Telltale Games: Game of Thrones

Telltale Games, och deras lättspelade och storydrivna äventyrsspel, behöver vid det här laget ingen större introduktion då de ligger bakom populära spelserier som Walking Dead, Back to the future och The wolf among us. I slutet av förra året så utökades Telltales redan digra spelbibliotek med två spel baserade på två otroligt omtyckta franchises: Borderlands och Game of Thrones. Och som det stora fan av Game of Thrones tv-serien jag är så var jag ju bara tvungen att köpa ett season-pass till spelets alla sex delar. I skrivande stund har två delar släppts och igår spelade jag igenom den senaste: ”The Lost Lords”.

Av någon anledning så har jag inte spelat något av Telltales tidigare spel, även om jag verkligen varit sugen, och jag hade bara hört talas om att deras spel inte skulle vara så bra rent grafikmässigt. Och efter att har styrt olika medlemmar av familjen Forrester i 3-4 timmar så förstår jag varför många är kritiska. Spelets figurer är mycket stelt animerade och ibland ser rörelser rent komiska ut. Detsamma gäller ansiktsanimationerna som kunde göras betydligt bättre. Men utöver det så är Game of Thrones ändå ganska behagligt att se på med sina fina, färgglada bakgrunder och målade estetik. Även spelmekaniskt så är det ganska spartanskt då spelet i stort sett går ut på att trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle för att t.ex. undvika ett yxhugg eller att välja det i ditt tycke bästa valet i en konversation.

Spelets stora styrka ligger i stället i själva berättelsen och röstskådespeleriet. Storyn är helt klart värdig namnet Game of Thrones med allt vad det innebär i form av backstabbing, politiskt käbbel och (SPOILERVARNING!!) viktiga karaktärer som går en ond bråd död till mötes. Kul också att Telltale fått med så många av skådespelarna från tv-serien att göra röster till sina karaktärers digitala motsvarigheter, något som avsevärt höjer hela spelupplevelsen.

Jag är, trots grafikmässiga brister, mycket nöjd med Game of Thrones och rekommenderar alla som är fans av tv-serien eller böckerna att spela och ser fram emot att fortsätta följa familjen Forresters öden och äventyr i och runt staden Ironrath.

meet-house-forrester

Rymdimperiet anfaller!

I helgen var det dags att testa Star Wars-brädspelet Imperial Assault på allvar. Fyra modiga rebeller mot ett starkt och ondskefullt Imperium. Och efter att ha spelat i en sådär 8-9 timmar så ploppar det upp sofistikerade ord som askul och skitroligt i huvudet när jag skall försöka beskriva vad jag tyckte om Imperial Assault. Ett riktigt, riktigt trevligt spel som tar allt det som är bra med Descent: Journeys in the dark – second edition och gör det lite bättre.

Bra balans mellan Imperiet och rebellerna även om det faktiskt var ett litet för stort övertag för rebellerna i det långa loppet. Men kanske ordnar det upp sig ju längre in i kampanjen man kommer, det är bara att hoppas på det. Och i ärlighetens namn så är det väl egentligen viktigare att själva historien i kampanjen är intressant och går framåt än att segrarna skall delas lika? Överlag så är spelet mycket snyggt, det är hög kvalité på komponenterna men det är något för mycket kort att hålla reda på. Det gör dock inte så mycket tycker jag för när man väl tagit sig tiden att sortera upp dem så är det inte så väldigt ofta man behöver hantera dem. Ett plus i kanten tycker jag att speldesignerna skall ha för att de har lyckats bra med variationen i uppdragen. Det är inte bara att skjuta på allt som rör sig (även om det naturligtvis är en stor del) utan man måste ofta skynda sig och ta strategiska beslut för att lyckas med sitt uppdrag.

Så allt som allt är jag mycket nöjd med Imperial Assault, kommer högst troligtvis investera i ett antal av de expansioner som kommer att släppas under det kommande året och ser framförallt fram emot att spela igen. Frågan är bara om man hinner innan det är dags att börja spana in Fantasy Flights nästa Star Wars-spel Armada som även det ser helt fantastiskt roligt och intressant ut.