Sworn to the Black

Vet inte om det är det Morbid Angel-relaterade inlägget längre ner jag skall skylla på men senaste veckan så har jag lyssnat väldigt mycket på just Morbid Angel. Och då framförallt låten Sworn to the Black. Ett svängigt dödsmetallepos som jag aldrig riktigt gillade när jag upptäckte gruppen någon gång på 90-talet men som jag nu räknar som ett av dom allra bästa spåren på den så fantastiska skivan Covenant.

Och lite extra förälskad i låten blev jag efter att ha kikat på detta klipp där nuvarande Morbid Angel-trummisen Tim Yeung svänger loss på riden och hi-haten så det står härliga till. Och lite rockstjärnedivalater kostar han också på sig minsann.

Och faktum är att jag tack vare detta intensiva Morbid Angel-lyssnande nu även börjar mjukna inför Altars of madness och Blessed are the sick, två skivor jag tidigare inte uppskattat sådär jättemycket. Men det går liksom inte att blunda för den kraft och dödsmetalldominans som finns inbyggd i låtar som Visions from the Dark Side och Fall from Grace. Riktigt jävla bra.

Annonser

Rymdfilm är bäst

Och det tycker antagligen Herr Henrik Tornberg också. Han är hjärnan bakom den utomjordiskt intressanta bloggen som heter just så: Rymdfilm. En mängd recensioner och annat intressant om allt som har med film fylld med rymdskepp, aliens och fjärran galaxer att göra. Hög rekommendation skickas genom närmsta teleporter.

Personligen så har jag ingen solklar favorit-rymdfilm men om jag på rak arm, utan att tänka igenom det särskilt mycket, ska lista några bra filmer i genren så blir det följande fem:

  1. The Empire Strikes Back. Ok då, jag har en favorit. Überbäst i Star Wars-trilogin, full med äventyr och intressanta karaktärer. När Rymdimperiet slår tillbaka sätter man sig och tittar med andakt.
  2.  Starship Troopers. Satiriskt rymdkrig där kroppsdelar flyger och gigantiska insekter blir sprängda i luften. En av regissör Paul Verhoevens absolut bästa.
  3. Alien. Skrämde livet ur mig som 12-åring. Ett mästerverk som visar hur man bäst bygger upp en stämning och spänning som väldigt få filmer kommer i närheten av. Se och lär Alien vs Predator-filmer.
  4. Event Horizon. Kanske inte en fantastiskt bra film egentligen men jag gillar den ändå. Stort rymdskepp blir skådeplats för en expedition som går sådär.
  5. Predator. Väldigt lite rymd för att vara en rymdfilm men när Arnold & co blir jagade av en av filmhistoriens mest klassiska utomjordingar så spelar det mindre roll. Machoaction blir inte så mycket bättre än så här.

spaceships

Oldies but goldies.

Appropå den senaste tidens trend med band vars tidigare kreativitet har legat en närmre om hjärtat än deras mer samtida släpp, så kom jag att tänka på den gamla dödsbastionen Morbid Angel. Deras existensberättingande som nämnda bastion avslutades, enligt mitt förmenande, med skivan ”Domination”, som visserligen är ett alldeles lysande album på många vis, men som också börja påvisa tydliga tecken på de svagheter som senare skivsläpp lider svårt av. Treys förkärlek för lava, och annat kryptiskt samt schismen mellan honom och David Vincent, som senare skulle resultera i att David lämnade/ blev sparkad från bandet.

Därefter har de egentligen inte släppt ett enda album som levt upp till de tidigare släppen. Därför tänkte jag helt sonika bjuda på två av godbitarna från detta stilbildande bands sista bra skiva. Håll till godo med lite lavainspirerad dödsmetall, samt en av de få bra låtarna jag kan komma på som släppts efter ”Domination”:

Opeth i 5.1

Opeth blåstråle

Det har i dom senast inläggen snackats en del om Opeth och deras senaste alster Pale Communion. Och vad jag tycker om skivan kan som kanske bekant sammanfattas med det populära, men grammatiskt felaktiga, uttrycket: I am dissapoint. Eller som Kevin Kline sa i någon film (jag tror det var En fisk som heter Wanda): ”Dissapointed!”.

Och idag testade jag om det gick att polera denna bajskorv genom att lyssna på Pale Communion via den Blu-Ray som följde med när man köpte CDn. Hela skivan i Dolby TrueHD 5.1 Surround Extra Mega Superduper plus ett par bonusspår. Tyvärr så hjälpte det föga för att få mig att ändra uppfattning om skivan. Den största skillnaden jag tyckte mig uppleva var en lite luftigare och omslutande ljudbild men som den konservative stereofantast jag är så föredrar jag fortfarande att lyssna på min musik i två kanaler. Enda undantaget kan vara en bra mixad live-DVD/Blu-Ray som t.ex. Kraftwerks Minimum Maximum eller Eagles Hell freezes over.

Alltså vann Pale Communion i mina öron absolut ingenting på att spelas i surround. Cusp of Eternity är fortfarande en väldigt bra låt men Pale Communion är i sin helhet som sagt en besvikelse. Och inte blev upplevelsen bättre utav att min förbaskade Pioneer BD-spelare hade bestämt sig för att låta som ett mindre jetplan när jag körde igång skivan och inte blir tystare förrän det var dags för dom två bonusspåren. Som även dom inte var mycket att hänga i julgranen.

Så. Nu får det vara nog med gnäll om Opeth och Pale Communion. Jag tackar ödmjukast för den tid jag fått följa gruppens utveckling och alla dom timmar jag överösts med fantastisk musik men nu skiljs våra vägar. Peace out.

Behov av att rensa öronen? En stridsvagn hjälper alltid!

Har under förmiddagen försökt utröna vad det är jag missat med Ghost eftersom alla pratar om dem samtidigt som jag inte kan erinra mig om mer än ett riff som är bättre än ”bra”. Satte mig därmed med deras Infestissumam i öronen.

Jag kom igenom 7 låtar innan jag kände ett skriande behov av att rensa ur mina örongångar. Nämnde detta för min bloggkollega som sammanfattade mina åsikter och tankar om det jag lyssnat på så här: ”Så  istället för att polera en bajskorv, så tar de en halvpolerad metallbit och bajsar på?” 

Jag tycker det sammanfattar mina åsikter om det hela väldigt bra.

Och eftersom jag tidigare på dagen dessutom försökt lyssna på Opeths nya alster med samma känsla av annalkande örondiarré, så var det dags att plocka fram ett par säkra kort. Har man en stridsvagn på omslaget så kan det väl inte gå fel??

Härmed bjuder jag på mitt recept på öronbalsam mot ömma öron medelst stridsvagn:

Lite gnäll om allt möjligt

Igår så levererade Ginza tillslut och jag fick äntligen hem Opeths nya skiva Pale Communion. Vete fan vad Ginza håller på med nu för tiden men en sak står klar: det är ingen idé att förboka något från dom. Alla gånger jag förbokat något så blir statusen på produkten ”På väg in” och efter det så händer absolut ingenting. Lite frustrerande då detta ”På väg in” enligt Ginza själva betyder ”Denna artikel är på väg in till vårt lager i Fåglum. Den skickas normalt inom 1-3 arbetsdagar efter att vi har tagit emot din order.” Visst, jag kan förstå att det inte är lätt att styra leverantörers leveranstider men när man skriver att en vara normalt skickas inom 1-3 dagar så tror man ju på det. Men så är det alltså inte och jag har nu en gång för alla lärt mig att det inte är någon som helst mening att beställa från Ginza om inte produkten finns i lager.

Tyvärr så blev det inte bättre efter jag lyssnat igenom Pale Communion. Vilken jäkla sås till skiva. Världens tunnaste brunsås full med klumpar i skulle man kunna likna den vid. Jag hoppas innerligen att skivan blir bättre efter några genomlyssningar för nu var det verkligen inte roligt. Singelspåret Cusp of Eternity, som fick mig att bli sugen på skivan till att börja med, är tillsammans med Voice of treason de två låtar som jag ens orkade bemöda mig att tycka om. Resten av skivan blev bara en stor trist brunsås som sagt. En musikalisk sås där allt krut verkar ha lagts på att progga till allt så mycket det bara går. Inget av ”mitt” gamla goda 90-tals Opeth är nu kvar och det känns nästan som om jag lyssnar på en helt annan grupp. Självklart skall man låta en grupp utveckla sitt sound och gå i den riktning dom vill men nu, efter en endaste lyssning märk väl, så hade dom i mina öron lika gärna kunnat döpa om sig till Progmasters of the Sun eller liknande och låta liket efter Opeth ruttna i frid. Bra ljud på skivan dock.

På tal om något helt annat så skall Games Workshop släppa omtyckta brädspelet Space Hulk igen. Kostnad för ett exemplar: 900kr. Games Workshop kan dra åt helvete. Först så släpper dom så små begränsade upplagor av spelet med så många år i mellan att dom få spel som finns får ett skyhögt pris på begagnatmarknaden och nu när den fjärde upplagan av spelet så har dom mage att begära 900 spänn.

Första Space Hulk kom 1989(!).

Fyra upplagor av spelet sedan dess(!!).

900kr(!!!).

Games Workshop är giriga små as och mitt köpbegär försvann tämligen omgående. Då lägger jag hellre 900kr och får två-tre, mycket bättre spel, från någon annan tillverkare istället.

gw greed

Using customers money to wipe their ass since 1987

Evergrey – bra eller anus?

När Jarno på A Fair Judgement för ett tag sedan uppmärksammade mig på att Evergrey släppt en ny video så var jag ganska så snabb på att kommentera att jag minsann inte tyckte om bandet särskilt mycket. Även om jag fick erkänna att låten King of Errors är riktigt skön. Ganska häftig video också med Eriksbergskran och grejer.

Mitt enda möte (förutom den populära Dilba-covern I’m Sorry) med gruppen, och vad jag baserar hela mitt tyckande efter, är när bloggkollega Totenfresser köpte debuten The Dark Discovery någon gång under det sena 90-talet. Jag lyssnade på skivan hemma hos honom några gånger men fastnade aldrig. Tom Englund lät i mina öron alldeles för pretto och låtarna greppade aldrig liksom tag i mig. Nej, då var det betydligt intressantare att lyssna på grupper som Symphony X, Dream Theater och Shadow Gallery istället.

Men nu i veckan så hände det något:

Evergrey

Jag hittade två av gruppens mest ansedda skivor för dryga 60kr/st på nätet, tänkte lite stilla för mig själv:”what the hell” och beställde dem. Och nu när jag lyssnat på dem några varv så är jag villig att erkänna att jag tycker att musiken på skivorna ovan faktiskt är rätt så bra. Visst, Tom Englund är fortfarande så pretto som jag minns men inte så mycket så att det stör. Och framförallt: låtarna är riktigt bra. Kanske lite för lika varandra i det långa loppet men båda skivorna har visat sig vara två mycket angenäma, känsloladdade och välkomponerade album.

Så för att besvara den initiala frågan: är Evergrey bra eller anus? Ja efter att ha lyssnat på Solitude, Dominance, Tragedy och In search of truth några gånger var så är jag nog så illa tvungen att säga: bra. Inte bäst, långt ifrån, men bra. Och tillräckligt bra för att jag ska fundera på om inte kommande skivan Hymns for the broken är värd att investera i.