Stjärnornas Krig: Det börjar röra på sig

Som kanske bekant så briserade det en nyhetsbomb av stora mått igår. Det avslöjades vilka de skådespelare är som har de största rollerna i den kommande Star Wars-filmen som har premiär i december nästa år. De tre självklara, eller ”den heliga treenigheten” som vissa kallar dem, var naturligtvis ingen överraskning: Harrison Ford som Han Solo, Carrie Fisher återkommer som Prinsessan Leia och Mark Hamill drar åter igen på sig Jedi-fracken och spelar Luke Skywalker. Andra inte helt överraskande rollbesättningar är Anthony Daniels som C-3PO, Kenny Baker som R2-D2 och Peter Mayhew som Chewbacca. Kul att Mayhew är med på banan igen då han för inte så länge sedan satt i rullstol och hade stora problem med sina knän. Men en operation förra året har tydligen löst detta.

star-wars-episode-7-cast-announce

Då till dom stora nyheterna: the new guys. Helt nya karaktärer som till stor del kommer att spelas av relativt okända skådisar. Dessa är:

Daisy Ridley: Ung tjej som antagligen kommer att spela Han Solo och Prinsessan Leias avkomma. Har bara haft små roller i tv-serier innan och är ett näst intill helt okänt kort.

Domhnall Gleeson: Irländare vars största merit är en roll som Bill Weasly i dom två senaste Harry Potter-filmerna. Har även synts i Dredd och True Grit. Kommer troligtvis även han spela avkomma till Luke eller Leia.

Andy Serkis: Mästaren av motioncapture som gjort sig en karriär av att spela CGI-figurer som Gollum, King Kong och Kapten Haddock. Det skulle förvåna mig väldigt mycket om han inte spelar en datorgenererad karaktär även i Star Wars. Förhoppningsvis så blir det ingen ”rolig” figur som Jar-Jar Binks utan en skurk av något slag.

Oscar Isaac: Spelade så sent som förra året rollen som Llewin Davis i bröderna Coens Inside Llewin Davis. Verkar vara en bra skådis och jag tror att han har rollen som någon sorts god karaktär. Kanske som ledare i Nya Republiken eller liknande.

John Boyega: John fick sitt genombrott får några år sedan i filmen Attack the Block. En film som kanske var mer kul än bra men en av höjdpunkterna var helt klart Herr Boyega. Många verkar tro att han skall spela Lando Calrissians son eftersom han är färgad men jag är inte lika säker. Jag gissar på att han spelar en ung lovande Jedi som tränas av Luke Skywalker.

Adam Driver: Adam har tv-serien Girls som största merit. En serie jag bara har sett ett avsnitt av men det avsnittet har jag av någon anledning råkat se tre gånger. Och det jag främst kommer ihåg från det avsnittet är att Adam Drivers udda karaktär har en väldigt obekväm sexakt med en stackars tjej som avslutas med att han lägger en sats på hennes bröst. Så jag har lite svårt att tänka mig vilken roll som skulle passa Adam Driver i Star Wars men dom flesta verkar gissa på skurk eller Han Solos son. Jag tror mer på det senare.

Max Von Sydow: Sist men inte minst. Hur mäktig casting som helst tycker jag. Jag hade gärna sett Max som en gammal Imperieamiral som vill ha hämnd på Rebellalliansen, lite som Amiral Thrawn i Heir to the Empire-böckerna. Kan bli hur bra som helst.

Mina förhoppningar på den nya trilogin har höjts avsevärt i och med den här nyheten som kom igår och jag ser fram allt mer mot att sätta mig i en biostol någon gång i december nästa år och kanske, kanske bevittna något riktigt bra.

Annonser

Vårens soundtrack

Nu kommer jag inte snacka om fåglar och insekter och sånt där utan musik som passat extra bra när det är varmt och gott ute och sommaren knackar på dörren. Alltså precis som det har varit här i Göteborgsområdet dom senaste dagarna. Varmt och skönt, med en konstant öppen balkongdörr och en stereo som skrålar ut väl valda toner. Oftast blir det faktiskt Iron Maiden som får stå för dessa när det är vår. Och då allra helst den här skivan:

sjunde sonen

Seventh Son of a Seventh Son. Jag har aldrig varit något större fan av Iron Maiden men just Seventh Son har något speciellt som får mitt annars så iskalla hjärta att smälta. Kanske är det för att den är lite mer progressiv än dom flesta av Maidens övriga skivor, eller kanske beror det på att ALLA låtar på skivan är bra istället för hälften som det ju faktiskt brukar vara på en genomsnittlig Iron Maiden-skiva.

Från den finfina öppningen med Moonchild via det episka titelspåret och hela vägen in i mål med Only the good die young så levererar Iron Maiden det bästa dom skrivit och ingen annan skiva kommer i närheten. Powerslave och Piece of mind är riktigt bra men alldeles för ojämna och samma sak gäller för Somewhere in time. Tidiga Iron Maiden har aldrig fallit mig på läppen och inte heller det ”moderna” även om jag får erkänna att Brave new world är väldigt mycket bättre än dom singelspår som jag länge bedömt den efter.

Nej, ska det vara Iron Maiden så ska det vara Seventh Son of a Seventh Son. Och är det vår med öppen balkongdörr så ska det också vara Seventh Son of a Seventh Son. Så är det bara.

Battle of the burköl

När solen skiner och vädret är på sitt allra bästa humör så är det en och annan individ i vårt land som väljer att grilla sin mat. Och när det är helg kanske det även slinker ner en och annan öl samtidigt som man står där och flippar burgare. Men vilken öl skall man då välja som sällskap vid grillen?

Flyg, Audio & Vision…SLICE har valt ut fyra öl på burk som alla har potentialen att få vara med vid helgens grillning. Tre svenskar och en amerikan skall slåss om titeln Bäst i burkölstest. Kombatanterna är följande:

Guldkällan 5,7, Södra Almighty, Falcon Koppar och Ska Modus Hoperandi.

Guldkällan 5,7, Södra Almighty, Falcon Koppar och Ska Modus Hoperandi.

Frågan är ju naturligtvis om tre svenskar har en chans mot en stöddig jänkare. Nej, det har dom ju såklart inte. Modus Hoperandi går mer eller mindre på knock här och det är egentligen bara Södra Almighty som har en liten chans att stå emot. Både Guldkällan och Falcon Koppar är alldeles för tråkiga och intetsägande för att ha ens en tillstymmelse till chans att knipa mästartiteln. Falcon Koppar har dock en fin färg som är trevlig att titta på men vad hjälper det när smaken inte är mycket att ha? Både Falcon och Guldkällan får 1+/5 i betyg.

Södra Almighty är som sagt bättre än övriga svenskar och charmar mig med sin friska smak. En riktigt bra sommaröl (Betyg: 3/5) som dock kanske är lite för dyr med tanke på vad man får. Ett problem som inte Modus Hoperandi lider av. Klart dyrast i startfältet men oj vad det är värt det. Jag har hyllat Modus tidigare men man får verkligen vad man betalar för här. Grapefrukt och citrus fyller gommen och man kan inte göra annat än att njuta. 4+/5 i betyg och en solklar vinnare.

Sammanfattat så får man vad man betalar för här. Guldkällan och Falcon Koppar kostar runt en tia styck, Södra Almighty en tjuga och Modus Hoperandi är dyrast med 24kr inkl pant. Och ja, vill man ha blask så köper man det billiga ölet men vill man ha en öl med smak och lite knuff i att hålla i handen när man grillar då köper man Modus Hoperandi, Bäst i burkölstest.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nödvändig läsning

No Clean Singing bjuder på en artikel skriven av Alex från den mycket matnyttiga sidan Metal-Fi.  Alex har skrivit några rader om den pest som går under namnet Loudness War, dvs hur allt för många av de moderna musikinspelningar som släpps idag är alldeles för komprimerade och i många fall låter skit. Ett problem som hängt med sedan början av 90-talet och som ännu inte har släppt taget. Men tack vare Alex och många andra så börjar fler och fler få upp ögonen för detta och vem vet, kanske slipper vi Loudness War i framtiden då skivbolag som t.ex Earache har släppt delar av sin katalog under rubriken FDR (Full Dynamic Recording) och vår egna Dan Swanö skickade med en digital, mer dynamisk version när man köpte den senaste Witherscape-skivan. Utvecklingen går sakta åt rätt håll och ju fler som blir medvetna om detta onda och hemska desto bättre.

Så smit förbi No Clean Singing och lägg några minuter på att läsa om detta. Det är din älskade Metal det handlar om, och det är viktigt.

 

Ett skräckexempel på hur illa det kan gå.

Ett skräckexempel på hur illa det kan gå.

Äkta hårdrocksöl

Det finns hårdrocksöl och så finns det riktig jävla metal-up-you-ass hårdrocksöl. TRVE Brewing i Colorado brygger öl som definitivt tillhör den senare kategorin. Ingen fånig cash-in á la Kaltenberg Organic med andra etiketter som Motörhead Bastards Lager (eller om den kanske var Kiss Destroyer öl) utan öl som är bryggd av kärlek till öl och Metal. Jag menar, titta bara på de här fyra fantastiska skönheterna till flaskor:

metalöl

Det är ju nästan så att man blir tårögd. Tänk att få sitta i soffan med tonerna av Absu dönande ur högtalarna och smutta lite lätt på en Eastern Candle Ale. Tyvärr så lär detta vara näst intill omöjligt då TRVE Brewings produkter endast finns tillgängliga i Colorado. Kanske dags att bryta med Sverige och flytta till USA?

Spana förresten in ett par låtar med doom/sludge/metal-gubbarna i Black Sleep of Kali där TRVE Brewing har haft med ett finger i spelet. Inte vanligtvis min kopp te när det gäller genre men det här svarta fåret föll mig i smaken.

Smaka på Vredehammaren

Förra veckan så släppte den norska svartmetallgruppen Vredehammer sin första fullängdare Vinteroffer. Vredehammer började som ett soloprojekt av gitarristen Per Valla (med ett förflutet i grupper som Elite och Allfader) och har nu utvecklats till en fullfjädrad grupp. Skivan finns som så många andra att lyssna på via Spotify och i mina öron så låter skivan såpass bra att jag beställt mig ett exemplar. Men i väntan på att CDON ska få tummen ur röven och skicka skivan så lyssnar jag på dessa så länge:

DSC02392

Två av de tre EP-skivor som Vredehammer har släppt och som går under namnen Pans Skygge och Mintaka. Musiken kan liknas vid den Black Metal som Vredehammers landsmän i t.ex. Keep Of Kalessin och Vreid brukar framföra. Det vill säga ganska så polerat, med mycket fokus på flinka gitarr-riff och smattrande dubbelkaggar och inte någon som helst tanke på att vara ”true” och ”nekro” osv.

Vredehammer – bra skit. Och kolla upp Pers förra grupp Allfader om det inte redan gjorts för skivan Black Blood Flux är också bra skit. Eller drit som de säger i Vredehammer.

Ett tips från Öl & Whiskymässan

Man mår som man förtjänar så här på måndagen efter en helg som helt klart dominerats av Öl & Whiskymässan i Göteborg. Det var första gången jag besökte mässan och mina farhågor om kaos och jävelskap besannades som tur var inte utan det visade sig bli en mycket angenäm upplevelse med många nya intressanta smaker och bekantskaper.

Ölmässigt så hann jag inte testa i närheten så mycket som jag ville men om dryckeskupongerna skall räcka till och om man inte är så intresserad av att krypa hem så gäller det att lägga band på sig. Bäst av det jag testade var en ljuvlig Saison från Boulevard Brewing, Stigbergets Endless Summer Ale och den ekfatslagrade Ambassadörsportern från Qvänum. Överlag så var utbudet av öl över förväntan och som jag uppfattade det så var intresset lika stort för öl som för sprit bland mässans besökare. Kul.

Men en liten tanke som slog mig när jag strosade omkring på mässgolvet: varför går man på mässa, ställer sig i Carlsbergs monter och dricker vardagsöl som Pripps Blå och Eriksberg? Något jag såg flera individer göra och i mina ögon mycket förbryllande.

Så. Nog om det. Anledningen till att jag skriver är ju faktiskt om att tipsa om något gott som jag smakade på mässan. Och detta goda var den mörka romen Ron Zacapa 23. Jag är absolut ingen romkännare och dricker jag sprit så blir det till 99% whisky men den här romen var mycket god tycker jag. Naturligtvis ganska så söt men sötman gick aldrig ut över dom andra trevliga smakerna, mycket smarrigt. Kostar 599kr på Systembolaget och verkar finnas tillgänglig i dom flesta butikerna.

(Bild från rumrum.se)

(Bild från romrom.se)