Första intrycket: Archgoat – The Luciferian Crown

Hej och välkommen till Första intrycket igen. Idag står inga mindre än finska Archgoat på menyn. Dom har precis släppt en uppföljare till briljanta The Apocalyptic Triumphator och mina förväntningar är naturligtvis höga då den skivan var en uppvisning i elakt dödsmetall-smisk. Nya skivan heter The Luciferian Crown, är 10 låtar lång och har självklart en get och (många) nakna bröst på omslaget.

archgoat

Ok då Archgoat, låt oss börja lyssna på vad ni har knåpat ihop.

Intrantation: Kort intro med det vanliga onda.

Jesus Christ Father of Lies: Det låter Archgoat. Smattrande trummor och mörk guttural sång. Gitarrsolo som avbräck innan våldet sätter igång igen. Och gitarrsolo en gång till! Detta följer inte riktigt den vanliga Archgoat-mallen. Lugnare parti innan lite rens och det hela avslutas med lite körer. Bra öppning men lite anonymt.

Jezebel’s Black Mass Orgy: Punkig start på låten. Och en våldsam fortsättning innan vi saktar ner lite. Galna skrik i bakgrunden för att komma i stämning. Sedan tillbaka till punkriffandet igen. Och så tar vi det långsamma en vända till. Helt ok låt överlag.

Messiah of Pigs: Grisskrik sätter igång den här låten. Full fart framåt! Ackord och lite punkigt igen. Bra röj i den här låten. Bäst hittills måste jag säga. I all sin enkelhet.

Darkness Has Returned: Oj. Stompigt värre. Börjar bli lite tjatigt att säga det men jo, det var lite punkig karaktär på den här låten också. Ja detta är också bra. Skivan börjar verkligen komma igång och ta sig lite grann. Rock n roll-avslutning, tummen upp.

Sorcery and Doom: Skogsljud. Musikskoleinstrument vid ett vattendrag? Fåglar som låter och en kvinna som säger något. Sedan sätter det igång. Det grindas på rätt så bra. Sedan ett bra dubbelkagge-parti som är högst headbang-vänligt. Mynnar ut i lite gött tunggung efter ett kortare snabbt parti. Innan allt avslutas i ett slag på näsan.

Star of Darkness and Abyss: Moonstone-munkar i början. Kyrkklockor. Och nu lite patenterat Archgoat-grind. Och här kommer det en synt farandes i bakgrunden. Det gillar vi som den lilla krydda det är. Sedan över i ett trevligt tyngre parti med mörka röster som nog säger en mängd elaka saker. Grind tar vid och blandas upp bra med de där syntarna. Fin bit!

The Obsidian Flame (From my depths): Är detta den obligatoriska tungisen? Ja det verkar så! Bra riff. Med spejsade syntljud också! Fett najs. Älskar dessa tyngre låtar som de måste ha med på varje skiva (även om de är ganska lika). Inte så mycket mer att säga än så. Bra skit helt enkelt.

The Luciferian Crown (Venom of Gods): Och nu ökar vi farten igen då så klart. Lite anonymt riffande tyvärr. Fast nu bytte dom till ett bättre och röjigare. Innan det går över i ett riktigt bra tungt parti med körer i bakgrunden för den där riktigt onda atmosfären. Och tillbaka till våldet. Synd att det inte är så jätteupphetsande. Men en bra avslutning i det där tyngre i alla fall. Helt ok låt allt som allt.

I am Lucifer’s Temple: Avslutningen nu då. Nickar gillade i början, svänger rätt så bra. Upp med hornen i luften och sväng på håret. Och så kör vi lite ensam bas på det. Funkar fint. Hade nog väntat mig mer av en rökare till avslutning men detta är inte dumt det heller. En till tungis med lite åska på slutet. Bra.

Ja detta var en ny Archgoat-skiva helt enkelt. Inte alls samma käftsmäll som det var när man lyssnade på föregångaren tyvärr men helt klart ett dugligt tillskott i deras diskografi. Inte riktigt samma fläskiga ljud heller men det som är duger fint. Äh, vi kör väl plattan ett varv till? Over and out!

 

Annonser

Far Beyond Metal är äntligen tillbaka!

Som alla har väntat. Eller? Sveriges minsta Metal-podd är i alla fall tillbaka efter ett ganska långt sommarlov och det bjuds på åsikter om allt från senaste A Perfect Circle till The Crown. Med lite Devin Townsend och Spock’s Beard och annat gött inklämt där i mellan. Så det är bara att sätta igång kaffekokaren, breda sin bästa macka och lyssna på spektaklet här: Far Beyond Metal.

DTP Plovdiv Aoife DT

Shub-Niggurath

I helgen har grabben och jag spelat klart det senaste South Park-spelet The Fractured But Whole. Ett RPG som utspelar sig i South Parks värld och det är precis så skruvat som man kan föreställa sig. Som tur är så förstår inte en sjuåring det som sägs i spelet och i fallet med min son så nöjer han sig med de underhållande striderna, så jag i min tur kan skratta åt allt det andra. Hur som helst så är en av bossarna i spelet Shub-Niggurath, vilket är en fiktiv varelse från H.P Lovecrafts noveller:

Shubbidub

En riktigt elak maddafakker som skall matas med korrupta poliser för att man skall ta sig vinnande ur striden. Helt logiskt. Vad vill jag då ha sagt med detta? Inget, jag ville bara ha en ursäkt att tipsa om ett band (bland alla de oräkneliga grupper som har valt att basera sina texter och image på H.P Lovecrafts värld) som tidigare i år släppte en skiva som i mitt tycke är riktigt jävla bra. Bandet i fråga är Parius och skivan heter The Eldritch Realm.

Mycket bra progressiv döds som glänser med det tekniska i precis rätt mängd och som hittar rätt i både stämning och ljud på skivan. Dessutom så är skivan föredömligt kort och koncis så när skivan är slut så vill man bara ha mer, inte tvärtom. Något som fler ibland borde ta efter då och då (nämner inga namn).

Så ta och kolla in Parius och om man känner att H.P Lovecraft-Metal är intressant så kan man med fördel även kolla in t.ex. Puteraeon från Alingsås eller varför inte franska The Great Old Ones?