inbyggd i min förstärkare. För det andra så går det nu att köra förstärkaren i så kallat direct-läge där den stänger av allt lull-lull och bara har igång kretsar som har med stereoljud att göra, något som inte gick när förstärkaren matades direkt med digitalsignal istället som för nu analog. Och för det tredje så har jag nu äntligen möjligheten att sitta vid stereon och lyssna på musik via hörlurar då tidigare ingen av dom lådor fyllda med elektronik som jag har stående i tv-bänken haft en hörlursutgång. Så nu är jag inte länge tvungen att sitta vid datorn när det skall spisas hörlursmusik. Hurra för det.
Nu är det åter dags för mitt regelbundna återfall, eller ‘relapse’ som de säger ‘over the pond’ som de säger…
Jag vill redan här varna för ett långt och stundtals raljerande inlägg utan egentlig substans eller röd tråd för den delen och många trippelpunkteringar…
Jag har spelat gitarr i snart 21 år. Jag har spelat i band kanske sammanlagt 6-8 år av den tiden, resten av tiden har jag navelskådat hemma till diverse skivor, metronomer och tabulaturer. Man kan säga att jag har ett lite annorlunda förhållande till musik ställt mot en s.k. ”normalgitarrist” . Jag tycker nämligen att de flesta gitarrikoner är ap-tråkiga. Jag får tristessryck av Hendrix, Stevie Ray Vaughan, Eric Clapton, BB Kung, Jimmy Page, etc.. Jag fattar helt enkelt inte varför dessa hålls fram som något för en gitarrist att eftersträva att likna i uttryck.
Men jag inser jag driver iväg och att mina åsikter om blues och annan mossig pensionärsmusik tarvar ett helt eget inlägg.
Korfattat kan man säga så här: Jag har en förkärlek till gitarrister som spelar fort och konstigt som exempelvis Marty Friedman, Dave Mustaine, Al Di’Meola, Paul Masdival, John Petrucci, Michael Romeo. Det vill säga, väldigt lite blues och väldigt mycket dist.
Anledningen till att jag tar upp detta är att jag då och då återfaller i musikens och bandvärldens våld, mest för att det är så förbannat roligt att spela tillsammans med andra människor, men man brukar då också komma i kontakt med människor som ser blues och bluesljudande gitarrister som facit för hur saker och ting bör låta. Jag håller uppenbarligen inte med. Jag hävdar dessutom att de själva inte vet vad de säger. ”Spela inte så där fort”, och ”Spela med känsla” har man fått höra till leda. Sen lyssnar man på ngn live-spelning med Hendrix där han shreddar så fort han kan… Jag förstår heller inte varför det är en motsättning att spela ”många” toner och att spela med känsla… Tänk om mina känslor är snabba då? Eller innehåller många aspekter som kräver många toner för att uttrycka? De kanske kräver den kromatiska skalans alla toner snarare än pentans torftiga fem diton…
Återfallet i fråga gäller en provspelning jag skall på kommande söndag. Och varje gång detta händer kommer dessa tankar upp eftersom de ibland har bidragit till att dessa sejourer i bandvärlden har blivit relativt korta. Eftersom jag gillar ”fort och konstigt” har jag utvecklat mig till en rätt teknisk gitarrist, som många gånger har bidragit med musikstycken till banden som bara jag klarat av att spela. Det lockar fram det förhatliga uttrycket ”less is more” lättare än chips lockarfram en femåring… Och då brukar jag i regel lägga ned också och återgå till vrån hemmavid. Eller så orkar de helt enkelt inte träna så de pallar att spela grejerna och så lackar de själva ur och hoppar av. Det senare hände senast i våras med en kille som gillade dödsmetall…
Hur som helst. Denna gång var annonsen som skräddarsydd för mig: ” Vi vill starta ett coverband. Vi vill spela för att det är kul. Inga större ambitioner. Repar max en gång i veckan.” Perfekt! Enda kruxet var att man vill spela RHCP (Audioslave nämndes också i annonsen vilket är helt ok!)… Tänkte att det kanske var ytterligare ett sånt där förhatligt ”bluesband”. I vilket fall skrev jag till dem och frågade om de vill spela lite tyngre musik typ Megadeth, King Diamond och lite annat. Och Megadeth kunde vara ok! …King Diamond svarade de inte på :D.
De bad om en liten låtlista som vi kunde lira på ett eventuellt provrep, vilket de naturligtvis fick. Och här kom de där tankarna tillbaka igen… Jag vill inte spela trallvänlig popfunk, jag vill inte spela blues. Så jag funderade på vad som skulle vara kul att spela som inte var dödsmetall eller dubbelkagge-metal och kom fram till följande lista:
Det föll inte i helt dålig jord och vi enades till slut om dessa låtar att spela på söndag:
Det bådar gott! Kanske man rent av kan få med lite Mastodon om det vill sig väl? Men å andra sidan kan de i värsta fall tänka likadant, fast från sin sida… ”Vi går väl med på lite Megadeth så måste han snart spela lite RHCP med oss.” Tiden får utvisa hur det blir… Åker jag inte dit får jag inte veta något.
Nu återstår den superviktiga frågan:
Vilken gitarr skall man ta med? Eller skall man ta med två? Pillerill-gitarren, metal-lespaulen eller tapetgitarren?
Ett för litet hus och för många cd-skivor är en ekvation som inte riktigt går ihop. Jag har länge tampats med diverse olika hyllor och liknande men det senaste halvåret så har det börjat fyllas på med cd-skivor på ställen som inte alls är gjorda för cd-förvaring. Därför har jag varit tvungen att ta ett ganska svårt beslut: all onödig och utrymmeskrävande plast ska bort. Digipacks, specialförpackningar och liknande får såklart vara kvar men är skivan av vanlig plasttyp så ska cd, booklet och insida ut. Resten slängs i sopsäck för att senare slängas på tippen.
Skivornas nya hem blir käcka små aluminiumlådor med plats för 225 skivor/st, tyvärr inte dom 360 som förpackningen säger då skivor med trycksaker helt enkelt tar för mycket plats. Men jag är nöjd ändå, i ett enda av lådans tre fack så får det plats 75 skivor på samma utrymme som drygt 20 om man skulle behållit plasten.
Bra blir det men mycket tid tar det. En låda är gjord och jag beräknar att det kommer att gå åt 8-9 stycken innan allt är klart.
Slutligen så vill jag passa på att tipsa om skivan som fick äran att vara exempel: Chastisement – Alleviation of Pain. Trevlig melodisk dödsmetall med ingen mindre än Nils Fjellström (In Battle, Aeon m.m) på trummor.
Julklappar, födelsedagspresenter och julklappspengar har genererat i något som kan liknas vid ett musikaliskt uppsamlingsheat anno 2013.
Ett gäng plattor som jag missat under det gångna året har hamnat i samlingen på ett eller annat sätt och nu känns det verkligen som om att jag kan säga hej då till 2013 för tillfället. Nu är det blicken mot 2014 som gäller.
Tyvärr så har jag inte hunnit lyssna in mig särskilt mycket på någon av skivorna men jag vill ändå nämna Black Trip och Enforcer som är riktig jävla ”dricka öl-hårdrock”. Mycket kul att lyssna på och faktiskt ganska uppfriskande efter ett år där det mest har lyssnats på diverse blodig dödsmetall och ond svartmetall.
I förrgår så fick jag äntligen tummen ur och skaffade ett nytt spänningsaggregat till min gamla Musical Fidelity X-Cans hörlursförstärkare och kunde dra igång den igen efter flera år i förrådet utan användning.
Ljudet tar jag från linjeutgångarna på min Nuforce Udac via ett par dammiga Audioquest Sidewinder som äntligen fått något att göra igen. Dessutom så letade jag upp min Audioquest Forest USB-kabel som skickare av ettor och nollor från datorn istället för den svarta noname-kabel som jag brukar använda. ”Fin-USB” alltså.
Då är ju frågan om hela denna klumpiga setup gör någon skillnad på ljudet. Och det skulle jag vilja påstå att det gör, iallafall till viss del. USB-kabeln gör enligt mig ingen hörbar skillnad. Här snackar vi ettor och nollor som antingen kommer fram eller inte och jag har väldigt svårt att tro att en ännu dyrare kabel skulle göra någon skillnad. Däremot så är den mer välbyggd och lite tjusigare att titta på än noname-kabeln så lite placeboeffekt blir det ju. Sidewinder-kablarna har jag inte testat att byta ut mot något annat så där kan jag inte uttala mig om eventuella skillnader. Det enda jag vet är att när jag testat Sidewinder mot andra kablar tidigare är att jag upplevt dom som lite sämre på detaljer än dyrare doningar. Men detta är längesedan så jag ska inte säga för mycket.
Någonstans där jag däremot verkligen hör skillnad är mellan hörlursutgångarna på Udac och X-Cans. Eftersom X-Cans är en rörkonstruktion så blir ljudet lite gosigare och faktiskt ganska rejält mycket bättre när det kommer till bas. Till exempel så hörs Dave Vincents basgitarr mycket tydligare på Morbid Angels trevliga dödstårta Covenant. Och trummorna på Megadeths Rust In Peace (gamla versionen, inte den hemska remixen från 2004) smattrar på riktigt gött. Det tråkiga är ju bara att denna lösning tar väldigt mycket mer plats på bordet än om man bara skulle köra med Udac men rent ljudmässigt så är det värt det extra böket.
Dock så är jag fortfarande inte helt nöjd med att lyssna på musik via mina Sennheiser HD600. Dom fick ju ersätta mina AKG-lurar som gick sönder för andra gången och jag saknar verkligen den lite loudnessaktiga karaktär som dom hade. HD600 är absolut en mycket bra lur men passar inte så bra till den musik jag lyssnar på. Alldeles för korrekta och neutrala, jag vill ha mer mysig bas och fläskigt mellanregister. Så chansen är väldigt stor att det blir ett par nya hörlurar under året efter det att en ny DAC till stereon har införskaffats. Och just nu är nog B&Ws relativt färska P7 den hetaste kandidaten.
P7 är egentligen en hörlur avsedd för portabelt bruk men lädret ska tydligen inte komma så bra överens med väta så den passar nog bättre hemma. Personligen så tycker jag att den är fasligt snygg. Och så låter den bra också enligt dom som vet.
Mitt andra år som ”findrickare” av öl har passerat och mitt intresse för denna ädla dryck har, om jag ska vara riktigt ärlig, stagnerat något. Borta är till exempel nyhetens behag med IPA och jag har så smått tröttnat på att betala 100kr+ för en enda flaska med öl. Framförallt detta med att det ska kosta så fruktansvärt mycket pengar för att få tag på ett par reko öl och hysterin som följer i början av varje månad då alla ska vara först med att köpa den senaste finölen som släppts på Bolaget har fått mig att tappa intresset något. MEN jag har faktiskt börjat uppskatta Porter och Stout mer under året som gått så allt är inte gnäll och jävelskap. Och så fick jag ett par mycket intressanta böcker om öl av Jultomten också som förgyllt min tillvaro och ökat på min totala summa av ölkunskap. Dessutom så hägrar ett besök på Göteborgs Öl & Whiskymässa i april, vilket är något jag verkligen ser fram emot.
Dags att presentera den öl som jag tyckt varit bäst år 2013 dvs FornMon Beer Award 2013:
Nog om detta. Hur börjar man bäst ett nytt intressant ölår då? Jo med lite snabbrecensioner såklart. Här följer ett gäng korta omdömen på diverse öl som jag smakat under min julledighet:
Schwaben Bräu – Das Schwarze: Blurg. Vad fanken är det här för något? Helt klart den sämsta schwarzbier jag druckit och smakade mest bara skumt. En fin flaska räddar inte detta haveri. 1/5.
Fullers – Imperial Stout: God klassisk Stout som jag kanske trodde det skulle vara lite mer knuff i. Ganska torr och med mycket smak av kaffe och choklad. Men något för tam som sagt. Fin förpackning även här. 3+/5.
Great Divide – Hibernation Ale: 2013 års Hibernation Ale är stabil men inte alls lika bra som 2012. Ändock en trevlig Old Ale som är söt och knäckig som sig bör. En öl som passar fint att dricka nu när det är ”vinter”. 3/5.
Liefmans – Goudenband: En så kallad Oud Bruin som verkligen föll mig på läppen. För det första så har vi ju förpackningen som är väldigt fin med sitt blåa omslagspapper och champagnekork. Och innehållet är det som sagt inte heller något större fel på, lite sött och syrligt och ganska vinöst. Mycket trevlig dryck. 4/5.
Så här blev det!
Schecter Blackjack ATX Solo
I mellandagarnas ”lugna lunk” beslöt jag mig för att slutligen ta tag i problemen som min allra första elgitarr led av; det vill säga en taskig översadel som gav taskig intonation på gitarren plus att den stämde om sig i tid och otid. Problemet som jag hela tiden funderat över var att den taffligt hemgjorda översadeln sedan 20 år tillbaka hade mått som ej överensstämde med någon eftermarknadssadel som fanns tillgänglig… Men efter två år tröttnade jag faktiskt på det problemet och köpte tre varianter varav den ena var tillräckligt bra för att använda som den var… tillsammans med en liten snutt medlemkort från SF-bio. 😉 Jag fick även skruvat dit ett s.k. strängtryck för att säkerställa att B & E-strängarna inte hoppade ur översadeln vid överentusiastiska bends. Och det blev faktiskt riktigt bra!! Nu lirar gitarren från 63 som den förväntas igen; bra, men med vissa ålderskrämpor.
Och här är ett litet smakprov på ljudet i gitarren hastigt ihopslängt medans nyårsmiddagen dukades fram:
