Pass opp! I morgon kommer Chthe’ilist

Nej ni missar väl inte att kanadensiska dödsmetallmonstret Chthe’ilist imorgon släpper sin skiva Le Dernier Crépuscule. Skivan ges ut via skivbolaget Profound Lore, som förra året gav oss Cruciamentums fantastiska Charnel Passages, så naturligtvis så är det asbra. Många verkar vilja jämföra Chthe’ilists musik med de finska pionjärerna Demilich och ja, jag är inte den som säger emot. Båda spelar en deformerad, skruvad och mörk form av dödsmetall som inte är det mest lättlyssnade i vår värld men som belönar den lyssnare som tar sig tid att verkligen sätta sig ner och hoppar ner i den musikaliska strömvirveln.

Ett givet köp anser jag och lättaste sättet att göra det är att besöka Profound Lores bandcampsida.

Den där nya Amon Amarth-låten

Amon Amarth är tydligen på gång med en nya skiva (Jomsviking) som kommer i slutet av mars och släppte idag ett första smakprov i form av låten First Kill med tillhörande video.

Det är bevisligen fortfarande vikingar, power metal-trummor och trallvänliga melodier som är gruppens grundpelare och jag börjar väl tycka att det börjar kännas något uttjatat. Förra skivan Deceiver of the Gods hade inte mycket till djup och blev trist ganska snabbt och nu verkar det alltså vara tredje gången som Amon Amarth tar den vinnande formeln från höjdarplattan Twilight of the Thunder God och spär ut den ytterligare.

Amon Amarth har väl knappast gjort något anspråk på att vara den hårdaste gruppen på jorden men när de under senare år slipat ner alla tendenser till vassa kanter från sin en gång så trevliga musik så tycker i alla fall jag att det blir lite fadd smak på det hela. Men ja, klämmigt och medryckande är det, det måste erkännas. Men fasen var nära de är att snart kunna klassas som 100% svennemetal och det är ju något som mitt inre elitistiska rövhål inte riktigt klarar av att hantera. Lite cred har de dock kvar då de plockat in ingen mindre än Tobben från Cut-Up att bonka skinn. Det är alltid ett plus.

Så här tycker jag om detta III

Fredag. Alltid lika trevligt. Helgen knackar på och frestar med förhoppningsvis lite ledighet och avkoppling. Och av ingen anledning alls (utöver kanske det faktum att det just är fredag) så tänkte jag skriva ner lite åsikter, tycken och synpunkter jag samlat på mig under veckan.

  • Dream Theater släppte igår sitt andra smakprov från kommande konceptskivan The Astonishing (släpps på fredag nästa vecka). Låten heter Moment of Betrayal och i likhet med The Gift of Music så är det en ganska småtrist och intetsägande låt. Den följer ungefär samma musikaliska mönster som The Gift of Music och låter som ett Dream Theater som skrivit en låt efter sin egen standardmall. Inte dåligt på något vis men samtidigt inget som får mig att se fram emot The Astonishing direkt. Kan det vara så att Dream Theater bränt allt sitt kreativa krut på själva albumkonceptet istället för att lägga det på låtskrivandet?
  • Premiären av Star Wars Episod 8 flyttas fram från maj 2017 till december 2017. Ett bra drag anser jag för Star Wars + juletid var en riktigt lyckad och mysig kombination. Förhoppningsvis så ger detta drag mer tid åt filmskaparna att fila på manus och annat så att Episod 8 blir så bra den bara kan. Naturligtvis kommer det bli kämpigt att vänta ännu längre på att se vad som händer med Ray, Finn, Poe och de andra men vi får inte glömma fristående Star Wars: Rogue One som kommer i december i år. Det kan bli en riktig höjdare det.
  • Daredevil säsong 2 inte dyker upp än på ett tag så har jag börjat kika på två andra Marvel-serier som finns att hitta på Netflix. Dessa är Jessica Jones och Agent Carter och där jag trodde att det skulle vara Jessica Jones som skulle greppa tag om mig så är det istället Agent Carter som gjort det. Jag kommit igenom drygt halva första säsongen av serien om Captain Americas flört och den är faktiskt riktigt underhållande. Skådisarna är bra, historien är intressant och allt känns lite som en klassisk deckare från tidsepoken där serien utspelar sig dvs 40-talet. Jessica Jones är absolut en bra och intressant serie det med men det är något speciellt med 40-talets estetik som tilltalar mig och därför är det Agent Carter av dessa två som kommer få större delen av min uppmärksamhet kommande tiden.
  • Medal Of Honor: Warfighter till PS3 var ett av denna månadens ”gratis”-spel på Playstation Plus. Jag testade lite igår och för att hålla mig kort så säger jag bara: undvik denna bruna och stentrista soppa. Blä.

Det var allt. Trevlig fredag.

Guilty pleasure

Visst har vi alla något som vi tycker om men som kanske inte är det allra mest ansedda här i världen? Det kan gälla film, tv-serier, musik, ja nästan vad som helst. I mitt fall så är ett av mina musikaliska guilty pleasures det otroligt ostiga Power Metal-bandet Powerwolf. Deras teatraliska Metal, som behandlar det mesta som har med kyrkor och varulvar att göra, går hem stenhårt hos mig och nu när deras näst senaste skiva Preachers of the Night damp ner i brevlådan idag så saknar jag bara förra årets Blessed & Possessed.

Jag gillar verkligen Powerwolfs tematik där de vräker på med kristen symbolik, ett tjockt lager smink på samtliga medlemmar och backar upp det hela med taktfasta och medryckande låtar. Allt gjort med glimten i ögat naturligtvis. Musiken kan ha en tendens att bli lite tjatigt efter ett tag men lyssnar man bara på max en skiva i taget, eller ännu hellre några enstaka låtar, så är det svårt att inte ryckas med. Och så har vi ju namnet: Kraftvarg. Stentufft på ett sådant helt fel sätt så att det blir rätt.

Så, nu lyssnar vi på låten Amen & Attack från nämnda Preachers of the Night och försöker undvika att höra att det är en ”banana tank” som sångaren Atilla Dorn skrålar om.

Omnipollo Leon – när man behöver slicka såren

IMG_6731

Jag har skrivit några rader om Omnipollos trevliga belgiska pale ale förut men ikväll så behövdes det verkligen en öl av denna kaliber för att kunna slicka såren efter den tunga förlusten mot det Galaktiska Imperiet. Lördagkvällens på förhand heta match mellan Rebellerna och Imperiet slutade med en storförlust för Rebellalliansen och de fick fly så gott det gick med svansen mellan benen.

Imperiet har det nätta lilla plastskeppet på bilden ovanför att tacka för sin vinst. Ett råd från en som var med: flyg aldrig framför nosen på en Imperial Star Destroyer. Du kommer att ångra det dyrt.

Men Omnipollos Leon var det ja. Som sagt en belgiskt pale ale, bryggd hos De Proef i Belgien efter ett recept framtaget av inte helt okända Omnipollo, som funnits i Systembolagets sortiment ganska länge nu. Men jäklar vilken prisvärd öl det är. 50 spänn för 75cl av en riktigt, riktigt bra bärs som fyller din mun av smaker från jäst, humle och kryddor. Väldigt gott, framförallt när man fått storsmisk i Fantasy Flight Games pengaslukare Star Wars: Armada.

Sweden Rock Magazines topplistor

Igår så damp årets första nummer av Sweden Rock Magazine ner i brevlådan här hemma. Och som brukligt så är det numret där förra årets bästa skivor enligt både tidningens skribenter och läsare presenteras i listform. Och återigen så är det Ghost som kniper förstaplatsen på läsarnas lista och inte helt oväntat så är det Tribulation som är högst på skribenternas dito. Och om detta har jag naturligtvis lite åsikter.

Analyserar man listorna så märker man ganska snabbt att det är stor skillnad mellan skribenter och ”vanligt folk” och jag märker att jag personligen tycker bättre om musiken som skribenterna valt än den läsarna valt. För det första så förstår jag inte varför Ghost återigen tar hem titeln Årets bästa skiva. Eller jo, det gör jag för skivan är ju klart bättre än föregångaren Infestissumam, som även den vann läsaromröstningen 2013. Men ändå: vad är det som gör att Ghost går hem så stenhårt i stugorna? För mig så är Meliora en helt ok skiva som går bra att lyssna igenom, eller på en enstaka låt, lite då och då men det bästa som kom under hela 2015? Nej, inte ens i närheten.

Då är Tribulations The Children Of The Night ett mycket trevligare val som årets bästa skiva vilket ju också tidningens skribenter tyckte. Men vilka kom då tvåa? Jo det var ju Ghost så klart. Det är så att man blir lite matt. Men annars så är skribentlistan sjukt mycket bättre än läsarnas för här hittar vi guldkorn som Arcturus, Macabre Omen, Horisont, RAM och Infernal War vilka inte finns någonstans att hitta på läsarlistan. Skribenterna är betydligt mer varierade i sin musiksmak medan läsarna mest verkar vilja lyssna på diverse Heavy, Thrash och Power Metal. Men, och detta är ett ganska stort men, på läsarlistan så hittar vi Symphony XUnderworld på plats 13. Symphony X är inte ens med på skribentlistan! Inget annat än en skandal. Förra årets bästa skiva tar sig alltså inte in på Sweden Rock Magazines skribenters topp 50-lista. Journalistiken av idag är snabbt på väg utför.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jag vet inte riktigt. Men kanske är det så att  jag innerst inne är en elitistisk skitstövel som ser ner lite på den stora folkmassan och deras musiksmak. Och dagens hårdrocksjournalisters val också för den delen.

PHOTO COPYRIGHT JOHN McMURTRIE 2015

”All bow before Hypno-Ghost!”