Nästan gratis progdöds

Serdce från Vitryssland spelar progressiv metal i ungefär samma skola som Cynic gjorde på den goda gamla Focus-tiden. Dock inte lika mycket robotröst och snack om Veil of Maya. Istället så bjuds man på en hel del finstämda pianopassager och annat trevligt av det mer orkestrala slaget. Och lägg på lite Dream Theater så blir det en angenäm och högst lyssningsbar mix.

Serdces finska skivbolag Blood Music tycker det är en toppenidé att lägga ut deras senaste skiva Timelessnessbandcamp för ”betala-vad-du-vill-pris” och jag kan väl inte göra så mycket mer än att hålla med om det. Jag tycker att det lätt var värt att slänga ut en 50-lapp då Timelessness är en riktigt vass skiva som förtjänar din uppmärksamhet och…tid.

Sommarmusiktips del 3

DSC02509

Aborteds Goremageddon: The Saw & The Carnage Done. Såg, splatter och blod. En helt ok skiva innehållandes belgisk dödsmetall och den jag hade tänkt tipsa om idag. Tänkt, som i ”jag har ångrat mig och vill tipsa om en annan istället”. För efter jag hade lagt upp skivan så fint, fotat och sedan lyssnat igenom den så kom jag fram till att den bästa låten på skivan faktiskt är den avslutande covern på Carcass gamla örhänge Carnal Forge. Resten av skivan är som sagt helt ok men inget som får mig att vilja lyssna på den igen det närmsta året. Speciellt när man lyssnat igenom uppföljaren The Archaic Abattoir precis efteråt. DET är en riktigt bra skiva det och helt klart min favorit av dom skivor jag hört i Aborteds diskografi. Dagens tips är alltså The Archaic Abattoir. Inte Goremageddon: The Saw & The Carnage Done. Så kan det gå ibland.

Lertur från Gråbo till Uddared till Gråbo

Imorse var det att stiga upp med tuppen för att cykla en ny stig mellan Gråbo och Uddared. Jag har länge funderat över hur skogarna är befattade däremellan, och tittar man på det från googles satellitvy så ser det ju onekligen ut att kunna bjuda på flera godbitar och så var också fallet.

Nu var det inte någon ofantligt lång tur, den räknade in på dryga 16km, men terrängen bjöd på mycket roligheter i form av jättepölar, branta klipphällar och lite nybörjardownhill därtill.

Som vanligt så tar jag aldrig kort när jag borde, dvs. under cykelturen (får skaffa en sån där actionkamera…) men jag lyckades fånga resultatet av morgonens tvåtimmarstur i form av en jättesketen cykel.

Origin – Omnipresent

Sweet baby jesus! Fartgalningarna Origin från Kansas är tillbaka med en ny platta och visar återigen hur man bygger en racersnabb pansarkryssare av Death Metal. Omnipresent är deras sjätte fullängdare i ordningen och uppföljare till magnifika Entity som kom 2011. Faktum är att jag anser alla deras skivor förutom dom två första (Origin och Informis Infinitas Inhumanitas) vara mindre mästerverk i genren. Origin har alltid varit längst fram i utvecklingen när det gäller att lira ultrasnabb musik samtidigt som själva låtbyggandet aldrig blivit lidande och Omnipresent är alltså inget undantag.

Skivan börjar stenhårt och skoningslöst med låten All things dead och det tar inte lång stund innan man välkomnat nya sångaren Jason Keyser med öppna armar. Mannen gör ett fantastiskt jobb skivan igenom och det låter som om han alltid varit med och vrålat sig sönder och samman i Origin. Skivan fortsätter sedan i samma ursinniga tempo med låten Thrall:Fulcrum:Apex för att därefter sänka tempot och höja stämningen lite med instrumentala Permanence. Instrumentala små stycken förekommer även på två andra ställen på plattan vilket gör att man får vila lite mellan alla kanonader och det är ju alltid trevligt.

Men allt är faktiskt inte full fart hela tiden för i många partier så låter Origin en andas och bara hänga med i tunggunget som det som t.ex. uppstår när grabbarna ”chuggar” loss i slutet av Unattainable Zero. Riktigt tungt och mysigt vilket sedan mynnar ut i den överraskande punkiga Redistribution of filth. Omväxling förnöjer som man brukar säga och med Omnipresent har man aldrig tråkigt.

Det finns alltid någon ny detalj att hitta eller så kan man bara låta sig hänföras av hur grovt skickliga John Longstreth (trummor), Paul Ryan (gitarr) och Mike Flores (bas) är på sina instrument. Vill inte ens tänka på hur många timmar, dagar och år av övande som gått åt för att hamna på deras nivå. Därför är det lite synd att Mike Flores bas har hamnat något för långt bak i ljudmixen. Skivan låter överlag kanon men lite mer ”slapping da bass” hade inte varit helt fel att få ta del av. Men annars som sagt, riktigt bra ljud på skivan. Klart och samtidigt maffigt utan några större tendenser till så kallat ”loudness war” vilket gör att man med lätthet kan sätta skivan på repeat och lyssna en hel dag utan att bli lyssningstrött.

Jag gillar den här skivan. Väldigt, väldigt mycket. Den har gått varm sedan jag fick hem den och man kan inte göra så mycket mer än att bara konstatera att Origin ännu en gång släppt ett mindre mästerverk och att det bara är att låta sig hänföras. Betyg: 9/10.

Den lille danske ölprovelse

Kan det heta så tro? Antagligen inte. Skit samma, vad jag vill komma fram till är att faderskapet och jag hade en liten sammankomst förra veckan där vi testade några brygder han hade köpt på sig under sina resor till Danmark under det halvår som gått. Allt från klassisk ”fulöl” till finare grejer i pappkartong testades och överlag så får man väl säga att kvalitén var hög. Kul för Danmark och kul för oss som smakade. Följande flytande förfriskningar testades:

Trolden BryghusOld Steamtrain: Fin stout som tyvärr led av för låg alkoholhalt. Lite mer tryck hade inte varit dumt. 3/5.

Det Lille Bryggeri400: Här var det desto mer knuff med 10.4%. En mycket bra Oatmeal Stout som var något för söt. 4/5.

Albani BryggerierneOdense Classic: Fulöl. Det vill säga man får vad man förväntar sig. 2/5.

Det Lille BryggeriBarley Wine 2011/2014: Ytterst trevlig Barley Wine. Alla dom rätta smakerna lägger sig på tungan. 4/5.

Midtfyns Bryghus Imperial Stout: Tuff flaska men inte riktigt lika tufft innehåll. Ändå en bra stout som gick ner med lätthet. 3+/5.

SyndikatetDirektören: En mörk ale av belgisk sort som var bra men jag har smakat bättre. 3/5.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Resor i mörkret

Förra veckan spelade jag äntligen Descent: Journeys in the dark (Second edition) för första gången och jag måste säga att det var riktigt kul. Det var lite som att åka bakåt i tiden till när man lirade det gamla hederliga brädspelet Hero Quest, för spelen har helt klart många likheter.

Kortfattat så går spelet till så att en spelare tar på sig rollen som hemsk och elak Overlord över dom grottor och liknande som äventyrarna skall ta sig igenom. Äventyrarna, hjältarna eller vad man nu vill kalla det styrs av resterande spelare och dom skall samarbeta och göra sitt absoluta yttersta för att klara dom kriterier som krävs för att klara det scenario man har valt att spela. För att kunna förpesta situationen för hjältarna så har Overlorden en mängd knep och monster till förfogande. Det kan vara saker som fällor, trollformler och annat elakt. Hjältarna är i sin tur naturligtvis inte helt hjälplösa utan har en mängd vapen och knep att ta till, beroende på vilken klass man är, t.ex. krigare eller magiker.

I vårt fall så vann Overlorden överlägset ända till dess att jag valde att vara Overlord. Då klarade äventyrarna sig galant igenom banan och kunde bara skratta åt vilken jäkla otur jag har med tärningar. Det skulle dock visa sig att vi spelat lite fel vilket förklarade Overlordens överlägsenhet i början och min inkompetens/otur på slutet. Men det var egentligen skit samma för själva spelandet för jättekul oavsett vilken sida man spelade för och Descent: Journeys in the dark är ett spel jag väldigt gärna spelar igen. Snarast möjligt.