Om man delar 2015 på hälften…

…så hamnar man ungefär där vi är nu. Och då skall jag som tradition från tidigare år göra en liten topplista på de skivor som jag gillat bäst under den första halvan av året. Men i år så är det lättare sagt än gjort. För jag kan inte lista några riktiga favoriter.

Och det är inte för att jag inte köpt någon musik för det har jag gjort, en hel del faktiskt. Men jag har inte lyssnat. Skivorna jag köpt har fått gå några varv i bakgrunden, de flesta har varit väldigt behagliga under skivans gång men knappt någon har lämnat något riktigt bestående intryck. Jag har väl helt enkelt inte varit helt 100% mottaglig för ny musik. Mycket av det som spisats har istället varit beprövade gamla klassiker som Morbid Angel, Symphony X och Bolt Thrower och så har jag snöat in lite på svenska proggarna i Karmakanic. Lite gott och blandat av sådant som man redan har hört innan, sånt som inte kräver lika mycket processorkraft.

Men, men. Om jag ändå ska försöka rabbla upp lite plattor anno 2015 som är certifierat bra utan att göra en topplista med 1 till 5 och sånt där så får det mellan tummen och pekfingret bli följande:

* TribulationThe Children of the Night. Stabilt verk vilket ju var väntat eftersom Tribulation är grabbarna att lita på. Dock inte bättre än föregångaren.

* Crypt SermonOut of the Garden. Kul med lite Doom Metal, är inget större fan av genren annars men Crypt Sermon gör det riktigt bra.

* Beardfish+4626-Comfortzone. Mustig progrock som går ner med hull och hår. Släpptes tidigt i år men får fortfarande speltid här hemma med jämna mellanrum.

* ArcturusArcturian. De halvknasiga norrbaggarna är tillbaka och det med en skiva av rang. Känner dock tyvärr att jag lyssnat för lite på den vilket förhoppningsvis kommer att botas snart.

* Desolate ShrineThe Heart of the Netherworld. Tung, tung döds med tillhörande mörk atmosfär. Fett bra.

Jo det var väl det jag kom på på rak arm. Ett gäng bra plattor som jag är ganska säker på att jag gillar. Och det finns nog ett antal till i skivhögen av bra skivor som jag inte kommer på just nu.

Kommande släpp under andra halvan av året som är stensäkra köp är Symphony X och Nile. Utöver det vet jag faktiskt inte. Jungle Rot (som släpptes häromdagen men skitsamma) kanske?

Fyra bra öl på burk

Förra året så hade jag en liten kamp mellan fyra olika öl på burk här på bloggen. Modus Hoperandi från Ska Brewing gick segrande ur striden men mötte i ärlighetens namn tämligen mediokert motstånd. Nu hade jag tänkt att Modus skulle få gå en ny omgång mot lite styvare motstånd.

Eller inte. Jag har ångrat mig. Det blir ingen ny Battle of the burköl. Utan istället så nöjer jag mig med att helt enkelt tipsa om fyra bra öl på burk då alla i det här gänget är mer eller mindre vinnare och prima öl att dricka så här mitt i sommarn.

Goda öl på burk

Här ovan ser vi Centennial IPA och All Day IPA från Founders, Modus Hoperandi från Ska Brewing samt Dale’s Pale Ale från Oscar Blues. Fyra synnerligen trevliga öl där humlen spelar huvudrollen.

All Day IPA är en riktigt bra så kallad Session Ale med lite lägre alkoholhalt (utan avkall på smak) och funkar därför bra i de flesta lägen när man är lite sugen på god bärs. Vill man steppa upp det hela lite grann så är både Dale’s Pale Ale och Centennial IPA att rekommendera. Högre alkoholhalt, mer smak men de skiljer sig lite grann åt då Dale’s är lite mer maltig och Centennial är mer klassiskt humlestinn. Till sist har vi då Modus Hoperandi, en av mina absoluta favoritöl. Rejäl knuff i humlen med stor sötma. Ack vad gott det är att smutta på en Modus samtidigt som man vänder godsaker på grillen. Kan inte ge tillräckligt många tummar upp.

Så, det var tips på fyra topp-öl att köpa om man känner sig sugen. Tack och hej!

Rebellernas flotta har siktats vid Sullust

O boy, oboy, o boy…

Det gick tillslut inte att hålla sig längre, Fantasy Flight Games senaste slukare av pengar var tvunget (tvunget I tell you!) att köpas. Star Destroyern fick vara hel i säkert en kvart och ganska snabbt insåg jag att jag kommer vara tvungen att lägga minst lika mycket pengar till på att skaffa fler skepp till spelet men lika glad är jag för det. Ja spelmakarna på FFG är inte dumma, de vet hur en spel- och Star Wars-nörd skall skinnas på sina hårt förtjänade stålar. Men det skall det allt vara värt för att kunna skapa sina alldeles egna episka rymdslag. Nu gäller det bara att hitta motspelare som kan tänka sig att lira på rebellernas sida. Jag menar, alla vill väl vara det coola Rymdimperiet?

Vill du veta mer? Kolla här:

Den där andra nya Symphony X-låten

Mitt under brinnande midsommarafton så väljer Symphony X att släppa ett andra smakprov från den kommande skivan Underworld, vilket gjorde mig både överraskad och glad. Låten heter Without you och är en ganska enkel och rak ballad till bredden full med ”cheese”.

Without you är i mina öron lite utav ett syskon till tidigare fenomenala lugna låtar som Accolade, Accolade II och When all is lost men är något för enkelt uppbyggd för att riktigt komma upp i samma liga. Med det sagt så måste jag ändå säga att jag gillar den. Russell Allen sjunger fenomenalt bra som vanligt och låten är riktigt skön trots sin enkelhet. Michael Romeo bränner av ett trevligt solo också så alla gitarrnördar blir glada. Men jag undrar var Mike Pinnella och hans keyboard har tagit vägen. Är syntmattor i bakgrunden allt han får göra nuförtiden eller? Hoppas verkligen att övriga låtar på Underworld kommer att råda bot på detta för mannens flinka spelande är ju ändå en stor del i det kompletta Symphony X-soundet.

Fan, det här bådar gott inför släppet av Underworld nästa månad. Denna och förra singeln Nevermore (som satte sig till slut) är en bit ifrån det bästa de gjort men är två högkvalitativa låtar och jag räknar iskallt med att det gottigaste är kvar att upptäcka.

Midsommarmusik

Hurra, det är midsommar igen! Dags att äta likadan mat som på julafton och utföra snarlika ritualer. Är det inte roligt så säg? Och lite långsökt angående detta så tänkte jag ge ett musiktips som kanske kan passa bra in i denna grönskans och ljusets högtid:

20150619_081923

Amerikansk folkmetal i form av Wilderun. Det räcker med att titta på omslaget så inser man att musiken kommer att passa. Grått och mulet över ett grönt fält. Säkert en 10-12 grader ute. Klassiskt midsommarväder.

Wilderun lirar alltså enligt dem själva ”American Folk Metal”, en genre jag inte är särskilt bevandrad i får jag väl erkänna. Fast vem bryr sig? Musiken talar för sig självt och kan väl beskrivas som någon form av progressiv Metal, som i mina öron har drag av finska band som Turisas och Ensiferum men även lite tidiga Opeth dyker upp lite här och var. Growl och rensång blandas, snabbt och långsamt likaså. Långa låtar blandas med lite kortare alster och musikerna är top-notch som de säger overthere. Kort och gott en riktigt bra skiva.

Trevlig midsommar.

Råsnabb hårdrockscykel

Ni som bor i Göteborgsområdet bör se upp nästa gång ni går på en promenad i skogen. Min Specialized Hardrock är numera ett supersnabbt stigpiskarmonster som kommer att få det att brinna i skogens snår. Nytt bredare styre, ny styrstång med 4 fästbultar istället för två och sist men inte minst, nya stora (och ultrasnabba) pedaler. Och dessutom så är nu alla reflexer på cykeln borttagna. Elit är bara förnamnet. Trailsmasher är efternamnet.

Återigen tack till Totenfresser vars meckarskillz gjorde detta möjligt. Och som sagt, se upp därute.

Dubbelt så mycket Live

Igår spelade Foo Fighters på Ullevi och bloggkollega Totenfresser var där och tog del av den händelserika och således unika konserten. Själv har jag inte varit på en rockkonsert sedan jag besökte Metaltown för fem år sedan. Varför vet jag faktiskt inte men jag gissar att det har med familjebildande och vanlig allmän ork att göra. Jag har antagligen blivit för lat för att röra på fläsket en onsdagkväll för att kunna titta på något fett turnépaket med Origin och Abysmal Dawn. Så för att på något litet vis råda bot på detta så har jag investerat i dessa två portabla livepaket:

20150612_155216

Satyricons Live At The Opera och The Ophidian Trek med Meshuggah. Två favoritband som jag tyvärr aldrig sett på riktigt men som alltid verkar leverera live. Förmodligen så kommer jag inte titta på DVDn respektive Blu-Ray-skivan mer än en gång var men ljudskivorna kommer att vallas desto mer då jag faktiskt föredrar att enbart lyssna på musik hemma, inte titta.  Både Satyricon och Meshuggah gör felfria gig på skivorna där Satyricon väl står ut lite mer i och med att de har med sig en hel jäkla operakör på scen. Ett grepp som vanligtvis brukar bli alldeles för högtravande och trist (tänker främst på Metallicas urtråkiga S&M med sin helt malplacerade symfoniorkester) men som här funkar alldeles utmärkt och ger en extra dimension till musiken.

Hög rekommendation utfärdas härmed för dessa två mustiga utgåvor.