Star Wars: Episode 3 – Revenge of the Sith

Tamejfan. Det gick att tvinga sig igenom den sista delen i prequeltrilogin trots att min lust att göra det efter att ha tittat på Attack of the Clones var nere på noll. Men ibland så överraskar man sig själv och huxflux så sitter man där och tittar på Lucas avslutande del i trilogin. För att göra det lätt för oss så börjar vi som vanligt med det lilla som är bra med filmen.

Återigen så är det musiken och ljudet som är de stora ljusglimtarna i filmen. John Williams levererar ett riktigt starkt soundtrack med en hel del fina stycken som är unika för filmen och bäddar in tidigare teman på ett bra sätt. Ljudet har lite mer dynamik än Attack of the Clones men i mina öron så är nog The Phantom Menace den ljudmässigt starkaste filmen i trilogin trots allt. Ett litet plus i kanten får också filmen för att George Lucas äntligen lärde sig läxan och började filmen med lite tempo. Det inledande rymdslaget är precis hur en Star Wars-film skall inledas och som trots en hel del skavanker fungerar förvånansvärt väl. Och man får ju faktiskt inte glömma Ewan McGregor som kämpat sig igenom tre hemska manus och gjort så gott han kan, hade jag träffat honom så hade jag velat ge honom en stor kram för att han iallafall försökte och utmärkte sig som den klart bästa skådisen i trilogin.

Över till det som är mindre bra med Revenge of the Sith. För det första så märks det så himla väl att Lucas slösat bort två filmer i trilogin på att berätta i stort sett ingenting och nu måste klämma in så mycket händelser som möjligt i den sista filmen och kryssa av så mycket som ”måste” hända att det blir löjligt. Senator Palpatine måste blir Kejsare, Yoda måste sätta sig i exil, Luke och Leia måste födas och sist men inte minst: Anakin Skywalker måste bli Darth Vader. Det blir ett fasligt pusslande på slutet för att få det mesta att hänga ihop med originaltrilogin och oftast så är det väldigt långsökta och icke trovärdiga lösningar som man bjuds på.

Till exempel så har jag väldigt svårt att tro på att Padmé dör av brustet hjärta och helt enkelt tappat lusten att leva. Har man precis fött två tvillingar (något som mer eller mindre precis hinns med innan eftertexterna börjar rulla) så borde det inte vara några problem att hitta något att leva för och att dö på grund av att en osympatisk skitstövel gått över till den mörka sidan visar bara hur lat manusförfattaren varit.

Rent visuellt ser filmen bäst ut utav de tre men fortfarande så är det alldeles för mycket CGI i rutan hela tiden. Rymdskepp och annat som flyger omkring i rymden ser väl bra ut men karaktärer och annat som rör sig i rum och på land ser fortfarande väldigt plastiga ut. Det märks verkligen att när både Count Dooku och Palpatine slåss så är det stuntfolk med påklistrade ansikten som står för viftandet och när Palpatine sedan tar sig an Yoda och blir CGI hela han så försvinner det lilla av trovärdighet och känsla som fanns och man slutar att bry sig helt och hållet om hur det går.

Sin vana trogen så introducerar Lucas också en ny skurk i den här filmen eftersom de av någon anledning bara får vara en underhuggare till ruskiga Senator Palpatine i varje film. Flavour of the month i den här filmen är robot/ödlan/rethostan General Grievous som säkert hade funkat bättre om man hade fått lära känna honom och förstått vad hans motivation i det hela är. Men som sina andra skurkkollegor i trilogin så är han mest en irriterande fluga som Obi-Wan Kenobi gör processen kort med i mitten av filmen. Hej då Generalen, undrar vem du var egentligen.

Filmen avslutas med en 15 minuter för lång duell mellan Anakin och Obi-Wan som borde vara hur episk och hjärtskärande som helst. Men eftersom Anakin är en allt annat än sympatisk person och har så varit genom hela trilogin så blir det pekoral av alltihop. Det svingas i lianer, springs på balkar och åks lavabåt innan duellen når sitt slut. Och då är det tydligen så att om en Jedi står lite högre än den andra så är duellen avgjord och Anakin gör således ett skutt och får armar och ben avhuggna. Allt blir alltså ett enda stort antiklimax och strax därefter blir Anakins rester uppskrapade och han får sin välkända svarta rustning. Ett ögonblick som borde vara det häftigaste i filmhistorien men som effektivt förstörs av att Vader tjatar på om Padmé och sedan skrålar sitt numera ikoniska (fast på fel sätt) ”Nooooooooooooooooooo!”

Revenge of the Sith får ett snorpapper på DVD-skivan i betyg då det ungefär är lika roligt att vara förkyld som att se på filmen.

IMG_6471

Så ja…vad skall man säga? Trilogin får sitt slut och det med en film som är lite, lite bättre än de två som kom innan. Och visst, Lucas var dömd att misslyckas då förväntningarna på nya Star Wars-trilogin var alldeles för höga och inte hade en chans att förverkligas. Men samtidigt så är jag helt säker på att prequeltrilogin kunde blivit ofantligt mycket bättre om bara Lucas inte omgett sig med ja-sägare, lämnat regin och manusskrivandet åt andra och varit mer återhållsam med allt vad datoranimering heter.

Med detta avslutar jag min lilla genomgång av filmerna i prequeltrilogin och blickar så smått fram mot den 18:e december då ett nytt kapitel i Star Wars-sagan börjar visas på världens biosalonger. Må Kraften vara med er!

Annonser

4 svar till “Star Wars: Episode 3 – Revenge of the Sith

  1. Det är lustigt det där att man automatisk vinner om man har ”the high ground”, för då borde ju Obi Wan vunnit redan tidigare när de klättrade på Lavapinnarna… Han klättrade ju ovanför… Och sedan så strider Padme’s död i barnafödsel mot det faktum att Leia faktiskt minns sin mor, hur hon såg ut… Det är som sagt många pusselbitar som skall falla på plats i denna avslutande del. För mig ser det mest ut som om herr Lucas tagit fram stora hammaren och med våld bankat ihop alla bitar som blivit över efter episod I & II. Som sagt ovan: Ja-sägare kan vara riktigt dumt att omge sig med…

    • Ja det där med ”high ground” förstod jag inte alls när jag såg filmen första gången och inte har det blivit mer förståeligt under de 10 år som gått. Känns mest som en nödlösning som blivit till efter att Lucas inte riktigt vetat hur han skulle gå tillväga. Man kan ju undra om han frågade någon om råd? Eller nä, det gjorde han såklart inte. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s