Valiant Hearts – The Great War

För första gången på väldigt länge så har jag spelat igenom ett tv-spel. Ubisofts knappt ett år gamla äventyrspusslare Valiant Hearts avklarades på ett par sittningar vilket är perfekt för en som inte längre har så mycket ro att sitta i soffan och lira spel. Men vilket magnifikt spel det är, trots sin korta speltid. De fyra karaktärerna (plus hund) man guidar igenom första världskrigets Europa har ett stort djup och man bryr sig mer om dem än, ja jag skulle vilja säga 100% av karaktärerna i dagens så kallade trippel-A titlar.

Valiant Hearts är ett oerhört vackert spel som är en fröjd att spela igenom och bara låta sig njuta av den fina tecknade grafiken. I stort sett varje sekvens i spelet hade kunnat ramas in och användas som konst på vardagsrumsväggen. Ljudet är mer sparsmakat men av hög kvalité och fyller mer än väl sin funktion. Karaktärerna säger knappt någonting utan kommunicerar med läten men gör sig ändå mer än väl förstådda. Själva spelmekaniken i spelet är även den ganska simpel och består av en gott och blandat-påse där pussel, actionsekvenser och quicktime-events avlöser varandra. Tyvärr så ligger den största svagheten i spelet här då det mot slutet av spelet har en tendens att bli lite tjatigt att göra samma sak om och om igen. Men detta är bara en mindre anmärkning då historien i spelet och karaktärernas öden och äventyr är såpass bra och medryckande.

Valiant Hearts – The Great War är ett gripande spel om de små människorna i en stor konflikt och en av det bättre spelupplevelser jag haft på senare år. Trots vissa brister i spelmekaniken så är detta ändå ett högst rekommendabelt spel som jag lätt ger betyget 8 av 10. Dessutom så är det ”gratis” just nu om man har Playstation Plus.

Valiant Hearts: The Great War_20140625183117

Annonser

Dark Descent är bäst

Skivbolaget Dark Descent har de senaste åren gått från klarhet till klarhet och släppt ett stort antal skivor som hållit en fantastiskt hög nivå. Band som Krypts, Corpsessed och Horrendous har förgyllt den hårda musikscenen och i år skämmer Dark Descent bort oss igen.

Två av mina absoluta favoriter hittills i år dök upp i januari respektive februari och det är de senaste alstren från Desolate Shrine och Crypt Sermon. Två ganska olika band när det kommer till musikstil men de förenas i att de båda producerar hård musikalisk briljans. Finska Desolate Shrine spelar rejäl, tung dödsmetall som lägger sig som ett mörker över rummet den spelas i. Jänkarna i Crypt Sermon lirar också tungt men visar istället var det gamla Doom Metal-skåpet skall stå. Jag är ett hyggligt stort fan av Candlemass och likheterna är stora men jag vågar faktiskt säga att jag gillar Crypt Sermon mer än den klassiska svenska gruppen, i alla fall just nu. Båda Dark Descent-releaserna är i mina öron fantastiska och bör lyssnas på av var människa med god metalsmak.

John Petruccis skägg

Vad fan har den solsläckande Dream Theater-gubben gjort?

john petruccis skägg

Det ser ju ut som om han har gått till närmsta skämtbutik och köpt sig ett lösskägg. Ja ja, han har ju en väldans massa elektronik bakom sig och en schpetzialgitarr med Ernie Ball-strängar på så allt är väl som det ska antar jag. ”Guitar!” som en av Tardy-bröderna sade en gång.

Vete-IPA och Vinyl

Våren, är det du? 10 grader ute, solen skiner och fåglarna kvittrar. Det känns fanimej som om att våren är på inmarsch med rejäla kliv och snart har gjort processen kort med Kung Bore. Detta måste naturligtvis firas och vad passar inte bättre än en god öl och bra musik?

IMG_6532

Ölen är en så kallad White-IPA från Lervig och skivan min efterlängtade vinylversion av förra årets bästa skiva: Hail Spirit Noirs Oi Magoi. White-IPA är i mina ögon en ganska onödig ölstil som blandar en klassisk IPA med vetesmakerna från ölstilarna Wit och Weissbier. Jag föredrar en renodlad IPA eller Hefeweissen alla dagar i veckan och även om Lervigs White IPA absolut inte smakar illa så är den heller inget speciellt utan en typisk 3 av 5-öl. Det blir liksom varken hackat eller malet med White-IPA och jag hoppas att denna trend dör ut ganska snart så att bryggerierna kan ägna sig åt att brygga riktig öl istället.

Då är det betydligt roligare att lyssna på Hail Spirit Noir. Oi Magoi står fortfarande för en ganska stor del av mitt musiklyssnade och jag spisar skivan en gång i veckan ungefär. Att ha skivan på vinyl gör ju naturligtvis varken till eller från eftersom jag inte har något att spela den på men jag stödjer så gärna grupper som gör bra musik och Hail Spirit Noir är sannerligen en sådan. Om någon mot förmodan missat att digga dessa greker så är det bara att kolla upp.

En man och hans gitarr

Plus ett gäng utklädda människor som röjer på scen. En något bisarr situation uppstår.

Enmansbandet Putrid Pile från Wisconsin gör sig helt klart bättre på skiva och även om bandmaestro Shaun LaCanne skall vara en skön snubbe så blir det lite fel när en ensam lirare står på scen endast ackompanjerad av ett förprogrammerat trumspår. Det blir liksom lite på låtsas alltihop, en dödsmetalltrubadur som ställt sig på en festivalscen istället för att lira covers på den lokala pizzerian. Dock verkar ingen av besökarna bry sig särskilt mycket, så varför gör jag? Ingen aning faktiskt.

Putrid Pile släppte senast skivan Blood Fetish som kom 2012 och var en av mina stora favoriter det året och jag råder alla som gillar ”ye olde american Death Metal” fylld med tunga riff och gutturala vokala insatser att kolla upp både den och tidigare skivor. Gurgel!

Heavydeath

Beställde precis senaste skivan med göteborgska Heavydeath. Skivan heter Eternal Sleepwalker, är bandets första fullängdare efter ett gäng demos och släpps på fredag via finska finsmakarna Svart Records. Vet inte riktigt vad jag skall tycka om bandnamnet men vafan, det stämmer ju då de spelar dödsmetall som är tung. Är detta början på en ny trend kanske? Att heta det man spelar?

Skitsamma, Heavydeath är bra skit och att medlemmarna i bandet spelar eller har spelat i utmärkta Runemagick märks ganska väl. Trevlig tung tisdag!