Prima teknisk dödsmetall

Igår så ville det sig så väl att Soreptions nya skiva Engineering the Void levererades hem till mig. Och jäklar vad dom här Sundsvallsborna sparkar röv! Mina förväntningar var ganska höga då föregångaren Deterioration of Minds var en näst intill helgjuten uppvisning i hur dödsmetall i den tekniska skolan skall framföras. Och till min stora glädje så höjer grabbarna med Engineering the Void ribban ytterligare då låtarna nu är mer dynamiska och minnesvärda.

Det enda jag skulle kunna klaga på är att ljudet på skivan är lite för generiskt för den här sortens musik. Jag hade så gärna velat höra en skiva i den här genren som hade en mer organisk och analog ljudbild, utan råtriggade sysmaskinstrummor. Annars så är Soreptions nya helt klart bland det bästa jag hittills har hört i år.

Köp! Eller lyssna på Spotify. Eller hur ni nu väljer att lyssna på musik.

Ljudförbättrande strömförsörjning

Fick i veckan hem en klump med elektronik i. En klump som försörjer min Ami DS5 DAC med ström. Ström som är lite bättre än den som produceras av originalaggregatet som följer med DACen och som i slutändan ska ge bättre ljud ut ur högtalarna.

Det är holländska Booster som producerar aggregat till en hel uppsjö av ljudprodukter och har såklart även tagit fram ett som passar Amis DS5 DAC. Dom har även aggregat som fungerar ihop med DACar och mediaspelare från t.ex. Musical Fidelity, Arcam, Nuforce och Cambridge. Men den stora och viktiga frågan är ju såklart om ljudet blir bättre. Och det tycker jag faktiskt att det blir. Efter att ha lyssnat intensivt i ett par dagar så tycker jag att ljudet har stramats upp och att det framförallt är detaljerna i musiken som hörs tydligare. Självfallet är det svårt att göra en riktig jämförelse eftersom det tar tid att byta mellan aggregaten och ljudminnet är kort och sådant här är ganska subjektivt men ändå, jag upplever en klar förbättring.

Raskt så byter vi ämne för att diskutera senaste numret av Sweden Rock Magazine som också dök upp i veckan. Det har nämligen skett lite utav ett under. För första gången så känner jag igen skivan som Opeths Mikael Åkerfeldt presenterar i sin återkommande krönika. Det är Artchs Another return to Church Hill som Mikael har valt att säga några väl valda ord om och det är faktiskt en skiva som jag själv har i min ägo, på vinyl dessutom. En ganska medelmåttig skiva om jag inte minns helt fel men som har ett otroligt starkt kort i titelspåret. En låt som jag tycker är en uppvisning i hur man framför teatralisk och stämningsfull Heavy Metal (smakprov). Förövrigt så kanske någon kommer ihåg Artchs sångare Eirikur Hauksson som gästsjöng på Gardenians skiva Soulburner för ett gäng år sedan och som gick att se i SVTs Inför-Melodifestivalen-program när det gick. Fråga mig inte när det var bara för jag är så jävla Metal att jag inte kommer ihåg. Jag har nog inte ens sett det programmet nu när jag tänker efter.

Metal-over and Metal-out.

Nya recensioner på Werock.se

Halva februari har gått och Werock.se bjuder därför på lite ny mitt-i-månaden-läsning. Werock-kollega Robert har satt betyg på alster från Red Dragon Cartel och Ring Of Fire (verkar inte ha något med Johnny Cash att göra), Martin har granskat The Isolation Process och jag har lyssnat på svenska Astrophobos och gett ett bra betyg till deras färska album Remnants Of Forgotten Horrors. En skiva som är lite utav ett måste om man gillar melodisk Black Metal som den lät på 90-talet.

I övrigt så noterar jag att Animals As Leaders släpper ny skiva den 25:e mars och att Morbus Chrons platta Sweven som släpps nästa vecka är jäkligt trevlig. Recension av den kommer högst troligt att dyka upp på Werock.se.

Ring_of_fire_by_allstarnookie

Gears of War – The Boardgame: Victory!

Seger!

I helgen så tvingade vi äntligen Locust ner på knä och klarade första banan i brädspelsversionen av Gears Of War. Tre försök tog det och det såg under långa stunder mörkt ut även den här gången men till slut så gick det. Kanske berodde det på att vi den här gången var fyra spelare eller att vi halvfuskade en liten, liten gnutta men det spelar egentligen ingen roll. Vi klarade det, lagarbetet lönade sig, alla drog sitt strå i stacken och sköt skiten ur Boomers, Drones och Wretches. Härligt.

Detta var alltså tredje gången som det spelades Gears Of War – The Boardgame och efter en lite trevande första omgång (vilket man ju alltid får räkna med) så håller jag spelet mycket högt. Visst, spelet är väl så kallad ”Ameritrash” i sin allra renaste form med mycket fokus på själva temat och en stor dos slump men jag gillar det som fanken ändå, oavsett vad brädspelspurister tycker och tänker.  Jag har alltid haft en svaghet för spel där man samarbetar och Gears Of War gör mig otroligt sugen på att skaffa fler brädspel där fokus är lagt på att man som grupp skall försöka att slå spelet istället för att man själv ska stå som ensam segrare.

Nu blir det att vila brädspelshjärnan en stund, ladda batterierna och sedan rusa in med full kraft i bana 2. Förhoppningsvis så krävs det inte tre försök för att klara den uppgiften.

Djupdykning i promolådan

Projekt CD-förvaring pågår för fullt och mitt i allt sorterande och bläddrande bland cd-skivor så hittade jag min lilla låda där jag samlat mina promoskivor.

IMG_6376

En del av dom är från tiden då jag skrev för webzinet Metal Mayhem och en ännu större del är köpta i diverse begagnatbutiker, trots att det uttryckligen står på 99% av promosarna att dom inte är till salu. En sådan hemsk förbrytare är jag. Kvalitén på musiken på dessa skivor varierar kraftigt. Mycket är helt ok, en hel del är ren skit och ett fåtal är riktigt bra. Och bland dessa få men naggande goda plastbitar har jag valt ut tre som jag tycker är värda att nämna och som dessutom har en gemensam nämnare.

IMG_6382

1. Devin TownsendInfinity. En period så lyssnade jag väldigt mycket på Herr Townsend och Infinity tycker jag är bland det mest intressanta han har spottat ur sig. Allt är relativt skruvat men samtidigt stundtals väldigt lättlyssnat och poppigt. Och ibland helt tvärtom. Det är därför jag verkligen gillar Infinity, det är Devin Townsend på sitt allra spexigaste humör. Tyvärr så tycker jag inte att hans musik är lika intressant längre och har nästan slutat lyssna helt på det han släpper. Då är det tur att Infinity och dom andra tidiga skivorna med Devin finns.

2. Pain Of SalvationOne hour by the concrete lake. Min första kontakt med gruppen och i mitt tycke det bästa dom gjort tillsammans med Remedy Lane. Härligt progressivt, hungrigt och lekfullt. Daniel Gildenlöws sång är en av skivans höjdpunkter och det är inte svårt att förstå varför han får vara med och hänga med grabbarna i Flower Kings och Transatlantic. Därför är det synd och skam att Pain Of Salvation tappat greppet dom senaste åren och blivit ganska ointressanta i min mening.

3. ThresholdHypothetical. En höjdpunkt i engelska Thresholds diskografi. Innehåller höjdarlåtar som The ravages of time och Long way home och är en uppvisning i hur man framför progressiv metal utan att fastna i onaniträsket. Karl Groom är en gitarrhjälte lite i det fördolda och Andrew ”Mac” McDermott sjunger med fantastisk känsla i rösten. Och nästan lika tragiskt som att Mac gick bort för några år sedan är att Threshold är inne i en långvarig formsvacka som jag verkligen hoppas att dom hittar ut ur. Kanske redan i år då dom är på gång med nya skiva.

Ja den gemensamma nämnaren är ju naturligtvis den gamla klassiska sanningen: det var bättre förr. Då stänger vi locket på lådan för den här gången och önskar en god kväll, morgon eller vad det nu må vara.

Världens bästa Floda-Black

Min bloggpolare Totenfresser och jag är uppväxta i Floda, ett litet samhälle i Lerums Kommun strax utanför Göteborg. Utbudet av hårda band i kommunen var under 90-talets andra hälft ganska skralt och gick väl egentligen att räkna på en hand. Det var Mnemonic, Malefisio, Black Aura och sist men inte minst Nortia. Nortia var ett band där Totenfresser lirade gitarr tillsammans med tre andra av våra polare. Musiken var någon sorts Black Metal som till största delen bestod av en enda sak: slingor. Slingor in absurdum.

Jag lyssnade Nortias första och sista demo Heirs to the Ancient Lands för första gången på år och dar för ett tag sedan och tamejfan om det inte slås någon sorts rekord i att leverera olika melodislingor. Vissa är faktiskt riktigt bra men det är allt bra utmattande att lyssna igenom demon i ett sträck. Men som sagt, mycket på demon är ganska bra och det finns en hel del idéer som antagligen hade varit intressanta att höra om dom hade fått utvecklas. Tyvärr så dog Nortia en alldeles för tidig död och föll i mystisk och dimhöljd glömska.

Tills nu. Demon lades nämligen upp på Bandcamp idag. Så nu finns alltså världens bästa Floda-Black att avnjuta på nätet. Floda-Black märk väl, världens bästa Floda-Döds spelade Mnemonic.

Nortia

Trve Floda Kvlt

Lite mer öl

Helgen som gick bjöd på både nya och gamla bekantskaper inom ölets, oftast mycket trevliga, värld. Korta omdömen och betyg kommer här:

AmagerArctic SunStone: Ja, igen. Den är ju så bra den här Pale Alen. Höjer betyget till 4+/5 och råder alla som gillar öl att köpa en flaska eller två.

Siren/OmnipolloNäcken: Veteöl som är lite annorlunda mot vad man brukar vara van vid. Humle är alltid trevligt men personligen så föredrar jag den klassiska tyska smaken. 3+/5.

Sierra NevadaCelebration: Årligt återkommande IPA som är bra som vanligt. 3+/5.

BrooklynBlack Chocolate Stout: Årets BCS är i mitt tycke svagare än innan eller så har jag kanske blivit lite mer kräsen, vad vet jag. Bra hur som helst och kanske ännu bättre med lite lagring. 3/5.

Green FlashSaison Diego: Saison är fräscht och går alltid ner men passar bättre när man sitter och smuttar på en balkong i mitten av Juni. 3/5.

Göteborgs Nya BryggeriLilla London Specialbitter: Helt ok Bitter som inte når upp till sina engelska förlagor. Något metallisk och tunn. 2+/5.

Green TowerBarrantes Imperial Coffee Stout: Ger ett lite trist första intryck med en doft som är ganska intetsägande men tar igen det med en smak som domineras av härligt mycket kaffe. 4/5.

Detta bildspel kräver JavaScript.