Test av nytt veteölglas

Jultomten var väldigt snäll mot mig i år och bland annat så hade han med sig åtta stycken nya fina veteölglas. Och dessa måste ju självklart testas med passande dryck för att säkerställa dess kvalitéer som ölglas. För ändamålet så har jag valt ut tre stycken olika veteöl: Weihenstephaner Hefe Weissbier – DAS referens, Wisby Weisse – kan Sverige konkurrera mot Tyskland? och slutligen Karmeliten Karmentinus –  tysk microbryggd vetebock.

Vi börjar med själva glaset. Snyggt och avskalat i sin design men tyvärr lite för litet för att få plats med en 500ml flasköl med tillhörande skumkrona. Sedan så upplever jag att glaset är något för tunt för min smak, det hade gärna fått vara lite rejälare och tyngre. Men det kanske rimmar illa med den designen, vad vet jag? Överlag ändå ett bra ölglas som fyller sin funktion och är allmänt behagligt att dricka ur.

Sedan så har vi ölen. Som sagt så är Weihenstephaner min referens när det gäller veteöl och även denna gång så sätter ölen ribban högt med sin högst angenäma smak av nejlika, banan och jäst. Alltid lika pålitlig och ett av de tryggaste valen man kan göra när man besöker Systembolaget. En toppen-öl. Betyg: 4+/5.

Wisby Weisse klarar tyvärr inte av att ens hamna i närheten av den nivå som Weihenstephaner ligger på. För istället för rena och tydliga smaker så bjuder Wisby Weisse på en ganska oren upplevelse med störande bismaker. Någonstans under allt det störande så finns det en ok veteöl men frågan är om den är värd att leta efter? Drickbar men inte så mycket mer än så. Betyg: 2+/5.

Slutligen så har vi en öl som nyligen kom in i Systembolagets fasta sortiment: Karmeliten Karmentinus, en vetebock på rekorderliga 8%. Precis som sig bör med en vetebock så är smakerna lite kraftigare och mustigare jämfört med en vanlig veteöl men Karmeliten har en bit kvar till riktiga kraftkarlar som Schneiders ljuvliga vetebock Unser Aventinus. Men en riktigt bra öl som med gott samvete kan inköpas är Karmentinus helt klart. Betyg: 3+/5.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bäst musik 2016

Ser man på. Ännu ett år är på väg att ta slut vilket ju betyder att det är dags att damma av den gamla trotjänaren topp-10-listan och presentera de skivor som just jag tycker har varit bäst. Precis som förra året så anser jag att det har varit ett riktigt bra år för hård musik och jag har nog köpt fler skivor i år än vad jag gjort på väldigt länge. Jag har även haft mer tid och ro att sitta och verkligen lyssna på musik vilket jag tycker är väldans trevligt. Ingen skiva har dock varit sådär solklart bäst, vilket har varit fallet tidigare år när t.ex. Symphony X och Tribulation har tagit hem titeln, utan det har i år varit mer jämnt skägg.

Men innan det är dags att sätta tänderna i årets topp-10 så mjukstartar vi med lite annat smått och gott från 2016.

Årets EP: Cadaveric FumesDimensions Obscure. En varierad och intressant liten EP med ett band som jag kommer att hålla ögonen på i fortsättningen.

Årets demo: MalignerDemon och Sources/t. Delad seger här eftersom dessa två är de enda demos jag lyssnat på under året och båda är riktigt jäkla bra, om än ganska olika.

Årets Göteborgare: ArmoryWorld Peace…Cosmic War. Spejsad Speed-Metal från Hising-Island. Opolerat och rått, precis som en debutskiva skall vara.

Årets besvikelse: Dream TheaterThe Astonishing. Brutalt kompetent musicerande på en alldeles för mastig dubbelskiva som jag snabbt tappade intresset för. Bättre lycka nästa gång Herr Petrucci och gänget.

Årets ”man lever på hoppet”: OpethSorceress. Första smakprovet var ganska lovande men efter att Opeth släppt ytterligare låtar för förhandslyssning så förstod jag tämligen omgående att gruppen fastnat allt djupare i tråk-prog-träsket och allt hopp var ute.

Årets omslag: In MourningAfterglow. Jag kan inte påstå att jag lyssnat så jättemycket på själva skivan men omslagets fyrtorn omringat av en brun/orange storm är fortfarande lika vackert.

Årets återkomst: Dark TranquillityAtoma. Kanske ingen återkomst i ordets rätta bemärkelse utan mer för mig personligen, då jag tappade intresset för gruppen strax efter de släppte Projector 1999. Riktigt starkt album (med två toppenbonusspår på deluxe-utgåvan).

Årets upptäckt: Archgoat. Köpte deras senaste skiva The Apocalyptic Triumphator (2015) efter att ha läst mycket gott om både den och gruppen. Och Satan vilket grymme-mangel dessa ockulta finnar prånglar ut! Har snurrat extremt mycket under året.

Då så. Nu var det då äntligen dags för huvudnumret och vi börjar på plats 10 och arbetar oss stadigt upp mot Årets bästa skiva 2016.

10. Grand MagusSword Songs. Ännu en arbetsinsats från Sveriges egna Manowar. Långt ifrån deras bästa men fortfarande bra nog för min topp 10.

9.  Blood Incantation –  Starspawn. Lång EP eller kort fullängdare? Äh, Blood Incantation manglar ju fram skitskön rymd-döds så vem bryr sig? Det räcker ju så bra så.

8. VredehammerViolator. Det tog några försök men tillslut så ville det sig för Vredehammer och de levererade sin klart bästa skiva hittills.

7. HeavydeathIn Circles We Die. Långsamt, malande och framförallt TUNGT. Man må tycka vad man vill om deras namn men deras musik talar för sig självt.

6. StillaSkuggflock. Nordiskt avskalad Svartmetall. Inte lika direkt som fenomenala föregångaren Ensamhetens Andar men minst lika bra.

5. NordjevelNordjevel. Årets bästa melodiska Black Metal-pisk med en frenetisk Fredrik Widigs på trumpallen. Snabbt och välproducerat.

4. Hail Spirit NoirMayhem In Blue. Efterlängtad uppföljare från mina favorit-greker och även om det inte är riktigt lika bra som Oi Magoi så är jag grymt nöjd med vad de har presterat.

3. AnciientsVoice Of The Void. Anciients växlar upp efter sin ruggigt starka debutskiva och jag sticker ut hakan och säger att denna skiva är ännu bättre. Något mer svårtuggad kanske men hav tålamod ty detta är top-notch.

2. HakenAffinity. Det har inte blivit så värst mycket progressiva tongångar för mig i år men när Haken slår till igen efter suveräna The Mountain så är det bara buga sig inför dem och kapitulera. Så snyggt, så genomarbetat, så otroligt bra.

1. Chthe’ilistLe Dernier Crépuscule. Smack! Slog ner som en fulladdad blixt tidigt under året och jag fullkomligt älskade det så snart jag hört det atmosfäriska introt gå över i det brutala öppingsspåret Into The Vaults Of Ingurgitating Obscurity. En konstant lyssningpartner under våren och även om kärleken svalnat något sedan dess så blossar den upp så fort jag drar igång skivan. Årets bästa skiva 2016, inget snack.

kutilist

Så där ja. Då var året 2016 summerat och redo att läggas till arkivet. Ett riktigt bra år! Nu blickar vi med spänning fram emot 2017 och nya skivor med bland andra Immolation, The Great Old Ones och kanske Pain of Salvation (ska ju tydligen vara en återgång till tidigare tongångar). Vi hörs!

Rogue One: A Star Wars Story – en riktigt fet film

Filmen börjar lite trevande. Det hoppas lite hit och dit mellan diverse platser i galaxen och nya karaktärer introduceras på löpande band. Jag skulle inte vilja gå så långt och kalla det dåligt men Rogue One gör inte allt filmen kan för att greppa tag i mig och föra storyn framåt. Men filmen tuggar på, blir långsamt bättre och bättre och lagom till den tredje akten så är jag mer eller mindre i extas. För ett Star Wars-fan som jag så är filmens sista timma inget annat än en våt dröm som går i uppfyllelse. Den knaggliga starten är glömd på ett kick och man vandrar nöjd ut från biosalongen med ett leende på läpparna.

rogueone_onesheeta

Precis som förra året när jag skrev om The Force Awakens så tänkte jag snabbt lista saker jag inte gillade respektive gillade med filmen (inga spoilers):

Mindre bra.

  • Musiken. Inte dålig men det märks att John Williams närvaro saknas. Den fyller sin funktion men Williams bekanta teman kunde använts lite mer.
  • Enstaka onödiga scener som hade en något störande effekt.
  • Skurken. Funktionell men jag hade väntat mig en ännu mer hänsynslös och skrämmande Director Krennic.
  • Den trevande starten.

Bra.

  • Bra karaktärer. Filmen har inte lång tid på sig att etablera sina karaktärer men jag bryr mig ändå om dem. De tre huvudkaraktärerna Jyn, Cassian och K-2SO funkar riktigt bra.
  • Darth Vader. Filmhistoriens bästa skurk är inte med mycket med när han väl dyker upp…wow! Ståpäls.
  • Star Wars-känslan. Den finns där till 100%. Filmen ser ut och låter som Star Wars (förutom musiken då). Faktiskt mer än någon film sedan 1983.
  • Filmhantverket. Precis som med The Force Awakens förra året så är Rogue One fantastiskt välgjord. Kan inte minnas något ställe där effekterna inte funkade, inte ens när en känd skådespelare gör postum comeback (även om det tar någon minut att vänja sig).
  • Finalen. Tåls att sägas igen, slutet är fenomenalt.

Jepp, som ni kanske förstår så är jag riktigt nöjd med Rogue One. En lite mognare och vuxnare Star Wars-film där fokuset är lagt på de kvinnor och män som offrade allt för att bekämpa Imperiets tyranni. Filmen är absolut inget mästerverk men underhållningsvärdet är skyhögt och filmen får utan tvekan 4 av 5 i betyg.

Fredagstips: Polyptych – Defying the Metastasis

Trött som ett ägg efter firmans lilla julfest igår så gör jag det lätt för mig och slänger helt enkelt bara ut ett snabbt tips på ett band som släppt en skiva i år och som säkert en hel del har missat.

Band: Polyptych från Chicago.

Skiva: Defying the Metastasis.

Musik: Bra (dödsmetall).

Säsongsavslutning på Pirate Rock

Det var ett tag sedan undertecknad var med i Kungälvs allra bästa lokalradio och snackade hård musik men snart är det dags igen. Programmet Mangel har säsongsavslutning nu på lördag den 10:e december kl 20.00 och den här gången så har jag bidragit med lite väl valda ord om bland annat Sportlov och dragit med mig vax med godingar som Vredehammer, Ghoul och Nordjevel.

Nytt sedan jag var med senast att man nu kan lyssna på programmet även efter sändning på Pirate Rocks hemsida så nu finns det inget som hindrar er gott folk att lyssna på två timmars svammel om i stort sett ingenting och en stor laddning av blandad hård och bra musik. Sidan som gäller är som vanligt piraterock.se. Skepp ohoj!

lechuck

Lyssna annars kommer Le Chuck!

Heaven and Hell

Black Sabbath har aldrig varit min kopp te. De är en av de där grupperna man ”ska” tycka om, annars är man ingen riktig hårdrock/metal-fan enligt många. Men jag har aldrig tilltalats särskilt mycket av Ozzys sång och tyckt att låtarna (även om vissa är riktigt bra) varit lite tråkiga. Det har liksom inte funnits någon större mening att lyssna på Black Sabbath när det finns så mycket annat bra som pockar på uppmärksamheten.

Men i veckan så fick jag ett spontanryck och köpte ett exemplar av Dio-erans första platta, Heaven and Hell, i Deluxe-utgåva på två CD-skivor. Och doppa mig i choklad och kalla mig Tomten, för det här mer eller mindre konverterar mig och tvingar mig att buga inför den tron som Black Sabbath sitter på. Jag är absolut inget stort fan av Dio men här sitter hans röst som en smäckarnas smäck i låtarna. Låtarna själva är små hits allihop (även om vissa kanske kan kännas aningen banala) med Iommis, Butlers och Wards fina musicerande som starkt sammanfogande häftmassa. Och som grädde på moset så har vi det underbart torra och klara ljudet från skarven mellan 70-tal och 80-tal. Underbart.

Det vara bara det jag ville säga denna fredag. Black Sabbath är trots allt bra. Eller i alla fall på Heaven and Hell.

heavenandhell