Första intrycket: Funeral Mist – Hekatomb

Ok, jag tänkte testa ett litet nytt koncept här på bloggen. Jag provlyssnar en skiva jag inte hört förut och skriver ner mina tankar om det jag hör. Simpelt och borde gå att genomföra, även av en bondlurk som mig.

Först ut i denna revolutionerande serie (eller vad det nu blir utav det hela) är senaste skivan med Funeral Mist. Den heter Hekatomb och släpptes den 15:e juni i år, till mångas stora överraskning då den mig veterligen inte var utannonserad i förväg. Själv har jag ett par skivor med gruppen (Devilry och Salvation) och tycker att dom är tillräckligt bra för att jag skulle hosta upp cash nu när den nya kom. Men jag har alltså inte lyssnat på den. Förrän nu. Here goes…

funeraaaal

In Nomine Domini: Ont intro med gap, demonröst och explosioner. Sedan över i lite bas-mys. Och sedan full patte! Härligt, jag gillar. Arioch vrålar som en besatt och gör det utmärkt. Bas-mys igen efter det. Och full patte igen! Sedan lite tungt malande innan det dras på igen. Ett riktigt svartmetall-statement till öppningslåt och det finns inte mycket att klaga på. I Jesu namn.

Naught but Death: Oj, här var det lite mer rock och gung som gällde. Lite likt den där gungiga Marduk-låten som var med på förra skivan. Blond Beast heter den väl? Det var i alla fall mycket njutbart. Sväng med lite dubbelkagge inslängt här och där. Och lite mässande röster i bakgrunden. Inte lika direkt och pang-på som förra låten men fortfarande mycket bra.

Shedding Skin: Hmm, finns väl en Pantera-låt med samma namn? Inte likt i övrigt för nu var det full fart på menyn igen. Arena-klappa-takten-mellanparti innan det är dags att mangla järnet igen. Bra låt men lite mer anonym än de två som kom före.

Cockatrice: Gnissel och blastbeats. Låten är ganska lång så jag gissar att viss tempoväxling kommer att ske. Men än så länge gnisslas det och blastas det. DÄR kom tempoväxlingen! Och är det blåsinstrument i bakgrunden? Nähä, nu var det högsta fart igen. En andra sväng innan låten byter skepnad? Jepp. För nu fadas manglet ut och allt som återstår är sådana där ”ice-ljud” som fanns på syntarna förr och vindblås. Mystik och kyla. Som leder in bra i manglet igen. Högst njutbar låt-jävel.

Metamorphosis: Lång låt igen med snygg övergång från förra låten (golfapplåd på det). Suggestiv inledning med bara trummor och bas, snyggt. Aha, det vankas skivans tungis med körer i bakgrunden. Sparsmakat och malande. Händer inte så jättemycket men här handlar det mer om stämning känns det som, vilket ju aldrig är fel. Helt ok.

Within the Without: Nu vankas det inte helt oväntat mangel igen. Intressant och bra riff här i början. Får lite Satyricon-vibbar av detta vilket är ett plus i min bok. Mangel med små intressanta andningspauser då och då. Kort, koncist och bra.

Hosanna: Mera snabba och fartfyllda äventyr ner i mörkrets spiral. Bra riff igen. Med lite Dark Funeral-vibbar den här gången. Inte så mycket mer att säga. En låt fylld med Black Metal-pisk, take it or leave it. Jag gillart.

Pallor Mortis: Avslutande låten, börjar med att bygga upp mot något mäktigt med mässande röster och slag på pukor. Och öka takten, i intervaller. Så är man snart i blastbeatens förlovade land. Det är ungefär samma recept som i låtarna innan men fortfarande bra så varför klaga? Ojsan, där kom ett argt barn eller nåt in i det hela. Sedan på med manglet igen hela vägen in i mål. Inte riktigt den mäktiga avslutning jag räknat med kanske men helt klart en godkänd låt.

Så! Det var det. Bra skiva måste jag säga och en som jag helt klart kommer att lyssna mer på. Black Metal utan några egentliga krusiduller, som man kan räkna med när det gäller Funeral Mist. Bra ljud, bra instrumentala insatser. Tummen upp.

Annonser

Tungt som fan!

Jag är absolut inte ett stort fan av musik som går långsamt. Jag föredrar i de flesta lägen piskande blastbeats och smattrande dubbelkaggar när jag lyssnar på musik. Men trots det så har jag fallit stenhårt för italienska Assumption och deras senaste EP Absconditus. Låååångsamt malande, mässande (långa) låtar som kravlar sig framåt mot lyssnarens hörselgångar. Mysigt värre och framförallt så är det tungt som faen. Lägg till det ett utmärkt omslag av Lauri Laaksonen (Desolate Shrine) och ett riktigt bra ljud och saken är biff. Köp på CD, kassett eller digitalt nu eller vänta på den jättesnygga vinyl-versionen som kommer senare i sommar.

assumption

 

Våga vägra Ghost. Lyssna på detta istället.

Det undgick väl ingen att Ghost släppte en ny platta igår? Instagram-flödet svämmade över av bilder på skivan och som vanligt så går meningarna isär om huruvida det är en bra platta eller inte. De flesta verkar dyrka vid Ghosts altare, andra är lite mer avigt inställda eller så skiter man att lyssna överhuvudtaget. Det sista tycker jag funkar bra. För det finns ju så mycket annat mysigt att lyssna på.

Som nya skivan med Lik till exempel. Carnage heter den och släpptes så sent som den fjärde maj. HM-2 döds av allra bästa sort anser jag och ett måste-köp för alla som diggar svensk old-school.

 

Ett annat släpp som jag vill pusha lite är senaste livealbumet med Ayreon. Hollands bästa prog-metal projekt någonsin bjuder upp till dans med en mängd grymma hits och gästartister. Det blandas både gammalt och nytt från Ayreons diskografi och det knuffas även in lite från Star One, vilket jag tycker är trevligt.

 

Slutligen så har vi ett spår från den kommande skivan med Runemagick. Japp, de bohuslänska Death/Doom-mästarna har äntligen sadlat på hästarna igen och är redo att ge sig ut på vägarna för att dela ut lite smisk. Håll utkik efter albumet Evoked from abysmal sleep som släpps 29:e juni.

Kärnfullt musiktips

Nucleus från Chicago, Illinois. Inget gäng som kommer att gå till världshistorien som det bästa och mest inflytelserika dödsmetallbandet någonsin. Men ingen skugga skall falla över dem för det för jag tycker att deras musik i allmänhet och deras debutplatta Sentient (släpptes 2016) i synnerhet är en uppvisning i högkvalitativ progressiv Death Metal. Bra låtar, ett skönt ljud på gurorna och riktigt bra growl från gitarristen Dave Muntean. Och lägg på det ett färggrant omslag signerat ingen annan än Dan Seagrave och texter om kosmos inspirerade av giganter som Isaac Asimov och Arthur C Clarke. Mer än så behövs det inte för att göra mig nöjd.

Fått lön? Köp Bloodshot Dawn

Dagen då januari-lönen dyker upp är lika underbart välkommen varje år. Ställ undan knäckebrödet och karaffen med kranvatten och istället fram med skaldjursplatå och konjak. För egen del så var januari extra fattig i år av någon anledning så därför kändes det extra bra att skjuta iväg lite rykande färska stålar över the interwebz på ny bra musik. En av de skivor som köptes vad färska skivan Reanimation med Bloodshot Dawn. En väldigt passande titel då gruppen äntligen är tillbaka efter några mindre aktiva år och medlemsbyten.

Jag gillar verkligen britternas varierade, melodiska och underhållade extrem-metall och det påminner i mina öron starkt om våra alldeles egna Scar Symmetry (kanske inte helt överraskande då det är Scar Symmetrys Per Nilsson som producerat). Det bjuds på tekniskt trummande, flinka gitarrsolon och ilsket gormande när Bloodshot Dawn bjuder upp till dans och är enligt mig definitivt en av årets tidiga musikaliska karameller.

Bäst musik 2017

Trumpeter och fanfarer! Det är äntligen dags att presentera de skivor som jag tyckt gett mig störst njutning vid stereon under årets gång. 2017 har varit ett mycket bra år och jag har investerat en stor del av min lön i skivor. Vinylspelaren som införskaffades förra året har verkligen hjälpt till att ge mitt musikintresse ytterligare en skjuts och en allt större del av den musik jag köper är pressad på vinyl (gärna färgad). Men självklart så släpper jag inte min älskade CD-skiva hur som helst så en rejäl bunt sådana har hittat ett nytt hem strax utanför Göteborg.

Nä det är väl lika bra att sätta igång och lista lite goa skivsläpp? Vi börjar med lite gott och blandat innan vi går över på Topp 10:

Bästa demo: DWOOMPale Mare Demo

Lätt. För det är om jag minns rätt den enda demon jag köpt och lyssnat på i år. Ljudet är lite sådär, vilket det ju skall vara på en demo, men låtarna är riktigt trevliga. Något att hålla ögonen på i framtiden.

Årets upptäckt: Total Inferno

Lite ont om riktiga upptäckter i år faktiskt så jag drar till med en skiva som överraskade mig positivt för inte alls längesedan. Hörde först talas om gruppen tidigare i år när Sound of Records släppte deras enda skiva Return of Evil Chaos (släpptes ursprungligen på CD 2015) på vinyl. Och jag brydde mig ärligt talat inte särskilt mycket om det. Men så fick jag för några veckor sedan ändå för mig att provlyssna och jädrar i min låda vilken härligt ösig och catchig skiva! Typ alla tuffa Metal-genrer ihopmixade till en headbanging-framkallande Metal-mjöd så det var bara att slänga fram lädret och pynta för både vinylskiva och CD.

Årets besvikelse: RammsteinParis

Ok, det är väl egentligen inte större fel på den här liveinspelningen rent ljud- och spelningsmässigt. Men bildklippningen på Blu-Ray skivan är ju under all kritik. Förstår att regissör Åkerblom har haft någon sorts konstnärlig vision som han jobbat efter men jag klarar inte av att titta på något där det skall hoppas mellan olika klipp varannan sekund à la hysterisk musikvideo. Mycket trist då resten av live-paketet håller hög klass.

Årets omslag: MonolordRust

Två bilar som står med fören rätt ner i marken. Enkelt, snyggt och annorlunda. Det är garanterat någon symbolik som går mig helt förbi men detta avskalade omslag tilltalar mig lika mycket som Monolords musik.

Årets samling: John CarpenterAnthology

Som alla vet är de flesta av John Carpenters filmer jävligt bra och musiken i filmerna har en stor del i att bygga upp stämningen. Så när Carpenter tillsammans med bland annat hans son spelar in ett gäng klassiska ledmotiv på nytt och släpper på skiva så är det inte så mycket annat att göra än att tacka och ta emot. För puristerna så är dessa nyversioner säkert inte ”the real deal” men för mig duger de alldeles utmärkt.

Sådär. Det var småplocket. Nu går vi över på huvudnumret:

10. TehomThe Merciless Light

Föga nyskapande svärtad döds men jag tycker att Tehoms debutskiva är kalasbra. Tyvärr så verkar skivan inte fått mycket uppmärksamhet i media bland det ständiga flödet av ny musik men lilla jag håller Tehoms fana högt och headbangar järnet åt allt det köttigt göttiga.

9. EntrenchThrough the walls of flesh

Svinbra Thrash. Och det kommer från någon som inte är särskilt förtjust i genren. Om det är ett bra betyg eller inte är väl öppet för tolkning men jag råder alla att kolla upp Entrench om inte detta redan gjorts.

8. Apocalypse OrchestraThe end is nigh

Mustig Svensk Folk/Doom med starka medeltids-influenser. Bra låtar, fett ljud och väldigt stämningsfullt, skulle nästan vilja kalla det avkopplande. Detta var verkligen en rolig överraskning och nästa skiva får gärna komma så snart som möjligt.

7. Spectral VoiceErroded Corridors of Unbeing

Otroligt hypade bland dom ”som vet” och efter lite tvekande så kan jag inte göra annat än att krypa till korset och hålla med. Med tre fjärdedelar av Blood Incantation i sättningen så är denna mörka spiral av dödsmetall naturligtvis asbra.

6. UndergangMisantropologi

Det blir lite tjatigt att alltid snacka om ”dansk dynamit” så fort det kommer något bra från Danmark. Men här går det inte att undvika för det passar så otroligt bra. Det bästa de gjort sedan debutskivan.

5. HeavydeathSarcophagus in the Sky

De tunga doom/dödsgubbarna från västkusten blir bara bättre och bättre och väljer 2017 att släppa sin allra jämnaste och bästa platta hittills. Ett massivt mörker infinner sig så snart skivan snurrar igång och nickande sitter man och bara njuter.

4. RAMRod

Judas Priest-dyrkarna i RAM slår till med en överraskande redig käftsmäll till Heavy Metal-skiva och tar sig högt upp på listan. RAM har alltid släppt kanonbra skivor men i år så har de glädjande nog producerat en av sina absolut bästa.

3. Power TripNightmare Logic

Högst förvånande med en Thrash-skiva till på listan (och så här högt upp) men ibland så vill man bara ha sköj och lyssna på lite röj. Och vilket underbart medtyckande röj som Power Trip bjuder på. Det är nästan så att jag kan utlova att det automatiskt bildas en moshpit vid stereon så snart den här plattan drar igång.

2. LeprousMalina

Jag är medveten om att många tycker att dessa norrbaggar gör trist och stel musik men jag diggar detta som tusan. Det är mycket känslor, musiken är otroligt snyggt producerad men framförallt så är det roligt att lyssna på. Ett stort steg i rätt riktigt från förra skivan och tveklöst bland det bästa de gjort.

1. Inconcessus Lux LucisThe Crowning Quietus

Jag har alltid gillat engelsmännen med det krångliga bandnamnet ända sedan jag först hörde deras debutplatta för några år sedan. Men i år har de fanimej överträffat både sig själva och alla andra. Detta är en Heavy/Black Metal-hybrid av yppersta klass som svänger dödsskönt. Inte särskilt originellt och säkert vad vissa skulle kalla på gränsen till alldeles för lättlyssnat men vem fan bryr sig när det är hur underhållande som helst att lyssna på? Och så har vi ju det där avslutande ”disco-partiet” på skivans sista spår som guldkant på det hela. Inconcessus Lux Lucis har gjort årets platta – missa inte!

inconcessus

All hail the flaming scythes! Inconcessus Lux Lucis avgår alltså med segern i år. Något annat som är värt att nämna innan vi lägger 2017 till handlingarna? Alldeles för mycket egentligen men så här på rak arm så kan vi ju nämna Vampire som nästan tar sig in på listan. Detsamma gäller för Satyricon, Portrait och Monolord. Och en handfull skivor till som får förbli onämnda. 2017 har varit ett otroligt starkt år och 2018 lär få ganska svårt att hålla jämna steg.

Med det tackar jag för mig. God Jul och Gott Nytt År!!!

Dags att börja fila på årsbästalistan

Måste börja med att säga att det har varit ett mycket bra år i år. Att klämma fram en årsbästa att presentera om cirka en månad kommer att bli extremt svårt. Grupper som Immolation, Monolord, Entrech, Leprous, Power Trip och Vampire har alla släppt sjukt bra grejer i år. För att inte tala om Archspire, RAM, Heavydeath, Portrait och Desolate Shrine. Och Apocalypse Orchestra. Och Satyricon.

Ja ni fattar. Svårt är bara förnamnet. Men det skall nog gå, speciellt om man har en av årets bästa skivor i hörlurarna samtidigt som man skriver. Engelska Inconcessus Lux Lucis släppte sin senaste skiva The Crowning Quietus för några veckor sedan och SATAN vad bra det är. En fenomenal blandning av Heavy Metal och Black Metal (eller Saturnian Black Magick som bandet själva kallar det) som svänger och krossar om vartannat. Det här är en solklar kandidat till den absoluta toppen av årets lista.