Ne Obliviscaris – bra eller anus?

Progressiv extrem metal. Något jag borde svälja med hull och hår. Men i fallet Ne Obliviscaris och deras debutskiva Portal of I så har något gått snett. Ända sedan jag först hörde talas om gruppen någon gång under 2012 och efter Robert på Metalyze tjatat om dem i ett flertal inlägg så inser jag att det är något som jag egentligen gillar, jag har bara inte fattat det än. Gruppen med det något för pretentiösa namnet kommer från Australien och lirar alltså progressiv extrem metal med allt det som det brukar innebära. Långa låtar där det är mangel med smattrande dubbelkaggar, growl och fiol i bakgrunden i ena stunden för att raskt byta till lugnare och mer finstämt finlir med rensång i den andra. Det är ombytligt och lite ADHD sådär som det ju skall vara när det är progressivt, det skall aldrig stå still utan ständigt flöda framåt.

Men som sagt, jag har trots ett flertal försök under de tre år som gått sedan skivan släpptes aldrig uppskattat Ne Obliviscaris. Poletten har inte velat falla ner. Fast något hände förra veckan som fick mig att trotsa detta faktum och köpa skivan ändå:

Ne Oblivilivi

Och ja, nu sitter jag här och lyssnar. Och diggar som bara den. Fan det är ju riktigt bra det här. Tre år och ett hastigt infall behövdes det för att förstå. Det är väl så det skall vara ibland antar jag och nu är det väl inte så mycket annat att göra än att vänta två år till så att jag kan skaffa Ne Obliviscaris andra skiva Citadel som kom förra året.

Bra. Då avslutar vi med lite trummande.

Annonser

Ett tips från Öl & Whiskymässan 2015

I helgen så besökte jag för andra gången Göteborgs Öl & Whiskymässa. Till skillnad från förra året så var årets mässa en tvådagarshistoria istället för tre och jag tyckte att det märktes för det var mer folk som knödde vid montrarna. Men efter att ha fått några smakprov innanför västen så brydde man sig inte så mycket. Dock så blev jag även i år konfunderad över alla dessa besökare som löser relativt dyra mässbiljetter bara för att sätta sig och dricka vanlig allmän standardöl som Mariestads. Högst besynnerligt men så klart deras egen förlust, mer god öl åt oss andra.

I år så drack jag ingen ”wow-bästa någonsin”-öl men var ändå väldigt nöjd med allt som hade smakats efter de dryga fyra timmar jag var där. Och en av ölen som hängde kvar i minnet och som jag vill tipsa om är Oud Beersel Framboise. En så kallad lambic som alla som smakade spontant gav omdömet ”som att dricka hallonsaft”. Och det är väl ungefär ganska precis vad det smakar, syrlig och förbannat god hallonsaft.

En snabb koll på Systembolagets hemsida visar att den just nu inte går att beställa men så snart som den 2:a maj så kommer det att börja säljas kollin om 12 flaskor á 46,90kr/st. Det blir en slant men frågan är om det inte är värt det då Framboise är en perfekt öl att smutta på nu när våren är på intågande på allvar.

framboise

Tribulation Super-Duper-Mega

Nya Tribulation-skivan har landat här hemma. I super-duper-lyxigt boxutförande där det bland annat ligger ett halsband som jag aldrig kommer att ha på mig, en dubbel-lp som jag inte kommer att kunna spela på ett tag och ett art print med autografer på som antagligen inte kommer att ramas in och sitta på väggen. Men vafan, boxen är riktigt snygg och Tribulation är ju bra så det var lätt värt den knappa 500-lappen boxen kostade.

Då är ju frågan om själva skivan är något att ha. Efter att ha lyssnat igenom skivan ett par gånger under stor koncentration så är mitt intryck att The Children of the Night är en naturlig fortsättning på förra skivan och inte något tvärt kast i stil med det som gjordes när gruppen gick ifrån dödsröjiga The Horror till progressiva The Formulas of Death. Skivan känns betydligt mer lättlyssnad och rak jämfört med föregångaren och det vet jag inte om jag riktigt gillar. Det kompakta mörkret och mystiken var ju en del i det jag älskade med The Formulas of Death. Men vi får väl se vad som händer när skivan fått snurra några varv till och fått landa i den fluffigt musikaliska delen av min hjärna. Hur som helst så vågar jag redan nu säga att detta är en högkvalitativ skiva som jag kommer att lyssna på många gånger i framtiden.

Tre trailers

I helgen så har tre trailers av större magnitud släppts fria och en hel värld av nördar och annat folk har gått bananas när de sett de nya snuttarna från Star Wars: The Force Awakens, Star Wars: Battlefront och Batman V Superman: Dawn of Justice. Och eftersom jag själv är hälften nörd, hälften människa så har även jag blivit lite upphetsad, i alla fall efter att ha sett en utav nämnda trailers. De andra två lämnade mig lite mer oberörd.

Trailern till kommande Batman V Superman var en sådan ljummen historia. Skulle faktiskt vilja påstå att jag inte kände något alls efter att ha sett trailern. Jag gillar Batman men är inget jättefan och detsamma gäller Superman. Nolan-trilogin var ju bra, Tim Burtons Batman-rullar är underhållande, de gamla Superman-filmerna med Christopher Reeve är trevliga på ett nostalgiskt vis men varken Läderlappen eller Stålis är som sagt några serietidningshjältar som jag har nära mitt hjärta. Ben Affleck som Batman är ett konstigt val som jag inte tror kommer att funka och att se Batman fightas mot Superman i någon sorts Iron Man-dräkt känns lite krystat. Men kanske så gör dom det i en serietidning, vad vet jag? Jag kommer säkert att se filmen den dag den kommer ut på Blu-Ray men fram tills dess så kommer jag inte bry mig ett jota om filmen.

Nästa trailer som lämnade mig tämligen oberörd var den som promotar DICEs nya Star Wars-spel: Battlefront. Här borde jag vara lite mer upphetsad eftersom det ändå är Star Wars men jag överraskade mig själv med att inte bli det. Dels så tvivlar jag starkt på att min PS4:a kommer att kunna krysta fram sådan grafik som trailern påstår och dels så visar den ju inget av hur själva gameplayet ser ut utan är egentligen bara en cutscene som renderats av spelmotorn. Och visst, jag får väl erkänna att det ser bra ut och känns väldigt mycket Star Wars men eftersom man inte får se något alls från hur själva spelandet går till så blir förblir jag lite skeptisk.

Men sedan så har vi helgens piece de resistance: nya teasertrailern till Star Wars: The Force Awakens. Här snackar vi känslor på en helt annan del av skalan jämfört med de andra. Jösses, jag har säkert sett den 10-15 gånger och jag får gåshud varje gång. Den otroligt mäktiga inledningen med ”The Force-theme” ljudandes i bakgrunden samtidigt som kameran panorerar över ett ökenlandskap med en kraschad Star Destroyer i bakgrunden hade räckt för att göra mig nöjd. Men som extra grädde på moset så får vi Luke klassiska repliker från Return of the Jedi, mer sekvenser som visar vad som blivit utav Imperiet och så klart Chewie och Han Solo vars uppenbarelse fick alla Star Wars-fans att bli helt galna, inklusive mig. Star Wars känns som Star Wars igen för första gången på tjugo år. Efter att George Lucas gjort sitt bästa att förstöra det han en gång skapat så verkar JJ Abrams och hans medarbetare verkligen ha tagit vara på chansen att ställa allt till rätta. Nu återstår det ju att se om det verkligen blir så men som läget verkar nu så ser det ut att bli ett väldigt trevlig biobesök i december. Eller förhoppningsvis flera för om filmen är bra så kommer jag nog vilja se den tre-fyra gånger innan 2015 tar slut.

Ja det står utom allt tvivel att trailern till The Force Awakens är helgens stora vinnare. Och alla Star Wars-fans naturligtvis. Må kraften vara med er!

Nile på vinyl!

Som befarat så gick det inte att stå emot frestelsen. Fyra av världshistoriens bästa dödsmetallskivor på vackert färgad vinyl var helt enkelt tvungna att införskaffas.

Najl on vinajl!!!

Min personliga favorit i det här sanslöst maffiga gänget är solklart Annihilation of the Wicked, en skiva som kom mitt i en personlig Nile-svacka där jag inte var så intresserad av gruppen längre. Men av någon anledning så köpte jag skivan ändå och resten är ju som det brukar heta: historia.

Cast Down the Heretic öppnar plattan ursinningslöst och via Sacrifice Unto Sebek, The Burning Pits of the Duat och fantastiska smockan Lashed to the Slave Stick så bjuder Nile på en stenhård lektion i hur dödsmetall skall spelas och det är få andra grupper som någonsin levererat något lika bra. Kort sagt en fantastisk skiva som alla bör ha i sin samling.

De övriga skivorna är det sannerligen inget fel på heller men om någon mer skall nämnas så får det bli Amongst the Catacombs of Nephren-Ka. Det var skivan som fick mig att upptäcka gruppen och vad jag kommer ihåg så var det kärlek vid första genomlyssningen. Eller så vill jag minnas det i alla fall. Amongst… kändes väldigt nyskapande när den kom och även om Nile alldeles säkert hade skapat sig en framgångsrik karriär även utan Egypten-temat så var det troligen en ganska stor del i att gruppen fick den uppmärksamhet de fick.

Ja Nile är allt en attans bra musikorkester och i juni är det dags för en ny skiva. Förväntningarna från min sida är såklart skyhöga då jag anser att förra skivan, At the Gate of Sethu, var den allra bästa 2012 och det ska bli sjukt spännande att få höra vad gubbarna har kokat ihop i år. Och vem vet, kanske blir skivan så bra att den också måste införskaffas på vinyl?

 

Så här tycker jag om detta

Jo jag kände att jag ville häva ur mig lite diverse åsikter om blandade ting som dykt upp den senaste tiden. Några snabba tankar om allt och inget.

  • Game of Thrones har kört igång igen. Och första avsnittet var ganska så ljummet, vilket kanske var ganska så väntat. Händelser från förra säsongen måste benas ut och karaktärer måste flyttas om lite grann så att de kan ha nya spännande äventyr. Jag gillar fortfarande serien men känner inte riktigt samma hype som tidigare år av någon anledning. Kommer ändå sitta som klistrad på måndagskvällar så klart.
  • Daredevil (hela serien) finns nu på Netflix. Och ”alla” verkar älska serien. Själv så har jag bara tittat på första avsnittet och var väl hyggligt imponerad. Daredevil verkar helt klart vara en kvalitativ serie, väl värd att följa men jag skulle personligen gärna sett bättre skådespelarprestationer från främst Elden Elson som spelar Matt Murdochs advokatpolare och Deborah Ann Woll som spelar Karen Page. Jag hade svårt för Deborah i True Blood och har det här med.
  • Scott Clendenin har gått bort, endast 47 år gammal. Blev lite överraskad när jag läste det i nya Sweden Rock Magazine som kom idag. Scott var främst känd från sena upplagan av Death och tidiga upplagan av Control Denied och lämnade väl egentligen inte större avtryck i musikhistorien jämfört med många andra som gått bort den senaste tiden men jag anser att har man en gång varit del av en av världens bästa grupper så är man värd att minnas. Vila i frid Scott.
  • Star Wars Celebration drar igång i helgen. Och chansen att vi får se trailers för både Star Wars: The Force Awakens och Star Wars Battlefront är skyhög. Så hög att det väl t.o.m är säkert att det kommer en trailer för Star Wars Battlefront. Men även om ett nytt Star Wars-spel från svenska DICE är hett så är det en fullblods-The Force Awakens-trailer jag vill se. En riktigt bra en som gör att man längtar ihjäl sig och bara önskar att sommaren kunde komma och gå i ilfart. Spänning och förväntan ligger i luften.
  • Tribulations nya platta fick en 9:a i Sweden Rock Magazine. ”En febrig och lömsk upplevelse du aldrig kommer att glömma” säger recensenten. Och jag som har bokat fetutgåvan av skivan som släpps nästa vecka. Detta trots att jag inte var särskilt imponerad av det enda smakprovet från skivan jag hört. Men man får ju med ett halsband så det skall nog vara värt det trots allt.

tribulation-childrenbox

Druckna öl i påsk: del 2

Påsken kom och gick. Detsamma gjorde ölen. Det är väl inte så mycket att be för egentligen, här kommer några snabba omdömen om ett gäng öl som druckits under den gångna påsken.

Great DivideColette. En så kallad Saison eller Farmhouse Ale som smakar precis som en sådan skall. Fruktigt, lite kryddigt och friskt. Och gott. Betyg: 3+/5.

Great DivideOrabelle. Klassas som belgisk tripel men är inte lika jobbigt söt som andra triplar kan bli. Tycker att den var väldigt lik Colette i smaken men inte riktigt lika bra. Betyg: 3/5.

Brasserie DupontTriomfbier Vooruit. Var inte beredd på den rök som den här ölen har smak av men efter den lilla överraskningen har lagt sig så är detta en ganska trevlig öl att smutta på. Inga stora smaker men som sagt: rök. Och lite frukt. Betyg: 3/5.

MohawkExport 1937 Imperial Brown Stout. Trevlig stout som smakar som förväntat. Choklad, rostat kaffe och en hint av lite frukt. Inget jag slår volter över men fullt njutbar. Betyg: 3+/5.

Camden TownCamden Versus Petrus. Belgisk stout påstår hjärnorna bakom det här ölet. Och det är det säkert men jag tycker att den smakar som en vanlig stout. En ganska klen sådan dessutom. Bättre kan ni Camden. Betyg: 2+/5.

Sapporo BreweriesPremium Lager. En premium lager med allt vad det innebär. En standardlager helt utan överraskningar men som passar helt ok till t.ex. den sushi som åts tillsammans med ölen. Betyg: 2/5.

Detta bildspel kräver JavaScript.