Spelinflation

Ytterligare ett spel till samlingen anlände i julen. Detta var lite av en joker dessutom, då jag egentligen inte alls väntat mig att någon skulle bemöda sig med denna lilla post på min önskelista, då den stått där orörd ganska länge. Men nu skall det dog-fightas med X-wingar och TIE-fighters!!

DSC_0341

Eget företag? Vågar man?

Allt började med vad som synes på bilden nedan, ett rymmande vevlager av press fit-typ på min för året flång nya hoj.

DSC_0235

Eftersom jag har en fallenhet för (ett problem med) att alltid försöka lösa problem på egen hand så långt det är möjligt, så fick jag ett infall att försöka fixa till ett eget verktyg istället för att köpa ett färdigt och tråkigt som alla andra har. I och med att vi har fått tillgång till både lämpligt material och en verkstad på jobbet i samband med ett företagsuppköp var detta något jag skulle kunna lösa inom ramen av min vardag så att säga, och det går till och med att motivera detta som internutbildning i produktkännedom och CAD. Det gjorde insteget mycket enklare.

Eftersom det nu är ett PF-lager som sitter monterat så behöver man följaktligen kraft att pressa med, gärna rakt, samt anliggningsytor som inte skadar de nya lager som skall monteras. Många inom ”diy”-svängen förespråkar gängstång för att lösa kraften samt brickor i olika varianter för att pressa med. Idén med gängstång köper jag. Det är billigt och finns i stort sett överallt. Däremot var jag inte bekväm med brickor som anliggningsyta, då dessa med största sannolikhet skulle trycka på lagrets innerring. Det är jättedumt att göra så.

Således började jag skissa på en presshylsa, kompatibel med gängstångsprincipen, som inte skadar lagren men som även styr mot gängstången och därmed trycker rakt, eller ”axiellt” på fikonspråk. Ett CAD-program införskaffades och efter några dagars funderande var resultatet det här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter ytterligare någon vecka hade även verkstaden gjort sitt:

IMG_20151106_134226

Nu var det upp till bevis. Vevlager och hylsor fanns hemma och det enda som behövdes var en tidslucka för att kunna testa ordentligt. Tidsluckan hittades och arbetet påbörjades:

Nya vevlagren:

DSC_0267

Verktyget monterat och i arbete:

Detta bildspel kräver JavaScript.

All tid som visade sig behövas var runt 15 minuter allt som allt. Verktyget fungerade perfekt och efter lite ”uppvisning” på onämnt forum finns även en del intressenter.

Detta sporrade mig lite kan jag säga, lite fåfäng är man ju trots allt om än inte till utseendet. Jag ställde mig då frågan: Kan man göra något mer sett till det jag jobbar med dagligen?

Japp! Kompositbussningar till dämparlänkaget kan vi göra! Och verktyg för att byta dessa också.

CAD away!!

Kompositbussningar:

Verktyget:

Verktyg

Och i verkligheten:

 

Nu har jag inte monterat dessa detaljer ännu, det står fortfarande på att göra listan. Men magkänslan är bra även för de här delarna.

Då till själva kärnfrågan:

Skall man börja med sådant här på hobbynivå? Det finns helt klart en marknad både för verktygen och bussningarna, dock inte jättestor. Nu handlar det för min del inte om att man kan tjäna grova pengar på det, för det blir trots allt inte billiga saker om det skall vara något jag vill leva av. Det kommer inte hända. Men kanske att man kan få en liten slant extra då och då, samtidigt som det är kul?! Dessutom har vi ett gäng andra artiklar som också är gångbara i den här kundkretsen, såsom o-ringar och kullager.

Nuvarande chefen har redan godkänt min funderingar eftersom jag behöver handla detta genom jobbet för att sälja vidare, och verkstaden tycker också att det skulle vara bra att få lite smått mellan de större jobben.

De 700kr som registrering av enskild firma kostar är ej något större problem.

Vad jag däremot är lite rädd för är att redovisningen till skatteverket skall vara en glädjedödare. Att folk använder sakerna ”fel” och att man därmed hamnar i ansvarstvister osv. Dessutom kanske detta stjäl tid från cyklingen?

Tur att man har en längre ledighet framför sig där man kan dryfta dessa tankar. Både med sig själv och tillsammans med andra.

Och därmed var dryftningen påbörjad.

Backtrackning del 9: ”En vacker pärla inuti en i övrigt röten mussla”.

Efter att ha lyssnat på Train of thoughts fyra första låtar var detta det enda jag förmådde tänka på medan jag lyssnade till Vacant. ”En vacker pärla inuti en i övrigt röten mussla”.

”Det säger en del om den här skivan”, raljerade jag i mitt huvud, samtidigt som jag lika snabbt försökte förtränga alla analytiska tankar för att bara lyssna på det första genuint njutbara på nära 40 minuters lyssning.

Wikipedia skriver att de med skivan ville skapa ett tyngre sound. Som mången gång tidigare lyckas man bara bevisa det många redan vet, att man inte kan man bestämma sig att ”nu skall det bli tungt” och samtidigt förvänta sig att det blir bra. Bra musik blir vad den vill bli. Blir det tungt så blir det och blir det mjukt eller konstigt så är det så. ”Roll with the punshes” säger jag. Det har DT bevisligen inte gjort på de första 4 låtarna av detta album.

Jag har berört detta tidigare, i min genomgång av efterföljaren Octavarium. Men tyvärr var det vanligt under de sjusträngade gitarrernas intåg i rocken att man kopplade samman musikalisk tyngd med låga hertz-tal. Men jag anser å det bestämdaste att musikalisk tyngd inte dikteras av hertz. Det är utförandet, en känsla, en attityd man vill åt, och det fungerar minst lika bra på en sexsträngad gitarr. Ofta verkar det dock som om många tror att deras dåliga riff blir bättre bara för att man sänker det en kvint.

Men jag glider från ämnet.

Till de sista tonerna av Vacant väckte jag mitt analytiska öra igen stålsatte mig för nästa stålbad i form av Stream of Consciousness. Anspänningen fick dock bero, för som jag ofta brukar säga så är mitt minne kort men dåligt. Jag kommer ärligt inte ihåg att den här låten var bra på riktigt. Ett tag funderade jag över om det kunde vara så att den dåliga förrätten försämrade mitt omdöme, men Stream of Conciousness visade sig innehålla skivans allra snabbaste 11 minuter. I någon slags förvåningschock blir kastades jag tillbaks i samma känsla som Vacant gav mig och jag bara lyssnade intensivt låten igenom. Det här är som ett Dream Theaterkoncentrat pyntat av ett trevlig Al DiMeola-inspirerat gitarrsolo kring mitten. Musikmeditation när den är som bäst.

Efter dessa två förträngda musikskatter var det nästan att så man fick lite dåligt samvete när jag inför skivans avslutande stycke återigen hamnade i någon slags pessimism över vad som komma skulle. Men till skillnad från de två föregående bitarna mindes jag åtminstone delar av avslutande In the name of god, albumets längsta spår på nätta 14:16. Ingenting i DreamTheater-mått mätt med andra ord. Men även denna pjäs får mig att tveka över mitt minne, för den är bättre än vad min hjärnsoppa gjort gällande i förväg. Visserligen lider den av lindrigare men ändock samma symptom som de fyra inledande spåren på albumet, men på det stora hela är det ett habilt stycke musik och jag fastnar inga långa stunder med negativa åsikter som fördunklar lyssnandet. Den börjar med ett, åtminstone i mina öron tungt gitarriffande, och en efterföljande lagom fotryckande vers. Därefter kommer min första riktiga stötesten: Jag stör mig fruktansvärt på övergång mellan första vers och refräng. Det låter nödlöst och trött, och det känns som om musiken inte riktigt sitter ihop. Som tur är kommer denna övergång bara en gång till i låten mot slutet. Innan dess har man fått ta del av ett riktigt schysst mellanparti och lite vanliga allmänna solon. Men ibland låter det som de nog bara haft tre veckor på sig att skriva skivan…

Ja. Man skrev skivan på tre veckor. Vilket för mig raskt till låtarna ett till och med fyra… Det är nämligen här det hörs. De där tre veckornas iver att skrapa ihop något som använder mycket B-sträng. Det är dessa stackars stycken av ihopsamlade noter som får klä skott för Dream Theaters iver att släppa ett ”tungt” album innan det är klart. Det är i det närmaste totalhaveri, sett både till musikalisk såväl som textmässig kvalitét.

Texterna är ”arga” och personerna det handlar om är uppenbarligen ofta väldigt ledsna över att tiden rymmer, över bortslösade tillfällen, konstanta kompromisser och eviga uppoffringar. Tydligen stirrar de mycket in i tomheten och mörkret också.

Nu bryr jag mig vanligtvis mycket litet om texter och eventuella budskap som framkommer vid baklänges uppspelning, men när man knåpar ihop fåniga texter och sedan inte ens har artigheten att hitta på vettiga sångmelodier att dölja texten med, så blir jag lite sur faktiskt. Rapp-metal framförallt har fått en alldeles för framträdande roll. Det är något som LaBrie inte behärskar, och något som grabbarna flyhänt inte kan backa upp ens med ”så-nära-Tool-vi-kan-komma-utan-Law-Suit” komp. Behöver jag nämna att jag inte gillar en enda av låtarna 1-4? Dessutom verkar man ha gjort ett nummer av leken ”Skall vi se hur långt vi kan utveckla det här riffet innan vi blir uttråkade”.

Nåja. Skall man sammanfatta ovanstående dravel på något vis får det bli ungefär så här:

Albumet som helhet sitter inte ihop. Låtarna sitter inte ihop. Och alla i Dream Theater har haft bättre stunder. Väldigt många av dom faktiskt. Det finns dock två pärlor och en minipärla på albumet, vilka jag har berört ovan.

Och ja; förrätten försköt gränsen för vad jag tycker är bra. Vilket blev tydligt när jag avrundade kvällen med att tvinga frugan att lyssna igenom A change of seasons

Betyg: 3/10

Bästa spåren:

  • Stream of consciousness
  • Vacant

A DARK DAY IN OCTOBER

Läsvärt för dem som vill veta mer om helgens olycka och lite annat i sammanhanget oviktigt.

F1 Race Reviews

Bianchi Suzuka 2014 Jules during the first red flag at Suzuka 2014.

I had planned to do a post about the crazy switcheroos that have been happening over a very short period of time. But I now sit here finding it extremely hard to find any words. Poor Jules Bianchi ran out of luck on Sunday. I instantly knew something was very wrong when I saw the images of smoke rising up from behind the tow vehicle. Marshalls gesturing frantically and no replays shown. I feared the worst and unfortunately I was right. Thankfully, he is still alive but on the other hand, brain damage is nasty nasty business. Once you have done what you can when it comes to surgery and so on, there is usually only time and a vague prognosis left. It’s not like a broken bone where you know exactly how long it will take to heal.

The official…

Visa originalinlägg 1 244 fler ord

Oldies but goldies.

Appropå den senaste tidens trend med band vars tidigare kreativitet har legat en närmre om hjärtat än deras mer samtida släpp, så kom jag att tänka på den gamla dödsbastionen Morbid Angel. Deras existensberättingande som nämnda bastion avslutades, enligt mitt förmenande, med skivan ”Domination”, som visserligen är ett alldeles lysande album på många vis, men som också börja påvisa tydliga tecken på de svagheter som senare skivsläpp lider svårt av. Treys förkärlek för lava, och annat kryptiskt samt schismen mellan honom och David Vincent, som senare skulle resultera i att David lämnade/ blev sparkad från bandet.

Därefter har de egentligen inte släppt ett enda album som levt upp till de tidigare släppen. Därför tänkte jag helt sonika bjuda på två av godbitarna från detta stilbildande bands sista bra skiva. Håll till godo med lite lavainspirerad dödsmetall, samt en av de få bra låtarna jag kan komma på som släppts efter ”Domination”:

Behov av att rensa öronen? En stridsvagn hjälper alltid!

Har under förmiddagen försökt utröna vad det är jag missat med Ghost eftersom alla pratar om dem samtidigt som jag inte kan erinra mig om mer än ett riff som är bättre än ”bra”. Satte mig därmed med deras Infestissumam i öronen.

Jag kom igenom 7 låtar innan jag kände ett skriande behov av att rensa ur mina örongångar. Nämnde detta för min bloggkollega som sammanfattade mina åsikter och tankar om det jag lyssnat på så här: ”Så  istället för att polera en bajskorv, så tar de en halvpolerad metallbit och bajsar på?” 

Jag tycker det sammanfattar mina åsikter om det hela väldigt bra.

Och eftersom jag tidigare på dagen dessutom försökt lyssna på Opeths nya alster med samma känsla av annalkande örondiarré, så var det dags att plocka fram ett par säkra kort. Har man en stridsvagn på omslaget så kan det väl inte gå fel??

Härmed bjuder jag på mitt recept på öronbalsam mot ömma öron medelst stridsvagn:

Varde ljus! … och lite mörker.

Igår kom Telias ”kompensation” för sitt nu 1 vecka långa internet och telefoniavbrott. (Ja, vi är dumma och kör IP-telefoni..) De medföljande instruktionerna var nog så enkla; stoppa in SIM-kortet, ange PIN-kod och koppla upp. Efter en timmas försök, med en därtill hungervrålande magsäck, var resultatet den där fina dinosaurien i chrome som hånflinade åt en att ”Det finns ingen internetanslutning”, trots fin täckning i 4G, så beslöt jag mig för att ringa och vara arg. Jag var inte ensam om detta då det i vanlig ordning var minst ett tjog samtal före mitt.

Medan jag satt och väntade slogs jag dock av en snilleblixt, provade detta, och kunde genast lägga på luren och kliva ut i köket för lite ugnspannkaka. Problemet bestod i att Telias medföljande programmvara, som för övrigt tog över 5 minuter att installera, inte klarade av att datorn var uppkopplad på mitt hemnätverk när jag valde att starta modemet. Jag var alltså tvungen att koppla ifrån WiFi-nätverket innan jag valde ”ANSLUT” i Telias programvara. Då fungerade det jättebra att surfa. Detsamma visade sig på Macen, fast där var jag tvungen att inaktivera nätverkskortet istället. Kort sagt, Telias programvara tillåter inte andra anslutningar ens INNAN man kopplar upp. Att dela nätverksanslutning blir därmed omöjligt.

Bra där Telia… Det innebär ju fortfarande att Netflix på TV:n är oanvändbart, min PS3 är oanvänbar, kort sagt hela min maskinpark är oanvändbar förutom den maskin som jag är beredd att besudla med deras hemska programvara. Men, men, jag fick ju åtminstone betalt mina räkningar igår… Ljus.

Vilket tar oss till nästa punkt:

Cykla är kul. Till och med jättekul. Snart är det mörkt. Då blir det farligt. Då köper man lampor avsedda för ändamålet.

Magicshine 816

Magicshine 816

Två av dessa strålkastare hittade hem till mig igår. En skall fästas på styret och den andra skall fästas på hjälmen. Nu skall här cyklas i skogen oavsett ljusförhållanden! Höstens/vinterns/vårens motion är nu möjligen säkerställd! Testade dem lite lätt i trädgården i gårdagkvällens beckmörker och se: Varde ljus! Ser riktigt fram emot mörkret nu faktiskt 🙂

Slutet på en era.

Idag sa jag upp mitt gymkort. Jag har på senare tid insett att mitt krampaktiga tag om det någorlunda närbelägna gymmet endast varit ett uttryck för någon slags form av separationsångest. 

Det var skönt att ta tillbaka 280kr/månad.

Direkt när jag kom hem satte jag mig på hojjen som blivit mitt nya gift och cyklade i två timmar i ösregn. När jag kom hem fick jag lägga kläderna i en spann och spola av mig själv med vattenslangen 🙂

Lertur från Gråbo till Uddared till Gråbo

Imorse var det att stiga upp med tuppen för att cykla en ny stig mellan Gråbo och Uddared. Jag har länge funderat över hur skogarna är befattade däremellan, och tittar man på det från googles satellitvy så ser det ju onekligen ut att kunna bjuda på flera godbitar och så var också fallet.

Nu var det inte någon ofantligt lång tur, den räknade in på dryga 16km, men terrängen bjöd på mycket roligheter i form av jättepölar, branta klipphällar och lite nybörjardownhill därtill.

Som vanligt så tar jag aldrig kort när jag borde, dvs. under cykelturen (får skaffa en sån där actionkamera…) men jag lyckades fånga resultatet av morgonens tvåtimmarstur i form av en jättesketen cykel.

Trött på riktigt…

Idag tog jag ut mig ordentligt. Först målade jag klart allt gult på fulhuset man äger och sedan tog jag min hittills längsta cykeltur i brötskogarna i närområdet. Inte så mycket flåset som saknas men energin tog slut helt enkelt, så det vart på ren vilja jag tog mig runt sista femtedelen av turen. Men mina GayPants funkade bra och man fick se en och annan sjö också. Efter cykelturen hoppade jag också  i den något större semi-namnen till nedan fotograferade sjö. Det var kallt. Jag är en faslig badkruka….

http://www.strava.com/activities/168425370

 

Lilla Lövsjön

Lilla Lövsjön

Kabelstrumpe-mayhem

image

Ikväll skall jag och 30m kabelstrumpa gå hårt åt gamla synder bakom tv-bänken.

 

Skall jag vara ärlig så kom jag inte så himla långt igår… De där gamla Audioquestkablarna var inte lättjobbade milt uttryckt. Men jag fick i alla fall gjort kablarna till de tre främre högtalarna.

image
Här är offren hittills. Rätt mycket överflödig kabel om man säger så

image

Och en liten tjuvtitt på högtalarkablarna i ny kostym.

EMG:s 18-volts mod prövad.

EMG 18-volts mod

EMG 18-volts mod

Idag lödde jag lite till min nya gitarr. Och den enkla sanningen ”more is more” stämmer även denna gång. 18 volt är bättre än 9 volt.

Bättre attack, mer headroom, lite fylligare ton dessutom. gick på 20minuter inklusive fram- och bortplock av verktygen. Dessutom är det totalt reversibelt. Inte en smula åverkan på gitarren. Gött mos helt enkelt! materialet kostade väl dessutom 80 spänn eller så.. Vad väntar ni på?

 

Post- provspelning

Jahopp, då var provspelningen avklarad då. Och vad skall man säga… Jag är nog inte redo att gå med i band. Åtminstone inte i detta bandet. Tyvärr var det fler saker som var negativa är saker som var positiva. Det största negativa var att jag egentligen aldrig fick roligt under de två timmarna vi stod där… Så jag får nog knäcka den nyheten för dem under veckan.

Dessbättre hörde jag inget av det jag raljerade över förra veckan, så det var ju ett stort plus. 🙂 Kanske det finns hopp ändå??

Nä, det känns som om det är bäst för mig att skaffa mig lite roligare inspelningsutrustning, för det är nog det jag tycker är roligast i nuläget.

En sådan här kanske?

Laney IRT Studio

Laney IRT Studio

Relapse… igen.

Nu är det åter dags för mitt regelbundna återfall, eller ‘relapse’ som de säger ‘over the pond’ som de säger…

Jag vill redan här varna för ett långt och stundtals raljerande inlägg utan egentlig substans eller röd tråd för den delen och många trippelpunkteringar…

Jag har spelat gitarr i snart 21 år. Jag har spelat i band kanske sammanlagt 6-8 år av den tiden, resten av tiden har jag navelskådat hemma till diverse skivor, metronomer och tabulaturer. Man kan säga att jag har ett lite annorlunda förhållande till musik ställt mot en s.k. ”normalgitarrist” . Jag tycker nämligen att de flesta gitarrikoner är ap-tråkiga. Jag får tristessryck av Hendrix, Stevie Ray Vaughan, Eric Clapton, BB Kung, Jimmy Page, etc.. Jag fattar helt enkelt inte varför dessa hålls fram som något för en gitarrist att eftersträva att likna i uttryck.

Men jag inser jag driver iväg och att mina åsikter om blues och annan mossig pensionärsmusik tarvar ett helt eget inlägg.

Korfattat kan man säga så här: Jag har en förkärlek till gitarrister som spelar fort och konstigt som exempelvis Marty Friedman, Dave Mustaine, Al Di’Meola, Paul Masdival, John Petrucci, Michael Romeo. Det vill säga, väldigt lite blues och väldigt mycket dist.

Anledningen till att jag tar upp detta är att jag då och då återfaller i musikens och bandvärldens våld, mest för att det är så förbannat roligt att spela tillsammans med andra människor, men man brukar då också komma i kontakt med människor som ser blues och bluesljudande gitarrister som facit för hur saker och ting bör låta. Jag håller uppenbarligen inte med. Jag hävdar dessutom att de själva inte vet vad de säger. ”Spela inte så där fort”, och ”Spela med känsla” har man fått höra till leda. Sen lyssnar man på ngn live-spelning med Hendrix där han shreddar så fort han kan… Jag förstår heller inte varför det är en motsättning att spela ”många” toner och att spela med känsla… Tänk om mina känslor är snabba då? Eller innehåller många aspekter som kräver många toner för att uttrycka? De kanske kräver den kromatiska skalans alla toner snarare än pentans torftiga fem diton…

Återfallet i fråga gäller en provspelning jag skall på kommande söndag. Och varje gång detta händer kommer dessa tankar upp eftersom de ibland har bidragit till att dessa sejourer i bandvärlden har blivit relativt korta. Eftersom jag gillar ”fort och konstigt” har jag utvecklat mig till en rätt teknisk gitarrist, som många gånger har bidragit med musikstycken till banden som bara jag klarat av att spela. Det lockar fram det förhatliga uttrycket ”less is more” lättare än chips lockarfram  en femåring… Och då brukar jag i regel lägga ned också och återgå till vrån hemmavid. Eller så orkar de helt enkelt inte träna så de pallar att spela grejerna och så lackar de själva ur och hoppar av. Det senare hände senast i våras med en kille som gillade dödsmetall…

Hur som helst. Denna gång var annonsen som skräddarsydd för mig: ” Vi vill starta ett coverband. Vi vill spela för att det är kul. Inga större ambitioner. Repar max en gång i veckan.” Perfekt! Enda kruxet var att man vill spela RHCP (Audioslave nämndes också i annonsen vilket är helt ok!)… Tänkte att det kanske var ytterligare ett sånt där förhatligt ”bluesband”. I vilket fall skrev jag till dem och frågade om de vill spela lite tyngre musik typ Megadeth, King Diamond och lite annat. Och Megadeth kunde vara ok! …King Diamond svarade de inte på :D.

De bad om en liten låtlista som vi kunde lira på ett eventuellt provrep, vilket de naturligtvis fick. Och här kom de där tankarna tillbaka igen… Jag vill inte spela trallvänlig popfunk, jag vill inte spela blues. Så jag funderade på vad som skulle vara kul att spela som inte var dödsmetall eller dubbelkagge-metal och kom fram till följande lista:

  • FNM – Gentle art of making enemies
  • Audioslave – Cochise, Show me how to live
  • Danko Jones – Full of regret, First date, Lovercall
  • Foo Fighters – The Pretender
  • Megadeth – Skin on my teeth
  • Primus – John the fisherman
  • Qotsa – No one knows, 3:s and 7:s
  • Spinal Tap – Tonight I’m gonna rock you tonight
  • Tenacious D – The metal

Det föll inte i helt dålig jord och vi enades till slut om dessa låtar att spela på söndag:

  •  Audioslave – Cochise
  • Danko Jones – First Date
  • Megadeth – Psychotron (aka Pappa Janne)
  • Audioslaves What You Are

Det bådar gott! Kanske man rent av kan få med lite Mastodon om det vill sig väl? Men å andra sidan kan de i värsta fall tänka likadant, fast från sin sida… ”Vi går väl med på lite Megadeth så måste han snart spela lite RHCP med oss.” Tiden får utvisa hur det blir… Åker jag inte dit får jag inte veta något.

 

Nu återstår den superviktiga frågan:

Vilken gitarr skall man ta med? Eller skall man ta med två? Pillerill-gitarren, metal-lespaulen eller tapetgitarren?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Höfner Model 172 – Liten modifikation

I mellandagarnas ”lugna lunk” beslöt jag mig för att slutligen ta tag i problemen som min allra första elgitarr led av; det vill säga en taskig översadel som gav taskig intonation på gitarren plus att den stämde om sig i tid och otid. Problemet som jag hela tiden funderat över var att den taffligt hemgjorda översadeln sedan 20 år tillbaka hade mått som ej överensstämde med någon eftermarknadssadel som fanns tillgänglig… Men efter två år tröttnade jag faktiskt på det problemet och köpte tre varianter  varav den ena var tillräckligt bra för att använda som den var… tillsammans med en liten snutt medlemkort från SF-bio. 😉 Jag fick även skruvat dit ett s.k. strängtryck för att säkerställa att B & E-strängarna inte hoppade ur översadeln vid överentusiastiska bends. Och det blev faktiskt riktigt bra!! Nu lirar gitarren från 63 som den förväntas igen; bra, men med vissa ålderskrämpor.

 

2013-12-31 18-29-31

Och här är ett litet smakprov på ljudet i gitarren hastigt ihopslängt medans nyårsmiddagen dukades fram:

Beslutsångest…

Det är jobbigt när ilandsproblemen sätter in…

Skall jag köpa en snygg 6-strängad med genomgående hals och aktiv elektronik eller en åttasträngad? Risken är att 25% av strängarna på en 8:a kommer att bli ospelade emedan 100% av strängarna på 6:an kommer brukas…

Valet står helt enkelt mellan snygg och praktiskt eller vulgär och lite överflödig. ‘What say ye’?

S8QM_TRB_1P_01

schecter_0

Star Citizen

Det här är ett spel som jag är jävligt pepp på! Wing Commander II & III är ju spel som jag spelat både sönder och samman, så när skaparen av dessa två nu arbetar på detta som verkar vara helt sanslöst välgjort så vill jag ha en PC igen 🙂

Fars dag

Idag är det ju vår dag på året, vilket firats med att göra saker som jag egentligen inte vart särskilt sugen på….  Sådana där ‘händiga’ saker. Men jag har också fått fina saker av mina små pysselfabriker.

image

image

Jag får säga att tvålen var helt i min smak 🙂

Jag och Petter (Lord Hulkiac revisited)

Jag och GameReactor-Petter har ett hemligt band mellan oss. Vi är bröder i ryggont och vi båda kör runt i en Nissan GT-R.  …eller nja… Trummor spelar jag ju inte och ingen Nissan står på garageuppfarten heller…

Men jag har faktiskt körkort en bil från Asien och jag spelar instrument, så vi är ju praktiskt taget samma person och borde vara bästa vänner.  …eller?

Nej, skit i Petter. Han kan ha sina parasiter i dricksvattnet och skriva om sina hamburgare och sin Nissan hur mycket han vill. Men ont i ryggen har vi båda två.

Jag har varit hos sjukgymnast för mina besvär och fått ett program som jag numer kör igenom var kväll. Men jag blir rätt less på att man hamnar i den här sitsen alls faktiskt så nu har jag bestämt mig för att faktiskt komma ur den form man får som småbarnsförälder, dvs. päronformen.

Därför så har jag faktiskt redan investerat i min framtida träning. Jag har skaffat en dedikerad mp3-spelare för träning: En Sony NWZ-W273

Enligt bilderna på förpackningen kan jag nu därför utföra diverse olika träningsformer såsom jogging, cykling, simning, stavgång och rodd. Synd att jag inte kan gymma med dem… det var ju det jag hade tänkt..  Nåväl, jag provar nog i vilket fall.

DSC_0450

Oblivion med Tom Cruise

Igår såg jag på Oblivion, en dystopisk skildring som utspelar sig cirka 150-200 år framåt i tiden. Jorden har blivit attackerad av en utomjordisk intelligens, vilket tvingade människorna att använda sina kära ”nukes”. Följaktligen blev planeten därefter obeboelig, och trots att ”vi” vann, tvingades mänskligheten att fly ut i rymden, lämnandes små enheter som hade ansvar för att se efter de drönare som städar upp det kvarvarande buset på jorden. Tom Cruise spelar en medlem i ett sådant team.

Jag gillar den här filmen. Skarpt! Den är inte bäst på något särskilt men håller en såpass hög lägstanivå att den aldrig känns ”cheesy” eller krystad. Miljöerna och designen påminner mig stark om Fallout-serien, vilket är högsta betyg i min bok, blandat med lite Wall-E. Dessutom så är det inte kolsvart och mörkt överallt. Det är, hör och häpna, faktiskt dagsljus då och då i den här filmen. Rätt ofta faktiskt! Ruskigt fint foto, och jättebra ljud! Rött på receivern och allting.

Gillar du Sci-fi skall du se denna.

Fallout?

Borderlands 2

Mja… vad säger man.

För att fatta mig kort så var Borderlands ett av de bästa spelen som kommit till PS3 och det var också ett förbannat roligt spel att köra coop i tillsammans med GalacticMutilator.

BorderLands 2 kan ju inte bli alltför dåligt då tyckte man och köpte det glatt till fullpris direkt. Jag menar, bara hypen av det nya ryggsäckssystemet var ju värt pengarna för ett nytt spel… … … …[insert Borat-NOT]

Efter ett längre speluppehåll så satte vi oss igår kväll och spelade igenom ett par uppdrag och för min del så kändes det bara att jag helst av allt vill klara av det här spelet nu för att helt enkelt kunna lägga bort det och glömma det.

Det saknas något stort i spelet. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är, men jag rycks aldrig med i storyn, och trots att man har uppdaterat grafiken med alla färger och detaljer man kunde hitta så är det heller inte särskilt snyggt. Det faktum att man i varje eldstrid behöver använda radarn för att hitta fienderna, helt enkelt för att de inte syns mot bakgrunden i spelet, är lägre än GlocalNet…

Man kan säga så här kortfattat: Den största anledningen till att jag spelar det här spelet är plikt. Det behöver bli avklarat så jag kan gå vidare. Jag föreställer mig att det ser ut så här när spelet är klart:

BL2_4CasualCharacters

Nya plattor och lite ‘flics’

Idag letade sig lite filmer och ett par obskyra skivor fram till mitt lokala postombud.

Animals as Leaders är 8-strängars gitarronani av bästa klass med Tosin Abasi och de flesta av oss känner väl till Rob Zombie. Det skall bli trevligt att både få lyssna och titta på lite nytt! Återkommer med åsikter om jag känner för det. 🙂

image

JR Forza 450

Ja, jag har ju saknat ett liten rolig ”beater” att slänga runt på fältet, är snabbt att ladda till och som dessutom är lätt att ta med sig, och 450-size är perfekt för detta ändamål. Således så skaffade jag mig en av de nya 450-maskinerna på marknaden: En JR Forza 450.

JR är lite som Mercedes inom helivärlden med lösningar enligt ”Keep It Simple”-tanken och genomgående bra kvalitet. Den har några lösingar som gjorde att jag valde denna framför huvudkonkurrenten Gaui X3, och efter att ha flugit ca 20 flights så ångrar jag mig inte en sekund faktiskt. Det är en riktig lite raket!

 

Forzan närmast i bild, sedan en klassiskt T-rex 450 Pro, längst bort en Gaui X3

Forzan närmast i bild, sedan en klassiskt T-rex 450 Pro, längst bort en Gaui X3

JR Forza 450

JR Forza 450

JR Forza 450

JR Forza 450

JR Forza 450

JR Forza 450

Forza 450 till vänster, T-Rex 450 Pro i mitten och Gaui X3 till höger.

Forza 450 till vänster, T-Rex 450 Pro i mitten och Gaui X3 till höger.

Forza 450 till vänster, T-Rex 450 Pro i mitten och Gaui X3 till höger.

Forza 450 till vänster, T-Rex 450 Pro i mitten och Gaui X3 till höger.

Hejdå Thunder Tiger Raptor E720

Jag har nu sålt min stora helikopter. Den var så stor att det slutade kännas som en hobby, något som klargjordes för mig då snart jag fått lyft min nya mindre heli. 700-size är helt enkelt för stort för mig och det där goa flinet vid flygning uteblev alltför ofta. Därmed blev det nödvändigt att säga hejdå till detta för övrigt väldigt fina maskin.

Hej med dig

image

Semestern är slut… (En Mazda släpper ut…)

Ja, den är otvivelaktigt över. Jobbet löper på precis som innan man gick på ”bete”, och inget i stort har förändrats sett till den biten.

Däremot har det skett en hel del på hemma fronten, positionerna har flyttats fram gällande flera husprojekt, heliflottan har utökats (återigen) och min följetång med bilstrul har fått ett nytt kapitel.

Får se vad jag orkar med att skriva om framöver, men jag hoppas att åtminstone kunna stoltsera med ett inläggsförhållande av 1/20 ställt mot Galacticmutilator. 🙂

Vi kan ju åtminstone börja med bilen…

 

Kapitel 44: En Mazda släpper ut magen.

Två veckor in på semestern så fick jag ett infall att åka och provköra en Alfa Romeo 159 2,0JTD SW med automatlåda och fullsketen med extrautrustning. Min fru och mina två barn var inte odelad negativa till detta varpå vi åkte till ”familjens” bilhandlare och lånade nycklarna till denna trevliga bil. Man kan ju börja med att säga att läderklädsel, A/C, startknapp och automatlåda är fina saker att ha i en bil. Vi satte av längs en kurvig väg i dåligt skick och satt och samtalade medan vi körde. Det var trevligt, för i denna bil behövde vi inte höja våra röster för att överrösta bilen. Jag satt nästan och viskade till barnen i baksätet, och de hörde vad jag sa utan problem, jag tittade ned på hastighetsmätaren och såg att vi körde i 80km/h. Redan där hade vi överträffat Mazdan med hästlängder… Vi körde vidare och jag fick höra både ett och tre hyllningsrop från baksätet: -”DET ÄR JÄTTETYST!!” ; -”KÖPER DU INTE DEN HÄR BILEN KOMMER JAG ALDRIG VARA DIN VÄN MER!!” etc..

Denna glädje över att åka Alfa Romeo som barnen uppvisade ledde till att vi faktiskt funderade på att byta in Mazdan. Vi jämförde försäkringar och skatter och driftskostnader och det visade sig att  Alfan bara var marginellt dyrare, knappt alls faktiskt. I en vecka gick vi i dessa tankar innan vi slutligen lät det ekonomiska förnuftet sätta våra fötter fast på marken. Det är aldrig billigt att byta bil.

Därmed är jag inte längre vän med min son, bilköpet lades på is, och jag åkte genast och besiktigade vår sushi-wagon. Mazdan är ju trots att en bra bil, driftsäker och stadig. Eller? …

Efter besiktningen var det precis som om bilen släppte ut magen efter att ha dragit in den under hela sommaren… BLEEURGGHHH!! Allt den hade hållit inne med under sommaren kom samtidigt. Hjullagren började skrika, A/C:n är tydligen trasig igen och smygpunka på bakdäcken. Nu vågar jag inte köra bilen längre för jag VET hur ett trasigt lager kan förstöra det mesta kring sig. Och när det väl börjar skrika, då är det bannemig inte långt kvar. Nu får således gamla silverninjan skämmas på parkeringen hemma tills den får komma till sjukan, för naturligtvis så är det semestertider fortfarande, så det finns inga tider på verkstan, vilket gör att jag måste ha hennes bil om jag inte vill veckopendla till jobbet vilket i förlängningen leder till att frun får cykla och åka buss.

Jag vet inte riktigt vad sensmoralen är i historien, men jag vet att jag ångrar att vi inte köpte Alfan då vi pratade om det… Nu blir nog inbytesvärdet inte lika generöst längre.