Ikväll skall jag och 30m kabelstrumpa gå hårt åt gamla synder bakom tv-bänken.
Skall jag vara ärlig så kom jag inte så himla långt igår… De där gamla Audioquestkablarna var inte lättjobbade milt uttryckt. Men jag fick i alla fall gjort kablarna till de tre främre högtalarna.
Här är offren hittills. Rätt mycket överflödig kabel om man säger så
Och en liten tjuvtitt på högtalarkablarna i ny kostym.
Sensommaren 2008. At the gates gör sin sista spelning i hemstaden Göteborg NÅGONSIN (om man inte räknar barnmatinén dagen efter). När jag stod där framför Trädgår’ns scen så trodde jag faktiskt på det. Jag och min kompisar var med om något unikt.Men det blev inte riktigt så. Grabbarna i At the gates fick blodad tand och åkte under efterföljande år ut på ett antal ytterligare turnéer. Det där unika vi var med om blev helt plötsligt bara en grej i mängden.
Och nu så ska alltså At the gates släppa ett nytt album till hösten som ska heta At War With Reality. Trots att det aldrig skulle hända.
Men jag skall inte klaga. Jag ser fram emot en nya skiva med ett av mina absoluta favoritband. Och extra optimistisk blir jag av att läsa följande rader:
”To answer your question, the record will be filled with a lot of the Slayer worship and riffage that is ‘Slaughter Of The Soul’, but people will also recognize the more dark, melodic side that was ‘With Fear I Kiss The Burning Darkness’, and maybe some of the more pretentious arrangements that was part of our early career.”
Tompa Lindberg uttalar sig om vad som komma skall och det faktum att han nämner With Fear I Kiss The Burning Darkness gör mig extra hoppfull eftersom jag anser det vara deras bästa skiva. Ett härligt driv genomsyrar hela skivan och den är fylld med skruvade riff och låtstrukturer som får det att kittla dödsskönt i metalmagen. Så ge mig mycket influenser från den och blanda upp det med lite Slaughter Of The Soul plus lite nya, färska idéer. Slabba sedan på ett snyggt omslag av Kristian Wåhlin så kan detta nog bli riktigt, riktigt bra.
Har lyssnat en hel del på Nile senaste tiden. Nu är ju Nile är en av mina stora favoriter på dödsmetallhimlen så det är kanske inte så konstigt att jag gör det men ibland blir det extra mycket lyssnande på deras pyramidala mangel. Och när det gäller en låt så är det en sak jag alltid har undrat: vad är det Karl (eller åtminstone vad jag tror är han) säger egentligen? Vad jag talar om är slutet på den briljanta Beneath Eternal Oceans of Sand från den lika briljanta skivan Amongst the Catacombs of Nephren-Ka. Det låter som han säger ”Bzzzzz-Fzzzzzzzzzz-Gzzzzzzzz” eller något i den stilen. Jag har alltid tyckt att det låter svincoolt men betyder det något eller är det bara ren mumbojumbo? Inte för att det spelar någon roll egentligen men det hade varit kul att veta.
Lyssna från 4:00 ungefär. Eller lyssna gärna på hela låten, den är kanon.
Hux flux så är man nu en del av teamet på sidan werock.se. Så istället för att knåpa ihop skivrecensioner och lägga upp dom här på bloggen så kommer det nu att avhandlas skivor där istället. Kul och lite skrämmande. Och en liten nostalgikick eftersom senaste gången jag recenserade skivor på nätet ”på riktigt” var när jag skrev för den fantastiska nättidningen Metal Mayhem. Det är över 10 år sedan men jag kommer fortfarande ihåg chefredaktör Branko (har ännu dåligt samvete över att han fick sova på min vardagsrumsmatta efter att vi hade besökt en Morbid Angel-spelning, ber 100ggr om ursäkt) och gänget. Faktum är att vissa av gubbarna gick vidare därifrån och hamnade på inte helt okända Close-Up Magazine om jag inte minns helt fel. Men nu är det alltså Werock som gäller. Up the irons och Smoke me a kipper, nu kör vi.
Jo jag tänkte så smått börja med det igen. Under bloggens första levnadsår så recenserade jag Meshuggahs Koloss och Testaments Dark roots of Earth men sedan blev det tyvärr inte mer. Så nu tänkte jag försöka igen med att komma igång med tyckandet och det kritiska granskandet av ny musik. Mitt mål är att recensera hyffsat aktuell musik ur den strida ström som släpps under året, minst en skiva i månaden, och det på bekostnad av mina ölrecensioner. Jag tycker helt enkelt att det är lättare att uttrycka mina åsikter om George Kollias trummande och Phil Anselmos sånginsatser än vad det är att beskriva vilka smaker som finns i en Imperial Stout. Öl kommer såklart fortfarande hänga med på ett hörn men då antagligen i form av kortare omdömen. Vilken skiva som blir först att granskas under lupp har jag inte bestämt än, det kan mycket väl bli så att första recensionen blir en gästrecension på en annan blogg. Cliffhanger!
Diverse skivor.
EMG 18-volts mod
Idag lödde jag lite till min nya gitarr. Och den enkla sanningen ”more is more” stämmer även denna gång. 18 volt är bättre än 9 volt.
Bättre attack, mer headroom, lite fylligare ton dessutom. gick på 20minuter inklusive fram- och bortplock av verktygen. Dessutom är det totalt reversibelt. Inte en smula åverkan på gitarren. Gött mos helt enkelt! materialet kostade väl dessutom 80 spänn eller så.. Vad väntar ni på?
Jahopp, då var provspelningen avklarad då. Och vad skall man säga… Jag är nog inte redo att gå med i band. Åtminstone inte i detta bandet. Tyvärr var det fler saker som var negativa är saker som var positiva. Det största negativa var att jag egentligen aldrig fick roligt under de två timmarna vi stod där… Så jag får nog knäcka den nyheten för dem under veckan.
Dessbättre hörde jag inget av det jag raljerade över förra veckan, så det var ju ett stort plus. 🙂 Kanske det finns hopp ändå??
Nä, det känns som om det är bäst för mig att skaffa mig lite roligare inspelningsutrustning, för det är nog det jag tycker är roligast i nuläget.
En sådan här kanske?
Laney IRT Studio
