Gott Nytt År! (med bonusrunda)

Det har blivit Nyårsafton 2015 och det är dags att säga hej då till året som gått och blicka fram emot 2016. Men innan jag själv slänger mig in i nästa år med allt vad det har att erbjuda så tänkte jag lite snabbt dela ut några utmärkelser till lite blandade företeelser som finns på vår lilla planet.

Årets film: The Force Awakens. Vilken annars? Som film långt ifrån perfekt men det är den film som fick mest känslor att blossa upp i mitt inre i år. Star Wars är tillbaks med besked och väntan till Episode VIII kommer bli olidlig. Tur att fristående Rogue One kommer nästa jul och förhoppningsvis dämpar den värsta abstinensen.

Årets TV-serie: När Game Of Thrones i år inte lyckades hålla kvalitén uppe jämfört med tidigare säsonger så var det tur att det fanns en hel del annat att titta på. Som Daredevil t.ex. En riktigt välgjord, spännande och hårdkokt serie baserad på Marvels tuffaste advokat. Charlie Cox var riktigt bra i huvudrollen och jag ser fram emot kommande säsonger.

Årets brädspel: Tyvärr så har jag i år legat ganska lågt med brädspelandet men har ändå spelat tillräckligt mycket för att kunna ge Imperial Assault och X-Com The Boardgame en delad förstaplats. Båda släpptes i och för sig redan förra året men jag spelade dem inte förrän i år. Och båda bjöd på prima underhållning även om de är två ganska så skilda spel rent spelmekaniskt. Mina förhoppningar inför 2016? Att Star Wars: Armada och X-Wing kommer att bjuda på maffiga rymdslag, kanske i en kombinerad supervariant?

Årets öl: Mycket svår kategori i år då jag faktiskt inte druckit något som verkligen knockat mig (vad jag minns). Men vi kan väl dra till med att Amagers Double Black Mash 2015, som var en riktigt, riktigt bra Imperial Stout, får dela utmärkelsen tillsammans med smaskiga Rodenbach Vintage 2012. Och Modus Hoperandi får (som vanligt) bli årets humliga standardalternativ. Det blir liksom aldrig fel med en Modus i näven.

Då så, då återstår bara att önska alla ett riktigt Gott Nytt År!

Star Wars: The Force AwakensPh: Film Frame

©Lucasfilm 2015

(Mer Captain Phasma i nästa film tack)

Ett sista tips innan året tar slut

Det är inte mycket kvar av 2015 nu. Men än finns det tid och utrymme att klämma in ett litet delikat tips om en bra skiva som släpptes lite tidigare i år. Och som den tuffa döds-kille jag är så är det naturligtvis en ranson av äkta polsk dubbelkaggesmattrande dödsmetall som jag väljer att tipsa om, nämligen Lost Soul och deras Atlantis: The New Beginning.

Jag har skrivit några rader om dessa polacker och denna deras senaste skiva förut inför släppet av den och med facit i hand så tycker jag att Lost Soul verkligen fått till något riktigt, riktigt bra. Det känns som om gruppen den här gången öppnat upp sitt sound, gjort det mindre kompakt och fört in lite mer progressiva influenser samt valt att lägga en hel del kraft på att skapa en elak atmosfär. Något de lyckats fantastiskt bra med anser jag och med lite mer lyssning innanför västen så kan detta nog arta sig till att bli deras allra bästa skiva tillsammans med föregången Immerse In Infinity, eller kanske till och med bli ensam härskare över album-tronen. Detta är oavsett hur det nu blir tillslut en skiva fylld med rövsparkande bra kvalitetsmangel från ett hårt jobbande band som verkligen förtjänar lite större framgång än vad de haft hittills under sina drygt 20 år som aktiva.

Strunta i Behemoth och Vader för en stund. Ta en tur ner till Atlantis istället och lyssna på Lost Soul.

Vinterläsning

DSC_0015

Önskade mig faktiskt lite litteratur i julklapp för en gångs skull. Tomten hörsammade detta och dessa tre bläddermojänger är nu således i min ägo.

Eftersom min inre Star Wars-nörd just ju nu går på betydligt högre varv än vad den brukar (vet inte riktigt varför, har nog med en viss aktuell film att göra) så ville jag ta mitt första steg i i det nya expanderade universum (EU) som Lucasfilm och Disney skapat. Det gamla EU:t är som kanske bekant inte aktuellt längre och har blivit degraderat till en sorts dubbelfiktiv alternativhistoria under namnet Legends. Lite synd kan jag tycka då Timothy Zahn klassiska Thrawn-trilogi är mycket bra men samtidigt förståeligt då den lite fyller samma funktion som de nya filmerna kommer att göra.

Både Shattered Empire och Lost Stars berättar om vad som hände mellan slutet av Return Of The Jedi och början av The Force Awakens, en tidsepok som nu alltså är en relativt tom duk som behöver målas upp igen. Shattered Empire har jag redan bläddrat igenom och den var tyvärr en liten besvikelse som inte gav särskilt mycket ny information. Som tur var så skall Lost Stars vara bland det bättre som kommit hittills och jag ser fram emot att läsa den.

Och så har vi The Martian. En bok jag inte alls hade koll på före det att filmatiseringen av den kom tidigare i år. Jag har inte sett filmen men eftersom det är en Ridley Scott-rulle så är det ett givet köp när den släpps på Blu-Ray och jag vill försöka att hinna läsa boken innan dess.

Spelinflation

Ytterligare ett spel till samlingen anlände i julen. Detta var lite av en joker dessutom, då jag egentligen inte alls väntat mig att någon skulle bemöda sig med denna lilla post på min önskelista, då den stått där orörd ganska länge. Men nu skall det dog-fightas med X-wingar och TIE-fighters!!

DSC_0341

Nostalgifredag

Julen är snart över och dags att blicka…bakåt? Jo visst är det så för till min stora förvåning så upptäckte jag idag att det är en vänlig själ därute på Internet som lagt upp en låt från Mnemonics så (lokalt) legendariska demo Shades from a missing epoch på Youtube.

Mnemonic, eller Ämnemonnik som de flesta av oss lokala metaldiggare valde att säga, var ett kortlivat band som lirade en sorts otight melodisk dödsmetall och som endast gav ut två demokassetter. Vad jag vet så har jag fortfarande kvar ett exemplar av varje och de har inte blivit spelade sedan den fjärran förtid (ni som sett Cyborg 009 vet vad jag menar) då det  begav sig. Därför var det riktigt kul att få höra ett bekant stycke musik igen. Inte så fantastiskt bra kanske men jag tycker mig höra en hel del bra idéer och melodislingor och det hade varit kul att höra vad det kunde bli av detta om ödet ville lite annorlunda.

Bäst musik 2015

Då var det dags att lägga ytterligare ett år av musik till handlingarna. Och med risk för att låta tjatig så får man väl återigen säga att det har varit ett bra år för musik av varierande hårdhetsgrad. Det kanske började lite trevande men runt halvårsskiftet tog det verkligen fart och de bra släppen har varit hur många som helst och jag har en känsla av att detta tempo kommer att hållas uppe även i början av nästa år.

Men i år så tänker jag faktiskt inte göra en klassisk topp 10-lista. För det är så att för min del så har året varit väldigt, väldigt ojämnt när det kommer till musiklyssnande. Vissa månader så har jag haft jättegott om tid att lyssna på musik och har kunnat plöja igenom ett flertal skivor per dag, men andra månader så har det varit väldigt skralt med fritid och jag känner därför att jag vill göra en (extremt) kort lista och helt enkelt bara utse årets bästa album. Naturligtvis kommer jag nämna en del annat jag tyckt varit bra men det känns omöjligt att ranka dessa inbördes eftersom jag tycker att jag gett en hel del bra skivor för lite lyssningstid. Ok, då kör vi. Årets bästa skiva är:

O-Card (2015).indd

 

Symphony XUnderworld! Japp, de mästerliga jänkarna har gjort det igen. De har släppt en skiva som tar allt det jag gillar med gruppen, slängt ihop i en stor kokande progmetal-gryta och serverat på ett bord dukat med finaste silverinstrument. Efter två lite svagare skivor så är Symphony X på banan igen med besked och nu, såhär ett halvår efter att skivan släppts så gillar jag faktiskt varenda spår på plattan. Jag hade i början lite svårt för låtarna In my darkest hour och Run with the Devil men nu gillar jag dem med, bra jobbat där gubbar. Det finns dock två mindre skavanker som hindrar skivan från att vara helt jävla perfekt och det är ljudet, som saknar den dynamik som hade tagit plattan till helt astronomiska nivåer, och att den där riktigt långa, episka låten som klockar in någonstans i trakterna av 23 minuter och 54 sekunder saknas. Men annars så är Underworld sjukt bra och är överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Grattis Symphony X!

Då var det avklarat, nu kan vi snacka annat som varit bra under 2015. Dödsmetall t.ex. Cruciamentum, Embrace of Thorns, Lik, Horrendous, Under The Church, Abhorrent, Cryptopsy, Sulphur Aeon, Desolate Shrine. Alla har de gjort mycket bra album (eller EP som är fallet med Cryptopsy) som visar att Death Metal är en musikform som inte visar några som helst tecken på att glömmas bort eller dö ut. Nile skall väl även nämnas här då de ju är lite av en institution inom modern döds men jag blev faktiskt lite besviken på What should not be unearthed. Det är absolut ingen dålig skiva men med Nile-mått mätt så en den bara ok.

Jag har även spisat en del bra Black Metal under året, dock inte lika mycket som jag brukar. Marduk gick ut hårt tidigt med Frontschwein och efter den så har de kommit annat mörkt och hårt material från konstellationer som Outre, Istapp och Mgla som alla håller hög nivå.

Inom den mer progressiva musiken så är det förutom Symphony X Beardfish och Steven Wilson som smällt högst tycker jag. +4616-Comfortzone och Hand.Cannot.Erase är två helt fantastiska skivor som jag önskar att jag hade haft mer tid att lyssna på. Här borde man även klämma in Arcturus och Leprous som båda skjuter iväg en kanonad av norsk progressiv galenskap. Och så har vi ju Flying Colors liveplatta Second Flight: Live at Z7 som är kanonmysig.

Vad har vi kvar? Tribulation visar att de fortfarande är en kraft att räkna med med The Children of the Night men rår på The Formulas of Death gör de inte, vilket jag heller inte räknade med. Ghost får med Meliora till en helt ok skiva som jag tycker är ofantligt mer intressant än Infestismumma (ja det är ju alltid det där med vad den där skivjäkeln heter). Dock en ganska ytlig skiva utan något större djup som visar att det är live som gruppen (tydligen) kommer till sin rätt. Trials, Wilderun, RAM och Crypt Sermon nämner vi också innan jag tycker att det är dags att stänga årsredovisningen för den här gången.

Jag har garanterat missat mängder av bra skivor under året men jag känner mig ändå väldigt mätt och nöjd med det jag hunnit lyssna på. 2015 var ett väldigt bra musikår och nu blickar vi väl förväntansfullt fram emot 2016 antar jag då det kommer nya skivor med bland annat Dream Theater, Witchcraft och Vektor.

Star Wars: The Force Awakens – bra eller anus?

Sådär ja, då har man äntligen sett en av de senaste årens mest efterlängtade filmer, efterlängtad av både mig själv och av filmpubliken (och en mängd Star Wars-fans) i allmänhet. Frågan är ju då: är den bra?

Och svaret är ett kort och koncist: ja. Jag tänker inte gå in på djupet på något sätt utan nöjer mig med att säga vad jag inte gillar och vad jag gillar med filmen. Och detta är efter att jag sett filmen en gång. I 3D. 3D suger bollpåse bara så att ni vet. Jag skall se filmen minst en gång till och då i härlig 2D, så som filmer är menade att ses och kommer efter det att återkomma med ett slutgiltigt betyg.

Då så. Vad var mindre bra med The Force Awakens?

  • Lite för säker, något av en ”best of originaltrilogin”.
  • Vi får se alldeles för lite av Captain Phasma och Max Von Sydow.
  • Onödiga CGI-karaktärer, borde ha gått att fixa med gamla hederliga effekter.

Och vad var bra?

  • De tre nya huvudkaraktärerna var riktigt bra.
  • Och de gamla bekanta karaktärerna gick hem de med.
  • Humor som funkar (inga pruttskämt här inte).
  • Filmhantverket, detta är en grymt välgjord film.
  • Riktigt schyssta actionscener överlag.
  • Bra Star Wars-känsla som äntligen är på plats igen.

The Force Awakens ställer mycket till rätta efter George Lucas misslyckade prequel-trilogi och jag ser med spänning fram emot kommande episoder i denna nya trilogi. Det är långt ifrån en perfekt film men efter att nyligen ha tittat igenom Episod 4-6 så måste man ju erkänna att även de har sin beskärda del av skavanker (men jag älskar dom ändå). The Force Awakens får lätt en preliminär 4 av 5 i betyg. Gå och se.

kraften vaknar

Eget företag? Vågar man?

Allt började med vad som synes på bilden nedan, ett rymmande vevlager av press fit-typ på min för året flång nya hoj.

DSC_0235

Eftersom jag har en fallenhet för (ett problem med) att alltid försöka lösa problem på egen hand så långt det är möjligt, så fick jag ett infall att försöka fixa till ett eget verktyg istället för att köpa ett färdigt och tråkigt som alla andra har. I och med att vi har fått tillgång till både lämpligt material och en verkstad på jobbet i samband med ett företagsuppköp var detta något jag skulle kunna lösa inom ramen av min vardag så att säga, och det går till och med att motivera detta som internutbildning i produktkännedom och CAD. Det gjorde insteget mycket enklare.

Eftersom det nu är ett PF-lager som sitter monterat så behöver man följaktligen kraft att pressa med, gärna rakt, samt anliggningsytor som inte skadar de nya lager som skall monteras. Många inom ”diy”-svängen förespråkar gängstång för att lösa kraften samt brickor i olika varianter för att pressa med. Idén med gängstång köper jag. Det är billigt och finns i stort sett överallt. Däremot var jag inte bekväm med brickor som anliggningsyta, då dessa med största sannolikhet skulle trycka på lagrets innerring. Det är jättedumt att göra så.

Således började jag skissa på en presshylsa, kompatibel med gängstångsprincipen, som inte skadar lagren men som även styr mot gängstången och därmed trycker rakt, eller ”axiellt” på fikonspråk. Ett CAD-program införskaffades och efter några dagars funderande var resultatet det här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter ytterligare någon vecka hade även verkstaden gjort sitt:

IMG_20151106_134226

Nu var det upp till bevis. Vevlager och hylsor fanns hemma och det enda som behövdes var en tidslucka för att kunna testa ordentligt. Tidsluckan hittades och arbetet påbörjades:

Nya vevlagren:

DSC_0267

Verktyget monterat och i arbete:

Detta bildspel kräver JavaScript.

All tid som visade sig behövas var runt 15 minuter allt som allt. Verktyget fungerade perfekt och efter lite ”uppvisning” på onämnt forum finns även en del intressenter.

Detta sporrade mig lite kan jag säga, lite fåfäng är man ju trots allt om än inte till utseendet. Jag ställde mig då frågan: Kan man göra något mer sett till det jag jobbar med dagligen?

Japp! Kompositbussningar till dämparlänkaget kan vi göra! Och verktyg för att byta dessa också.

CAD away!!

Kompositbussningar:

Verktyget:

Verktyg

Och i verkligheten:

 

Nu har jag inte monterat dessa detaljer ännu, det står fortfarande på att göra listan. Men magkänslan är bra även för de här delarna.

Då till själva kärnfrågan:

Skall man börja med sådant här på hobbynivå? Det finns helt klart en marknad både för verktygen och bussningarna, dock inte jättestor. Nu handlar det för min del inte om att man kan tjäna grova pengar på det, för det blir trots allt inte billiga saker om det skall vara något jag vill leva av. Det kommer inte hända. Men kanske att man kan få en liten slant extra då och då, samtidigt som det är kul?! Dessutom har vi ett gäng andra artiklar som också är gångbara i den här kundkretsen, såsom o-ringar och kullager.

Nuvarande chefen har redan godkänt min funderingar eftersom jag behöver handla detta genom jobbet för att sälja vidare, och verkstaden tycker också att det skulle vara bra att få lite smått mellan de större jobben.

De 700kr som registrering av enskild firma kostar är ej något större problem.

Vad jag däremot är lite rädd för är att redovisningen till skatteverket skall vara en glädjedödare. Att folk använder sakerna ”fel” och att man därmed hamnar i ansvarstvister osv. Dessutom kanske detta stjäl tid från cyklingen?

Tur att man har en längre ledighet framför sig där man kan dryfta dessa tankar. Både med sig själv och tillsammans med andra.

Och därmed var dryftningen påbörjad.

Backtrackning del 9: ”En vacker pärla inuti en i övrigt röten mussla”.

Efter att ha lyssnat på Train of thoughts fyra första låtar var detta det enda jag förmådde tänka på medan jag lyssnade till Vacant. ”En vacker pärla inuti en i övrigt röten mussla”.

”Det säger en del om den här skivan”, raljerade jag i mitt huvud, samtidigt som jag lika snabbt försökte förtränga alla analytiska tankar för att bara lyssna på det första genuint njutbara på nära 40 minuters lyssning.

Wikipedia skriver att de med skivan ville skapa ett tyngre sound. Som mången gång tidigare lyckas man bara bevisa det många redan vet, att man inte kan man bestämma sig att ”nu skall det bli tungt” och samtidigt förvänta sig att det blir bra. Bra musik blir vad den vill bli. Blir det tungt så blir det och blir det mjukt eller konstigt så är det så. ”Roll with the punshes” säger jag. Det har DT bevisligen inte gjort på de första 4 låtarna av detta album.

Jag har berört detta tidigare, i min genomgång av efterföljaren Octavarium. Men tyvärr var det vanligt under de sjusträngade gitarrernas intåg i rocken att man kopplade samman musikalisk tyngd med låga hertz-tal. Men jag anser å det bestämdaste att musikalisk tyngd inte dikteras av hertz. Det är utförandet, en känsla, en attityd man vill åt, och det fungerar minst lika bra på en sexsträngad gitarr. Ofta verkar det dock som om många tror att deras dåliga riff blir bättre bara för att man sänker det en kvint.

Men jag glider från ämnet.

Till de sista tonerna av Vacant väckte jag mitt analytiska öra igen stålsatte mig för nästa stålbad i form av Stream of Consciousness. Anspänningen fick dock bero, för som jag ofta brukar säga så är mitt minne kort men dåligt. Jag kommer ärligt inte ihåg att den här låten var bra på riktigt. Ett tag funderade jag över om det kunde vara så att den dåliga förrätten försämrade mitt omdöme, men Stream of Conciousness visade sig innehålla skivans allra snabbaste 11 minuter. I någon slags förvåningschock blir kastades jag tillbaks i samma känsla som Vacant gav mig och jag bara lyssnade intensivt låten igenom. Det här är som ett Dream Theaterkoncentrat pyntat av ett trevlig Al DiMeola-inspirerat gitarrsolo kring mitten. Musikmeditation när den är som bäst.

Efter dessa två förträngda musikskatter var det nästan att så man fick lite dåligt samvete när jag inför skivans avslutande stycke återigen hamnade i någon slags pessimism över vad som komma skulle. Men till skillnad från de två föregående bitarna mindes jag åtminstone delar av avslutande In the name of god, albumets längsta spår på nätta 14:16. Ingenting i DreamTheater-mått mätt med andra ord. Men även denna pjäs får mig att tveka över mitt minne, för den är bättre än vad min hjärnsoppa gjort gällande i förväg. Visserligen lider den av lindrigare men ändock samma symptom som de fyra inledande spåren på albumet, men på det stora hela är det ett habilt stycke musik och jag fastnar inga långa stunder med negativa åsikter som fördunklar lyssnandet. Den börjar med ett, åtminstone i mina öron tungt gitarriffande, och en efterföljande lagom fotryckande vers. Därefter kommer min första riktiga stötesten: Jag stör mig fruktansvärt på övergång mellan första vers och refräng. Det låter nödlöst och trött, och det känns som om musiken inte riktigt sitter ihop. Som tur är kommer denna övergång bara en gång till i låten mot slutet. Innan dess har man fått ta del av ett riktigt schysst mellanparti och lite vanliga allmänna solon. Men ibland låter det som de nog bara haft tre veckor på sig att skriva skivan…

Ja. Man skrev skivan på tre veckor. Vilket för mig raskt till låtarna ett till och med fyra… Det är nämligen här det hörs. De där tre veckornas iver att skrapa ihop något som använder mycket B-sträng. Det är dessa stackars stycken av ihopsamlade noter som får klä skott för Dream Theaters iver att släppa ett ”tungt” album innan det är klart. Det är i det närmaste totalhaveri, sett både till musikalisk såväl som textmässig kvalitét.

Texterna är ”arga” och personerna det handlar om är uppenbarligen ofta väldigt ledsna över att tiden rymmer, över bortslösade tillfällen, konstanta kompromisser och eviga uppoffringar. Tydligen stirrar de mycket in i tomheten och mörkret också.

Nu bryr jag mig vanligtvis mycket litet om texter och eventuella budskap som framkommer vid baklänges uppspelning, men när man knåpar ihop fåniga texter och sedan inte ens har artigheten att hitta på vettiga sångmelodier att dölja texten med, så blir jag lite sur faktiskt. Rapp-metal framförallt har fått en alldeles för framträdande roll. Det är något som LaBrie inte behärskar, och något som grabbarna flyhänt inte kan backa upp ens med ”så-nära-Tool-vi-kan-komma-utan-Law-Suit” komp. Behöver jag nämna att jag inte gillar en enda av låtarna 1-4? Dessutom verkar man ha gjort ett nummer av leken ”Skall vi se hur långt vi kan utveckla det här riffet innan vi blir uttråkade”.

Nåja. Skall man sammanfatta ovanstående dravel på något vis får det bli ungefär så här:

Albumet som helhet sitter inte ihop. Låtarna sitter inte ihop. Och alla i Dream Theater har haft bättre stunder. Väldigt många av dom faktiskt. Det finns dock två pärlor och en minipärla på albumet, vilka jag har berört ovan.

Och ja; förrätten försköt gränsen för vad jag tycker är bra. Vilket blev tydligt när jag avrundade kvällen med att tvinga frugan att lyssna igenom A change of seasons

Betyg: 3/10

Bästa spåren:

  • Stream of consciousness
  • Vacant

Slut med skivinköp för i år

Ja det har ju blivit lite utav en tradition för mig att varje år deklarera att nu är minsann årets sista skivor inköpta och att det inte blir några fler. I år så är jag väldigt sent ute och med bara några veckor kvar av 2015 så känns det inte som en lika stor grej att gå ut med ett sånt här ”vågat” uttalande. Hur som helst, inköpen är följande:

DSC_0010

HorrendousAnareta. Klassisk svensk dödsmetall fast från USA. Jag gillade föregångaren och Anareta har fått mycket bra kritik så det var bara att tjacka och bli en slav under The Metal of Death.

ColossusThe Breathing World. Deras förra skiva Wake hypades ganska mycket och jag köpte den såklart. Men det klickade aldrig riktigt mellan Wake och mig så Colossus föll lite i glömska. Men av en slump så provlyssnade jag The Breathing World så smått och jag gillade verkligen vad jag hörde så det blev ett inköp av denna relativt färska skiva.

Devin TownsendEpicloud. Gamle Devin och jag var riktigt bra kompisar ett tag, speciellt i slutet av 90-talet och början av 00-talet. På senare år så har jag knappt brytt mig om vad han har haft för sig men när ett av hans senare alster säljs för 49 pix så är det inte så mycket att tveka över.

RiotThundersteel. Jag gillar Riot. Deras Heavy Metal är riktigt skön att lyssna på och eftersom jag är en nybörjare när det gäller Riot (har Immortal Soul och Unleash The Fire sedan innan) så får man ju börja med deras klassiska och mest populära skivor. Och Thundersteel är just en av deras mest ansedda och så heter den ju Thundersteel. Tufft som satan.

Flying ColorsSecond Flight: Live at the Z7. Mike Portnoy, Neal Morse och några andra inte helt kassa gubbar lirar progrock och gör det svinbra. Flying Colors är varken särskilt tunga eller hårda men vad gör det när musiken är så bra och talar för sig själv? Detta är en högkvalitativ liveskiva som visar gruppen i deras esse och något som bör kollas upp av alla.

Skivinköpsrapport slut.

When Autumn Storms Come

Fan vad det blåser ute! Träden headbangar i vinden, kvistarna ser ut att hålla i osynliga apelsiner och det är mörkt som i Morias gruvor. Det är jävligt Black Metal ute just nu helt enkelt. Av någon anledning så ploppar låten When Autumn Storms Come med Naglfar upp i huvudet.

Från skivan Diabolical som kom 1998. Kolla upp den.

Så här tycker jag om detta II

En vecka som i stort sett bara ägnats åt att arbeta (och jobba över) samt att vara sjuk är på väg att ta slut. Just nu sitter jag och kallsvettas, tycker lite synd om mig själv och tänkte att jag skulle plita ner lite åsikter om diverse saker som hamnat i mitt blickfång och pockat på uppmärksamhet under veckan som passerat.

  • Dream Theater har släppt en låt från kommande skivan The Astonishing (släpps i januari). Låten heter The Gift Of Music och är ett fyra minuter långt, småtrevligt men lite anonymt stycke musik som inte gör något större intryck på mig. Det är lite klämkäckt sådär med lite extra bakgrundskör pålagt, John Petrucci gnider fram ett standardsolo samtidigt som resten av bandet meckar till det lite mot slutet. ”Dugligt” blir mitt betyg.
  • Hatpastorns Likpredikan blir bok. Den oftast väldigt lustiga och läsvärda bloggen Hatpastorns Likpredikan skall tydligen få en spin-off i form av en bok med diverse suspekt innehåll. Enligt bloggen blir det evighetslångt förord, en blandning av gammalt och nytt material från åren som gått samt lite annat gött. Boken ges ut av Krutdurk Förlag och hos det eminenta skivbolaget Nordvis går det just nu att boka ett av 666 exklusiva, signerade exemplar. Missa inte.
  • Det första DLC-paketet till Star Wars: Battlefront släpptes i tisdags. Battle Of Jakku heter det och jag har inte hunnit ladda ner det och har således inte testat det ännu. Men jag har kollat på lite klipp på nätet och det verkar väldigt mäktigt, speciellt när en Super Star Destroyer brakar rätt ner i planeten. Även intressant att få lite information (om än bara en gnutta) om vad som hände ganska precis efter Return Of The Jedi nu när klassiska böcker som Thrawn-trilogin nu inte längre är del av den officiella Star Wars-tidslinjen.
  • En av få fördelar med att vara hemma och vara sjuk är att man får tillfälle att se på film om man vill. Det ville jag och har därför kikat på tre filmer under dagen: Nightcrawler med Jake Gyllenhaal, som visade sig vara en riktigt bra film, precis som ryktet gjorde gällande. Gyllenhaal glänser i sin psykopatiska roll och filmen blir mot slutet riktigt spännande. 4/5 i betyg. En film som inte levde upp till sitt rykte var Babadook. En ganska typisk skräckfilm som inte gjorde mig särskilt rädd. Ett intressant ”monster” får man väl erkänna att filmmakarna skapat men annars var filmen högst ljummen. 2/5. Bättring blev det i The Guest. En liten homage till 80-talets thrillers där soundtracket sticker ut som en av höjdpunkterna. Jag hade gärna sett att filmens skurk hade ett lite mer skruvat ursprung men annars var The Guest riktigt underhållande. 3+/5.

Sådär. Lite tankar om lite allt möjligt. Take it or leave it. Ha det!