Dredd och vampyren

Då jag i veckan som gick låg nerbäddad i sängen med feber och jävelskap så passade jag på att se lite film. Att titta på film som jag själv vill se har blivit en bristvara här hemma för när det väl tittas så blir det oftast lättsmälta barnfilmer eller komedier. Men jag vill ju helst se filmer som är lite mer…svårtuggade kanske man kan säga. Det behöver inte vara svartvita dramer om den polska landsbygden någon gång under hösten 1962 men något mer än bara hjärndött flamsande hit och dit är uppskattat.

Men då jag alltså för en gångs skull var ensam hemma och endast hade mitt igensnorade huvud som sällskap så passade jag på att se lite av den film jag köpt på mig men som bara blivit liggande. Först ut var Hesher med bland annat Joseph Gordon-Levitt och Natalie Portman i rollerna, och en film jag inte tänker skriva så mycket om. Det räcker med att säga att det är en indiefilm som är mycket medveten om att den är just det, indie. Titelkaraktären är rätt så skön men i det långa loppet allt mer irriterande. Lite Metallica i bakgrunden här och var. Ganska bra film.

Betydligt roligare var det att titta på Dredd från 2012. En härligt rak actionrulle om seriefiguren Judge Dredd, hans kollega Anderson och om hur dom försöker ta sig ut från en stängd jättebyggnad fylld med gangsters som bara har ett mål: att döda dom. Mitt första möte med filmversionen av Judge Dredd  var på bio när jag såg Judge Dredd med Sylvester Stallone från 1995. Jösses vilket magplask det var. Stallone hade fått för sig att Dredd minsann skulle ta av sig hjälmen (verboten!) och visa sin mänskliga sida. Och utöver det så var det ett mischmasch av klonbröder, ”komiska” karaktärer och korrupta högt uppsatta poliser som inte lyckades med något förutom att effektivt få bort karaktären Judge Dredd från vita duken i flera år framöver.

Men när han väl dök upp igen så gjorde han det med besked. Dredd är en mycket underhållande film som överraskade mig på ett mycket positivt sätt. Regissören Pete Travis slösar ingen tid med något utan håller ett jämnt och behagligt tempo hela filmen igenom. T.o.m slowmotion-sekvenserna tillför filmen något istället för att som oftast annars bara vara i vägen och till ingen nytta. Karl Urban gör ett bra jobb som Dredd själv och han behövde otroligt nog inte ta av sig hjälmen för att visa att han är sur och inte vill något annat än att rensa upp bland Megacity 1:s slödder. Jag hade mer än gärna sett en uppföljare till den här filmen men eftersom vi lever i den värld vi gör så läggs det istället pengar på att få fram så många filmer med Adam Sandler som möjligt.

Sist ut: en bra svensk film. Trodde nästan inte att det fanns ärligt talat. Senast jag såg en svensk film som jag tyckte gav något var när jag såg Den bästa sommaren för en herrans massa år sedan. Men nu så har det alltså hänt igen. Filmen är ingen annan än vampyrromansen Låt den rätte komma in från 2008. Vet ärligt talat inte varför jag väntat så länge med att se den, men jag antar att det har med mitt inbyggda motstånd mot svensk film att göra. Hur som helst, Låt den rätte komma in är för det första en helt sanslöst snygg och tekniskt strålande film. Nästan varje ny scen och kameravinkel hade kunnat tryckas upp på canvas och sättas upp som konst i vardagsrummet. De snöiga landskapen blir som en helt egen karaktär och agerar som en mycket bra stämningshöjare.

Skådespeleriet är kvalitativt överlag och befriat från allt för svåra fall av det i svensk film så vanligt förekommande  ”Dramaten-agerandet”. Barnen i filmen gör mycket bra ifrån sig men allra bäst tycker jag att Per Ragnar är som förmyndaren Håkan. Tyvärr är han inte med så mycket men de tillfällen han är med är högklassiga och ofta otäcka. Det finns ett fåtal svagheter med filmen där en scen med ett gäng datoranimerade katter står ut som allra svagast i en annars så stark film. Det är absolut inget som stjälper hela filmen men scenen sticker som sagt verkligen ut när resten är så snyggt och välgjort. En högre budget hade nog inte skadat men jag antar att även Lena Endre och Michael Persbrandt behövde något att göra det året.

Låt den rätte komma in är i grund och botten en mycket fin kärlekshistoria mellan två udda figurer som går rakt in i hjärtat och hänger kvar ett bra tag efter de slående sista scenerna. Hög rekommendation utfärdas för de få som inte ännu har sett denna lilla pärla till film.

Inget mer att se här - stick!

Inget mer att se här – stick!

Annonser

2 svar till “Dredd och vampyren

  1. Håller helt med om Dredd. Riktigt bra film faktiskt, som jag gärna ser en gång till. De andra två har jag inget att säga om då jag inte sett dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s