2014 – Episode 1: Det har börjat bra

Halva 2014 har passerat och det har ploppat upp listor på dom bästa skivorna hittills i år lite varstans på nätet. Och här på Flyg, Audio & Vision…SLICE kan vi ju inte vara sämre så jag hade tänkt att plocka ut mina tre absoluta favoriter och sedan nämna lite annat gött och trevligt som släppts under året.

Innan det börjar listas grupper så vill jag bara säga vilket bra år jag tycker att 2014 hittills har varit. Förra året var lite halvtrist med lite för få kanonskivor men i år…vilken skillnad! Näst intill allt jag köpt och lyssnat in mig på har varit väldigt bra och av hög kvalité. Visst finns det en del små besvikelser också men även dessa har ändå hållit en relativ hög nivå. Riktigt kul.

Nej men då så. Låt oss börja med dom tre skivor som jag tycker har varit bäst hittills i år:

SkogenI döden. Småländska Skogen har gjort en otroligt bra skiva fylld med välskriven och stämningsfull Black Metal. Jag har tidigare varit lite tveksamt inställd till gruppen och deras musik men något måste ha hänt för I döden har jag fallit handlöst för. Så vackert, så stämningsfullt och sååå bra. Black Metal på svenska blir antagligen inte bättre än såhär i år.

* KriegsmaschineEnemy of Man. Ännu mer Black Metal men av en helt annat sort än Skogen. Industriellt framställd ur ett bastant stycke polskt stål så visar Kriegsmaschine med all tydlighet hur Black Metal av den kallt mässande och apokalyptiska sorten skall framföras. Gav den här skivan 9/10 i betyg på Werock.se och det håller jag fast vid.

* Hail Spirit NoirOi Magoi. Skrev lite om den här skivan för ett tag sedan och gav även denna 9/10 betyg. Och ja, så bra är den helt enkelt. Det proggas loss något otroligt samtidigt som en grund av Black Metal och en satanisk stämning alltid är närvarande. Mycket mer än så finns inte att säga och behöver väl egentligen inte sägas heller. Oi Magoi!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var topp 3 det. Och sedan då? Ja vart skall man börja? Det jag har hört under första halvan av 2014 har ju varit så sjukt bra. Det har (som vanligt) varit mycket dödsmetall som har spelats ur högtalarna och skivor värda att nämna är:

SoreptionEngineering the void, Misery IndexThe Killing Gods, Dead CongregationPromulgation of the fall, MordbrandImago, Ageless ObivionPenthos och VampireVampire.

Alla Death Metal men så väldigt olika och så väldigt bra. Dead Congregation tror jag definitivt kommer att ta en plats på min topp 10 i slutet av året men den behöver lite mer lyssning. Samma med Ageless Oblivion medan övriga är lite mer rätt på och har övertygat mig från första genomlyssningen.

Annat som rockat min värld är:

TriptykonMelana Chasmata, GazpachoDemon, TortorumKatabasis och NivlhelNivlhel.

Triptykon har varit en väldigt angenäm överraskning då jag tidigare avfärdat dom som något hippt som bara journalister tror att dom gillar men Melana Chasmata har satt mig på plats. Riktigt bra skiva som har stor potential att växa ytterligare.

Några riktiga besvikelser då? Nja, det finns faktiskt inte så många. Behemoths The Satanist är dock en utav dom. Inte en jättebesvikelse på något sätt och absolut inte dåligt men jag hade väntat mig något helt otroligt men fick ”bara” en skiva som var bra. Senaste Iced Earth var väl ingen höjdare den heller men där väntade jag mig å andra sidan något ganska ljummet och fick också det. Så på besvikelsefronten har det varit mycket lugnt i år måste jag säga.

Detta bådar ju mycket gott inför det kommande halvåret om det nu skulle fortsätta på det här viset. Och det hoppas jag verkligen att det gör.  Nu närmast så är det nya Origin som inväntas och som om allt stämmer kommer att köra över mig ännu en gång med sin kommande skiva Omnipresent. Men det hade även varit kul om det kunde komma lite bra progressiv metal för det har det varit väldigt lugnt med fram tills nu tycker jag.

Är det förresten något jag missat? Tips emottages gärna.

Prima semesterbärs

Det börjar dra ihop sig till semester för dom flesta och när det är semester så tycker väldigt många om att fukta strupen med en öl eller två. Och jag tänkte tipsa om en som nu funnits i Systembolagets sortiment i snart en månad och som håller en väldigt hög nivå, nämligen Centennial IPA från det amerikanska bryggeriet Founders Brewing Company.

Slanta upp 22kr plus en krona till i pant och du får en burk som innehåller 355ml ytterst trevlig India Pale Ale. Bärnstensfärgad, en fruktig doft och en humlig smak som säkert är väldigt mer in-your-face när ölen är färsk men som efter en resa över Atlanten fortfarande övertygar. Ganska söt men inte så att det stör och en bra maltighet i grunden. Och framförallt: väldigt god.

Centennial

Lite vinterkyla mitt i sommaren

Sommaren är här. Det får vi kvitto på imorgon när det återigen drar ihop sig till midsommar. Då skall det ätas mat, drickas gott och kanske dansas runt en stång. Men om man känner att det där med vinter inte är så dumt så kommer här ett litet musikaliskt tips:

Is och snö

Nivlhels nya skiva med samma namn. Musiken kan lättast och mest kortfattat sammanfattas så här: Nivlhel – för dig som gillade Istapp. Dock något mer allvarsamma än Istapp och verkar inte ha samma hatiska inställning till solen men annars är det ganska likt, vilket har sin naturliga förklaring då ena halvan av gruppen är Fjalar med ett förflutet i just Istapp. Musiken kan beskrivas som Black Metal på svenska med sköna gitarrharmonier och lite akustiskt plinkeplånk inbakat lite här och där. Inte så dumt om du frågar mig och lär väl passa minst lika bra att spela i stereon under morgondagen som i januari då midsommarafton ju ofta bjuder på ett väder som lätt kan misstas för vinter, i alla fall om man bor på västkusten.

Med detta lilla tips så önskar jag dom flesta en glad midsommar. Skål!

Sony BDP-5200 – inte helt platt

(Detta inlägg är främst riktat till min kära bloggkollega men kan även passa dom individer som tänker köpa sig en ny Blu-Ray spelare.)

Fick hem en ny BD-spelare att ha i sovrummet idag. Märket är Sony och modellen heter BDP-5200.

Trots en lite plastigt intryck så är jag så här långt mycket nöjd. Den klarar det som jag vill att den skall göra, dvs spela upp Blu-Ray, DVD och Netflix (via inbyggt Wifi). Den stödjer ett flertal musik- och filmformat men kan inte spela dessa via en DLNA-server av någon anledning vilket jag tycker är svagt, då man blir tvingad att lägga den media man vill spela på en USB-sticka. Dock så är det inget jag kommer använda mig av ändå men kanske något att tänka på om man funderar på att köpa en sådan här spelare.

Klagomål till trots så klarar spelaren som sagt det jag vill att den skall göra och ger den en liten vinklad tumme upp. Trots att den inte är helt platt.

Dödligt förfall

Mortal Decay är ett gäng jänkare vars dödsmetall har tilltalat mig sedan jag för första gången hörde deras andra fullängdare Forensic. Musiken i sig är väl i sig inte direkt originell, det är amerikansk Death Metal med allt vad det innebär: smattrande dubbelkaggar, guttural sång och texter om inälvor och avhuggna huvuden. Men på något sätt så sticker dom ändå ut lite grann tycker jag även om jag faktiskt har väldigt svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att det är så. Jag tror att det är en summa av alla delar så att säga. Riffen är lite bättre än genomsnittet, musikerna lite flinkare och låtarna är mer minnesvärda jämfört med vad många konkurrenter spottar ut sig.

Som sagt så diggar jag verkligen skivan Forensic och även efterföljaren Cadaver Art, som släpptes 2005. Efter har det varit väldigt tyst från gruppen. Ända fram till slutet av förra året då skivan The Blueprint for Blood Spatter släpptes, något som jag MISSADE! Ack och ve, hur kunde detta ske? Jag vet inte, är fortfarande lite chockad,  men som tur är detta numera åtgärdat:

Blood Spatter

Och den är bra den här planen för blodstänk. Efter ett gäng genomlyssningar så rankar jag den kanske inte lika högt som varken Forensic och Cadaver Art men det är fortfarande sjukt bra och det är mycket möjligt, troligt t.o.m, att The Blueprint for Blood Spatter hade letat sig in på min lista över dom bästa skivorna 2013. Riffen sitter där dom skall, trummorna smattrar på så fint så och sången är precis rätt för sådan här musik. Tummen upp för Mortal Decay.

Grim Fandango

Ingen med lite koll på tv-spelsvärlden har väl missat att en remake av Tim Schafers legendariska äventyrsspel Grim Fandango utannonserades på årets E3-mässa? Ett spel jag själv har väldigt trevliga, om än svaga, minnen utav och som jag inte har spelat sedan det släpptes 1998. Så här ser mitt alldeles egna exemplar av originalspelet ut:

Grim Fandango

Vad jag kommer ihåg så spenderades många timmar framför skärmen hemma hos kompisen då jag inte hade en egen dator som klarade att driva det för den tiden krävande spelet. 3D-figurer och ”högupplösta” bakgrunder var nämligen inget för en stackars 486:a med 8 Megabyte minne år 1998.

Polaren och jag spenderade som sagt mycket tid på att försöka få huvudpersonen Manny Calavera att klara sitt uppdrag som tjänsteman på Dödsdepartimentets reseavdelning. Ett färgstarkt galleri av karaktärer uppenbarade sig under spelets gång och en av dom störst lysande och mest minnesvärda var den stora orangea..hmm..saken Glottis. Eller…jag tror har var någon sorts demon som älskade att köra en stor fläskig bil med enorma avgasrör som sprutade eld.

Attans, nu när jag försöker skriva om spelet så märker jag att mina minnen är mycket fragmentariska. Just därför skall det bli väldigt kul och intressant att åter få besöka den film noir-inspirerade världen i Grim Fandango. Spelet kommer att till en början bara att släppas till Playstation 4 och Vita och frågan är om inte detta är en av dom största anledningarna för mig att skaffa mig en PS4 till hösten.

Brewers Beer Bar

Nu tog jag tyvärr inga bilder men efter fredagens besök på nyöppnande Brewers Beer Bar så jag vill egentligen bara säga: fy fan vilket trevligt ställe! Grymmegod pizza, trevlig personal och utsökt öl i kranarna. Krieken från Girardin var himmelsk och All In/Stronzo-stouten 100% Viking var inte långt efter. Det enda som inte var helt på topp var inredningen som jag tycker var något för kal. Men annars fanns inte mycket att klaga på. Hög rekommendation utfärdas härmed till alla som gillar pizza och öl.

Adressen är följande: Tredje Långgatan 8 Göteborg.

Brewers Beer Bar - 5/5 i betyg.

Brewers Beer Bar – 5/5 i betyg.

6:e Juni 2014

Idag är ingen vanlig dag utan det är Sveriges nationaldag. Och 70 år sedan invasionen av Normandie inleddes. Och undertecknad skall minsann dricka lite finöl i rikets näst största stad, något jag inte gjort på väldigt, väldigt länge. Alltså är 6:e juni en stor dag i mänsklighetens historia, både på stor och liten skala.

För att fira lirar vi naturligtvis lite väl vald musik. Gärna något som kommer från Sverige och väldigt gärna dödsmetall. Förra året så har jag för mig att det snurrade en hel del Demonical här hemma och det är ju aldrig fel. Men i år så får det allt bli lite Mordbrand och ett spår från färska skivan Imago. Detta Mordbrand som blivit något utav nya härskare på den värmländska dödsmetalltronen nu när legendariska Vomitory lade ner verksamheten förra året. Eller ja, tillsammans med Tribulation och Stench då förstås. Håll till godo och grattis Sverige.

Hail Spirit Noir

Igår så lämnade jag in min ”avskedsansökan” till Martin på Werock.se. Min inspiration att skriva recensioner höll inte i sig i närheten av så lång tid som jag trodde när jag hoppade på Werock-tåget i början av året. Och då finns det inte så mycket mer att göra än att tacka för sig och den tid som varit, även om den var väldigt kort. Antagligen så kommer jag slänga upp några recensioner här på bloggen vad det lider men då endast när jag känner för det och utan några deadlines att hålla.

Som ett litet avslut så tänkte jag skriva några rader om den skiva jag hade tänkt att recensera nu i juni.

Hail-Spirit-Noir-Oi-Magoi1

Tänk dig Ghost. Fast inte hemliga och från Grekland. Musik byggd på en tunn men stabil grund av Black Metal med ett rejält lager progressivitet ovanpå det istället för hittiga Blue Öyster Cult-pastischer. Ja där någonstans har du Hail Spirit Noir och deras senaste mästerverk Oi Magoi. Den här skivan har snurrat väldigt mycket här hemma under våren och i min lilla bok så är detta det absolut bästa som släppts i år tillsammans med de senaste albumen från Kriegsmaschine och Skogen.

De inledande tre spåren på Oi Magoi är en svårslagen triss i ess och skivans längsta låt The Mermaid är inget annat än musikalisk sommargrönska. Skivans ända egentliga svaghet är att avslutande titelspåret inte håller samma höga klass som övriga låtar. Det och att trummorna låter lite väl artificiellt ibland. Annars är detta en helt suverän skiva. Betyg: 9/10.

Kolla upp. Nu!

Den där nya Opeth-låten

Jo jag får väl tycka till lite grann om den. Opeth är ändå ett av de band som jag gillat mest genom åren. Framförallt de tidiga skivorna fram t.o.m Blackwater Park som enligt mig är något av det bästa som har Sverige som ursprungsland. På senare tid så har mitt intresse för Opeth konstant mattats av men jag var en av dom få(?) som gillade Heritage och låten Cusp of Eternity från kommande Pale Communion är riktigt skön tycker jag. Det gungar på bra och visar med stor tydlighet att det Opeth som finns idag har ändrats ganska markant mot det gamla Opeth, ”mitt” Opeth. Men ändå, jag gillar det nya, mer proggiga och man hör ju att det fortfarande är Opeth.

Jag kommer definitivt att köpa Pale Communion när skivan väl landar i butikerna och kan nog faktiskt sträcka mig och säga att jag ser fram emot den. Trots ett omslag som jag inte riktigt kommer överens med. Kanske blir det skillnad när man väl sitter med skivan i hand men just nu så tycker jag att Opeth tillsammans med Travis Smith borde kommit fram till något bättre.