Förstärkarjakt: Nya utmanare

Ännu en vecka, ännu fler märken och modeller att spana in i min jakt på vad som skall bli min nya stereoförstärkare . Den här veckan så har jag besökt Hembiobutiken i Göteborg och kikat på vad de hade att erbjuda och de visade sig faktiskt ha två mycket heta alternativ, trots deras framtoning som experter på multikanal. Först och allra hetast enligt mig: engelska förstärkaren Roksan Caspian M2.

roksan-caspian-m2-amplifier-black-front-corner_3

Inte världens snyggaste förstärkare kanske men jag gillar utseendet ändå. Den ser liksom lite 80-tals Sci-Fi ut tycker jag. Och själva bygget var det inget fel på. Caspian är tung trots sitt smidiga format och har en go tröghet i reglagen. Den är ganska basic när det gäller finesser och har inget inbyggt lull-lull som DAC eller Phono-steg. Tyvärr så hann jag inte lyssna på hur den lät men en snabb sökning på nätet avslöjar att detta är en förstärkare som fått många bra recensioner och verkar ha nöjda ägare.

Nästa förstärkare att kika på var relativt nya A-S1100 från den inte helt okända tillverkaren Yamaha.

Yamaha-A-S1100

Här fick man grova flashbacks från när man var liten och spelade musik på morsans Yamaha-stereo. Yamaha har gått näst intill full-retro här och jag gillar det. VU-mätare är aldrig fel och det var även här riktigt trevlig känsla i reglagen. Yamahan kunde jag faktiskt lyssna på en kortis och det lät bra tycker jag, A-S1100 presenterade Yamahas lite typiska, avrullade och mysiga ljud men kunde samtidigt leverera bra tryck i musiken. Yamahan är inte riktigt lika strippad på funktioner som Roksan utan kan förutom de vanliga in- och utgångarna även stoltsera med en phono-ingång som funkar med både MM- och MC-pickuper.

Det var ett kort besök jag gjorde på Hembiobutiken men det gav faktiskt en hel del. Här får det bli återbesök och ett mer ingående test av förstärkare med egen medhavd musik. Fan, det är sköj att spana Hi-Fi.

Annonser

Speltest: Ground Zeroes

I am confuse.

Den 1:a September släpptes Hideo Kojimas senaste del i Metal Gear Solid-serien. Det går under namnet The Phantom Pain och jag har knappt en aning om vad det handlar om. Det jag vet är att huvudpersonen heter Snake (eller Big Boss) och denne Snake smyger omkring i 1980-talets Afghanistan och gör livet surt en mängd ryssar. Jag vet också att han med hjälp av en ballong kan han skicka iväg näst intill allt i spelvärlden som inte sitter fast till sin bas, som är en oljeplattform. Och jag vet att väldigt många spelare runt om i världen tycker att The Phantom Pain är ett väldigt bra spel. Sedan är det stopp med vetandet.

Hur som helst så gjorde min nyfikenhet på The Phantom Pain att jag i dagarna laddade ner Ground Zeroes, prologen som släpptes som en aptitretare inför The Phantom Pain förra året och gjorde ganska många gamers upprörda då det kostar en hel del pengar med tanke på hur begränsat det är. Jag laddade dock ner det gratis eftersom det var ett av spelen som man fick som Playstation Plus-medlem för ett tag sedan. Ground Zeroes går kortfattat ut på att rädda två fångar ur ett fångläger och akta sig för vakterna i detsamma. Ganska straightforward.

Men som sagt: I am confuse. För det första jag gör efter att ha tittat på den korta (men ganska snygga) introsekvensen är att gå några steg, ta ett steg för mycket över en klippkant, bli hängande i nämnda klippkant, trycka på fel knapp och ramla ner i havet.

Nytt försök. Jag lyckas ta mig upp för ett vakttorn men misslyckas med att söva vakten i tornet, ramlar ner från tornet och hela basen larmas om min närvaro. Eldstrid utbryter, jag irrar runt och efter mycket om och men så lyckas jag på något sätt göra mig av med mina förföljare. Efter detta så velar jag mest omkring och har ingen aning om var jag ska eller vad jag skall göra. Efter en 15-20 minuter så lyckas jag av en slump hitta rätt fånge att rädda (efter att ha räddat fyra stycken som man egentligen inte behöver) och jag får lite kryptisk info om var nästa fånge befinner sig. Ytterligare 20 minuters förvirrat spelande tar vid. Det springs runt tält, vakter jagar mig till och från men tillslut ger jag upp. Jag guidar Snake ner i ett luftvärnsbatteri där han får skjuta på allt som rör sig tills han och batteriet sprängs i luften. Game Over.

Nja…Ground Zeroes var nog inget för mig. Ännu ett kvitto på att jag är helt värdelös på Stealth-spel och hellre går in All guns blazing, vilket inte funkar så jättebra i Metal Gear Solid-spelen. Kul att ha testat men mest av allt förvirrande.

Snakeururu

Tempel Brygghus x2 – nästa omgång

Tempel Brygghus i Uppsala trummar på med sina naturligt syrade öl och släppte för inte allt för länge sedan två nya öl i Systembolagets beställningssortiment. Den ena heter Isotonic och den andra går under namnet Ordained.

Fajur templururu

Som synes så är etikettkonsten även denna gång på topp och båda hade lätt kunnat passa som skivomslag. Och den här gången är det extra sant för Ordained som bryggs i samarbete med Uppsala-bandet Usurpress, hade den där skräckängeln på omslaget till sin senaste skiva som heter…OrdainedUsurpress som för övrigt består av bland annat så celebra medlemmar som Daniel Ekeroth (ex-Insision, Dellamorte) och Stefan Petterson som gormat i Black Metal-bandet Sportlov fast då under namnet Count Wassberg. Det ni.

Nog om detta, vad är då detta för öl? Isotonic är en så kallad Gose (uppkallad efter den tyska byn Goslar) vilket kortfattat är ett syrat veteöl som får en unik karaktär på grund av att man tillsätter koriander och salt. Jag uppskattade denna syrliga och friska öl, som dessutom ligger på behagliga 4.5%ABV, och den får 3+/5 i betyg.

Ordained är också en skapelse med låg alkoholhalt (4.5%) men klassas istället som en Berliner Weisse. Alltså ett veteöl som är syrat med lactobaciller, som vilket i detta fall har fått gotta till sig på kinesiskt gunpowder-te som enligt bryggeriet ger ”en gräsig avslutning med friska, örtiga toner”. Och jag kan inte göra annat än att hålla med. Ordained är uppfriskande och ytterst trevligt att smutta i sig och får även det en stark 3:a i betyg.

Tack för det goda ölet Tempel Brygghus. Jag ser fram emot att få smaka fler av era öl i framtiden. Nu tackar jag för mig med en liten klämmig sång av och med Usurpress.

Här kommer det lite nya skivor

När Ginza rear ut skivor så brukar jag vara rätt så snabb på att köpa på mig ett gäng. Men den här gången var jag lite seg i starten och missade säkert en hel del av de hetaste godbitarna. Fast en sådan världslig sak har aldrig stoppat mig från att handla skivor och gjorde det inte även denna gång och idag dök den lilla fyndlådan från Ginza upp med följande innehåll:

Ginza grejer

Blues PillsBlues Pills Live: Ny bekantskap som vad jag förstår blivit riktigt populära världen över. Jag har provlyssnat gruppens alster lite här och var, diggat deras Blues Rock och tänkte att en liveskiva kan ju alltid vara trevligt. Och det var det.

BloodboundNosferatu: Återutgåva av denna semiklassiska Power Metal-platta. Urban Breed sjunger bra som fanken och låtarna håller hög klass de med. Är inget jättefan av genren men detta är riktigt bra, lite som Lost Horizon.

King of AsgardKarg: Har deras första skiva och gillar den så när jag såg att Ginza ville bli av med deras senaste skapelse för en ok peng så var det bara att köpa. Bra, robust Viking Metal.

ExumerRising from the sea: Köpte Possessed by fire för ett tag sedan och nickade med i takten till den tyska Thrash Metallen så det var bara att beställa efterföljaren också.

Napalm DeathApex Predator – Easy Meat: Grindcore är väl inte det jag gillar allra bäst när det kommer till musik men jag har alltid haft ett gott öga till Napalm Death. Apex Predator skall vara bland det bästa de gjort under 2000-talet och då är det ju bara att skaffa. Heja Barney och gänget.

TombsSavage Gold: Var på gång att köpa den här skivan redan förra året men sket i det av någon anledning. Men när Robert på Heavy Metale tipsade om skivan för ett tag sedan kom intresset tillbaka och nu gjorde jag slag i saken. Musiken som Tombs framför kallas tydligen Post-Metal, jag har ingen aning om vad det är men jag gillar vad jag hör. Det räcker gott.

Den allsmäktiga turboknappen

Lazy Game Reviews eller LGR är en väldigt trevlig Youtube-kanal där en mängd gamla PC-spel och obskyra tillbehör från de glada 80- och 90-talen gås igenom. Clint, som är mannen bakom denna kanal, kan det mesta som är värt att veta om ämnet och har en enorm samling av klassiska PC-spel, vilket gör honom till lite utav en hjälte för mig. Och i förra veckan lade han upp ett litet avsnitt om den mytomspunna turboknappen som under den gamla goda tiden fanns på en mängd PC-datorer.

Själv hade jag tyvärr aldrig nöjet att äga en dator med turboknapp men kommer väl ihåg att många av mina kompisar hade det och hur coolt det var att ändra klockfrekvensen på CPUn. Faktum är att jag innan jag tittade på LGR-klippet inte hade en aning var det egentliga syftet men knappen var men det vet jag nu och det är faktiskt mer än att bara ha en tuff knapp att trycka på. Och det tycker jag att även du skall veta (om du nu inte redan vet det) så varsågod, här kommer LGR PC-Turbo buttons.

Turbo!

En vecka med What should not be unearthed

Dags för en liten analys av Nile senaste skiva What should not be unearthed. Och jag skall gå rakt på sak: var är låtarna? Alltså, jag gillar skivan, inget snack om den saken men jag saknar minnesvärda låtar. Efter en veckas lyssnande så är det väl egentligen bara übergrymma Evil to cast out evil och avslutande To walk forth from flames unscathed som jag minns något utav efter att ha låtit skivan snurra klart. Resten är en stor fet Nile-ljudande massa. En bra sådan men ändock en massa vars största utmärkande drag är anonymitet.

Den generella åsikten bland Nile-fans världen över verkar vara att gruppen är inne i en formsvacka och jag kan förstå att vissa tycker det men jag gillade den så bespottade föregångaren, At the gate of Sethu, skarpt och tyckte till och med att den var det årets bästa platta. Det var väl egentligen bara produktionen som var lite…annorlunda. Nu har Nile tjockat på lite igen och det låter väl mer som de brukar göra men jag vetefan om jag tycker att det är bättre. Det kändes som om att Karl Sanders och hans mannar ville testa lite nya grejer på förra skivan, tänja på gränserna lite. Men bakslaget från fansen blev för stort och nu är man tillbaka i samma gamla spår igen. Fast utan låtmaterialet att backa upp det fetare soundet.

Nu låter det kanske som om jag är jättebesviken men det är jag inte. Jag hade nog bara lite för höga förväntningar efter förra toppenplattan och får helt enkelt nöja mig med ett Nile på lite halvt om halvt autopilot. Vilket fortfarande är bättre än väldigt mycket av allt annat som släpps idag och som kallas för Metal. Och vem vet, kanske blir skivan bättre efter ännu en veckas lyssnande?

Nile-What-Should-not-be-Unearthed-02-500x281