Liten folkölsduell

Hittade två stycken för mig nya folkisar när jag var och handlade på ICA idag. ”Kan väl vara kul att testa” var min första tanke så dom fick hänga med i kassen tillsammans med smör, bröd och näsdukar.

Första ölen som provsmakades var Best Bitter från Gotlands Bryggeri, ett bryggeri som inte imponerat särskilt mycket på mig genom åren och Best Bitter gjorde inget för att ändra på det. Inte bitter utan snarare sur vilket får mig att anta att det var något fel på flaskan. Gick att dricka men det knappt. Betyg: 1+/5.

Andra ölen att smaka var The Sacred Amber Lager från Brutal Brewing, även detta ett bryggeri med mycket tvivelaktiga brygder på sin resumé. Till min förvåning så smakade The Sacred Amber Lager nästan exakt likadant som Best Bitter, bara lite mindre sur och något fruktigare. Därför det något högre betyget 2/5.

Nja, detta var väl inte så mycket att hänga i granen om jag skall vara ärlig. Bra folköl är fortfarande ganska svårt att hitta i mina krokar tyvärr och det är inte så konstigt att man knappt köper det längre.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Star Wars: Episode 3 – Revenge of the Sith

Tamejfan. Det gick att tvinga sig igenom den sista delen i prequeltrilogin trots att min lust att göra det efter att ha tittat på Attack of the Clones var nere på noll. Men ibland så överraskar man sig själv och huxflux så sitter man där och tittar på Lucas avslutande del i trilogin. För att göra det lätt för oss så börjar vi som vanligt med det lilla som är bra med filmen.

Återigen så är det musiken och ljudet som är de stora ljusglimtarna i filmen. John Williams levererar ett riktigt starkt soundtrack med en hel del fina stycken som är unika för filmen och bäddar in tidigare teman på ett bra sätt. Ljudet har lite mer dynamik än Attack of the Clones men i mina öron så är nog The Phantom Menace den ljudmässigt starkaste filmen i trilogin trots allt. Ett litet plus i kanten får också filmen för att George Lucas äntligen lärde sig läxan och började filmen med lite tempo. Det inledande rymdslaget är precis hur en Star Wars-film skall inledas och som trots en hel del skavanker fungerar förvånansvärt väl. Och man får ju faktiskt inte glömma Ewan McGregor som kämpat sig igenom tre hemska manus och gjort så gott han kan, hade jag träffat honom så hade jag velat ge honom en stor kram för att han iallafall försökte och utmärkte sig som den klart bästa skådisen i trilogin.

Över till det som är mindre bra med Revenge of the Sith. För det första så märks det så himla väl att Lucas slösat bort två filmer i trilogin på att berätta i stort sett ingenting och nu måste klämma in så mycket händelser som möjligt i den sista filmen och kryssa av så mycket som ”måste” hända att det blir löjligt. Senator Palpatine måste blir Kejsare, Yoda måste sätta sig i exil, Luke och Leia måste födas och sist men inte minst: Anakin Skywalker måste bli Darth Vader. Det blir ett fasligt pusslande på slutet för att få det mesta att hänga ihop med originaltrilogin och oftast så är det väldigt långsökta och icke trovärdiga lösningar som man bjuds på.

Till exempel så har jag väldigt svårt att tro på att Padmé dör av brustet hjärta och helt enkelt tappat lusten att leva. Har man precis fött två tvillingar (något som mer eller mindre precis hinns med innan eftertexterna börjar rulla) så borde det inte vara några problem att hitta något att leva för och att dö på grund av att en osympatisk skitstövel gått över till den mörka sidan visar bara hur lat manusförfattaren varit.

Rent visuellt ser filmen bäst ut utav de tre men fortfarande så är det alldeles för mycket CGI i rutan hela tiden. Rymdskepp och annat som flyger omkring i rymden ser väl bra ut men karaktärer och annat som rör sig i rum och på land ser fortfarande väldigt plastiga ut. Det märks verkligen att när både Count Dooku och Palpatine slåss så är det stuntfolk med påklistrade ansikten som står för viftandet och när Palpatine sedan tar sig an Yoda och blir CGI hela han så försvinner det lilla av trovärdighet och känsla som fanns och man slutar att bry sig helt och hållet om hur det går.

Sin vana trogen så introducerar Lucas också en ny skurk i den här filmen eftersom de av någon anledning bara får vara en underhuggare till ruskiga Senator Palpatine i varje film. Flavour of the month i den här filmen är robot/ödlan/rethostan General Grievous som säkert hade funkat bättre om man hade fått lära känna honom och förstått vad hans motivation i det hela är. Men som sina andra skurkkollegor i trilogin så är han mest en irriterande fluga som Obi-Wan Kenobi gör processen kort med i mitten av filmen. Hej då Generalen, undrar vem du var egentligen.

Filmen avslutas med en 15 minuter för lång duell mellan Anakin och Obi-Wan som borde vara hur episk och hjärtskärande som helst. Men eftersom Anakin är en allt annat än sympatisk person och har så varit genom hela trilogin så blir det pekoral av alltihop. Det svingas i lianer, springs på balkar och åks lavabåt innan duellen når sitt slut. Och då är det tydligen så att om en Jedi står lite högre än den andra så är duellen avgjord och Anakin gör således ett skutt och får armar och ben avhuggna. Allt blir alltså ett enda stort antiklimax och strax därefter blir Anakins rester uppskrapade och han får sin välkända svarta rustning. Ett ögonblick som borde vara det häftigaste i filmhistorien men som effektivt förstörs av att Vader tjatar på om Padmé och sedan skrålar sitt numera ikoniska (fast på fel sätt) ”Nooooooooooooooooooo!”

Revenge of the Sith får ett snorpapper på DVD-skivan i betyg då det ungefär är lika roligt att vara förkyld som att se på filmen.

IMG_6471

Så ja…vad skall man säga? Trilogin får sitt slut och det med en film som är lite, lite bättre än de två som kom innan. Och visst, Lucas var dömd att misslyckas då förväntningarna på nya Star Wars-trilogin var alldeles för höga och inte hade en chans att förverkligas. Men samtidigt så är jag helt säker på att prequeltrilogin kunde blivit ofantligt mycket bättre om bara Lucas inte omgett sig med ja-sägare, lämnat regin och manusskrivandet åt andra och varit mer återhållsam med allt vad datoranimering heter.

Med detta avslutar jag min lilla genomgång av filmerna i prequeltrilogin och blickar så smått fram mot den 18:e december då ett nytt kapitel i Star Wars-sagan börjar visas på världens biosalonger. Må Kraften vara med er!

Stone Mixed 12-pack

I veckan hämtade jag ut en privatimporterad trevlig liten låda på det lokala Systembolaget. Lådan var ett Mixed 12-pack från Stone Brewing Company i Kalifornien och däri klirrade 3 flaskor IPA, 3 flaskor Ruination IPA, 3 flaskor Sublimely Self-righteous Black IPA samt 3 flaskor Arrogant Bastard Ale. Fyra olika öl som jag länge sett fram emot att få testa, inte minst dubbel-IPAn Ruination. Och en stor bonus med det hela är ju naturligtvis att detta är så färsk öl från Stone Brewing som det mer eller mindre går att uppbringa i Sverige om man inte råkar äga ett eget jetplan eller något annat snabbt transportmedel för att kunna skeppa öl över världshaven.

Levde då ölen upp till mina förväntningar? Ja, det gjorde dem. Åtminstone Ruination IPA som jag utan problem kan ge en stor stark 4:a i betyg. Jag hade dock i början lite kval över vilket betyg jag skulle ge men efter att ha smuttat på ölen en stund och inmundigat alla underbara humlesmaker så stod det utom allt tvivel att Ruination är en grymt bra IPA som står sig väl i konkurrensen med andra märken.

Efter det så var det dags för den vanliga IPAn och den var också mumsig. Självklart så har den inte samma knuff som storebror men står bra på egna ben och är lätt värd en 4:a i betyg. Sedan var det dags att testa Sublimely Self-righteous Black IPA. Svart-IPA är en ölstil som jag inte är ett så jättestort fan utav och detta var väl en ganska medelmåttig öl om jag skall vara ärlig. Lite för bränd smak tycker jag och Sublimely Self-righteous Black IPA får nöja sig men en 3:a i betyg. Slutligen var det bara Arrogant Bastard kvar och den var lite bättre. Som den amerikanska Strong Ale den är så var det mycket smak av karamell och mycket sötma vilket ju är trevligt i små doser. En stark 3:a i betyg.

Överlag så är jag mycket nöjd med mitt köp eftersom både Ruination IPA och den vanliga IPAn var två kanonöl. De andra två ölen var det inget större fel på heller men om jag skall privatimportera något från Stone Brewing igen så blir det nog en hela låda med bara Ruination. Så smaskig är den.

Star Wars: Episode 2 – Attack of the Clones

Fy faan vad den här filmen är kass. Och helt urbota tråkig. Efter fem minuter är man så totalt uttråkad att man undrar när eländet skall ta slut. Allt är sämre jämfört med The Phantom Menace och att lyckas med det är en bedrift av galaktiska proportioner. Det som är bra med Attack of the Clones är samma punkter som med The Phantom Menace dvs musik och ljud men allt ligger på en något lägre nivå. John Williams musik är den svagaste i serien med få nya teman och ganska dålig variation, höjdpunkterna utgörs istället av återanvända segment från originaltrilogin. Ljudet är bra men har inte samma trevliga dynamik som The Phantom Menace. Det är istället volym 11 mest hela tiden vilket blir bedövande efter ett tag.

Det dåliga då. Var skall man börja? Jo vi kan ju ta den totalt ointressanta och horribelt skrivna kärlekshistorien mellan Anakin Skywalker och Padmé. Varför gillar de varandra? Jo för att det står i manus. Inget av det som visas eller sägs mellan de två pekar på att de skulle ha några som helst känslor för varandra. Anakin verkar mest av allt bara vara kåt och Padmé mest irriterad och obekväm.

Det är så många frågor som poppar upp i huvudet när man ser den här filmen och svar det får man inga. Varför väntade Anakin 10år innan han räddade sin mamma? Borde väl varit en smal sak för Jedi-rådet att ordna så att han kunde återförenas med sin mor? Men tydligen så var det ingen som tänkte på det, inte ens Anakin själv då det bevisligen krävdes en mardröm för att han skulle få tummen ur röven och söka upp sin mamma.

Varför är Jedi-rådet så otroligt handlingsförlamat och gör inget annat än att sitta på kammaren och klia sig på hakan? Varför är filmen helt överfylld med fula datoranimationer som gör att nästintill allt i filmen får ett plastigt och konstgjort intryck? Varför är Christopher Lee med i filmen när han knappt får något att göra och säga? Varför ha en helt meningslös scen i en robotfabrik där två av våra huvudkaraktärer åker transportband i en sekvens som hämtad ur ett tv-spel från 80-talet? Varför är Anakin Skywalker inget annat än en grinig liten snorvalp? Och varför skall jag bemöda mig med att titta på Episode 3 efter detta? Varför, varför, varför?

Attack of the Clones är ett hemskt stycke ”film” som inte borde få vara en del av Star Wars och får en torr, tråkig bajshög på DVD-skivan i betyg. Men eftersom jag inte har tillgång till en sådan hög så får den symboliseras av gårdagens kvarglömda formfranska-skiva istället.

IMG_6470

 

Nä nu får vi avsluta detta med något positivt. Som Abysmal Dawn när de framför sin grymma låt Perfecting Slavery. Så satans gött riffande. Lägg märke till gitarristen Andy Nelson i det nedre vänstra hörnet som har snabba solbrillor på sig inomhus och bränner av ett solo som heter duga drygt tre minuter in. Enjoy!

Star Wars: Episode 1 – The Phantom Menace

För snart två år sedan så fick jag ett ryck och trodde att jag skulle orka titta igenom den senaste Star Wars-trilogin, även kallad prequel-trilogin. Jag skrev till och med ett inlägg om detta men det hela mynnade ut i absolut ingenting. Jag ides verkligen inte att titta igenom alla tre filmerna. Tre filmer som jag starkt ogillar och mest av allt helst hade sett ogjorda.

Men idag, av någon underlig anledning, så satte jag mig ner och tittade på The Phantom Menace . Denna handling har i och för sig föregåtts av en hel del tittande på recensioner av prequel-trilogin på Youtube men jag trodde faktiskt innerst inne att jag aldrig skulle titta på någon av de tre filmerna igen. Fast så blev det alltså inte och nu när jag sett The Phantom Menace för första gången på väääldigt länge så måste jag ju dela med mig av mina intryck.

Vi kan ju börja med saker som är bra med filmen då de är väldigt få och går snabbt att gå igenom. För det första så är musiken väldigt bra, vilken ju är ganska självklart då det är John Williams som ligger bakom den. Filmen är fylld med bra teman där Duel of the fates står ut som något av det bästa som Williams skrivit i sin karriär. För det andra så är ljudmixen väldigt maffig med sina tunga explosioner och fina panoreringar mellan kanalerna. Och för det tredje så känns det ändå som om filmmakarna ändå försökte när de gjorde The Phantom Menace. En känsla som är som bortblåst när man tittar på efterföljarna Attack of the Clones och Revenge of the Sith och som blivit ersatt av en ”få det undanstökat”-mentalitet.

Det var de positiva punkterna det. Då till det negativa med filmen. Det vill säga allt annat utöver det jag redan nämnt. Alltså, på något sett förstår jag vad George Lucas ville berätta med filmen men allt är så otroligt dåligt utfört. En av de största bovarna i dramat är manuset. Storyn är helt ointressant, ofta onödigt komplicerad och dialogen är allt som oftast hemsk. Och många händelser i filmen lämnar mig högst förbryllad. Vad var till exempel meningen med att skriva in midichlorians i handlingen? Om man nu så tvunget skall förklara det mystiska med Kraften så vore det ju trevligt om dem hade något högre och mer långsiktigt syfte än att bara bli nämnda i förbifarten, som en lätt utväg för att kunna förklara att Anakin minsann är The Chosen One. Oj så mycket han är det. Oj , oj, oj. Dessutom väldigt underligt att de så otroooligt visa Jedi-riddarna tar med detta utvalda barn till en ockuperad planet som löper stor risk att förvandlas till en krigszon. Och varför fick inte Darth Maul vara huvudskurken genom hela trilogin? Återigen underskattade Lucas sin publik (som med Boba Fett) och skrev ut en otroligt populär, och i mina ögon ganska häftig,  karaktär innan man knappt visste vem det var och ersatte honom med två betydligt tristare i de efterföljande filmerna.

Vad har vi mer? Jo vi har CGI som inte åldrats med värdighet för fem öre. Ta slaget mellan The Tradefederation och Gunganerna till exempel. Det ser närmast anskrämligt ut och liknas mest vid en cutscene från något sunkigt PS2-spel från mitten av 2000-talet. Lägg där till en rollbesättning som är helt skev med några få undantag. Hur kunde till exempel en i vanliga fall så bra skådis som Samuel L Jackson få rollen som den stentriste Jedin Mace Windu? Och stackars Terence Stamp som bara får stå och se allvarlig ut och snacka politiskt mumbojumbo i senaten. Och så är man väl så illa tvungen att nämna det datorgenerade fiaskot Jar-Jar Binks. Många påstår att det var hans fel att Episode 1 var ett sådant kapitalt misslyckande. Det tycker inte jag, filmen har betydligt större problem än så, men varje gång han är med är irriterande, onödigt och inte det minsta roligt.

Nä nu orkar jag snart inte spy mer galla över den här filmen. Den är kass. Den lade grunden till en trilogi som inte behövdes. Det räckte med det Obi-Wan Kenobi sade till Luke i A New Hope för att vi som publik skulle förstå Anakin Skywalkers bakgrund och känna oss tillfreds när han blev sig själv igen i Return of the Jedi.

The Phantom Menace får en bajskorv på DVD-skivan i betyg. Men nu orkade jag inte kladda med en bajskorv så det fick bli skalken från en banankaka istället.

IMG_6455

Första skivan från 2015

Första skivan från 2015 som fick äran att hamna i min skivsamling är (drumroll)…:

Beardfish

+4626-Comfortzone av och med Beardfish!. Lite otippat enligt mig själv då Beardfish spelar progressiv rock och inte varken ondskefull Black Metal eller mullrande dödsmetall. Men då jag den senaste tiden har hoppat runt på den progressiva världens alla fluffiga små moln så det var lika bra att fortsätta att gotta ner sig där, bland allt det mjuka och inbjudande. Främst så är det underbara Haken som fått fylla vardagsrummet med ljuva toner men även Karmakanic och Deadsoul Tribe har spisats en hel del. Det känns riktigt bra att ha hittat tillbaks till den här trevliga musikformen efter att till stor del bara lyssnat på hårdbarkad Metal det gångna året. Frågan är om nya Marduk-skivan som kommer i veckan kommer att råda ”bot” på detta eller om detta kanske är en trend som håller i sig. Jag hoppas på det senare.

Snabbtest: Imperial Assault

Igår var det dags att för första gången så smått testa ett av vinterns allra hetaste brädspel: Imperial Assault från Fantasy Flight Games. Spelet har lite elakt kallats Descent i Star Wars-kläder men faktum är att det är ganska nära sanningen. Min bloggkollega Totenfresser och jag gav oss igår på tutorialdelen av spelet och trots att vi inte har spelat Descent mer än vid ett par tillfällen så kom vi snabbt in i hur spelet fungerar på grund av att så mycket kändes bekant.

Men en hel del är också nytt vilket gör att jag tycker att spelet känns fräscht trots att det innerst inne är en uppdatering av spelsystemet i Descent 2.0. Detta kanske låter lite trist om man redan har Descent i spelhyllan men i mina ögon, som stort Star Wars-fan, så är Imperial Assault i slutändan en vinnande produkt. Star Wars-temat är så starkt i sig och bara känslan av att flytta runt Stormtroopers och Rebellsoldater är grym. Att det dessutom följer med en rejäl AT-ST i grundlådan gör ju inte saken sämre direkt och dessutom så får man också med de inte helt okända karaktärerna Darth Vader och Luke Skywalker som små plastfigurer att använda i spelets kampanj.

Allt som allt så ser jag en stor potential i Imperial Assault och kommer i framtiden satsa på att skaffa expansioner till det istället för Descent. Nu är det absolut inget fel på Descent men de uppdaterade reglerna med bland annat  bättre turordningssystem och stridssystem samt att Star Wars-temat sitter som en smäck är helt klart skäl nog för mig att hoppa på Imperial Assault-tåget istället.