Backtrackning del 9: ”En vacker pärla inuti en i övrigt röten mussla”.

Efter att ha lyssnat på Train of thoughts fyra första låtar var detta det enda jag förmådde tänka på medan jag lyssnade till Vacant. ”En vacker pärla inuti en i övrigt röten mussla”.

”Det säger en del om den här skivan”, raljerade jag i mitt huvud, samtidigt som jag lika snabbt försökte förtränga alla analytiska tankar för att bara lyssna på det första genuint njutbara på nära 40 minuters lyssning.

Wikipedia skriver att de med skivan ville skapa ett tyngre sound. Som mången gång tidigare lyckas man bara bevisa det många redan vet, att man inte kan man bestämma sig att ”nu skall det bli tungt” och samtidigt förvänta sig att det blir bra. Bra musik blir vad den vill bli. Blir det tungt så blir det och blir det mjukt eller konstigt så är det så. ”Roll with the punshes” säger jag. Det har DT bevisligen inte gjort på de första 4 låtarna av detta album.

Jag har berört detta tidigare, i min genomgång av efterföljaren Octavarium. Men tyvärr var det vanligt under de sjusträngade gitarrernas intåg i rocken att man kopplade samman musikalisk tyngd med låga hertz-tal. Men jag anser å det bestämdaste att musikalisk tyngd inte dikteras av hertz. Det är utförandet, en känsla, en attityd man vill åt, och det fungerar minst lika bra på en sexsträngad gitarr. Ofta verkar det dock som om många tror att deras dåliga riff blir bättre bara för att man sänker det en kvint.

Men jag glider från ämnet.

Till de sista tonerna av Vacant väckte jag mitt analytiska öra igen stålsatte mig för nästa stålbad i form av Stream of Consciousness. Anspänningen fick dock bero, för som jag ofta brukar säga så är mitt minne kort men dåligt. Jag kommer ärligt inte ihåg att den här låten var bra på riktigt. Ett tag funderade jag över om det kunde vara så att den dåliga förrätten försämrade mitt omdöme, men Stream of Conciousness visade sig innehålla skivans allra snabbaste 11 minuter. I någon slags förvåningschock blir kastades jag tillbaks i samma känsla som Vacant gav mig och jag bara lyssnade intensivt låten igenom. Det här är som ett Dream Theaterkoncentrat pyntat av ett trevlig Al DiMeola-inspirerat gitarrsolo kring mitten. Musikmeditation när den är som bäst.

Efter dessa två förträngda musikskatter var det nästan att så man fick lite dåligt samvete när jag inför skivans avslutande stycke återigen hamnade i någon slags pessimism över vad som komma skulle. Men till skillnad från de två föregående bitarna mindes jag åtminstone delar av avslutande In the name of god, albumets längsta spår på nätta 14:16. Ingenting i DreamTheater-mått mätt med andra ord. Men även denna pjäs får mig att tveka över mitt minne, för den är bättre än vad min hjärnsoppa gjort gällande i förväg. Visserligen lider den av lindrigare men ändock samma symptom som de fyra inledande spåren på albumet, men på det stora hela är det ett habilt stycke musik och jag fastnar inga långa stunder med negativa åsikter som fördunklar lyssnandet. Den börjar med ett, åtminstone i mina öron tungt gitarriffande, och en efterföljande lagom fotryckande vers. Därefter kommer min första riktiga stötesten: Jag stör mig fruktansvärt på övergång mellan första vers och refräng. Det låter nödlöst och trött, och det känns som om musiken inte riktigt sitter ihop. Som tur är kommer denna övergång bara en gång till i låten mot slutet. Innan dess har man fått ta del av ett riktigt schysst mellanparti och lite vanliga allmänna solon. Men ibland låter det som de nog bara haft tre veckor på sig att skriva skivan…

Ja. Man skrev skivan på tre veckor. Vilket för mig raskt till låtarna ett till och med fyra… Det är nämligen här det hörs. De där tre veckornas iver att skrapa ihop något som använder mycket B-sträng. Det är dessa stackars stycken av ihopsamlade noter som får klä skott för Dream Theaters iver att släppa ett ”tungt” album innan det är klart. Det är i det närmaste totalhaveri, sett både till musikalisk såväl som textmässig kvalitét.

Texterna är ”arga” och personerna det handlar om är uppenbarligen ofta väldigt ledsna över att tiden rymmer, över bortslösade tillfällen, konstanta kompromisser och eviga uppoffringar. Tydligen stirrar de mycket in i tomheten och mörkret också.

Nu bryr jag mig vanligtvis mycket litet om texter och eventuella budskap som framkommer vid baklänges uppspelning, men när man knåpar ihop fåniga texter och sedan inte ens har artigheten att hitta på vettiga sångmelodier att dölja texten med, så blir jag lite sur faktiskt. Rapp-metal framförallt har fått en alldeles för framträdande roll. Det är något som LaBrie inte behärskar, och något som grabbarna flyhänt inte kan backa upp ens med ”så-nära-Tool-vi-kan-komma-utan-Law-Suit” komp. Behöver jag nämna att jag inte gillar en enda av låtarna 1-4? Dessutom verkar man ha gjort ett nummer av leken ”Skall vi se hur långt vi kan utveckla det här riffet innan vi blir uttråkade”.

Nåja. Skall man sammanfatta ovanstående dravel på något vis får det bli ungefär så här:

Albumet som helhet sitter inte ihop. Låtarna sitter inte ihop. Och alla i Dream Theater har haft bättre stunder. Väldigt många av dom faktiskt. Det finns dock två pärlor och en minipärla på albumet, vilka jag har berört ovan.

Och ja; förrätten försköt gränsen för vad jag tycker är bra. Vilket blev tydligt när jag avrundade kvällen med att tvinga frugan att lyssna igenom A change of seasons

Betyg: 3/10

Bästa spåren:

  • Stream of consciousness
  • Vacant

8 svar till “Backtrackning del 9: ”En vacker pärla inuti en i övrigt röten mussla”.

      • De e la gött. 🙂

        Train of thought ja, skivan är lite utav ett vakuum för mig. Jag har för mig att jag gillar In the name of God men jag vet inte riktigt. Helt klart är att ToT är ett av de tristare album som Dream Theater släppt.

  1. Jag vill minnas att jag gillade As I Am av de fyra första. Stream of Conciousness är fantastisk. Vacant är söt. Skivan är medelmåttig och den skiva som inledde en svacka i karriären.

    Octavarium tycker jag dock var fantastisk!

    • Av de fyra första håller jag med om att As I am är bäst, helt klart. Sen att det tog emot lite att skriva ”bäst” istället för ”minst dålig” är en annan historia 🙂

      Själv tycker jag att svackan börjar redan med Six degrees of inner turbulence, men det är ett annat inlägg och jag kan hinna ändra mig flera gånger till dess.

      Octavarium är som du säger en MYCKET bättre skiva, men det är ändå någonstans låtarna man kommer ihåg, och för min del är första riktiga pangplattan efter Metro2000, Black clouds and silver linings, för där kommer jag ihåg de flesta låtarna och kan nynna på dem utan att ha hört skivan på länge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s