Vinylhörnan: Rush – Signals

Hej och välkommen till det allra första inlägget i serien jag nu officiellt döpt till Vinylhörnan. Kort, koncist och extra passande då min skivspelare står i ett hörn. I den här serien hade jag tänkt att jag skulle botanisera lite i min lilla men växande samling av vinylskivor och skriva ett par meningar om en utvald skiva. Det kan vara vilken genre som helst, gammal eller ny skiva, jag tar helt enkelt vad jag känner för för tillfället.

Först ut i Vinylhörnan är alltså en ganska känd skiva som kom ut i början av det glada 80-talet: Signals av och med den kanadensiska powertrion Rush. Anledningen till att jag valde just den? Ingen särskild faktiskt men såhär i efterhand så symboliserar den min nyfunna kärlek till Discogs rätt så bra eftersom den ingick i det allra första köpet jag gjorde där. Discogs är ett farligt ställe där det är fasligt lätt att förlora sig bland diskografier och hundratals olika pressar av ens favoritskivor. Ett ställe där jag lätt skulle kunna bränna min lön om och om igen men som tur är så har jag än så länge hyfsat med förnuft kvar för att inte sätta mig själv och min familj på en diet av vatten och bröd.

Nog om det, över till själva skivan. Signals är den skiva som anses markera början av Rushs synthesizer era, en skiva där synthar och keyboards fick en mer framträdande roll jämfört med skivorna som kom innan. Personligen så tycker jag att Moving Pictures från 1981 halvt om halvt kvalificerar sig att vara del av synthesizer eran också men jag får väl lyssna på de lärde och rätta in mig i ledet. Synthesizer eran brukar av någon anledning ses ner på lite grann men jag tycker att det är en riktig guldperiod i Rushs historia. Måhända inte lika stilbildande och spännande som den klassiska progressiva eran men på skivorna Signals, Grace Under Pressure, Power Windows och Hold Your Fire trängs en väldig massa bra låtar och Signals innehåller i mitt tycke de allra bästa. Subdivisions, The Analog Kid, Digital Man, Countdown, toppenbitar allihop som är relativt lättsmälta men samtidigt går det aldrig överstyr som det ibland kunde göra på de efterföljande skivorna.

Mitt exemplar av Signals är ett trevligt bruksexemplar där det enda jag egentligen kan anmärka på är att omslaget har en synbar våtskada. Själva skivan spelar som den skall och låter utmärkt.  Jämfört med min remastrade CD från 90-talet så kan jag inte påstå att det är någon milsvid skillnad. Volymen är naturligtvis lite mer uppskruvad på CD-skivan men i övrigt så kan jag inte säga att jag föredrar någon utav dem. Signals är helt enkelt en välljudande skiva som är bra oavsett vilket format du spelar den på.

Dags för nytt Sportlov

IMG_6775

Efter att ha haft en hel del flyt så lyckades jag tillslut lägga mina frostiga tumvantar på ett av de 200 exemplar som finns av Sportlovs nya singel Aska. Count Wassberg, Fjällhammer och de andra i bandet ger oss två nya låtar som precis som låtarna på föregångarna Snöbollskrieg och Offerblod i vallabod är mer kul än bra men måste man ha allt med Sportlov så måste man. Extra kul tycker jag inledningen av Azazels Lada är med sin lilla homage till Ghosts Year Zero. Fjällrävarna har humor helt klart och det är kul att de är tillbaka. Tydligen så skall tidigare nämnda skivor ges ut på vinyl till hösten och sedan kanske man kan hoppas på mer nytt material. Den som befinner sig i längdspåret får se. Ur spår!

Låt vinylen svarvas

Äntligen! Efter att ha legat i sin låda i knappt två veckor så fick då min Pro-Ject skivspelare äntligen ta plats på sin IKEA-bänk i hörnet av vardagsrummet. Inkopplingen var föredömligt enkel när man väl fått de nödvändiga kablarna levererade och de få inställningar som behövdes göras på själva spelaren var enkla (när väl poletten ramlade ner i alla fall). Efter det så var det bara att börja svarva vinyl för glatta livet. Premiärskiva blev Morbid Angels monumentala dödsopus Covenant på Full Dynamic Range-mastrad splattervinyl och det lät inte dumt alls. Bättre eller sämre än ett digitalt medium kanske någon frågar sig? Ungefär lika bra skulle jag vilja säga. Jag hörde inga markanta skillnader på Dave Vincents vrål eller Trey Azagthoths snirkliga solon. Det låter bra. Och jag är nöjd.

Detta tillskott i min musikanläggning tänkte jag nu skulle bli startskottet på en ny bloggserie. Inget storslaget på någon vis men en gång i veckan så tänkte jag skriva lite om en utvald skiva i min lilla samling under någon klämkäck rubrik i stil med Veckans Vinyl, Vinylhörnet eller Skivsnack. Tanken är att jag skall skriva lite om var jag köpt skivan, vad den kanske betytt för mig och liknande. Vi får se hur det artar sig.

Och en sista sak innan jag avslutar detta inlägg med lite bilder från kvällens skivspelar-installation: en av skivorna på bilderna är Chthe’ilists senaste skiva Le Dernier Crépuscule och det är en skiva jag anser vara den bästa hittills i år. Med skivan följde det med en kod för ett digitalt exemplar av skivan. Den koden har jag ingen nytta av så jag tänkte att den första som skriver något klämmigt i kommentarsfältet får den, helt jävla gratis. Trevlig Helg!

Onsdagsbrutalitet

Brutality är veteraner inom Death Metal-genren men hade inte släppt en fullängdare sedan 1996. Men den 22:a januari i år så hände det, äntligen kom det en ny skiva. Och det är grymt imponerande och roligt att de med skivan Sea of Ignorance visar var det amerikanska old-school skåpet skall stå, trots att de borde visa tecken på ringrost av det grövre slaget. Jag har ingen direkt relation till bandet förutom att jag har ett exemplar av deras första skiva, halvklassiska Screams of Anguish, men när de så tydligt visar att gammal är äldst med Sea of Ignorance så är det bara att kapitulera och gunga med i baskaggesmattret. Brutality är namnet till trots inte det mest brutala som går att uppbringa men deras blandning av tyngd och melodi vinner i längden. Och just det: man hör basguran, vilket alltid är ett plus och ett tecken på en bra produkt.

Skivspelarprojektet rullar på

Min nya skivspelare hittade hem i veckan. Jag öppnade kartongen, kikade i manualen men sedan tog det stopp för det lilla problemet med var den skall placeras visade sitt fula nylle. Min plan om att sätta den på en vägghylla stoppades av regeringen som tyckte att den istället skulle stå på någon sorts möbel med utrymme för lite förvaring. En bättre idé än vägghylla får jag väl (motvilligt) erkänna men då gällde det bara att hitta någon som fick plats i det begränsade utrymme som finns i vårat lilla vardagsrum. Efter en hel del letande på nätet efter både dyra och billiga lösningar så slutade det (som vanligt) att det i söndags blev en resa till meckat för alla helglediga svenskar: IKEA. Och där införskaffades en sådan här:

besta-hylla-med-dorr__0352987_PE537186_S4

En helt ok lösning tycker jag som även var föredömligt billig. Det finns plats för skivspelare på toppen och lite blandad mjukvara inne i hyllan. Men allt är inte frid och fröjd då det nu naturligtvis måste bytas ut lite kablar för att få den här lösningen att funka. Kabeln till strömmatningen till hela anläggningen sticker ut för mycket från väggen för att hyllan skall få plats och den befintliga signalkabeln mellan spelare och förstärkare kommer inte att räcka. Så därför åkte plånboken fram igen och det beställdes en sådan här vinklad variant av Supras Lorad:

supra-kabel-lorad-cs-eu-a-vinklad

Och en längre Phono-kabel, även den från Supra:

supra-biline-phono-cable-white

Tyvärr så är dessa två kablar beställningsvara så det dröjer ett tag innan jag har dem i min hand men den som väntar på något gott väntar väl aldrig för länge antar jag. Suck, jag som bara vill lira lite vinylskivor…

Ja ja, jag har i alla fall börjat använda mig av Discogs.com och jösses vilken farlig site det där är. Alla skivor man någonsin kan önska sig, till priser som spänner hela spektrumet från löjligt billigt till hutlöst dyrt. Och i förra veckan ramlade de första vinylskivorna jag beställt från handlare på siten in och det blev ett par Iron Maiden i form av två av bandets bästa: Powerslave och Seventh Son of a Seventh Son samt Rushs Hemispheres, A Farewell to Kings och Signals. Riktigt kul, nu ska de bara spelas också. Fortsättning följer.

The Astonishing – årets första besvikelse?

Det verkar tyvärr inte bättre än att Dream Theater startar året med att bjuda på en sådan. Efter ett gäng genomlyssningar så är det fanimej inte mycket av den musik som finns på detta övergräddade dubbelalbum som går hem hos mig. När de två timmarna som albumet tar på sig för att spela klart har passerat så känns det som om man har lyssnat på någon sorts identitetslös samling med slätstrukna ballader. Det finns i stort sett bara EN låt på hela albumet som jag tycker om och som är någorlunda intressant och det är A New Beginning. Men vilken tid det tar innan man kommer dit om man lyssnar från början! Så mycket fluff man måste ta sig igenom. Och för att inte tala om Jordan Ruddess störiga syntar som går en på nerverna tämligen omgående. Kevin Moore, var är du?! Kom tillbaka!

Synd och skam är vad det är för det kändes ändå som om Dream Theater hade något stort på gång efter att ha ryckt upp sig efter halvtrista A dramatic turn of events med sitt självbetitlade album som kom 2013. Men så är alltså inte fallet, i alla fall som det verkar just nu. Jag skall ge The Astonishing några chanser till och jag skall framförallt sätta mig ner med texthäftet i hand nästa gång och se om det kanske gör någon skillnad när man hänger med i storyn som bandet byggt hela skivan runt, hur klyschig den än må vara.

dream-theater

Skäms på er Dream Theater. Byt ut alla utom John Myung.

MegaDödsMåndag

Förra måndagen vigdes enbart åt progressiva tongångar då bland annat Dream Theaters senaste skiva (som inte lyckats övertyga mig efter en handfull genomlyssningar) levererades av den lokala Posten. Denna måndagen blev det betydligt hårdare för idag så ökades min skivsamling på med fyra CD-skivor fyllda med råtuff dödsmetall. Det var ett paket från det tjeckiska skivbolaget Lavadome som hittade hem efter en dryg vecka ute på de europeiska vägarna och därmed förgyllde min start på veckan.

Dödsmetall

Längst upp till vänster ser vi Chaos Inceptions platta The Abrogation från 2012. Chaos Inception är ett band jag egentligen borde haft lite bättre koll på då flera av medlemmarna har ett förflutet i grymma Fleshtized men så har det inte varit, skäms på mig. Oavsett koll eller inte så verkar detta en riktigt bra skiva fylld med smattrande dubbelkaggar och fräsiga riff.

Till höger om Chaos Inception är Heaving Earths skiva Denouncing The Holy Throne. 12 låtar Immolation-minnande Death Metal som bland annat Youtube-kanalen Headbang Promotions utsåg till förra årets allra bästa dödsplatta. En helt ny bekantskap för mig och det skall bli mycket intressant att lyssna in sig på.

Sedan så har vi inte mindre än två skivor från det högkvalitativa skivbolaget Dark Descent: Desolate Shrine och deras The Sanctum of Human Darkness samt Adverserials Death, Endless Nothing and the Black Knife of Nihilism. Desolate Shrine gjorde en av förra årets allra bästa skivor med The Heart of the Netherworld och The Sanctum of Human Darkness är dess föregångare så den lär ju inte göra en besviken. Adversarial vinner grova pluspoäng bara genom titeln på sin skiva och innehållet lär vara av samma stentuffa kaliber om man skall gå efter de smakprov jag hört.

Så är det. Musik är kul. Och ibland är det dödsmetall.