Må det aldrig töa

Den 7:e augusti i år. Då släpper Istapp äntligen sin efterlängtade uppföljare till debutskivan Blekinge som kom 2010. Skivan kommer att heta Frostbiten och är enligt bandet själva botemedlet mot solen och dess anhängare och kommer att täcka Jorden i ett lager av snö, is och glaciärer. Vi får väl se, kanske är det precis vad man önskar när hettan antagligen ligger på som värst. Ett första smakprov från Frostbiten har släppts på Soundcloud:

Jag tycker det låter bra. Det låter Istapp. Men rent produktionsmässigt så undrar jag om det inte är alldeles för mycket bas? Kanske är det mina skruttiga hörlurar jag har på mig just nu som spelar mig ett spratt för så här vill jag inte att det skall låta. Dränka fullgod Is-Black i ett lager av bas? Skandaul!

Biking to the eXtreme!

”Då var det invigt”, som Jan Banan en gång sade. Cykelsäsongen är härmed igång och det inte på vilken cykel som helst utan på min numera x-tremt moddade Specialized Hardrock. Den gamle trotjänaren har blivit lite lättare och fått sig en riktig vårservice så att den är redo för sommarens våghalsiga äventyr i de västsvenska extremskogarna.

Men det kommer inte att stanna där. Nej här skall skaffas nytt styre, nya pedaler och antagligen nya däck. Och kanske, kanske tar jag det fulla steget in i Elite-MTB-sfären och plockar bort reflexerna. Jag vet att Farbror Blå inte tycker om det men är man en rebell så är man. ”Fuck you I won’t do that you tell me!” sjöng ju en amerikansk orkester en gång i tiden och det är precis vad jag kommer att tänka nästa gång jag ser en polisbil.

Den där nya Symphony X-låten

Symphony motherfuckin X. En av de grupper som gjort störst avtryck på mig i mitt musiklyssnande liv. Jag avgudar skivorna The Divine Wings of Tragedy och The Odyssey och i stort sett hela deras diskografi håller hög till mycket hög klass. I juli kommer deras nya skiva Underworld och idag så släppte skivbolaget Nuclear Blast ett första smakprov i form av låten Nevermore:

Och jag är skeptisk. Eller faktiskt lite besviken rent ut sagt. Det låter som om Symphony X gör en cover på sig själva. Det finns liksom inget i låten som greppar tag i mig och det mesta tycker jag mig ha hört innan i tidigare, och mycket bättre, Symphony X-låtar. Den där refrängen vet jag inte riktigt var jag skall göra av. Det är väl egentligen bara under mittpartiet och solot som jag får en varm, positiv känsla i kroppen. Dessutom så verkar ljudet lida oroväckande mycket av Loudness War, vilket i och för sig var väntat då Nuclear Blast har den dumma vanan att pumpa upp volymen på skivorna de släpper och döda allt vad dynamik heter. Aj, aj, aj Michael Romeo & co, detta bådar fan inte gott.

Kommer jag köpa skivan ändå? Högst troligen. Eller rättare sagt: ja det är klart att jag kommer att göra. Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar människan och jag kommer in i det sista hoppas på att Nevermore är skivans överlägset sämsta spår och att det enbart är i den här videon som ljudet är uppvridet till MAXX. Hoppas, hoppas…

Tempel Brygghus x2

Tempel Brygghus är ett bryggeri som har sitt ursprung i Västerås med som sedan några år tillbaka ligger i Uppsala. Tempel utmärker sig ganska rejält mot landets övriga bryggerier då det enbart produceras suröl i deras lokaler (som för övrigt delas med Jackdaw Brewery). Suröl som enligt bryggeriet själva är ”naturligt syrad med de mikrobiella kulturer som finns på maltkärnorna”.I början av denna månaden så lanserades två av Tempels öl för första gången i Systembolagets lokala sortiment plus webdepå och går därför att beställa till vilken butik som helst i landet. Och eftersom den möjligheten nu fanns så var jag såklart inte sen att beställa hem en flaska av varje öl för man är ju inte direkt bortskämd med suröl här i Sverige.

Först ut att testas var en öl som har en av de snyggaste etiketterna jag sett på länge: Gehenna. En öl som utöver att ha en snygg etikett även luktade…ost. Japp. Ost. Inte vad man väntar sig direkt och doften blev efter ett tag ganska påträngande. Tur då att smaken var betydligt trevligare med sin ytterst påtagliga surhet och smak av gröna äpplen. Gehenna är en mycket annorlunda öl, så annorlunda att jag faktiskt undrar om det är så här som den är tänkt att smaka. Och medan jag sitter och undrar så ger jag Gehenna betyget 3 halvsvajiga tempeltorn av 5. För trots den påträngande osten så fanns där någonstans en bra öl.

Den andra Tempel-ölen som avsmakades var den betydligt bättre Perdition som också fått en rejält snygg etikett. Eftersom Perdition är en stout så är den lite kraftigare och då den har efterlagrats i generösa mängder hallon så smakade det en hel del av just de bären. Mycket smaskigt även om det smög sig in lite ostdoft i den här ölen också. En mycket intressant upplevelse att testa surstout med hallonsmak och Perdition får 4 stabila tempeltorn av 5 i betyg.

Till sist vill jag göra en passning till Herr Hopmaestro som recenserar öl på Heavymetale.se. Han tyckte att det var passande att lyssna på Opeths platta Ghost of Perdition samtidigt som man smuttade på de här ölen. Och det är väl i och för sig inte helt fel men helt rätt blir det inte förrän man drar igång Angelcorpse-avkomman Perdition Temple. Så det så.

Ändringar i ljudanläggningen

Jag är trött på att ha en massa sladdar och högtalare överallt i vardagsrummet. Antagligen har det med åldern att göra eftersom jag även har märkt att jag på senare tid lyssnat mer och mer på musik som jag gillade när jag växte upp samt känner att behovet att hitta ny musik minskar. När det gäller hur filmljudet är här hemma så har jag som sagt tröttnat på allt som ligger/sitter/står och skräpar och tar plats. En ren stereo är däremot trevligt och något jag vill ha kvar men filmljud är alltså inte lika viktigt. Detta har lett till att det införskaffats en så kallad soundbar till vardagsrummet som ersätter bakhögtalare, center, subwoofer (till viss del) och på sikt även min Rotel-receiver som just nu får vara kvar och spela musik och enbart det. Roteln kommer förhoppningsvis ganska snart ersättas av en ren stereoförstärkare som t.ex. Rotels egna RA-1570.

När det gäller soundbar så föll valet på en Yamaha YSP-4300 som var väldigt lätt att installera men som var ganska mycket större än jag hade väntat mig, men den ger ändå ger ett ganska så smutt intryck där den ligger på stereobänken. Till sin hjälp har den en liten smidig trådlös subwoofer. Ljudet är helt ok men jag har ännu inte riktigt hårdtestat med något fett DTS-HD Master Audio ljudspår så det återstår att se vad den egentligen går för. Men det är ju Yamaha och de har ju alltid kvalitet på sina grejer så jag borde bli nöjd.

Grejerna som blev över vet jag inte riktigt vad jag skall göra med. Någon som vill köpa? Det finns en center från B&W, surroundhögtalare från Audiovector samt en subwoofer från Velodyne up for grabs.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nytt från Cryptopsy? Ja det stämmer!

Idag är en spännande dag. Enligt Cryptopsys facebooksida så skall det idag, fredag den 8:e maj, släppas info om…ja vadå? Något som verkar heta The Book of Suffering – Tome 1 och det spekuleras om det kan vara ett nytt album, en liveskiva eller något helt annat. Kanske första steget i bandets kampanj att ge en konsert på månen? Jag är i alla fall lite uppspelt och hoppas sjukt mycket att det är en ny platta som Cryptopsy ämnar att ge ut någon gång under året. Den självbetitlade skivan som kom senast var verkligen en positiv överraskning efter snedsteget som var The Unspoken King och en del fans går så långt och hoppas på att Lord Worm återigen skall ställa sig bakom micken och gorma på sitt karaktäristiska vis, men där är jag lite tveksam. Jag har svårt att tro att bandet skulle gå skilda vägar med nuvarande vrålare Matt McGachy efter framgångarna med senaste skivan och mannen gör ju ett fullgott jobb som det är. Det tycker jag faktiskt inte att Lord Worm gjorde på den sista skivan han medverkade på (halvtrista Once Was Not från 2005).

Ja ja. Snart vet vi förhoppningsvis vad denna mystiska Book of Suffering är för något. Gespannung und förväntung som tyskarna nog säger.

Edit: Breaking News! En ny EP vill kanadickerna att fansen betalar. Crowdfunding var det alltså som stod på schemat. Och tja, varför inte? Det kan jag säkert ställa upp på om jag känner för det. Vilket jag gör. Men jag hade allt hoppats på en hel skiva istället för en halv. Och ett snyggare omslag.