Spelinflation

Ytterligare ett spel till samlingen anlände i julen. Detta var lite av en joker dessutom, då jag egentligen inte alls väntat mig att någon skulle bemöda sig med denna lilla post på min önskelista, då den stått där orörd ganska länge. Men nu skall det dog-fightas med X-wingar och TIE-fighters!!

DSC_0341

Eget företag? Vågar man?

Allt började med vad som synes på bilden nedan, ett rymmande vevlager av press fit-typ på min för året flång nya hoj.

DSC_0235

Eftersom jag har en fallenhet för (ett problem med) att alltid försöka lösa problem på egen hand så långt det är möjligt, så fick jag ett infall att försöka fixa till ett eget verktyg istället för att köpa ett färdigt och tråkigt som alla andra har. I och med att vi har fått tillgång till både lämpligt material och en verkstad på jobbet i samband med ett företagsuppköp var detta något jag skulle kunna lösa inom ramen av min vardag så att säga, och det går till och med att motivera detta som internutbildning i produktkännedom och CAD. Det gjorde insteget mycket enklare.

Eftersom det nu är ett PF-lager som sitter monterat så behöver man följaktligen kraft att pressa med, gärna rakt, samt anliggningsytor som inte skadar de nya lager som skall monteras. Många inom ”diy”-svängen förespråkar gängstång för att lösa kraften samt brickor i olika varianter för att pressa med. Idén med gängstång köper jag. Det är billigt och finns i stort sett överallt. Däremot var jag inte bekväm med brickor som anliggningsyta, då dessa med största sannolikhet skulle trycka på lagrets innerring. Det är jättedumt att göra så.

Således började jag skissa på en presshylsa, kompatibel med gängstångsprincipen, som inte skadar lagren men som även styr mot gängstången och därmed trycker rakt, eller ”axiellt” på fikonspråk. Ett CAD-program införskaffades och efter några dagars funderande var resultatet det här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter ytterligare någon vecka hade även verkstaden gjort sitt:

IMG_20151106_134226

Nu var det upp till bevis. Vevlager och hylsor fanns hemma och det enda som behövdes var en tidslucka för att kunna testa ordentligt. Tidsluckan hittades och arbetet påbörjades:

Nya vevlagren:

DSC_0267

Verktyget monterat och i arbete:

Detta bildspel kräver JavaScript.

All tid som visade sig behövas var runt 15 minuter allt som allt. Verktyget fungerade perfekt och efter lite ”uppvisning” på onämnt forum finns även en del intressenter.

Detta sporrade mig lite kan jag säga, lite fåfäng är man ju trots allt om än inte till utseendet. Jag ställde mig då frågan: Kan man göra något mer sett till det jag jobbar med dagligen?

Japp! Kompositbussningar till dämparlänkaget kan vi göra! Och verktyg för att byta dessa också.

CAD away!!

Kompositbussningar:

Verktyget:

Verktyg

Och i verkligheten:

 

Nu har jag inte monterat dessa detaljer ännu, det står fortfarande på att göra listan. Men magkänslan är bra även för de här delarna.

Då till själva kärnfrågan:

Skall man börja med sådant här på hobbynivå? Det finns helt klart en marknad både för verktygen och bussningarna, dock inte jättestor. Nu handlar det för min del inte om att man kan tjäna grova pengar på det, för det blir trots allt inte billiga saker om det skall vara något jag vill leva av. Det kommer inte hända. Men kanske att man kan få en liten slant extra då och då, samtidigt som det är kul?! Dessutom har vi ett gäng andra artiklar som också är gångbara i den här kundkretsen, såsom o-ringar och kullager.

Nuvarande chefen har redan godkänt min funderingar eftersom jag behöver handla detta genom jobbet för att sälja vidare, och verkstaden tycker också att det skulle vara bra att få lite smått mellan de större jobben.

De 700kr som registrering av enskild firma kostar är ej något större problem.

Vad jag däremot är lite rädd för är att redovisningen till skatteverket skall vara en glädjedödare. Att folk använder sakerna ”fel” och att man därmed hamnar i ansvarstvister osv. Dessutom kanske detta stjäl tid från cyklingen?

Tur att man har en längre ledighet framför sig där man kan dryfta dessa tankar. Både med sig själv och tillsammans med andra.

Och därmed var dryftningen påbörjad.

Backtrackning del 9: ”En vacker pärla inuti en i övrigt röten mussla”.

Efter att ha lyssnat på Train of thoughts fyra första låtar var detta det enda jag förmådde tänka på medan jag lyssnade till Vacant. ”En vacker pärla inuti en i övrigt röten mussla”.

”Det säger en del om den här skivan”, raljerade jag i mitt huvud, samtidigt som jag lika snabbt försökte förtränga alla analytiska tankar för att bara lyssna på det första genuint njutbara på nära 40 minuters lyssning.

Wikipedia skriver att de med skivan ville skapa ett tyngre sound. Som mången gång tidigare lyckas man bara bevisa det många redan vet, att man inte kan man bestämma sig att ”nu skall det bli tungt” och samtidigt förvänta sig att det blir bra. Bra musik blir vad den vill bli. Blir det tungt så blir det och blir det mjukt eller konstigt så är det så. ”Roll with the punshes” säger jag. Det har DT bevisligen inte gjort på de första 4 låtarna av detta album.

Jag har berört detta tidigare, i min genomgång av efterföljaren Octavarium. Men tyvärr var det vanligt under de sjusträngade gitarrernas intåg i rocken att man kopplade samman musikalisk tyngd med låga hertz-tal. Men jag anser å det bestämdaste att musikalisk tyngd inte dikteras av hertz. Det är utförandet, en känsla, en attityd man vill åt, och det fungerar minst lika bra på en sexsträngad gitarr. Ofta verkar det dock som om många tror att deras dåliga riff blir bättre bara för att man sänker det en kvint.

Men jag glider från ämnet.

Till de sista tonerna av Vacant väckte jag mitt analytiska öra igen stålsatte mig för nästa stålbad i form av Stream of Consciousness. Anspänningen fick dock bero, för som jag ofta brukar säga så är mitt minne kort men dåligt. Jag kommer ärligt inte ihåg att den här låten var bra på riktigt. Ett tag funderade jag över om det kunde vara så att den dåliga förrätten försämrade mitt omdöme, men Stream of Conciousness visade sig innehålla skivans allra snabbaste 11 minuter. I någon slags förvåningschock blir kastades jag tillbaks i samma känsla som Vacant gav mig och jag bara lyssnade intensivt låten igenom. Det här är som ett Dream Theaterkoncentrat pyntat av ett trevlig Al DiMeola-inspirerat gitarrsolo kring mitten. Musikmeditation när den är som bäst.

Efter dessa två förträngda musikskatter var det nästan att så man fick lite dåligt samvete när jag inför skivans avslutande stycke återigen hamnade i någon slags pessimism över vad som komma skulle. Men till skillnad från de två föregående bitarna mindes jag åtminstone delar av avslutande In the name of god, albumets längsta spår på nätta 14:16. Ingenting i DreamTheater-mått mätt med andra ord. Men även denna pjäs får mig att tveka över mitt minne, för den är bättre än vad min hjärnsoppa gjort gällande i förväg. Visserligen lider den av lindrigare men ändock samma symptom som de fyra inledande spåren på albumet, men på det stora hela är det ett habilt stycke musik och jag fastnar inga långa stunder med negativa åsikter som fördunklar lyssnandet. Den börjar med ett, åtminstone i mina öron tungt gitarriffande, och en efterföljande lagom fotryckande vers. Därefter kommer min första riktiga stötesten: Jag stör mig fruktansvärt på övergång mellan första vers och refräng. Det låter nödlöst och trött, och det känns som om musiken inte riktigt sitter ihop. Som tur är kommer denna övergång bara en gång till i låten mot slutet. Innan dess har man fått ta del av ett riktigt schysst mellanparti och lite vanliga allmänna solon. Men ibland låter det som de nog bara haft tre veckor på sig att skriva skivan…

Ja. Man skrev skivan på tre veckor. Vilket för mig raskt till låtarna ett till och med fyra… Det är nämligen här det hörs. De där tre veckornas iver att skrapa ihop något som använder mycket B-sträng. Det är dessa stackars stycken av ihopsamlade noter som får klä skott för Dream Theaters iver att släppa ett ”tungt” album innan det är klart. Det är i det närmaste totalhaveri, sett både till musikalisk såväl som textmässig kvalitét.

Texterna är ”arga” och personerna det handlar om är uppenbarligen ofta väldigt ledsna över att tiden rymmer, över bortslösade tillfällen, konstanta kompromisser och eviga uppoffringar. Tydligen stirrar de mycket in i tomheten och mörkret också.

Nu bryr jag mig vanligtvis mycket litet om texter och eventuella budskap som framkommer vid baklänges uppspelning, men när man knåpar ihop fåniga texter och sedan inte ens har artigheten att hitta på vettiga sångmelodier att dölja texten med, så blir jag lite sur faktiskt. Rapp-metal framförallt har fått en alldeles för framträdande roll. Det är något som LaBrie inte behärskar, och något som grabbarna flyhänt inte kan backa upp ens med ”så-nära-Tool-vi-kan-komma-utan-Law-Suit” komp. Behöver jag nämna att jag inte gillar en enda av låtarna 1-4? Dessutom verkar man ha gjort ett nummer av leken ”Skall vi se hur långt vi kan utveckla det här riffet innan vi blir uttråkade”.

Nåja. Skall man sammanfatta ovanstående dravel på något vis får det bli ungefär så här:

Albumet som helhet sitter inte ihop. Låtarna sitter inte ihop. Och alla i Dream Theater har haft bättre stunder. Väldigt många av dom faktiskt. Det finns dock två pärlor och en minipärla på albumet, vilka jag har berört ovan.

Och ja; förrätten försköt gränsen för vad jag tycker är bra. Vilket blev tydligt när jag avrundade kvällen med att tvinga frugan att lyssna igenom A change of seasons

Betyg: 3/10

Bästa spåren:

  • Stream of consciousness
  • Vacant