Gott Nytt År! (med bonusrunda)

Det har blivit Nyårsafton 2015 och det är dags att säga hej då till året som gått och blicka fram emot 2016. Men innan jag själv slänger mig in i nästa år med allt vad det har att erbjuda så tänkte jag lite snabbt dela ut några utmärkelser till lite blandade företeelser som finns på vår lilla planet.

Årets film: The Force Awakens. Vilken annars? Som film långt ifrån perfekt men det är den film som fick mest känslor att blossa upp i mitt inre i år. Star Wars är tillbaks med besked och väntan till Episode VIII kommer bli olidlig. Tur att fristående Rogue One kommer nästa jul och förhoppningsvis dämpar den värsta abstinensen.

Årets TV-serie: När Game Of Thrones i år inte lyckades hålla kvalitén uppe jämfört med tidigare säsonger så var det tur att det fanns en hel del annat att titta på. Som Daredevil t.ex. En riktigt välgjord, spännande och hårdkokt serie baserad på Marvels tuffaste advokat. Charlie Cox var riktigt bra i huvudrollen och jag ser fram emot kommande säsonger.

Årets brädspel: Tyvärr så har jag i år legat ganska lågt med brädspelandet men har ändå spelat tillräckligt mycket för att kunna ge Imperial Assault och X-Com The Boardgame en delad förstaplats. Båda släpptes i och för sig redan förra året men jag spelade dem inte förrän i år. Och båda bjöd på prima underhållning även om de är två ganska så skilda spel rent spelmekaniskt. Mina förhoppningar inför 2016? Att Star Wars: Armada och X-Wing kommer att bjuda på maffiga rymdslag, kanske i en kombinerad supervariant?

Årets öl: Mycket svår kategori i år då jag faktiskt inte druckit något som verkligen knockat mig (vad jag minns). Men vi kan väl dra till med att Amagers Double Black Mash 2015, som var en riktigt, riktigt bra Imperial Stout, får dela utmärkelsen tillsammans med smaskiga Rodenbach Vintage 2012. Och Modus Hoperandi får (som vanligt) bli årets humliga standardalternativ. Det blir liksom aldrig fel med en Modus i näven.

Då så, då återstår bara att önska alla ett riktigt Gott Nytt År!

Star Wars: The Force AwakensPh: Film Frame

©Lucasfilm 2015

(Mer Captain Phasma i nästa film tack)

Annonser

Ett sista tips innan året tar slut

Det är inte mycket kvar av 2015 nu. Men än finns det tid och utrymme att klämma in ett litet delikat tips om en bra skiva som släpptes lite tidigare i år. Och som den tuffa döds-kille jag är så är det naturligtvis en ranson av äkta polsk dubbelkaggesmattrande dödsmetall som jag väljer att tipsa om, nämligen Lost Soul och deras Atlantis: The New Beginning.

Jag har skrivit några rader om dessa polacker och denna deras senaste skiva förut inför släppet av den och med facit i hand så tycker jag att Lost Soul verkligen fått till något riktigt, riktigt bra. Det känns som om gruppen den här gången öppnat upp sitt sound, gjort det mindre kompakt och fört in lite mer progressiva influenser samt valt att lägga en hel del kraft på att skapa en elak atmosfär. Något de lyckats fantastiskt bra med anser jag och med lite mer lyssning innanför västen så kan detta nog arta sig till att bli deras allra bästa skiva tillsammans med föregången Immerse In Infinity, eller kanske till och med bli ensam härskare över album-tronen. Detta är oavsett hur det nu blir tillslut en skiva fylld med rövsparkande bra kvalitetsmangel från ett hårt jobbande band som verkligen förtjänar lite större framgång än vad de haft hittills under sina drygt 20 år som aktiva.

Strunta i Behemoth och Vader för en stund. Ta en tur ner till Atlantis istället och lyssna på Lost Soul.

Vinterläsning

DSC_0015

Önskade mig faktiskt lite litteratur i julklapp för en gångs skull. Tomten hörsammade detta och dessa tre bläddermojänger är nu således i min ägo.

Eftersom min inre Star Wars-nörd just ju nu går på betydligt högre varv än vad den brukar (vet inte riktigt varför, har nog med en viss aktuell film att göra) så ville jag ta mitt första steg i i det nya expanderade universum (EU) som Lucasfilm och Disney skapat. Det gamla EU:t är som kanske bekant inte aktuellt längre och har blivit degraderat till en sorts dubbelfiktiv alternativhistoria under namnet Legends. Lite synd kan jag tycka då Timothy Zahn klassiska Thrawn-trilogi är mycket bra men samtidigt förståeligt då den lite fyller samma funktion som de nya filmerna kommer att göra.

Både Shattered Empire och Lost Stars berättar om vad som hände mellan slutet av Return Of The Jedi och början av The Force Awakens, en tidsepok som nu alltså är en relativt tom duk som behöver målas upp igen. Shattered Empire har jag redan bläddrat igenom och den var tyvärr en liten besvikelse som inte gav särskilt mycket ny information. Som tur var så skall Lost Stars vara bland det bättre som kommit hittills och jag ser fram emot att läsa den.

Och så har vi The Martian. En bok jag inte alls hade koll på före det att filmatiseringen av den kom tidigare i år. Jag har inte sett filmen men eftersom det är en Ridley Scott-rulle så är det ett givet köp när den släpps på Blu-Ray och jag vill försöka att hinna läsa boken innan dess.

Spelinflation

Ytterligare ett spel till samlingen anlände i julen. Detta var lite av en joker dessutom, då jag egentligen inte alls väntat mig att någon skulle bemöda sig med denna lilla post på min önskelista, då den stått där orörd ganska länge. Men nu skall det dog-fightas med X-wingar och TIE-fighters!!

DSC_0341

Nostalgifredag

Julen är snart över och dags att blicka…bakåt? Jo visst är det så för till min stora förvåning så upptäckte jag idag att det är en vänlig själ därute på Internet som lagt upp en låt från Mnemonics så (lokalt) legendariska demo Shades from a missing epoch på Youtube.

Mnemonic, eller Ämnemonnik som de flesta av oss lokala metaldiggare valde att säga, var ett kortlivat band som lirade en sorts otight melodisk dödsmetall och som endast gav ut två demokassetter. Vad jag vet så har jag fortfarande kvar ett exemplar av varje och de har inte blivit spelade sedan den fjärran förtid (ni som sett Cyborg 009 vet vad jag menar) då det  begav sig. Därför var det riktigt kul att få höra ett bekant stycke musik igen. Inte så fantastiskt bra kanske men jag tycker mig höra en hel del bra idéer och melodislingor och det hade varit kul att höra vad det kunde bli av detta om ödet ville lite annorlunda.

Bäst musik 2015

Då var det dags att lägga ytterligare ett år av musik till handlingarna. Och med risk för att låta tjatig så får man väl återigen säga att det har varit ett bra år för musik av varierande hårdhetsgrad. Det kanske började lite trevande men runt halvårsskiftet tog det verkligen fart och de bra släppen har varit hur många som helst och jag har en känsla av att detta tempo kommer att hållas uppe även i början av nästa år.

Men i år så tänker jag faktiskt inte göra en klassisk topp 10-lista. För det är så att för min del så har året varit väldigt, väldigt ojämnt när det kommer till musiklyssnande. Vissa månader så har jag haft jättegott om tid att lyssna på musik och har kunnat plöja igenom ett flertal skivor per dag, men andra månader så har det varit väldigt skralt med fritid och jag känner därför att jag vill göra en (extremt) kort lista och helt enkelt bara utse årets bästa album. Naturligtvis kommer jag nämna en del annat jag tyckt varit bra men det känns omöjligt att ranka dessa inbördes eftersom jag tycker att jag gett en hel del bra skivor för lite lyssningstid. Ok, då kör vi. Årets bästa skiva är:

O-Card (2015).indd

 

Symphony XUnderworld! Japp, de mästerliga jänkarna har gjort det igen. De har släppt en skiva som tar allt det jag gillar med gruppen, slängt ihop i en stor kokande progmetal-gryta och serverat på ett bord dukat med finaste silverinstrument. Efter två lite svagare skivor så är Symphony X på banan igen med besked och nu, såhär ett halvår efter att skivan släppts så gillar jag faktiskt varenda spår på plattan. Jag hade i början lite svårt för låtarna In my darkest hour och Run with the Devil men nu gillar jag dem med, bra jobbat där gubbar. Det finns dock två mindre skavanker som hindrar skivan från att vara helt jävla perfekt och det är ljudet, som saknar den dynamik som hade tagit plattan till helt astronomiska nivåer, och att den där riktigt långa, episka låten som klockar in någonstans i trakterna av 23 minuter och 54 sekunder saknas. Men annars så är Underworld sjukt bra och är överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Grattis Symphony X!

Då var det avklarat, nu kan vi snacka annat som varit bra under 2015. Dödsmetall t.ex. Cruciamentum, Embrace of Thorns, Lik, Horrendous, Under The Church, Abhorrent, Cryptopsy, Sulphur Aeon, Desolate Shrine. Alla har de gjort mycket bra album (eller EP som är fallet med Cryptopsy) som visar att Death Metal är en musikform som inte visar några som helst tecken på att glömmas bort eller dö ut. Nile skall väl även nämnas här då de ju är lite av en institution inom modern döds men jag blev faktiskt lite besviken på What should not be unearthed. Det är absolut ingen dålig skiva men med Nile-mått mätt så en den bara ok.

Jag har även spisat en del bra Black Metal under året, dock inte lika mycket som jag brukar. Marduk gick ut hårt tidigt med Frontschwein och efter den så har de kommit annat mörkt och hårt material från konstellationer som Outre, Istapp och Mgla som alla håller hög nivå.

Inom den mer progressiva musiken så är det förutom Symphony X Beardfish och Steven Wilson som smällt högst tycker jag. +4616-Comfortzone och Hand.Cannot.Erase är två helt fantastiska skivor som jag önskar att jag hade haft mer tid att lyssna på. Här borde man även klämma in Arcturus och Leprous som båda skjuter iväg en kanonad av norsk progressiv galenskap. Och så har vi ju Flying Colors liveplatta Second Flight: Live at Z7 som är kanonmysig.

Vad har vi kvar? Tribulation visar att de fortfarande är en kraft att räkna med med The Children of the Night men rår på The Formulas of Death gör de inte, vilket jag heller inte räknade med. Ghost får med Meliora till en helt ok skiva som jag tycker är ofantligt mer intressant än Infestismumma (ja det är ju alltid det där med vad den där skivjäkeln heter). Dock en ganska ytlig skiva utan något större djup som visar att det är live som gruppen (tydligen) kommer till sin rätt. Trials, Wilderun, RAM och Crypt Sermon nämner vi också innan jag tycker att det är dags att stänga årsredovisningen för den här gången.

Jag har garanterat missat mängder av bra skivor under året men jag känner mig ändå väldigt mätt och nöjd med det jag hunnit lyssna på. 2015 var ett väldigt bra musikår och nu blickar vi väl förväntansfullt fram emot 2016 antar jag då det kommer nya skivor med bland annat Dream Theater, Witchcraft och Vektor.