Förstärkarjakt: Way of the tube

Efter en ytterst trevlig helg i Göteborg fylld med musik, öl och Hifi så sitter jag nu här, lyssnar på nya Nile (rackarns bra) och funderar återigen på det här med stereoförstärkare. Svängde nämligen förbi Akkelis Audio i lördags och provlyssnade på fyra förstärkare som jag inte lyssnat på innan. Först ut var Vincent SV-500, en trevlig liten hybridförstärkare med klassiska rör i försteget och transistorkraft i slutstegsdelen.

vincent500

Det här var en riktig överraskning för Vincent SV-500 var fantastiskt rolig att lyssna på och man stampade verkligen med i takten när Danko Jones ljudade ur högtalarna. Kanske inte den mest upphetsande förstärkaren rent estetiskt men som sagt, ljudet var det verkligen inget fel på. Alla tummar upp.

Efter detta så var det dags att lyssna på den förstärkare jag på förhand nästan bestämt mig för att köpa: Rega Elex-R. Och här blev det faktiskt platt fall. Det roliga var som bortblåst och Regan lät mest av allt hårt och kallt. Helt klart saknades den värme som Vincent hade bjudit på och Regan föll raskt ur min lista av möjliga kandidater. En trist överraskning och inte alls vad jag väntat mig.

Sedan så beredes det plats för en intressant fransk förstärkare i form av YBA Heritage A-100. En riktigt fin förstärkare att titta på och det lät inte så dumt heller men även här så var det något mindre stampa-takten och mer Hifi-korrekt jämfört med Vincent. Dock ändå en förstärkare jag lätt hade kunnat leva med.

Slutligen var det dags att gå all-in och testa en ren rörförstärkare. In med Tsakiridis Aeolos 6550.

tsakaridis

En imponerande skapelse, handbyggd i Grekland och den lämnade ifrån sig ett riktigt maffigt ljud. Och här började jag faktiskt överväga om man inte skulle göra slag i saken och faktiskt skaffa sig en. Men ganska snart kom förnuftet ifatt och jag insåg ganska snabbt att det helt enkelt inte funkar i mitt hem. Barnhänder och ont om plats i stereobänken gör att jag får stå över just nu. Men i framtiden så ja, varför inte?

Men rör i försteget var ju bevisligen inte dumt alls så en förstärkare från Vincent är just nu det hetaste alternativet till inköp. Återstår att se om det blir 500:an eller någon fetare modell, kanske rent utav gå på SV-237?

SV237[6]

Jobbar i klass A de 10 första watten, puttar max ut 150W i 8 ohm och verkar allmänt trevlig. Jag är inte helt säker på utseendet men det är tilltalande på ett retro-vis. Fortsättning följer…

Annonser

Dags igen för lite elektronisk sommar

I morgon så är det återigen dags att pallra sig till Brewhouse i Göteborg och beskåda årets upplaga av Electronic Summer. Detta är fjärde året i rad som denna lilla festival går av stapeln och i år så kommer publiken att bjudas på en liten trevlig dubbelkaramell. En av scenens allra största, VNV Nation, spelar nämligen ett alternativt set på fredag och sedan ett greatest hits-set på lördag. Något att se fram emot för alla fans av VNV Nation, vilket jag räknar mig som även om jag inte på långa vägar lyssnar på gruppen lika mycket nu som i början av 00-talet.

Annars är det ganska så skralt med höjdpunkter i lineupen enligt mig. Psyche och Projekt Pitchfork har jag ett par nästintill olyssnade skivor med men har för mig att de är ok. Sturm Café är också intressanta men annars så känns det på förhand som om detta kommer bli en ganska lugn festival för min del utan några egentliga måsten. Det blir att njuta av en helg i Götet, testa lite god öl och förhoppningsvis spana in lite trevlig Hi-fi.

Spisar nya Ghost och upptäcker Kaipa

IMG_6683

Ghost överraskar mig med en skiva bra mycket roligare än den trista Infestisumam (eller vad den nu heter). Jag är långt ifrån ett stort fan av Ghost men då två av tre ”försmakslåtar” har låtit väldigt bra i mina öron så var det bara att beställa ett exemplar. Och när låtar som From The Pinnacle to The Pit, He is och Majesty hoppar in i öronen för behandling i hjärnan så blir man allt bra glad. Och så har vi ju Mummy Dust. Grymma Mummy Dust.

Och Kaipa imponerar med att vara just Kaipa. Vet inte riktigt varför jag inte lyssnat på dessa legender tidigare men nu har jag i alla fall gjort lite bättring och köpt färska Discovering Kaipa-samlingen. Detta är progrock av absolut finaste slag och jag kommer garanterat botanisera vidare i deras diskografi.

Jakten på en ny stereoförstärkare

Nu är den igång. Med spänning och förväntan så inledde jag igår det officiella sökandet på en ersättare till min hembioreceiver som idag förmedlar ljudet till mina högtalare. Det är inget större fel på den (en några år gammal Rotel) men den är onödigt stor och jag använder bara en ingång av vad jag vet inte hur många så jag är på jakt efter något mindre och smidigare, utan 32 knappar på fronten. Det räcker så bra med en on/off-knapp, ingångsväljare och ett volymreglage. Kanske en display också men där går bannemej gränsen.

Igår var jag hos min mest lokala återförsäljare av stereoprylar och klämde lite på några alternativ. De rekommenderade främst Naim 5si, Hegel H80 och Moon 220i. Naim har jag ägt en gång i tiden och vill inte tillbaks igen. Naim är idag alldeles för dyrt och allt tjafs med speciella högtalarkablar och annat gör att jag håller mig borta. Hegel H80 är mycket populär men jag är inget större fan av deras design och jag har ingen nytta av den inbyggda DACen i H80. Nej jag får nog säga att Moon 220i var det hetaste alternativet. Den ser bra ut, är välkonstruerad och lät väldigt bra, det lilla jag lyssnade. Tyvärr är den något för dyr (17500kr) och kanske lite för klen (2x40W i 8 ohm) med tanke på priset. Det lät dock som om den inte hade några större problem att driva ett par ganska rejäla högtalare när jag provlyssnade.

Moon 220i

Moon 220i

Vad skall man kolla på mer då? Jag vet faktiskt inte. Hifi-Klubben kan man så klart gå till men jag är inte så jätteintresserad av varken Denon, NAD eller Cambridge vilka är de märken de har som jag skulle kunna ha råd med. Sedan så finns ju alltid alternativ som Marantz, Yamaha och Pioneer. Bra grejer som säkert låter bra men inte riktigt vad jag är ute efter designmässigt då japaner har en tendens att belamra sina produkter med alldeles för mycket knappar.

Faktum är att jag har börjat blicka lite åt franska alternativ som Atoll och YBA. Det verkar dock inte vara helt lätt att hitta någonstans att provlyssna dessa på i Göteborgsområdet men ska man gå efter vad som skrivs om dem på nätet så får man väldigt mycket ljud för pengarna. Och sedan så har vi det alternativ som jag just nu tycker är det hetaste: Rega Elex-R.

rega elex

En stilren britt på 2x70W med ett fint yttre och som fått väldigt bra kritik. Elex-R ligger bra till prismässigt (11000kr) och har inbyggt RIIA-steg också vilket är perfekt eftersom jag siktar på att börja spela vinyl igen i den inte allt för avlägsna framtiden. Förhoppningsvis så finns det ett exemplar att provlyssna på Akkelis Audio när jag skall dit om ett par veckor men i värsta fall så får jag väl försöka hitta den på annat håll. Helt klart hetast just nu i alla fall.

Med det sagt så är det bara att se vad hösten har att erbjuda när det kommer till nytt ljud. Arcam skall ju släppa en ny förstärkare i precis rätt prisklass och det kommer säkert poppa upp en hel del andra intressanta alternativ. Jakten fortsätter.

Spontaninköp

IMG_6682

Kolla bara på det där omslaget. Flygande motorcyklar och en enhörning som skjuter laser ur ögonen samtidigt som en pistolviftande katt rider på dess rygg. Det går ju bara inte att motstå, en sådant spel måste ju bara inköpas när man besöker sin lokala Media Markt. Dessutom så står det ju på att det är Awesome till Max. Här skall spelas Trials Fusion, det vill säga åka motocross på allt svårare banor och misslyckas om och om igen. Fett najs.

Och samtidigt kan man ju lyssna på Trials nya skiva This ruined world. Också fett najs.

Underworld – årets bästa skiva?

Symphony X Underworld

Efter att ha varit tvungen att ”ful-lyssna” på Symphony X nya skiva Underworld via Spotify under en veckas tid så kunde jag igår äntligen hämta ut mina alldeles egna exemplar av skivan. En CD med fin slipcase och en högst olimiterad utgåva på svart vinyl. Att köpa både CD och vinyl har blivit en ny liten inköpsritual senaste tiden och är endast förärad de skivor som jag ser fram emot mest och de som har störst potential att hamna bland årets bästa skivor.

Och då är ju frågan om Underworld lever upp till dessa kriterier? Svar: Ja, det tycker jag absolut att den gör. Först var jag i och för sig lite tveksam till denna skiva då det första smakprovet som släpptes tidigare i år (låten Nevermore) inte övertygade mig helt och hållet. Men det tog inte lång tid innan Michael Romeo och gänget omvände mig och nu diggar jag Nevermore som fan. Och större delen av hela skivan med för den delen.

Underworld öppnas starkt med en för Symphony X typisk instrumental bit som heter Overture vilken sedan mynnar ut i nämnda Nevermore. Sedan följer det starka titelspåret, lugna och finstämda Without You och rökaren Kiss of Fire, ett av skivans allra bästa spår. Efter det kommer Charon, även det en mycket bra låt och sedan skivans längsta spår To Hell and back, en låt som det tog ett tag att komma in i men som nu går ner utan problem. Men sedan blir det ett litet hack i det annars så väloljade maskineriet med låtarna In my darkest hour och Run with the devil. De är absolut inte dåliga på något vis men nja, helt klart de låtar jag uppskattar minst på skivan. Dock så återställs ordningen omgående med den slagkraftiga avslutande duon Swan song och Legend.

Överlag är jag jättenöjd med vad Symphony X åstadkommit denna gång. Jag älskar att Russell Allen gått tillbaks till att sjunga lite lugnare och mer harmoniskt och inte bara vräka på med raspiga-rock-rösten som han gjorde lite för mycket på Paradise Lost och Iconoclast i mitt tycke. Jag gillar även de musikaliska flörtarna med bandets tidiga skivor som dyker upp lite här och var. De saker jag kan klaga på är få men de mest påtagliga är låtarna In my darkest hour och Run with the devil som jag redan nämnt samt ljudet på skivan. Skivan låter absolut inte dåligt med jag tycker gott att Romeo och Jens Bogren (som mixat och mastrat skivan) kunde ha varit lite mer återhållsamma och inte skruvat upp volymen så mycket på skivan. Som det är nu så ligger Underworld alltid lite i riskzonen att bli ansträngande att lyssna på, lite beroende på vilken utrustning som används. Jag upplevde till exempel att Jason Rullos cymbaler blir väldigt påträngande via mina Sennheiser-lurar.

Men detta är mindre svagheter som är lätta att ignorera då ju skivan i stort är så fantastiskt bra. Symphony X är back on track efter några mindre snedsteg, alla fans av högkvalitativ progressiv Metal jublar och Underworld tar täten i racet om att bli utnämnd till årets bästa skiva.