Vad skall man göra med en kassett?

Förra veckan så surfade jag glatt in hos Jarno och hans blogg A Fair Judgement, precis som jag brukar göra då och då. Och denna gång så tipsade han om svenska gruppen Ouijabeard och musiken som finns att hitta på deras andra släpp The Imperial Explorer. Jag provlyssnade, gillade deras lite flummiga progressiva rymdrock och beställde ett exemplar av plattan via Bandcamp. Dock så är The Imperial Explorer släppt via bolaget Ljudkassett och kommer därför på en…wait for it…KASSETT!

Ouijabeard

Vad fanken gör man med ett kassettband idag egentligen? Jag har inte ägt en kassettbandspelare på år och dar. Jag tror att den senaste i min ägo var den Walkman som jag hade på högstadiet och efter att den blev utbytt mot en ”bärbar” Cd-spelare så har jag inte blickat tillbaks mot formatet en enda gång. Kassetten är ärligt talat helt värdelös som musikformat idag och var under glansdagarna enbart populär för att det var det lättaste sättet att kopiera och sprida musik och det enda formatet som var portabelt. Nu på senare tid så har det av någon anledning blivit en liten kassett-revival, helt baserad på nostalgi skulle jag tro. Visst, det går att hitta helt ok kassettdäck om man letar och är villig att betala för sig men jämfört med en vinylskiva, CD eller t.o.m ett gäng digitala filer så har kassetten inget att hämta. I alla fall inte hos mig.

Men i detta fallet så gör det inte så mycket för i och med att jag köpte The Imperial Explorer på Bandcamp så kunde jag självfallet välja att få hem min musik på ett flertal olika digitala format. Lite trist att det där kassettbandet är dömt till ett liv i en byrålåda bara.

Nile är på krigsstigen

Lite smått besviken över att inte fått lägga vantarna på nya Symphony X-skivan som släpps idag (tack så mycket för det PostNord) så blev jag genast lite gladare när jag såg att Nile släppt ett första smakprov från kommande plattan What should not be unearthed som heter Call to destruction.

Nile verkar vara minst sagt upprörda över vad IS och liknande grupper har för sig just nu i Mellanöstern. Och jag kan förstå dem, att förstöra gamla kulturella skatter bara för att man läst en bok på helt fel sätt och är hjärntvättad är inte ok. Det går fetbort som man brukar säga. Och om någon ens tänker tanken på att börja förstöra Egyptens pyramider så kan man kallt räkna med att Nile tar med sig sitt pick och pack, tar första bästa flyg ner till Egypten och försvarar både Sfinx och pyramider med första klassens feta dödsmangel.

Själva låten tycker jag är bra. En ganska typisk standard Nile-låt och säkert ett av skivans mindre intressanta spår när man sitter med facit i hand. Men en klart godkänd bit dödsmetall tycker jag allt att det är och den fyller sin funktion väl. Tack för smakprovet Nile, nu är det bara att invänta hela albumet  som släpps i slutet av nästa månad.

Två progressiva pärlor

progressivepearls

Pain of Salvation och Dream Theater. Två giganter inom den progressiva metallen (även om Pain of Salvation väl tappat en del på senare tid). Grupper som knappast behöver någon ingående presentation och vars två bästa alster jag nu skaffat på vinyl. Awake kan dock vara näst bäst för ibland så föredrar jag Images and Words, det beror lite på dagsformen känns det som.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Inte så mycket mer än att jag tycker att alla som mot förmodan missat dessa skall kolla upp dem snarast möjligt. Detta är två skivor fyllda med högkvalitativ musik framförd av fantastiska musiker.

Kanadensisk powertrio

Power!!!

Nej inte Rush. Öl. Från Kanada. Eller rättare sagt från Brasserie Dieu du Ciel. Fina grejer järnet och dessa tre sköningar gick att hitta i det senaste ölsläppet på Systembolaget i början av månaden. Säger gick för det finns inte så många flaskor kvar att köpa i vårt avlånga land av någon av dessa, bara några enstaka flaskor här och där. Typ i Borås (av alla ställen).

Men de själar som var snabba i vändningarna fick/får smaka tre öl av prima sort. Jag testade först Disco Soleil, en IPA där frukten (?) kumquat tillsats och gjort det hela lite friskare och trevligare att smaka på. En fin öl som lätt snor åt sig ett betyg av 3+ av 5 möjliga från mig.

Ölet med det fina namnet Equinoxe du Printemps var nästa att avsmakas och här var det söt kola som dominerade. Equinoxe är en så kallad Scotch Ale, en mörk, maltig tingest som bäst smuttas mot kvällningen. Betyg: 4 av 5. Sist ut var Peche Mortel. En kaffebomb som bara måste smakas om man gillar kaffe. Och det gör jag så här njöts det i fulla drag av alla kaffearomer som knödde in sig i näsan tillsammans med lite choklad. Gött som fan och betyget blir 4+ av 5.

Det var det. Nu skall jag lyssna på Power Windows med Rush.