Vinylhörnan: Blind Illusion – The Sane Asylum

Ja hej och välkommen till ett nytt inlägg i den då och då återkommande serien Vinylhörnan. Dagens skiva är Blind Illusion och deras debutplatta The Sane Asylum som kom ut 1988 och det är helt enkelt en bra, stabil Thrash Metal-skiva och en skiva som antagligen får mest uppmärksamhet på grund av att ett par av musikerna i bandet är de inte helt okända Les Claypool och Larry Lalonde. Om namnen känns bekanta så är det nog genom deras betydligt mer kända band Primus, eller kanske Possessed där Lalonde lirade gura på gruppens klassiska skivor Seven Churches och Beyond the Gates.

Men åter till The Sane Asylum som i mitt tycke känns ganska typisk för hur Trash Metal lät under slutet av 80-talet. Det är inte samma furiösa ilska och fulla ställ som det var i genrens barndom utan lite mer ”vuxet”, tekniskt och en aning skruvat (det är ju faktiskt blivande Primus-medlemmar vi snackar om här). Det är ett album som går alldeles utmärkt att lyssna igenom i en sittning men där det kanske inte finns någon låt som kan kallas för en riktig hit i klass med vad många genrekamrater klämde fram.

Skivan är relativt färskt begagnatköp via det svenska skivbolaget Blood Harvest och jag köpte den tack vare ett tips från A Fair Judgement och Jarnos pågående bloggserie TorsdagsTrash. För mig som inte är så bevandrad i denna genre så är det riktigt kul att följa vad Jarno skall tipsa om varje vecka. Så se till att följa den serien och låna gärna ett öra till The Sane Asylum. Over and out.

Speltest: Day of the Tentacle Remastered

Det hade faktiskt gått mig helt förbi att Tim Schafer och hans Double Fine Productions jobbade på en remastrad nyutgåva av Lucasarts ultraklassiska äventyrsspel Day of the Tentacle. Eller kanske inte helt förbi, jag vet att jag hört det någon gång för ett bra tag sedan men har väl helt enkelt missat att göra den mentala noteringen. Skitsamma, nu när spelet släpptes för ett par dagar sedan så blev det självklart en glad överraskning för mig som en gång i tiden mer eller mindre levde för att spela point-and-click-spel, eller som jag och många andra kallade det: äventyrsspel. Det vill säga ett spel där du styr en karaktär (eller flera som i fallet med Day of the Tentacle) genom en värld där allt som är löst skall plockas upp, det skall pratas med andra karaktärer och allra helst skall man fastna i något långsökt pussel som endast spelkonstruktörerna kan se någon logik i.

Day of the Tentacle får nog anses vara ett av de allra mest kända och omtyckta spel som kom under äventyrsspelens storhetstid under 90-talet. För mig personligen så är det nog bara Indiana Jones and the Fate of Atlantis och Sam & Max Hit the Road som smäller högre än Day of the Tentacle. Och kanske The Dig också. Hur som helst så är Day of the Tentacle en riktig klassiker och det är kul att det nu finns tillgängligt till PS4, PS Vita och PC.

Jag har hunnit spela i en dryg timma och det tog inte lång tid att inse vilken stor skillnad det är på den remastrade versionen av spelet och originalet. Det första man lägger märke till är självklart grafiken som nu är i HD och widescreen men även ljud och musik har fått sig en välbehövlig uppgradering. Eftersom spelet kom 1993 och var ett av de allra första med digitaliserat tal (en så kallad talkie-version) så var tekniken inte den allra bästa vilket ledde till ett komprimerat ljud med en hel del missljud och knäppande. Nu är ljudet verkligen kristallklart och man märker hur mycket jobb Double Fine har lagt ner på detta, det är nästan så att man kan tro att det är en nyproduktion.

Jag kan inte nog rekommendera detta spel, såväl till dem som aldrig spelat det som till dem som vill återuppleva gamla äventyrarminnen. Kom bara ihåg att detta i grunden är ett gammalt spel så förvänta dig inte att bli hållen i handen eller några fläskiga cut-scenes med exploderande skyskrapor.

dott-desktop-2560-1440

Den där nya Moonsorrow-låten

Jag är inget jättefan av finska folkmetallarna Moonsorrow men jag gillar dem tillräckligt mycket för att äga ett gäng skivor med dem och ha förbokat kommande skivan Jumalten Aika. Igår släpptes ett första smakprov från skivan i form av den relativt påkostade videon till låten Suden Tunti:

Enligt bandet den kortaste låt de gjort på 10 år och vad jag förstår även deras första musikvideo någonsin. Själva låten tycker jag är en riktigt skön bit med ett gött sväng och en överlag episk känsla. Inget revolutionerande med den ger definitivt mersmak och ett sug att ta sig an hela skivan och dess övriga (och antagligen längre) låtar.

Jumalten Aika släpps den 1:a april via Century Media på CD (med bonusskiva), på dubbel-LP och kommer säkert gå att ladda ner via någon käck musiktjänst eller streama via Spotify och liknande.

Snabbrecension: Johnny´s senap med smak av öl

Senap är gött, det vet ju alla, och att senap från Johnny´s är extra gött vet kanske de flesta. Årets specialsmak från Johnny´s är inget mindre än ”Öl och toner av malt och humle” och det måste man ju som älskare av denna ädla dryck testa. Om man smakar senapen helt för sig själv så finns det en del öl-liknande smaker att hitta men mest av allt så relaterar jag faktiskt smaken till någon sorts hostmedicin som man fick som liten. Men om man som jag äter senapen på en het, köttig Chorizo och sköljer ned med lite Pilsner Urquell-folköl så smakar det trots allt riktigt gott. Senapen är ganska så söt och det kompletterar hettan från korven på ett mycket fördelaktigt sätt. Betyget blir en tumme upp och Johnny´s Öl-senap får hänga med ut till grillen nu när säsongen så sakteliga börjar närma sig.

Två stouts från Dugges

Dugges Ale & Porterbryggeri har kommit en bra bit sedan den blygsamma starten i Mölndal 2005. Efter flytten till större lokaler i Landvetter för några år sedan så har utvecklingen och ölförsäljningen gått mer eller mindre spikrakt uppåt för bryggeriet. Och från att i stort sett bara bryggt gamla beprövade ölstilar som Pale Ale, IPA och Porter så har Dugges på senare år börjar utforska andra stilar som suröl och Barley Wine vilket ju är väldans trevligt.

Ett av bryggeriets allra starkaste kort genom åren har varit deras förmåga att brygga riktigt bra stout. Idjit-serien får väl anses vara något utav en västsvensk modern klassiker vid det här laget och har alltid stått för välgjorda och smaskiga stouts. Och i direkt nedstigande led kom förra året Ethiopia Gedeo, en mycket god stout (bryggd i samarbete med kafferosteriet Johan & Nyström) som fått gotta till sig med lite kaffe från Gedeozonen i Etiopien. Tyvärr så var Ethiopia Gedeo en engångsbryggd som inte går att få tag i längre men som en sorts uppföljare till den kom i början av denna månaden två nya skapelser som återigen fått hångla med kaffe från Johan & Nyström:

IMG_6793

Jag testade både Imperial Geisha och Ethiopia Welena den gångna helgen och jag måste säga att båda var utmärkt välsmakande exempel på stout där kaffe fått en framskjuten roll. Båda ligger på en alkoholhalt av 10% och min favorit av dessa två blev med knapp marginal Ethiopia Welena. Imperial Geisha var inte tunn på något sätt men Ethiopia Welena hade en lite kraftigare smak, lite mer kropp helt enkelt. Skall jag ge mig på lite betygsättning så får Imperial Geisha en stark 3:a medan Ethiopia Welena får en 4:a. Tyvärr verkar det bara finnas enstaka exemplar kvar av de båda på Systembolagen ute i landet men förhoppningsvis så är det bara att hålla ett vakande öga på när nästa kaffedopade stout kommer från Dugges.

Vinylhörnan: Megadeth – Countdown to Extinction

Jag kommer fortfarande ihåg när jag köpte den här skivan – på CD. Jag var 12 år och med min kompis Martin inne i Göteborg och vi besökte en av skivaffärerna som låg inne i Femman-huset i Nordstan. Skivan hade precis släppts och den skulle bli den allra första CD-skivan i min lilla skivsamling. Eftersom jag var väldigt feg som barn så vågade jag inte själv fråga expediten i skivaffären om de hade den inne så jag skickade istället fram Martin att göra det i mitt ställe. Till min lycka så plockade expediten fram ett exemplar – bara att langa fram kontanterna, slänga sig på pendeltåget hem och börja lyssna.

Countdown to Extinction är en viktig skiva, inte bara för Megadeth själva utan även för mig. Som sagt så var det den allra första CD-skivan jag köpte men det är även det riktiga startskottet på ett, vad jag förmodar, livslångt kärleksförhållande till Metal. Jag lämnade Gyllene Tider, Nirvana och Guns n Roses bakom mig och tog istället emot Megadeth, Metallica och Pantera med öppna armar. Och efter det så eskalerade Metal-dyrkandet via grupper som Sepultura, Entombed, Bolt Thrower och Morbid Angel, hela vägen fram till  i idag.

Megadeths allra mest framgångsrika album behöver väl ingen större presentation antar jag. Det är den andra skivan med gruppens klassiska (och bästa) sättning och en skiva fylld med små och stora hits. Symphony of Destruction är ju naturligtvis den låt som alla känner igen och som fick allra störst genomslag men låtar som Forclosure of a dream och Sweating bullets blev även de framgångsrika. Personligen så är Countdown to Extinction den skiva jag gillar bäst med Megadeth efter den helt fantastiska föregångaren Rust in Peace. Countdown to Extinction saknar mycket av den frenetiska energi och attack som finns på Rust in Peace men är mer polerad och svänger mer, en mer mogen skiva helt enkelt. Efter detta så gick det dock ganska snabbt utför med Megadeth och idag är tyvärr gruppen helt ointressant för mig.

Själva vinyldelen i denna vinylhörna då. Mitt exemplar är köpt i någon av Göteborgs begagnat-butiker under den första delen av 00-talet om jag inte minns helt fel. Omslag och skiva är ganska så slitna men skivan spelar helt ok trots en hel del smårepor och med det är jag nöjd. Det spelar ingen roll hur fint exemplar av skivan jag än skulle hitta, i det här fallet så smäller min CD-version av skivan mycket högre än någon motsvarighet på vinyl.

10 album som jag återkommer till

Enligt Jarno borta på den del av Internet som går under namnet  A Fair Judgement så går det just nu runt ett ”meme” på Facebook där man ska lista 10 album man ofta återkommer till. Inget jag personligen har märkt av men säger Jarno att det är så så är det så och eftersom jag i likhet med honom tycker om listor så hoppar jag på tåget och listar 10 skivor som ofta spelas här hemma. Enda regeln är att endast en skiva per band får nämnas och det borde jag klara av.Så utan att ha tänkt igenom detta allt för mycket kommer här mina 10 val:

  1. Iron MaidenSeventh Son of a Seventh Son. Jag var aldrig ett fan av Iron Maiden under min uppväxt utan det är först på senare år jag verkligen börjat lyssna på Maiden på allvar. Och oftast är det Seventh Son som spelas.
  2. Cannabis CorpseTube of the Resinated. Ett band som är så jäkla kul att lyssna på. Deras dödsmetall har ett sådant skönt flyt och lekfullhet så det är bara att låta sig följa med in i dimman.
  3. Symphony XThe Divine Wings of Tragedy. En av mina all-time-favoriter som allt som oftast får speltid. En fröjd att lyssna på ett fantastiskt band när de var som allra bäst.
  4. RammsteinMutter. Jag var inte särskilt imponerad av Rammstein när de blev jättepopulära under mitten av 90-talet men med Mutter vann de över mig totalt. Kanonskiva.
  5. Jungle RotDead and Buried. Tung-gung-döds. Finns inte så mycket mer att säga än så.
  6. DanzigDanzig II: Lucifuge. Ännu mera tung-gung. Evil-Elvis med mannar rockar loss så det står härliga till och man själv nickar villigt med och önskar att man hade långt hår igen.
  7. The ForsakenTraces of the Past. Melodisk dödsmetall där framförallt den avslutande covern på Metallicas Blackened fått mycket speltid genom åren.
  8. UnleashedShadows in the Deep. Titelspåret och Onward Into Countless Battles rockar fett. Och de andra låtarna är inte så dumma de heller.
  9. RAMUnder Command. Att tre låtar från en split-EP med Portrait så ofta ljuder i vardagsrummet förvånar mig lite. Eller nä, det gör det inte för detta är skitbra. Dock så är ju detta inget album men det skiter jag i.
  10. Keep of KalessinThrough Times of War. Jag verkar vara ganska ensam om att tycka att detta är bandets bästa skiva men låtar som Den Siste Krig och Skygger Av Sorg talar för sig själva.