Alkaloid

Strax innan julhelgen så hoppade jag för första gången på det som kallas crowdfunding. Dvs att ett gäng människor ger pengar till andra individer som hoppas uppnå en viss summa för att kunna realisera det projekt de har som mål att slutföra. Eller ja, något sådant åt det hållet. I mitt fall så gav jag pengar för att få en vinylversion av Hail Spirit Noirs senaste mästerverk Oi Magoi samt bidrog till att tyska supergruppen Alkaloid kunde ge ut sitt debutalbum The Malkuth Grimoire. Och häromdagen dök den digitala versionen av senast nämnda album upp i inkorgen som en liten försmak i väntan på att den fysiska skivan skall dimpa ner i den ickedigitala brevlådan (inget slår ju hemrippade FLAC-filer).

Alkaloid består av musiker som är eller har varit med i inte helt okända grupper som Obscura, Dark Fortress, Necrophagist och Blotted Science. Och musiken, ja den låter väl som man kan förvänta sig med den stamtavlan. Det är lite Death här, lite Cynic där och allmän progressiv dödsmetallisk teknik genom hela skivan. Riktigt smaskigt alltså om man är lagd åt det hållet. Eller vad sägs om skivans riktiga tungis Chtulu?

Digital och fysisk version av skivan finns att köpa här: Alkaloid

Dredd och vampyren

Då jag i veckan som gick låg nerbäddad i sängen med feber och jävelskap så passade jag på att se lite film. Att titta på film som jag själv vill se har blivit en bristvara här hemma för när det väl tittas så blir det oftast lättsmälta barnfilmer eller komedier. Men jag vill ju helst se filmer som är lite mer…svårtuggade kanske man kan säga. Det behöver inte vara svartvita dramer om den polska landsbygden någon gång under hösten 1962 men något mer än bara hjärndött flamsande hit och dit är uppskattat.

Men då jag alltså för en gångs skull var ensam hemma och endast hade mitt igensnorade huvud som sällskap så passade jag på att se lite av den film jag köpt på mig men som bara blivit liggande. Först ut var Hesher med bland annat Joseph Gordon-Levitt och Natalie Portman i rollerna, och en film jag inte tänker skriva så mycket om. Det räcker med att säga att det är en indiefilm som är mycket medveten om att den är just det, indie. Titelkaraktären är rätt så skön men i det långa loppet allt mer irriterande. Lite Metallica i bakgrunden här och var. Ganska bra film.

Betydligt roligare var det att titta på Dredd från 2012. En härligt rak actionrulle om seriefiguren Judge Dredd, hans kollega Anderson och om hur dom försöker ta sig ut från en stängd jättebyggnad fylld med gangsters som bara har ett mål: att döda dom. Mitt första möte med filmversionen av Judge Dredd  var på bio när jag såg Judge Dredd med Sylvester Stallone från 1995. Jösses vilket magplask det var. Stallone hade fått för sig att Dredd minsann skulle ta av sig hjälmen (verboten!) och visa sin mänskliga sida. Och utöver det så var det ett mischmasch av klonbröder, ”komiska” karaktärer och korrupta högt uppsatta poliser som inte lyckades med något förutom att effektivt få bort karaktären Judge Dredd från vita duken i flera år framöver.

Men när han väl dök upp igen så gjorde han det med besked. Dredd är en mycket underhållande film som överraskade mig på ett mycket positivt sätt. Regissören Pete Travis slösar ingen tid med något utan håller ett jämnt och behagligt tempo hela filmen igenom. T.o.m slowmotion-sekvenserna tillför filmen något istället för att som oftast annars bara vara i vägen och till ingen nytta. Karl Urban gör ett bra jobb som Dredd själv och han behövde otroligt nog inte ta av sig hjälmen för att visa att han är sur och inte vill något annat än att rensa upp bland Megacity 1:s slödder. Jag hade mer än gärna sett en uppföljare till den här filmen men eftersom vi lever i den värld vi gör så läggs det istället pengar på att få fram så många filmer med Adam Sandler som möjligt.

Sist ut: en bra svensk film. Trodde nästan inte att det fanns ärligt talat. Senast jag såg en svensk film som jag tyckte gav något var när jag såg Den bästa sommaren för en herrans massa år sedan. Men nu så har det alltså hänt igen. Filmen är ingen annan än vampyrromansen Låt den rätte komma in från 2008. Vet ärligt talat inte varför jag väntat så länge med att se den, men jag antar att det har med mitt inbyggda motstånd mot svensk film att göra. Hur som helst, Låt den rätte komma in är för det första en helt sanslöst snygg och tekniskt strålande film. Nästan varje ny scen och kameravinkel hade kunnat tryckas upp på canvas och sättas upp som konst i vardagsrummet. De snöiga landskapen blir som en helt egen karaktär och agerar som en mycket bra stämningshöjare.

Skådespeleriet är kvalitativt överlag och befriat från allt för svåra fall av det i svensk film så vanligt förekommande  ”Dramaten-agerandet”. Barnen i filmen gör mycket bra ifrån sig men allra bäst tycker jag att Per Ragnar är som förmyndaren Håkan. Tyvärr är han inte med så mycket men de tillfällen han är med är högklassiga och ofta otäcka. Det finns ett fåtal svagheter med filmen där en scen med ett gäng datoranimerade katter står ut som allra svagast i en annars så stark film. Det är absolut inget som stjälper hela filmen men scenen sticker som sagt verkligen ut när resten är så snyggt och välgjort. En högre budget hade nog inte skadat men jag antar att även Lena Endre och Michael Persbrandt behövde något att göra det året.

Låt den rätte komma in är i grund och botten en mycket fin kärlekshistoria mellan två udda figurer som går rakt in i hjärtat och hänger kvar ett bra tag efter de slående sista scenerna. Hög rekommendation utfärdas för de få som inte ännu har sett denna lilla pärla till film.

Inget mer att se här - stick!

Inget mer att se här – stick!

Den där nya Tribulation-låten

Tillbaka på banan efter en rejäl släng av ”The Man-flu” så hade jag egentligen tänkt att skriva några rader om vissa av de filmer som jag sett när jag varit hemma och kurerat mig. Men det blev raskt ändrade planer då Tribulation under natten släppt det första smakprovet från den kommande skivan Children of the Night. Eftersom föregångaren The Formulas of Death enligt mig var den bästa skivan som släpptes 2013 så är förväntningarna på nya skivan minst sagt stora.

Och efter att ha inmundigat detta första stycke, kallat In the dreams of the dead, från nya skivan några gånger så är jag väl i ärlighetens namn inte så jätteimponerad. Det låter i mina öron mest som något som blev över från inspelningen av The Formulas of Death och är helt fri från uppfriskande överraskningar. Absolut inte dålig på något vis bara några uns för safe och…trist. Rent ut sagt. Det så att man blir lite orolig för att Tribulation gjort det för lätt för sig och skrivit låtar som inte håller i ett längre perspektiv. Självklart så kommer jag fortfarande investera i skivan när den släpps men jag förväntar mig väldigt mycket mer från grabbarna i Arvikas stolthet. Bättre kan ni!

tribulation_blackmetal_decibel_2015

Nile på vinyl

Relapse firar 25år i år och släpper nypressad vinyl av gamla releaser i en rasande takt. Och eftersom legendariska Nile är en av de tyngsta och mest populära grupperna i Relapse katalog så kommer de naturligtvis inte undan utan här vankas det flerfärgad (och grå?) vinyl av deras fyra första album.

nile kanske

Och min initiala tanke är så klart: KÖP!!! Men när förnuftet långsamt får grepp om en så kommer de där gamla vanliga tankarna: behöver jag verkligen skivor jag redan har CD? Och varför köpa när jag inte har något att spela skivorna på? Och jag får nog låta förnuftet segra den här gången. Visst, det hade varit riktigt fett att ha dessa fyra grymma album på vinyl men när jag vet att deras öde just nu är att hamna i en vinylback i källaren så är det lite som att slänga pengarna i sjön. Så det får bli att titta på när andra Nile-fans förser sig med fyra av de bästa skivorna i dödsmetallens historia, eller åtminstone nöja mig med att bara köpa Annihilation of the Wicked

Black Metal är mitt nya svarta

Black Metal härskar här hemma just nu. Satanisk riter, mörker och hemska omslag för (nästan) hela slanten. Varför vet jag inte men helt plötsligt så är det extra bra och precis vad mina öron vill bli matade med. Black Metal har för mig alltid varit en genre som jag gillat men som har fått spela tredjefiol, eller kanske t.o.m fjärde, efter Death Metal, mer progressiva genrer och vanlig hederlig Metal. I tonåren var det naturligtvis det lite farliga med Black Metal som var väldigt lockade utöver själva musiken men nu när man blir allt mer gubbig (och även många av dem som utövar musiken) så får musiken tala sitt eget tydliga språk. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag gillar med genren men jag antar att det har med det kalla, karga och onda som gör en riktigt bra Black Metal-låt att göra och som får den att gå rätt i i märgen på mig. Nu är ju i och för sig spännvidden på genren väldigt stor med allt från det snällaste av snälla till det hårdaste av det hårda men jag gillar det mesta. Det behöver inte vara ”trve” och ”kvlt” för att det skall gå hem hos mig, det viktiga är att musiken är bra.

Och tips på bra Black Metal hade jag tänkt att dela med mig av här och nu:

TsjuderUnholy Paragon. Från skivan Desert Northern Hell, den skiva som spelas flitigast här hemma just nu. Tsjuder har en skön råhet i sin musik som tilltalar mig och ja, tummen upp helt enkelt.

AllegianceI stjärnornas skugga. Väldigt svenskt och väldigt bra. Black Metal framfört på svenska eller norska är alltid extra bra och detta är inget undantag.

Marduk behöver väl knappast någon presentation men fan vilken bra låt Thousand-fold Death från färska skivan Frontschwein är! Klassiskt Marduk-mangel med en snabbvrålande Mortuus som tar i så att corpsepainten rinner. Ljuvligt.

Förhoppningsvis har 2015 en massa smaskig Black i bagaget som väntar på avlyssning. Nu närmast är det väl Keep of Kalessin som pockar på uppmärksamhet och efter det klassiska Enslaved. Sedan så får vi se vad som kommer krypande från den olycksbådande horisonten. Vågar man hoppas på en ny skiva med Dawn kanske?

Gnag på ett ben aka Fredagsmys

Bone Gnawer är ett gäng snubbar som lirar finfin dödsmetall. Kam Lee (känd från Massacre bland annat) är en utav dem. Mannen som är med i alla band, Rogga Johansson,  är en annan. Fast enligt Metal-archives så hoppade han av förra året. Men det är skitsamma för Bone Gnawers musik talar för sig själv – ”jag är dödsmetall som den skall vara: hård och tung”.