Relapse… igen.

Nu är det åter dags för mitt regelbundna återfall, eller ‘relapse’ som de säger ‘over the pond’ som de säger…

Jag vill redan här varna för ett långt och stundtals raljerande inlägg utan egentlig substans eller röd tråd för den delen och många trippelpunkteringar…

Jag har spelat gitarr i snart 21 år. Jag har spelat i band kanske sammanlagt 6-8 år av den tiden, resten av tiden har jag navelskådat hemma till diverse skivor, metronomer och tabulaturer. Man kan säga att jag har ett lite annorlunda förhållande till musik ställt mot en s.k. ”normalgitarrist” . Jag tycker nämligen att de flesta gitarrikoner är ap-tråkiga. Jag får tristessryck av Hendrix, Stevie Ray Vaughan, Eric Clapton, BB Kung, Jimmy Page, etc.. Jag fattar helt enkelt inte varför dessa hålls fram som något för en gitarrist att eftersträva att likna i uttryck.

Men jag inser jag driver iväg och att mina åsikter om blues och annan mossig pensionärsmusik tarvar ett helt eget inlägg.

Korfattat kan man säga så här: Jag har en förkärlek till gitarrister som spelar fort och konstigt som exempelvis Marty Friedman, Dave Mustaine, Al Di’Meola, Paul Masdival, John Petrucci, Michael Romeo. Det vill säga, väldigt lite blues och väldigt mycket dist.

Anledningen till att jag tar upp detta är att jag då och då återfaller i musikens och bandvärldens våld, mest för att det är så förbannat roligt att spela tillsammans med andra människor, men man brukar då också komma i kontakt med människor som ser blues och bluesljudande gitarrister som facit för hur saker och ting bör låta. Jag håller uppenbarligen inte med. Jag hävdar dessutom att de själva inte vet vad de säger. ”Spela inte så där fort”, och ”Spela med känsla” har man fått höra till leda. Sen lyssnar man på ngn live-spelning med Hendrix där han shreddar så fort han kan… Jag förstår heller inte varför det är en motsättning att spela ”många” toner och att spela med känsla… Tänk om mina känslor är snabba då? Eller innehåller många aspekter som kräver många toner för att uttrycka? De kanske kräver den kromatiska skalans alla toner snarare än pentans torftiga fem diton…

Återfallet i fråga gäller en provspelning jag skall på kommande söndag. Och varje gång detta händer kommer dessa tankar upp eftersom de ibland har bidragit till att dessa sejourer i bandvärlden har blivit relativt korta. Eftersom jag gillar ”fort och konstigt” har jag utvecklat mig till en rätt teknisk gitarrist, som många gånger har bidragit med musikstycken till banden som bara jag klarat av att spela. Det lockar fram det förhatliga uttrycket ”less is more” lättare än chips lockarfram  en femåring… Och då brukar jag i regel lägga ned också och återgå till vrån hemmavid. Eller så orkar de helt enkelt inte träna så de pallar att spela grejerna och så lackar de själva ur och hoppar av. Det senare hände senast i våras med en kille som gillade dödsmetall…

Hur som helst. Denna gång var annonsen som skräddarsydd för mig: ” Vi vill starta ett coverband. Vi vill spela för att det är kul. Inga större ambitioner. Repar max en gång i veckan.” Perfekt! Enda kruxet var att man vill spela RHCP (Audioslave nämndes också i annonsen vilket är helt ok!)… Tänkte att det kanske var ytterligare ett sånt där förhatligt ”bluesband”. I vilket fall skrev jag till dem och frågade om de vill spela lite tyngre musik typ Megadeth, King Diamond och lite annat. Och Megadeth kunde vara ok! …King Diamond svarade de inte på :D.

De bad om en liten låtlista som vi kunde lira på ett eventuellt provrep, vilket de naturligtvis fick. Och här kom de där tankarna tillbaka igen… Jag vill inte spela trallvänlig popfunk, jag vill inte spela blues. Så jag funderade på vad som skulle vara kul att spela som inte var dödsmetall eller dubbelkagge-metal och kom fram till följande lista:

  • FNM – Gentle art of making enemies
  • Audioslave – Cochise, Show me how to live
  • Danko Jones – Full of regret, First date, Lovercall
  • Foo Fighters – The Pretender
  • Megadeth – Skin on my teeth
  • Primus – John the fisherman
  • Qotsa – No one knows, 3:s and 7:s
  • Spinal Tap – Tonight I’m gonna rock you tonight
  • Tenacious D – The metal

Det föll inte i helt dålig jord och vi enades till slut om dessa låtar att spela på söndag:

  •  Audioslave – Cochise
  • Danko Jones – First Date
  • Megadeth – Psychotron (aka Pappa Janne)
  • Audioslaves What You Are

Det bådar gott! Kanske man rent av kan få med lite Mastodon om det vill sig väl? Men å andra sidan kan de i värsta fall tänka likadant, fast från sin sida… ”Vi går väl med på lite Megadeth så måste han snart spela lite RHCP med oss.” Tiden får utvisa hur det blir… Åker jag inte dit får jag inte veta något.

 

Nu återstår den superviktiga frågan:

Vilken gitarr skall man ta med? Eller skall man ta med två? Pillerill-gitarren, metal-lespaulen eller tapetgitarren?

Detta bildspel kräver JavaScript.

6 svar till “Relapse… igen.

  1. Oj vad jag håller med även om jag tycker att Stevie Ray är ganska trevligt att lyssna på ibland. Intressant det där med ”spela med känsla”. Handlar det du vill förmedla om hat, död, sprallighet och lattjolajban? Spela en massa toner fort som fan. Handlar det om kärlek, smör, giftermål och Fonus? Spela lååångsamt och håll ut tonerna så länge du kan. Och det är bra om du riktar huvudet uppåt samtidigt som du blundar också.

    Jag tror att nya guran passar bäst vid provspelning i detta fall. Ganska trevlig samling låtar ni ska lira.

    • Missförstå mig rätt, jag gillar SRV också (mer än Hendrix), men jag anser inte att hans musik på något vis är basen för all rockmusik som finns i världen. Jag anser inte att Hendrix & Company var de som skapade den moderna rockgitarren. Sedan är ju SRV en shredder av stora mått han också… Så jag får inte ihop den gängse argumentationen kring ”känsla” riktigt…

      Men så länge varenda gitarrlärare i pensionsåldern dunkar i sina elever att:
      ”Man måste kunna pentan om man vill spela med andra.”
      ”Blues är grunden till allt.” ”Hendrix är bäst.”
      … då kommer varenda gitarrist vara en klon av den tidigare, som i sin tur kommer vara en klon, av en klon, av en klon… Lite som det är idag.

      Sedan lutar det väl åt att jag tar med både Ibban och Schectern. 🙂

  2. Det handlar väl i grund och botten om vad man har för smak. Själv är jag mer lagd åt gubbhållet, och blir lite uttråkad i längden av allt för mycket Dave Mustainande (kan bero på att jag har lite svårt för honom som person också :-)), men det innebär ju inte att jag inte kan uppskatta det. Jag tror det mer handlar om att försöka vara så öppen som möjligt och sedan göra sin egen grej av de influenser man gillar.
    Jag älskar Hendrix, men jag vet inte om jag skulle säga att han var världens bästa gitarrist. Då det begav sig möjligen, men utvecklingen går framåt.

    Det är lite som alla som är nostalgiska kring gamla fotbollsspelare, visst, dom var säker bäst en gång i tiden, men till och med Zlatan som helst inte springer, skulle ju kuta cirklar runt dem.

    Hittar du inget gäng att lira med så får du väl börja med en annons själv, där du sätter ramarna.

    • Självklart är det ens eget tycke och smak som avgör. Och jag menar inte att de är dåliga musiker på något vis. Bara att de inte är min typ av musiker.
      Tyvärr upplever jag att det väldigt ofta är lite mer ok att säga att andras tycke och smak är fel om man kommer från ”rätt” sida. Det är exempelvis helt ok att säga att man inte orkar med YJM för att han spelar för fort och för mycket och det låter bara likadant. Men vänder man på steken och säger att ”Jag orkar inte med Hendrix för att allt han gör låter likadant och han spelar för slarvigt och långsamt.” så skulle det höjas många ögonbryn, och har gjorts så också. Nu gillar jag visserligen inte YJM heller, men bara för att illustrera en poäng. Men allt ovan är min världsbild och andra har säkert en annan lika berättigad sådan.

      Nu har jag ju eventuellt ett band att spela med så en annons är överflödig i nuläget.

      Men annonser generellt är faktiskt rätt värdelöst om man nu ”bara” tycker det är kul att spela musik, och då kanske mest sådan musik jag helst vill spela.
      Tittar man på dagens annonser för metalband så letar man snarare efter drivna människor, med vilka man kan skaffa skivkontrakt och dominera världen med en ändlös turné. Det är sällan eller aldrig någon som nämner att de vill ha skoj i sina annonser …och dessutom väldigt få som svarat på någon av mina otaliga annonser. (Kan ju bero på att jag ofta är ganska så rättfram med vad jag vill och därmed kan uppfattas som dryg..) 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s