Fredagstips: Graveyard är döda, länge leve Graveyard!

Svenska mys-rockarna Graveyard slängde som bekant in handduken för någon vecka sedan och tackade för sig och tiden som varit. Många blev ledsna över detta, för visst det är alltid trist när band lägger ner, men personligen så hade jag ingen direkt relation till bandet. Jag fick deras senaste skiva Innocence & Decadence i julklapp förra året vilken väl var helt ok att ha som lite lugn bakgrundsmusik men djupare än så är inte min relation till svenska Graveyard. Dock så kommer jag tids nog skaffa den där Hisingen Blues som alla blev så exalterade över när den kom för några år sedan.

Men varför deppa när det finns andra band som heter Graveyard? Till exempel ett som kommer från Spanien, lirar dödsmetall influerad av den svenska 90-tals scenen och Bolt Thrower och dessutom är mycket bättre. De släppte tidigare i år sin tredje fullängdare …for Thine Is the Darkness och det är verkligen en skiva som bör ges uppmärksamhet om man gillar musik som den beskrivs ovan. Åtta låtar (med instrumentala truddelutter insprängda mellan) mycket varierad och tung dödsmetall är vad man får och det är en deal som i alla fall jag är nöjd med.

Påfyllning i CD-samlingen

Även om det i mångt och mycket är vinyl eller streaming som gäller i dagens samhälle när det kommer till att lyssna på musik så har gubbgnälliga jag väldigt svårt att släppa CD-formatet. Det dimper ner nya CD-skivor i brevlådan med jämna mellanrum och detta är skörden under den gångna veckan:

img_7034

ArchgoatWhore of Bethlehem: Efter att ha fallit pladask för finska Archgoat och deras senaste mästerverk The Apocalyptic Triumphator tidigare i år så har det inte gått att hejda vidare djupdykningar i deras diskografi. Whore of Bethlehem är gruppens första fullängdare och kom 2006. Tyvärr så har den inte lika mustigt ljud som The Apocalyptic Triumphator och saknar ”hits” i samma utsträckning men är ändå en fullgod skiva i genren rå, ockult Death/Black-Metal.

ArmoryWorld Peace… Cosmic War: Speed Metal Space-Satan! Stolt och snabb Metal från Hising-Island, Göteborg. En debutskiva som dras med vissa skavanker men som får anses vara fullt godkänd. Armory är definitivt en grupp som jag kommer hålla ögonen på i framtiden.

In FlamesColony: Mera Göteborg och en skiva som faktiskt är en av få jag ägt en gång i tiden och sedan sålt. Men ett blogginlägg om skivan och framförallt låten Ordinary Story fick mig att bli lite nostalgisk så det vara bara att langa fram 40kr och köpa skivan igen. Jag är absolut inget stort fan av In Flames men Colony tycker jag är helt ok.

AllegianceBlodörnsoffer: Prima piskande Black Metal från det klassika svenska skivbolaget No Fashion och precis som mycket annan musik som släpptes på No Fashion så är Blodörnsoffer en väldigt fartfylld, melodisk och bra skiva. Svensk kvalité helt enkelt.

PrimordialThe Burning Season: Ett av mina favoritband och nu när jag äntligen fått fatt i ett fint exemplar av The Burning Season så täpper jag till ett av få återstående hål i deras diskografi. Titelspåret är helt fenomenalt och bör lyssnas på av alla som har sinne att uppskatta svart metall med keltiska influenser.

NecrovationBreed Deadness Blood. Slutligen lite svenskt dödsröj i form av skånska Necrovation. Finns inte så mycket orda om den här skivan mer än att den är riktigt jäkla bra och rekommenderas alla som gillar musik i stil med Verminous och tidiga Tribulation. Eller ”möed bra mög” som de kanske säger i Skåne. Det tar vi lite trynemjöl på.

Galet fredagstips: Ossuary Insane

Ossuarium, eller benhus, är en byggnad där benen efter en eller flera avlidna förvaras. Ofta synligt. Ett av de allra mest kända exemplen på detta är Benhuset i Sedlec i Tjeckien med sin ikoniska ljuskrona gjord av ben och dödskallar.

Följaktligen så är det jävligt rätt att kalla sitt band efter en sådan här byggnad och det är precis vad dödsmetallorkestern Ossuary Insane har gjort plus att de har lagt till att de (eller kanske någon annan) är galna. Kanske ett namn som är bättre i teorin än i verkligheten men vad betyder ett namn när man lirar reko Death Metal fylld med intressant riffande och en rejäl dos dynamik? Inte ett jota.

Enligt allsmäktiga Metal-Archives.com så är Ossuary Insane inte längre en aktiv grupp men det hindrade inte de svenska skivbolagen To The Death och Blood Harvest att tillsammans släppa promosamlingen Possession Of The Flesh tidigare i år. I mitt tycke en mycket trevlig samling som tyvärr verkar gått obemärkt förbi en alltför stor publik. Jag antar att klassisk amerikansk dödsmetall inte är lika mycket i ropet som det en gång var.

Vila i frid Bolt Thrower

Bolt Thrower kastade in handduken häromdagen och tackade för sig. Det är för djävligt men samtidigt ganska så väntat då gruppen inte gjort särskilt mycket väsen av sig sedan 2005 års Those Once Loyal och till råga på allt så dog ju trummisen Martin Kearns förra året. Så nu blir det inga fler låtar om krig och dödsbringande maskiner. Inga fler skivor med Space Marines och annat tufft på omslaget. Inget mer fränt basspel framfört av Jo Bench eller raspigt growlande från Karl Willetts.

Så det är väl bara att tacka Bolt Thrower för lång och trogen tjänst och för alla grymma skivor de gett oss under alla år de har varit aktiva. Min personliga favorit kommer alltid att vara Realm of Chaos, både av nostalgiska skäl och för att den helt enkelt rockar röv. Men som väl de flesta vet så kan man inte välja fel när det kommer till att lyssna på Bolt Thrower då alla deras skivor håller hög klass.

Tack Bolt Thrower och vila i frid.

”As fire fills the sky
We once believed in life
Now time to die
…For Victory”

Night Viper!

Jag säger bara det. För det borde räcka så.

Ok då, kan väl säga något mer då. Såg att Night Vipers självbetitlade skiva (släppt sent förra året) fanns på Ginzas pågående rea och eftersom jag läst en hel del positivt om bandet (främst hos Jarno/A Fair Judgement) så gjorde jag med viss tveksamhet slag i saken och investerade 99kr i ett exemplar. Tveksam på grund av att jag har lite svårt att ta till mig musik med enbart kvinnosång. Fråga mig inte varför men det är bara något som måste passa till 100% för att det skall funka för mig.

Och i Night Vipers fall så gör det just det. I likhet med Elin Larsson i Blues Pills så älskar jag Sofie-Lee Johanssons raspiga stämma och den passar bandets ösiga och svängiga Heavy Metal helt perfekt. Fan, detta är ett band som jag verkligen skulle vilja se live för den energi som Night Viper lyckats fånga på skiva är smått unik anser jag. De genomarbetade låtarna, de medryckande riffen, de svängiga trummorna, de blixtrande gitarrattackerna och den kaxiga sången. Allt är fanimej top-notch på den här skivan.

Night Viper i natten!

Vinylhörnan: Iron Maiden – Somewhere In Time

Iron Maiden. Ni har kanske hört talas om dem? Bildades 1975, har släppt 16 studioalbum och har en viss Bruce Dickinson vid micken? Låter bekant va? Jo visst är det så, världens största hårdrocksband (eller är det Metallica?) är inget man kommer undan ifrån och så inte heller jag. För även om jag växte upp utan att ha en endaste Iron Maiden-skiva i samlingen och inte varit särskilt förtjust i deras galopperande Heavy Metal så har jag under senare år börjat gilla dem ganska så mycket. Så mycket att jag nu äger, i mitt tycke, deras allra viktigaste och bästa skivor på vinyl. Vi snackar naturligtvis om den radda skivor som börjar med The Number of the Beast och avslutas med den fenomenala monsterplattan Seventh Son of a Seventh Son.

Sist in att hänga med sina polare i denna skara blev för mig Somewhere In Time som införskaffades så sent om i juli i år. En tripp till Andra Långgatans Skivhandel i Göteborg under början av semestern resulterande bland annat i att nämnda skiva fick hänga med hem och vilken skiva det är sedan. För de allra flesta så antar jag att det är låten Waysted years som ploppar upp när de tänker på Somewhere In Time och kanske bara den men då har man missat en massa Iron Maiden-godis. Öppningsspåret Caught somewhere in time lägger ribban högt och jag tycker att hela skivan håller mycket hög klass, framförallt spår som The loneliness of the long distant runner och avslutande Alexander the great.

Skivan i sig är som sagt köpt på Andra Långgatans Skivhandel och det är svårt att skriva om skivan utan att ta upp det klassiska omslaget. Fyllt med detaljer och referenser från Maidens tidigare släpp är det en fröjd att bara hålla i och undersöka så noga det bara går. En liten konstig/rolig detalj med skivan är att A-sidan inte har någon riktig etikett utan är helt vit. Detta är vad jag vet ett tecken på testpress men eftersom B-sidan är helt normal så antar jag att det bara rör sig om ett vanligt allmänt fabrikationsfel. Någon som är bättre bevandrad i vinylens värld och kan bringa ljus på denna fråga?

Electronic Summer 2016

Den femte upplagan av Electronic Summer-festivalen gick av stapeln nu i helgen och efter att nu några dagar senare återhämtat mig hyfsat så tänkte jag att det är dags att skriva några rader om denna tillställning. Något som blir svårare och svårare för varje år som går då farsan (ständigt festivalsällskap när det gäller elektronisk musik) och jag spenderar mindre och mindre tid på själva festivalen och allt mer på att strosa omkring i Göteborg och se vad staden har att erbjuda.

I år så beskådade vi endast två hela spelningar och det var Leather Strip på fredagen och Welle: Erball på lördagen. Bäst var som väntat Welle som jag aldrig blivit besviken på när jag sett dom live. De bjöd på en bra show med många hits och de verkade själva väldigt nöjda när spelningen var klar. Leather Strip var helt ok men eftersom jag knappt hört någon låt med dom innan så var det lite svårare att ta till sig. Lite besviken blev jag också när jag hörde att spelningen med Das Ich på fredagen tydligen varit helt fantastisk men man kan ju inte få allt här i världen.

Det var det om Electronic Summer. Över till det riktigt roliga, nämligen lördagens tur i Göteborg som började med ett besök på Akkelis Audio relativt nya butik i Gamlestan. Eftersom butiken ligger i ganska nära anslutning till tågspåren in mot stan så passade vi på att kika lite på gamla tåg innan vi gick in. Väl inne så fann vi en hel del kul att titta och klämma på men nästan allt på Akkelis är väldigt, väldigt dyrt så mesta tiden gick åt till att drömma. Dock så hittade jag ett par väldigt intressanta golvhögtalare i form av Neat SX1. Små, snygga och passar nog perfekt in i mitt vardagsrum där utrymmet är begränsat.

Efter det så styrde vi kosan mot slakthusområdet och Spike Brewery och deras smakbar som är öppen mellan 12-18 på lördagar. Där möttes vi av bryggare Marcus som glatt visade upp bryggeriet och gav oss smakprov (mot betalning naturligtvis) på fem öl som är bryggda hos dom. Här försvann tiden väldigt snabbt och efter nästan 2 timmar av tjöt och öl-smakande så var vi toknöjda och gick vidare. Varm rekommendation utfärdas då besöket var både lärorikt och bjöd på väldigt god öl.

Sedan blev det ölhaksbesök för hela slanten. Ölstugan Tullen Lejonet, Het Amsterdammertje, Ölrepubliken, The Rover och naturligtvis 3 Små Rum fick finbesök av oss och det testades en mängd god öl. Minnet sviker mig lite här men bäst var om jag inte minns helt fel Stone Ruination 2.0, Omnipollo Zodiak och 3 Små Rums alldeles egna Drömmen om Karibien Mango. Rundan avslutades med en rejäl festmåltid på Restaurang Mykonos på Linnégatan. Riktigt god och prisvärd mat och roligt att besöka stället igen ungefär 10 år efter att man var där senast.

Och sedan var det så dags att traska till festivalområdet och hur det var vet ni ju redan. Detta var en toppenhelg jag sent kommer att glömma och ser fram emot festivalen nästa år. Får se om det blir några band sedda överhuvudtaget då.

Fredag. Gratis dödsmetall någon?

Ja då var det alltså fredag igen. Första arbetsveckan efter semestern är snart avklarad och det är snart dags att fira helg igen.

Har det då hänt något kul i veckan som gått? Nja inte så värst mycket. Metallica släppte en ny låt från deras kommande skiva och gav ordet mediokert ett nytt ansikte. Vissa verkar tycka att detta är en tillbakagång till tidiga stordåd men i mina öron så låter det enbart gubbigt och trött. Tråkiga riff, trista trummor, kasst solo och fånig text, vilket väl var exakt det jag hade väntat mig. Hade någon annan grupp än Metallica stått bakom låten så har jag svårt att tro att någon hade brytt sig.

Ny låt har även klassiska Darkthrone presenterat i form av Tundra Leech från kommande skivan Arctic Thunder. Eftersom jag har noll och ingen relation till gruppen så har jag svårt att säga om det är bra eller dåligt i förhållande till deras tidigare material men låten som sig tycker jag är ganska trevlig i sin enkelhet. Lättlyssnat men utan något vidare tuggmotstånd och garanterat något jag glömt bort imorgon vid den här tiden. Men helt ok för stunden alltså.

Väldigt mycket roligare blir det om man lyssnar på Vanhelgds nya skiva Temple of Phobos och det är här rubriken på inlägget kommer in. Jag fick hem vinylutgåvan av nämnda skiva igår och med den följde det men en liten lapp med kod för att kunna ladda ner albumet. Och eftersom jag redan har en digital kopia (laglig naturligtvis) av skivan så tänkte jag att någon där ute kanske ville förgylla sin helg och använda koden för att kunna lyssna på ett av årets bättre släpp i genren Dödsmetall. Så jag säger varsågod och ha en trevlig helg.

vanhelgd

(Hojta gärna till när koden är använd)

Hannes Grossmann på gång med ny skiva

För ett par år sedan så släppte trummisen Hannes Grossmann (ex-Obscura, ex-Necrophagist, Blotted Science, Alkaloid och ett gäng band till) sin första soloplatta The Radial Covenant. En mycket bra skiva som jag rankar bland det bästa som kom 2014. Och nu är den gode Hannes på gång med en uppföljare som skall gå under namnet The Crypts of Sleep och ett första smakprov släpptes för ett tag sedan:

Jag kan inte påstå att jag blev helt ”blown-away” av den nya låten men tycker ändå att det är ganska så trevliga dryga 4 minuter teknisk döds. Precis som på förra skivan så har Hannes hjälp av diverse musiker som Morean (Dark Fortress, Alkaloid) på sång och Linus Klausenitzer (Obscura) på bas. Lägg där till lite sköna gästsolon från bland annat vår egen Per Nilsson (Scar Symmetry) och Erik Rutan (Hate Eternal) och du har en redigt mustig dödsmetallgryta väl värd att vänta på. I skrivande stund så är det fyra dagar kvar på den Indiegogo-kampanj som finansierar skivan så om ovanstående text och musik verkar intressant, varför inte stödja med en peng? Jag har självklart gjort detta och ser med spänd förväntan fram emot nästa månad då skivan förväntas vara redo för leverans.

Vinylhörnan: RAM – Forced Entry

RAM bildades i Göteborg 1999 och min första kontakt med bandet var 2003 då de släppte sin debutskiva Sudden Impact. Jag var inne på ett av mina rutinbesök hos klassiska skivbutiken Bengans och fick syn på en CD som bara bepryddes av en cool logga på ett annars svart omslag. Utan att riktigt veta vad det var jag köpte så fick skivan följa med hem. Den stod ju ändå i hårdrockshyllan så hur fel kan det bli? Väl hemma så vill jag minnas att jag gillade RAMs Heavy Metal, klart influerad av välkända band som Judas Priest och Mercyful Fate. Men mer än så var det inte. Skivan hamnade i hyllan och spelades väldigt sällan då den fick konkurrera med musik som jag vid den tiden tyckte var mer intressant.

Och där kunde sagan om mig och mitt lyssnade på RAM vara över men det blev inte riktigt så. För då jag under senare tid fattat tycke för gruppen Portrait så jag ju tvungen att köpa deras split In Command som kom i slutet av 2014. En split de delade med inga andra än just RAM och som där levererade tre toppenlåtar. ”Hmm…man kanske skulle köpa lite fler skivor med RAM? De är ju faktiskt riktigt bra.” tänkte jag och även om det tog ett tag så blev tanken tillslut verklighet och nu har jag alla deras album. Förvisso så har jag dem på CD men vi får väl se om det kanske kan bli några fler på vinyl än dagens objekt i Vinylhörnan i framtiden.

Så över till vinylskivan. Forced Entry är RAMs andra skiva efter Sudden Impact och är en rekorderlig uppvisning i klassisk Heavy Metal. Örhängen som Sudden Impact och Machine Invaders har fått hänga med från föregångaren men nya låtar som titelspåret och sköna Breaking Through gör Forced Entry enligt mig till en mycket trevlig stund vid stereon . Mitt exemplar av skivan är ett av 500 släppta på svart vinyl av tyska High Roller Records 2010 och inkluderar en poster föreställande det råtuffa omslaget. En liten lustig detalj är att det står att albumet heter Lightbringer (RAMs tredje platta) på skivryggen. Ligger det någon smått berusad tysk bakom detta månne? Naturligtvis inget som påverkar nämnvärt men som säkert kommer störa mitt ordningssinne den dagen jag har fler vinylskivor med bandet i hyllan.

Vinylhörnan: Grave -You’ll never see…

…HEAVEN!!!

Jag har skrivit lite om denna eminenta och tillika klassiska dödsmetallskiva för ett gäng år sedan i min halvt insomnade serie där jag plockar ut väl valda CD-skivor ut min samling och skriver några rader om dessa. Men den här skivan är ju så bra så att det är ju omöjligt att det skulle bli tjatigt att ta upp den ytterligare en gång.

You’ll never see… är Graves andra fullängdare och behöver väl egentligen ingen ingående presentation. Svensk, klassisk döds med en ung Jörgen Sandström vid micken (och gitarren) som ger ifrån sig growl i världsklass. Grymma låtar som titelspåret, Morbid way to die och Grief lockar fram det där headbangandet som egentligen lagts på hyllan för länge, länge sedan. Bra skit helt enkelt.

Vinylutgåvan som jag har släpptes så sent som i april i år och just detta är ett av 200 exemplar pressade på ”clear”-vinyl. Skivan låter riktigt bra tycker jag och den återkommande och lite störande distortion som finns på min CD-utgåva är inte närvarande vad jag kan höra. Någon herre vid namn Patrick W Engel har gjort en speciell vinylmaster för just denna utgåva så kanske är det honom jag skall tacka för detta, vad vet jag.

Som sagt, de flesta vet väl redan att detta är en bra skiva men en uppmaning att på något format köpa denna klassiker utfärdas härmed.

Nya skivor i regnet

Regn, regn och åter regn. Klassisk svensk sommar är vad som serveras här på västkusten. Då finns det inte så värst mycket att göra för att känna sig på bättre humör än att spela brädspel, lira TV-spel och…köpa begagnade CD-skivor! Med tillhörande lyssning naturligtvis.

nyaskivor160712

Det har blivit ett gäng på bara några få dagar nu. Discogs (farligt ställe) och Andra Långgatans Skivhandel i Göteborg är de skyldiga. Vänster till höger är följande:

SlaegtBeautiful and Damned. Dansk grupp som är en ny bekantskap för mig. Spelar någon slags Blackifierad Heavy Metal och det går hem hos mig. En mycket bra EP.

BölzerAura. Bölzer var väldigt i ropet för ett par år sedan och det var Aura som fick snöbollen i rullning om jag inte minns fel. Bra döds men hade nog hoppats på att det skulle vara lite bättre med tanke på all hype, nu när jag äntligen kollat upp Bölzer. Tufft namn har de ändå.

Grotesque In the embrace of evil. Göteborgska ultraklassiker samlade på en skiva och nu skall jag erkänna en sak: jag har inte lyssnat på en ton från Grotesque förrän nu. Och då ägde jag ändå en t-shirt med bandet under mina tonår. Men musiken är inte desto mindre bra för det och detta kommer jag lyssna på fler gånger.

MardukDark Endless. Stabil debutskiva men Marduk skulle ju blir så väldigt mycket bättre redan på de efterföljande skivorna. Men ändå kul att ha när man som jag försöker att ha en någorlunda komplett diskografi med bandet.

MardukPanzer Division Marduk. Ett gäng skivor efter Dark Endless så är det full fart och fläkt som gäller och jag gillar det. Har haft skivan på LP sedan den släpptes men det känns bra att komplettera upp med ett exemplar på CD. Mycket bra skiva om man är sugen på rens.

NominonDiabolical Bloodshed. Fy satan vad bra detta old-school mangel är! Nominon är en till sådan där grupp jag känt till hur länge som helst utan att ha hört. Men när jag av någon anledning ändå köpte LP-versionen av skivan som kom tidigare i år så vart jag helt såld och därför måste man ju ha en CD att spela också.

Cradle of FilthThe Principles of evil made flesh. Ha ha. En grupp som alltid varit mer lustiga att beskåda än bra att lyssna på men faktum är att deras första skivor är fan inte dumma alltså. Är mycket nöjd med att äntligen fått tummen ur och köpt denna vampyr-teater-historia till samlingen.

Dream TheaterLive at The Marquee. Ännu en klassiker som väl knappast behöver någon presentation? Vet inte riktigt varför jag inte köpt denna liveskiva tidigare men nu är gärningen gjord. Världens mest kända progmetalgrupp i deras tidiga dagar och det är både råtight och råbra.

Moonsorrow – Varjoina kuljemme kuolleiden maassa. Moonsorrow fortsätter att övertyga och jag fortsätter att köpa deras skivor, om än i en väldig oordning och i ett väldigt lågt tempo. Det är finskt, det är vemodigt, det är kallt, det är bra.

Så det var allt. Men fler skivor är på ingång så det börjar väl så smått dra ihop sig till ett nytt avsnitt i min pågående serie Vinylhörnan. Vi ses då, eller kanske tidigare.

Halva musikåret har passerat

Och det vanliga året också. Tiden går fort när man har roligt. Och till skillnad mot förra året så känns det som om jag bitvis har haft en hel tid tid att lyssna på både ny och gammal musik. Precis som vanligt så är det en del plattor som köpts, lyssnats på någon enstaka gång och sedan hamnat i ”lyssna mer någon annan gång-högen” men samtidigt är det faktiskt ett överraskande stort gäng skivor som fått en riklig andel lyssning tilldelad sig. Och den där skivspelaren som inköptes i början av året har väl inte gått extremvarm direkt men jag känner ändå att den bidragit till ett stärkt musikintresse, för att inte säga samlarintresse. Kul.

Vad från första halvåret 2016 är då värt att nämna enligt mig? Ganska mycket faktiskt:

Halvårets Singel: SportlovAska. Visst är den mer kul än bra, men ändå bra. På riktigt. Svårt att förklara. Oavsett så är det skoj att de gamla lustigkurrarna släpper nytt.

Halvårets EP: Cadaveric FumesDimensions Obscure. Svårt val då även Gorguts och Gruesome släppt starka små godingar under våren men franska Cadaveric Fumes vinner med en noslängd.

Halvårets samlade verk: MordbrandHymns of the Rotten. Värmlänningarna samlar smått och gott från tidigare EPs, splittar och singlar vilket blir en mycket mustig gryta av stinkande död. Och ny skiva är också på gång. Smaskens.

Halvårets kärlek vid första lyssning: Chthe’ilistLe Dernier Crépuscule. Oj vad kär jag blev när denna dödskaramell slog ner tidigt i år. Nu har väl kärleken lagt sig något men rackarns vilken bra skiva det är.

Halvårets progressiva: HakenAffinity. Ännu en stark platta från Haken. Allt är otroligt skickligt, snyggt och gjort med känsla. Det är bara att applådera.

Halvårets Black Metal: NordjevelNordjevel. Nope. Varken Uada eller Hyperion rår riktigt på det svarta smisk som Nordjevel dundrar ut med sitt självbetitlade verk. Ge mig en uppföljare nu tack!

Halvårets Manowar: Grand MagusSword Songs. Ok då, den är inte lika bra som några av deras tidigare skivor men Grand Magus är alltid Grand Magus. Och ibland är det ju så förbenat gott med kött, potatis och brunsås.

Något mer? Ja det senaste med Ihsahn, Moonsorrow, Brutality, Wormed och Zhrine är bra. VredehammerVale of Pnath och Obscura sitter också som de ska. Oj så mycket bra musik och jag har garanterat glömt/missat hur mycket bra som helst. 2016 har börjat mycket bra helt enkelt, hoppas det håller i sig.

Vi avslutar med något mindre glatt.

Halvårets besvikelse: Dream TheaterThe Astonishing. Gäsp.Vad håller ni på med grabbar? Det var inte mycket kul jag hittade här under mitt spelunkande med ljus och lykta. Kanske borde jag ge skivan en ny chans någon gång men det blir inte snart, så mycket är säkert.

Årets snyggaste omslag?

DSC_0001 (1)

Ursäkta den kassa bilden tagen med sunkig mobilkamera, då den verkligen inte gör Kristian Wåhlins fantastiska målning rättvisa. För den som inte vet så är detta In Mournings senaste skiva Afterglow som dök upp med posten idag och faktiskt en av få skivor jag köpt enbart på grund av omslaget, helt utan provlyssning. Visst hade jag hört In Mourning innan men då enbart via smakprov från förra skivan The Weight of Oceans (snyggt omslag på den med förresten) som hyllades en hel del när den kom 2012. Det var inget som jag fastande för då men nu sitter jag ändå här med en vrålsnygg vinylskiva från bandet. Och utöver det så har jag även skaffat Monolith från 2010, en skiva jag faktiskt lyssnat på efter inköp och det är en riktigt bra skiva det. Kolla upp om ni gillar melodisk och progressiv Death Metal.

Nu återstår bara att höra hur Afterglow låter. Fin att titta på är den i alla fall.

Grekiskt fredagstips: Macabre Omen – Gods of War – At War

Halloj och goddagens på eder alla därute på internet. Idag blir det grekiskt för hela slanten ty jag skall styra kosan mot Rhodos i helgen och blir borta i en vecka. En vecka förhoppningsvis fylld med en hel del badande och inmundigande av smaskig grekiskt krubb. Det kan bli riktigt najs.

Dagens tips är gruppen Macabre Omen som faktiskt bildades på just Rhodos och gjorde det så tidigt som 1994. Själv så hade jag ingen aning om att gruppen fanns förrän jag stötte på dom förra året i samband med deras släpp av deras senaste skiva Gods of War – At War. Inte en skiva jag lyssnar sönder direkt men väl en trevlig stund episk Pagan/Black Metal som välförtjänt fick mycket ros av många kritiker förra året.

Stin ijiasas!

Franskt fredagstips: Kronos – Arisen New Era

Första EM-dagen till ära så slänger jag iväg ett litet tips på en utmärkt fransk orkester som går under namnet Kronos. Med namn taget efter en titan från den grekiska mytologin (kastrerade sin far och åt sina barn gjorde han minsann) så har dessa fransmän manglat fram hård och semimelodisk dödsmetall sedan 1994 och gjort det jävligt bra. Jag äger tre skivor med Kronos varav Colossal Titan Strife från 2003 är mina absoluta favorit men dagens tips, som kom så sent som förra året, är fan inte dum den heller.

Hur går det då i den däringa fotbollen som alla pratar om just nu? Mitt tips är att Sverige precis klarar sig vidare från gruppen (efter att Zlatan nickskarvat in det avgörande målet i 93:e minuten) men åker ut direkt i kvarten, vilket jag som total amatör anser vara godkänt. Europamästare blir Tyskland som vinner en rafflande final mot ett annat lag.

Ryssvarmt fredagstips: First Fragment – Dasein

Suck, pust och stön. Det är varmt satan ute och efter en hård arbetsvecka så finns det inte så mycket energi till att göra i stort sett någonting. Utom att lyssna på lite musik kanske, det är något som funkar oavsett hur varmt eller kallt det är. Och eftersom jag är en sådan givmild person så tänkte jag dela med mig av det jag lyssnar på just nu.

Kanadensiska First Fragment med Philippe ”Pat” Tougas i spetsen. Tougas släppte tidigare i år den helt fenomenala skivan Le dernier crépuscule med Chthe’ilist (ett av sina många andra band) och nu är han alltså på gång igen med First Fragments fullängdsdebut Dasein. Skivan är en teknisk dödsmetall-tornado där tonerna viner och det mesta är snabbt och konstigt. Mina tankar går naturligtvis till landsmännen i Cryptopsy men även till framstående band som Necrophagist och våra egna Spawn Of Possession. Det märks att Pat och de andra grabbarna inte är några nybörjare för hela skivan är mycket proffsig och låtarna är inte bara uppvisningar i hur duktiga bandets medlemmar är utan är verkligen låtar. På riktigt. Ja det är sant. Och extra superduper bonuspoäng blir det för att basguran fått en sådan fin mixning i ljudbilden.

Se er som tipsade i sommarvärmen. I väntan på den absoluta nollpunkten.

Vinylhörnan: Cannibal Corpse -Tomb of the Mutilated

Det var ett tag sedan sist men nu är det dags för ett nytt litet Vinylhörn här bloggen. Den här gången ett relativt färskt inköp av en gammal klassiker i nyutgåvekostym: Tomb of the Mutilated av och med Ace Venturas favoritband Cannibal Corpse.

Den här skivan behöver väl knappast någon närmare presentation för dem som har varit med i dödssvängen ett tag. Släppt den 22:a september 1992, försedd med ett ikoniskt  äckelpäckel-omslag och fylld med klassiska låtar som Hammer Smashed Face och Addicted to vaginal skin. Fan, vilka minnen det väcker till liv. Sitta i gillestugan och vänta långt in på sena kvällen för att förhoppningsvis få se en Cannibal Corpse-video på Headbangers Ball. Kanske Staring through the eyes of the dead fast allra helst Hammer Smashed Face. Det var tider det.

Detta är i mitt tycke bandets bästa skiva tillsammans med The Bleeding och Bloodthirst. Dock så slutade jag följa bandet någonstans runt Gore Obsessed som kom 2002 och har inte hört de senaste skivorna med bandet som säkert är helt ok även de. Någon som vet om de är värda att kolla upp?

Nyutgåvan av Tomb of the Mutilated släpptes den 25:e mars i år och mitt exemplar är ett av 300 exemplar som är pressade på ”Spooky clear” vinyl. En helt ok utgåva men jag blev faktiskt lite besviken på att den mer moderna Cannibal Corpse-loggan tryckts på omslaget istället för den tidiga, klassiskt kladdiga, loggan.

Brutalt fredagstips: Beneath -Enslaved By Fear

Hepp! Så var det fredag igen då. Jag har ingen aning om var veckan som gick tog vägen och inget gick som planerat (som vanligt) men nu står helgen för dörren igen. Vilket ju alltid är gött och det är väl lika bra att kicka igång helgen med ett litet dödsmetalltips.

Beneath. Från Island. Denna ö som just nu är hetare än vanligt och spottar ur sig hypade och ofta hemliga Black Metal-band på rullande band. Men det skiter Beneath i, för dom är en stentuff dödsmetallorkester där vissa har skägg, som på deras första fullängdare Enslaved by Fear från 2012 visar upp ett mycket snyggt och härligt brutalt mangel. Inget direkt nyskapande finns att hitta men ibland är det ju så mysigt att bara hänga med och låta sig omslutas av det gosiga smattret från dubbelkaggar och vinandet från gitarrsträngar i full färd med att bändas i ett solo.

Nä, nog pratat. Nu firar vi helg och lyssnar på titelspåret från Enslaved by Fear.

Iskallt fredagstips: Ihsahn – Arktis

Fredag. Alltid lika gött när veckan går mot sitt slut och man kan hitta på saker man tycker är kul på riktigt eller kanske sitta och frysa vid något fotbollscup för 10-åringar, vad vet jag? Själv skall jag besöka En Öl & Whiskymässa i Göteborg för tredje året i rad vilket skall bli mycket trevligt och jag räknar med att hitta ett gäng nya och goda öl att registrera i ölnördarnas favoritapp Untappd.

Men det är egentligen inte detta jag ville förmedla med detta inlägg utan jag ville göra folk ute i stugorna uppmärksamma på att Emperor-nestorn Ihsahn för ett tag sedan släppte sin senaste skiva Arktis. Jag har haft dålig koll på vad norrbaggen haft för sig efter tiden i Emperor och har bara lyssnat på en skiva (angL) sedan han gav sig ut på soloäventyr. Men av någon anledning så fick jag ett ryck och köpte färska Arktis. utan att egentligen läst något om plattan. Den här gången visade det sig vara ett lyckat drag för Arktis. är en underhållande, progressiv och inte minst mycket bra skiva som i alla fall jag får grova Devin Townsend-vibbar av. Bra och omväxlande låtar kryddat med några bra gästsångare räcker långt för att göra mig nöjd och rent spontant så tror jag att den här skivan kommer hamna högt på min lista när det är dags att summera musikåret 2016. Så min uppmaning är: ta en musikalisk resa till Arktis och häng med Ihsahn & Co ett tag.

Snart dags för en ny skiva med Haken

Snyggt, dynamiskt, intressant. Så skulle jag vilja beskriva det senaste smakprovet The Endless Knot, taget från Hakens kommande skiva Affinity. Gruppen verkar inte vilja stanna och stampa utan utvecklar sitt progressiva sound i små steg för varje skiva de släpper och efter höjdare som Visions, The Mountain och nu senast EPn  Restoration så verkar Affinity gå i lite mer elektroniska och moderna spår. Bandet säger själva att de har inspirerats av 80-talet vilket absolut inte är mig emot då det som väl alla vet är det bästa årtiondet. Jag försöker fortfarande att hämta mig från chocken efter floppen som var Dream Theaters senaste skiva och jag gissar att Affinity är rätt anti-chock-medicin. Kanske rent av årets skiva i genren?

Affinity fick det fina betyget 8 av 10 i senaste numret av Sweden Rock Magazine och jag har självklart ett exemplar av den limiterade dubbel-CDn bokat sedan en tid tillbaka. Affinity släpps den 29:e april via pålitliga skivbolaget InsideOut och finns utöver dubbel-CD också som vanlig CD och dubbel-LP.

Vinylhörnan: Blind Illusion – The Sane Asylum

Ja hej och välkommen till ett nytt inlägg i den då och då återkommande serien Vinylhörnan. Dagens skiva är Blind Illusion och deras debutplatta The Sane Asylum som kom ut 1988 och det är helt enkelt en bra, stabil Thrash Metal-skiva och en skiva som antagligen får mest uppmärksamhet på grund av att ett par av musikerna i bandet är de inte helt okända Les Claypool och Larry Lalonde. Om namnen känns bekanta så är det nog genom deras betydligt mer kända band Primus, eller kanske Possessed där Lalonde lirade gura på gruppens klassiska skivor Seven Churches och Beyond the Gates.

Men åter till The Sane Asylum som i mitt tycke känns ganska typisk för hur Trash Metal lät under slutet av 80-talet. Det är inte samma furiösa ilska och fulla ställ som det var i genrens barndom utan lite mer ”vuxet”, tekniskt och en aning skruvat (det är ju faktiskt blivande Primus-medlemmar vi snackar om här). Det är ett album som går alldeles utmärkt att lyssna igenom i en sittning men där det kanske inte finns någon låt som kan kallas för en riktig hit i klass med vad många genrekamrater klämde fram.

Skivan är relativt färskt begagnatköp via det svenska skivbolaget Blood Harvest och jag köpte den tack vare ett tips från A Fair Judgement och Jarnos pågående bloggserie TorsdagsTrash. För mig som inte är så bevandrad i denna genre så är det riktigt kul att följa vad Jarno skall tipsa om varje vecka. Så se till att följa den serien och låna gärna ett öra till The Sane Asylum. Over and out.

Den där nya Moonsorrow-låten

Jag är inget jättefan av finska folkmetallarna Moonsorrow men jag gillar dem tillräckligt mycket för att äga ett gäng skivor med dem och ha förbokat kommande skivan Jumalten Aika. Igår släpptes ett första smakprov från skivan i form av den relativt påkostade videon till låten Suden Tunti:

Enligt bandet den kortaste låt de gjort på 10 år och vad jag förstår även deras första musikvideo någonsin. Själva låten tycker jag är en riktigt skön bit med ett gött sväng och en överlag episk känsla. Inget revolutionerande med den ger definitivt mersmak och ett sug att ta sig an hela skivan och dess övriga (och antagligen längre) låtar.

Jumalten Aika släpps den 1:a april via Century Media på CD (med bonusskiva), på dubbel-LP och kommer säkert gå att ladda ner via någon käck musiktjänst eller streama via Spotify och liknande.

Vinylhörnan: Megadeth – Countdown to Extinction

Jag kommer fortfarande ihåg när jag köpte den här skivan – på CD. Jag var 12 år och med min kompis Martin inne i Göteborg och vi besökte en av skivaffärerna som låg inne i Femman-huset i Nordstan. Skivan hade precis släppts och den skulle bli den allra första CD-skivan i min lilla skivsamling. Eftersom jag var väldigt feg som barn så vågade jag inte själv fråga expediten i skivaffären om de hade den inne så jag skickade istället fram Martin att göra det i mitt ställe. Till min lycka så plockade expediten fram ett exemplar – bara att langa fram kontanterna, slänga sig på pendeltåget hem och börja lyssna.

Countdown to Extinction är en viktig skiva, inte bara för Megadeth själva utan även för mig. Som sagt så var det den allra första CD-skivan jag köpte men det är även det riktiga startskottet på ett, vad jag förmodar, livslångt kärleksförhållande till Metal. Jag lämnade Gyllene Tider, Nirvana och Guns n Roses bakom mig och tog istället emot Megadeth, Metallica och Pantera med öppna armar. Och efter det så eskalerade Metal-dyrkandet via grupper som Sepultura, Entombed, Bolt Thrower och Morbid Angel, hela vägen fram till  i idag.

Megadeths allra mest framgångsrika album behöver väl ingen större presentation antar jag. Det är den andra skivan med gruppens klassiska (och bästa) sättning och en skiva fylld med små och stora hits. Symphony of Destruction är ju naturligtvis den låt som alla känner igen och som fick allra störst genomslag men låtar som Forclosure of a dream och Sweating bullets blev även de framgångsrika. Personligen så är Countdown to Extinction den skiva jag gillar bäst med Megadeth efter den helt fantastiska föregångaren Rust in Peace. Countdown to Extinction saknar mycket av den frenetiska energi och attack som finns på Rust in Peace men är mer polerad och svänger mer, en mer mogen skiva helt enkelt. Efter detta så gick det dock ganska snabbt utför med Megadeth och idag är tyvärr gruppen helt ointressant för mig.

Själva vinyldelen i denna vinylhörna då. Mitt exemplar är köpt i någon av Göteborgs begagnat-butiker under den första delen av 00-talet om jag inte minns helt fel. Omslag och skiva är ganska så slitna men skivan spelar helt ok trots en hel del smårepor och med det är jag nöjd. Det spelar ingen roll hur fint exemplar av skivan jag än skulle hitta, i det här fallet så smäller min CD-version av skivan mycket högre än någon motsvarighet på vinyl.

10 album som jag återkommer till

Enligt Jarno borta på den del av Internet som går under namnet  A Fair Judgement så går det just nu runt ett ”meme” på Facebook där man ska lista 10 album man ofta återkommer till. Inget jag personligen har märkt av men säger Jarno att det är så så är det så och eftersom jag i likhet med honom tycker om listor så hoppar jag på tåget och listar 10 skivor som ofta spelas här hemma. Enda regeln är att endast en skiva per band får nämnas och det borde jag klara av.Så utan att ha tänkt igenom detta allt för mycket kommer här mina 10 val:

  1. Iron MaidenSeventh Son of a Seventh Son. Jag var aldrig ett fan av Iron Maiden under min uppväxt utan det är först på senare år jag verkligen börjat lyssna på Maiden på allvar. Och oftast är det Seventh Son som spelas.
  2. Cannabis CorpseTube of the Resinated. Ett band som är så jäkla kul att lyssna på. Deras dödsmetall har ett sådant skönt flyt och lekfullhet så det är bara att låta sig följa med in i dimman.
  3. Symphony XThe Divine Wings of Tragedy. En av mina all-time-favoriter som allt som oftast får speltid. En fröjd att lyssna på ett fantastiskt band när de var som allra bäst.
  4. RammsteinMutter. Jag var inte särskilt imponerad av Rammstein när de blev jättepopulära under mitten av 90-talet men med Mutter vann de över mig totalt. Kanonskiva.
  5. Jungle RotDead and Buried. Tung-gung-döds. Finns inte så mycket mer att säga än så.
  6. DanzigDanzig II: Lucifuge. Ännu mera tung-gung. Evil-Elvis med mannar rockar loss så det står härliga till och man själv nickar villigt med och önskar att man hade långt hår igen.
  7. The ForsakenTraces of the Past. Melodisk dödsmetall där framförallt den avslutande covern på Metallicas Blackened fått mycket speltid genom åren.
  8. UnleashedShadows in the Deep. Titelspåret och Onward Into Countless Battles rockar fett. Och de andra låtarna är inte så dumma de heller.
  9. RAMUnder Command. Att tre låtar från en split-EP med Portrait så ofta ljuder i vardagsrummet förvånar mig lite. Eller nä, det gör det inte för detta är skitbra. Dock så är ju detta inget album men det skiter jag i.
  10. Keep of KalessinThrough Times of War. Jag verkar vara ganska ensam om att tycka att detta är bandets bästa skiva men låtar som Den Siste Krig och Skygger Av Sorg talar för sig själva.

Vinylhörnan: Rush – Signals

Hej och välkommen till det allra första inlägget i serien jag nu officiellt döpt till Vinylhörnan. Kort, koncist och extra passande då min skivspelare står i ett hörn. I den här serien hade jag tänkt att jag skulle botanisera lite i min lilla men växande samling av vinylskivor och skriva ett par meningar om en utvald skiva. Det kan vara vilken genre som helst, gammal eller ny skiva, jag tar helt enkelt vad jag känner för för tillfället.

Först ut i Vinylhörnan är alltså en ganska känd skiva som kom ut i början av det glada 80-talet: Signals av och med den kanadensiska powertrion Rush. Anledningen till att jag valde just den? Ingen särskild faktiskt men såhär i efterhand så symboliserar den min nyfunna kärlek till Discogs rätt så bra eftersom den ingick i det allra första köpet jag gjorde där. Discogs är ett farligt ställe där det är fasligt lätt att förlora sig bland diskografier och hundratals olika pressar av ens favoritskivor. Ett ställe där jag lätt skulle kunna bränna min lön om och om igen men som tur är så har jag än så länge hyfsat med förnuft kvar för att inte sätta mig själv och min familj på en diet av vatten och bröd.

Nog om det, över till själva skivan. Signals är den skiva som anses markera början av Rushs synthesizer era, en skiva där synthar och keyboards fick en mer framträdande roll jämfört med skivorna som kom innan. Personligen så tycker jag att Moving Pictures från 1981 halvt om halvt kvalificerar sig att vara del av synthesizer eran också men jag får väl lyssna på de lärde och rätta in mig i ledet. Synthesizer eran brukar av någon anledning ses ner på lite grann men jag tycker att det är en riktig guldperiod i Rushs historia. Måhända inte lika stilbildande och spännande som den klassiska progressiva eran men på skivorna Signals, Grace Under Pressure, Power Windows och Hold Your Fire trängs en väldig massa bra låtar och Signals innehåller i mitt tycke de allra bästa. Subdivisions, The Analog Kid, Digital Man, Countdown, toppenbitar allihop som är relativt lättsmälta men samtidigt går det aldrig överstyr som det ibland kunde göra på de efterföljande skivorna.

Mitt exemplar av Signals är ett trevligt bruksexemplar där det enda jag egentligen kan anmärka på är att omslaget har en synbar våtskada. Själva skivan spelar som den skall och låter utmärkt.  Jämfört med min remastrade CD från 90-talet så kan jag inte påstå att det är någon milsvid skillnad. Volymen är naturligtvis lite mer uppskruvad på CD-skivan men i övrigt så kan jag inte säga att jag föredrar någon utav dem. Signals är helt enkelt en välljudande skiva som är bra oavsett vilket format du spelar den på.

Dags för nytt Sportlov

IMG_6775

Efter att ha haft en hel del flyt så lyckades jag tillslut lägga mina frostiga tumvantar på ett av de 200 exemplar som finns av Sportlovs nya singel Aska. Count Wassberg, Fjällhammer och de andra i bandet ger oss två nya låtar som precis som låtarna på föregångarna Snöbollskrieg och Offerblod i vallabod är mer kul än bra men måste man ha allt med Sportlov så måste man. Extra kul tycker jag inledningen av Azazels Lada är med sin lilla homage till Ghosts Year Zero. Fjällrävarna har humor helt klart och det är kul att de är tillbaka. Tydligen så skall tidigare nämnda skivor ges ut på vinyl till hösten och sedan kanske man kan hoppas på mer nytt material. Den som befinner sig i längdspåret får se. Ur spår!

Låt vinylen svarvas

Äntligen! Efter att ha legat i sin låda i knappt två veckor så fick då min Pro-Ject skivspelare äntligen ta plats på sin IKEA-bänk i hörnet av vardagsrummet. Inkopplingen var föredömligt enkel när man väl fått de nödvändiga kablarna levererade och de få inställningar som behövdes göras på själva spelaren var enkla (när väl poletten ramlade ner i alla fall). Efter det så var det bara att börja svarva vinyl för glatta livet. Premiärskiva blev Morbid Angels monumentala dödsopus Covenant på Full Dynamic Range-mastrad splattervinyl och det lät inte dumt alls. Bättre eller sämre än ett digitalt medium kanske någon frågar sig? Ungefär lika bra skulle jag vilja säga. Jag hörde inga markanta skillnader på Dave Vincents vrål eller Trey Azagthoths snirkliga solon. Det låter bra. Och jag är nöjd.

Detta tillskott i min musikanläggning tänkte jag nu skulle bli startskottet på en ny bloggserie. Inget storslaget på någon vis men en gång i veckan så tänkte jag skriva lite om en utvald skiva i min lilla samling under någon klämkäck rubrik i stil med Veckans Vinyl, Vinylhörnet eller Skivsnack. Tanken är att jag skall skriva lite om var jag köpt skivan, vad den kanske betytt för mig och liknande. Vi får se hur det artar sig.

Och en sista sak innan jag avslutar detta inlägg med lite bilder från kvällens skivspelar-installation: en av skivorna på bilderna är Chthe’ilists senaste skiva Le Dernier Crépuscule och det är en skiva jag anser vara den bästa hittills i år. Med skivan följde det med en kod för ett digitalt exemplar av skivan. Den koden har jag ingen nytta av så jag tänkte att den första som skriver något klämmigt i kommentarsfältet får den, helt jävla gratis. Trevlig Helg!

Onsdagsbrutalitet

Brutality är veteraner inom Death Metal-genren men hade inte släppt en fullängdare sedan 1996. Men den 22:a januari i år så hände det, äntligen kom det en ny skiva. Och det är grymt imponerande och roligt att de med skivan Sea of Ignorance visar var det amerikanska old-school skåpet skall stå, trots att de borde visa tecken på ringrost av det grövre slaget. Jag har ingen direkt relation till bandet förutom att jag har ett exemplar av deras första skiva, halvklassiska Screams of Anguish, men när de så tydligt visar att gammal är äldst med Sea of Ignorance så är det bara att kapitulera och gunga med i baskaggesmattret. Brutality är namnet till trots inte det mest brutala som går att uppbringa men deras blandning av tyngd och melodi vinner i längden. Och just det: man hör basguran, vilket alltid är ett plus och ett tecken på en bra produkt.

Skivspelarprojektet rullar på

Min nya skivspelare hittade hem i veckan. Jag öppnade kartongen, kikade i manualen men sedan tog det stopp för det lilla problemet med var den skall placeras visade sitt fula nylle. Min plan om att sätta den på en vägghylla stoppades av regeringen som tyckte att den istället skulle stå på någon sorts möbel med utrymme för lite förvaring. En bättre idé än vägghylla får jag väl (motvilligt) erkänna men då gällde det bara att hitta någon som fick plats i det begränsade utrymme som finns i vårat lilla vardagsrum. Efter en hel del letande på nätet efter både dyra och billiga lösningar så slutade det (som vanligt) att det i söndags blev en resa till meckat för alla helglediga svenskar: IKEA. Och där införskaffades en sådan här:

besta-hylla-med-dorr__0352987_PE537186_S4

En helt ok lösning tycker jag som även var föredömligt billig. Det finns plats för skivspelare på toppen och lite blandad mjukvara inne i hyllan. Men allt är inte frid och fröjd då det nu naturligtvis måste bytas ut lite kablar för att få den här lösningen att funka. Kabeln till strömmatningen till hela anläggningen sticker ut för mycket från väggen för att hyllan skall få plats och den befintliga signalkabeln mellan spelare och förstärkare kommer inte att räcka. Så därför åkte plånboken fram igen och det beställdes en sådan här vinklad variant av Supras Lorad:

supra-kabel-lorad-cs-eu-a-vinklad

Och en längre Phono-kabel, även den från Supra:

supra-biline-phono-cable-white

Tyvärr så är dessa två kablar beställningsvara så det dröjer ett tag innan jag har dem i min hand men den som väntar på något gott väntar väl aldrig för länge antar jag. Suck, jag som bara vill lira lite vinylskivor…

Ja ja, jag har i alla fall börjat använda mig av Discogs.com och jösses vilken farlig site det där är. Alla skivor man någonsin kan önska sig, till priser som spänner hela spektrumet från löjligt billigt till hutlöst dyrt. Och i förra veckan ramlade de första vinylskivorna jag beställt från handlare på siten in och det blev ett par Iron Maiden i form av två av bandets bästa: Powerslave och Seventh Son of a Seventh Son samt Rushs Hemispheres, A Farewell to Kings och Signals. Riktigt kul, nu ska de bara spelas också. Fortsättning följer.

The Astonishing – årets första besvikelse?

Det verkar tyvärr inte bättre än att Dream Theater startar året med att bjuda på en sådan. Efter ett gäng genomlyssningar så är det fanimej inte mycket av den musik som finns på detta övergräddade dubbelalbum som går hem hos mig. När de två timmarna som albumet tar på sig för att spela klart har passerat så känns det som om man har lyssnat på någon sorts identitetslös samling med slätstrukna ballader. Det finns i stort sett bara EN låt på hela albumet som jag tycker om och som är någorlunda intressant och det är A New Beginning. Men vilken tid det tar innan man kommer dit om man lyssnar från början! Så mycket fluff man måste ta sig igenom. Och för att inte tala om Jordan Ruddess störiga syntar som går en på nerverna tämligen omgående. Kevin Moore, var är du?! Kom tillbaka!

Synd och skam är vad det är för det kändes ändå som om Dream Theater hade något stort på gång efter att ha ryckt upp sig efter halvtrista A dramatic turn of events med sitt självbetitlade album som kom 2013. Men så är alltså inte fallet, i alla fall som det verkar just nu. Jag skall ge The Astonishing några chanser till och jag skall framförallt sätta mig ner med texthäftet i hand nästa gång och se om det kanske gör någon skillnad när man hänger med i storyn som bandet byggt hela skivan runt, hur klyschig den än må vara.

dream-theater

Skäms på er Dream Theater. Byt ut alla utom John Myung.

MegaDödsMåndag

Förra måndagen vigdes enbart åt progressiva tongångar då bland annat Dream Theaters senaste skiva (som inte lyckats övertyga mig efter en handfull genomlyssningar) levererades av den lokala Posten. Denna måndagen blev det betydligt hårdare för idag så ökades min skivsamling på med fyra CD-skivor fyllda med råtuff dödsmetall. Det var ett paket från det tjeckiska skivbolaget Lavadome som hittade hem efter en dryg vecka ute på de europeiska vägarna och därmed förgyllde min start på veckan.

Dödsmetall

Längst upp till vänster ser vi Chaos Inceptions platta The Abrogation från 2012. Chaos Inception är ett band jag egentligen borde haft lite bättre koll på då flera av medlemmarna har ett förflutet i grymma Fleshtized men så har det inte varit, skäms på mig. Oavsett koll eller inte så verkar detta en riktigt bra skiva fylld med smattrande dubbelkaggar och fräsiga riff.

Till höger om Chaos Inception är Heaving Earths skiva Denouncing The Holy Throne. 12 låtar Immolation-minnande Death Metal som bland annat Youtube-kanalen Headbang Promotions utsåg till förra årets allra bästa dödsplatta. En helt ny bekantskap för mig och det skall bli mycket intressant att lyssna in sig på.

Sedan så har vi inte mindre än två skivor från det högkvalitativa skivbolaget Dark Descent: Desolate Shrine och deras The Sanctum of Human Darkness samt Adverserials Death, Endless Nothing and the Black Knife of Nihilism. Desolate Shrine gjorde en av förra årets allra bästa skivor med The Heart of the Netherworld och The Sanctum of Human Darkness är dess föregångare så den lär ju inte göra en besviken. Adversarial vinner grova pluspoäng bara genom titeln på sin skiva och innehållet lär vara av samma stentuffa kaliber om man skall gå efter de smakprov jag hört.

Så är det. Musik är kul. Och ibland är det dödsmetall.

Ny vinylsvarv beställd

Under den gångna veckan så har jag varit helt inställd på att idag (lördag) lämna in den skivspelare jag fått överta av farsan på renovering för att sedan kunna svarva vinyl för glatta livet. Men ödet ville annorlunda och idag så har jag istället beställt en flång ny Pro-Ject Debut Carbon Esprit SB DC. Där har vi ett modellnamn som heter duga, saknas bara lite väl valda siffror och några X så är vi i modellnamnsnirvana.

project debut

Ja det blev alltså en ny Pro-ject tillslut i alla fall. Den ser ut som den vanliga Debut Carbon Esprit ovan plus att den som namnet antyder har en inbyggd Speed Box som gör att man snabbt och lätt kan växla varvtal med en knapp på spelaren ovansida. Allt som allt en riktigt stabil spelare som gör att jag nu kan dyka ner i vinylens värld igen efter att mest till och från ha flörtat med den sedan början av 90-talet då CDn tog över i min lilla skivsamling.

MegaProgMåndag

Hur mycket prog kan det bli en blöt och slaskig måndag som denna? Jo det kan bli jävligt mycket prog när dagens postleverans ser ut så här:

DSC_0020

Ni ser själva. Det blir ju nästan inte blir mer progressive än så här. Jag menar först så har vi ju inget mindre än Dream Theaters nya fläskiga dubbelskiva The Astonishing. Dryga två timmar(!)  av bombastisk konceptmusik där John Petrucci och gänget verkar haft allt annat än less is more som motto. Detta blir antingen en råflopp eller något riktigt mustigt som man vill avnjuta igen och igen. Bara tiden och John Petruccis skägg kan utvisa resultatet.

Borknagars Winter Thrice är härnäst och här kan man väl återigen vänta sig en stabil dos progressiv svartmetall från den närmast all-star liknande gruppen. Nu har jag inte hört exakt allt med Borknagar men det jag har hört med dom är riktigt, riktigt bra och efter senaste toppenskivan Urd så är förväntningarna på topp och den ända vägen är ner.

The Mute Gods skiva Do nothing till you hear from me är faktiskt ett köp där jag inte har en aning om vad jag har att vänta. Jag såg helt enkelt att det var Marco Minnemann som trummade på skivan och det räckte för att den skulle åka ner i kundkorgen. Så nu återstår bara att höra om jag gjort året första felköp eller om jag belönas för mitt våghalsiga köp. Jävligt edge om jag får säga det själv.

Slutligen så har vi en färsk samling med hela fem skivor signerade den alldeles fantastiska svenska progorkestern Beardfish. +4626-Comfortzone var kanske som bekant en av förra årets stora höjdpunkter så när jag såg att den här samlingen var på gång så var det bara att boka. Vad jag förstår så är skivorna Mammoth och The Void två höjdare och övriga tre är säkert ingen skit det heller.

Så är det. Musik är kul. Och ibland progressiv.

Pass opp! I morgon kommer Chthe’ilist

Nej ni missar väl inte att kanadensiska dödsmetallmonstret Chthe’ilist imorgon släpper sin skiva Le Dernier Crépuscule. Skivan ges ut via skivbolaget Profound Lore, som förra året gav oss Cruciamentums fantastiska Charnel Passages, så naturligtvis så är det asbra. Många verkar vilja jämföra Chthe’ilists musik med de finska pionjärerna Demilich och ja, jag är inte den som säger emot. Båda spelar en deformerad, skruvad och mörk form av dödsmetall som inte är det mest lättlyssnade i vår värld men som belönar den lyssnare som tar sig tid att verkligen sätta sig ner och hoppar ner i den musikaliska strömvirveln.

Ett givet köp anser jag och lättaste sättet att göra det är att besöka Profound Lores bandcampsida.

Den där nya Amon Amarth-låten

Amon Amarth är tydligen på gång med en nya skiva (Jomsviking) som kommer i slutet av mars och släppte idag ett första smakprov i form av låten First Kill med tillhörande video.

Det är bevisligen fortfarande vikingar, power metal-trummor och trallvänliga melodier som är gruppens grundpelare och jag börjar väl tycka att det börjar kännas något uttjatat. Förra skivan Deceiver of the Gods hade inte mycket till djup och blev trist ganska snabbt och nu verkar det alltså vara tredje gången som Amon Amarth tar den vinnande formeln från höjdarplattan Twilight of the Thunder God och spär ut den ytterligare.

Amon Amarth har väl knappast gjort något anspråk på att vara den hårdaste gruppen på jorden men när de under senare år slipat ner alla tendenser till vassa kanter från sin en gång så trevliga musik så tycker i alla fall jag att det blir lite fadd smak på det hela. Men ja, klämmigt och medryckande är det, det måste erkännas. Men fasen var nära de är att snart kunna klassas som 100% svennemetal och det är ju något som mitt inre elitistiska rövhål inte riktigt klarar av att hantera. Lite cred har de dock kvar då de plockat in ingen mindre än Tobben från Cut-Up att bonka skinn. Det är alltid ett plus.

Guilty pleasure

Visst har vi alla något som vi tycker om men som kanske inte är det allra mest ansedda här i världen? Det kan gälla film, tv-serier, musik, ja nästan vad som helst. I mitt fall så är ett av mina musikaliska guilty pleasures det otroligt ostiga Power Metal-bandet Powerwolf. Deras teatraliska Metal, som behandlar det mesta som har med kyrkor och varulvar att göra, går hem stenhårt hos mig och nu när deras näst senaste skiva Preachers of the Night damp ner i brevlådan idag så saknar jag bara förra årets Blessed & Possessed.

Jag gillar verkligen Powerwolfs tematik där de vräker på med kristen symbolik, ett tjockt lager smink på samtliga medlemmar och backar upp det hela med taktfasta och medryckande låtar. Allt gjort med glimten i ögat naturligtvis. Musiken kan ha en tendens att bli lite tjatigt efter ett tag men lyssnar man bara på max en skiva i taget, eller ännu hellre några enstaka låtar, så är det svårt att inte ryckas med. Och så har vi ju namnet: Kraftvarg. Stentufft på ett sådant helt fel sätt så att det blir rätt.

Så, nu lyssnar vi på låten Amen & Attack från nämnda Preachers of the Night och försöker undvika att höra att det är en ”banana tank” som sångaren Atilla Dorn skrålar om.

Projekt 2016: Ny skivspelare

2016 har så sakteliga tuffat igång och en av de saker jag hade tänkt skulle vara fixade till årets slut är att skaffa en ny skivspelare så att jag kan spela mina vinylskivor jag har här hemma. Inte är de särskilt många då jag fortfarande till 90% köper min musik på CD (känns som jag är ganska ensam om att göra det) men det blir ju ändå ett gäng nya vinyler per år och det vore ju väldans trist om deras öde är att stå och damma nere i källaren. Så en ny skivspelare är den rätta vägen att gå och som det ser ut just nu så finns det två spelaralternativ att välja på.

Det första är att ta över min fars gamla Thorens TD-190.

thorens 190

Det här alternativet kommer dock att kräva lite tid och omtanke då spelaren har några år på nacken och behöver fräschas upp lite grann. Största problemet är att den spelar skivor för snabbt och att det blir lite Kalle Anka av allt så en ny rem är nog självskrivet. En ny pickup kommer antagligen också behövas, och säkert lite annat smått och gott, innan spelaren är hyfsat fit-for-fight.

Alternativ nummer två är att köpa något helt nytt. Och där har jag sedan länge siktat in mig på Pro-ject Debut Carbon Esprit DC.

project debut

Den är snygg, kostar inte skjortan men är samtidigt ingen budgetmodell och verkar ge väldigt mycket välljud för pengarna. Sedan finns det ju självklart andra intressanta spelare som t.ex Rega RP1 Performance och Music Hall MMF-2.2 men Pro-ject är hetast än så länge. Det kommer absolut bli lite dyrare än att ta över farsans Thorens men nytt är ju alltid nytt.

Så som en liten uppföljare till förra årets stereoförstärkarjakt är nu sökandet efter en skivspelare igång.

Horrendous!

2015 var en riktigt bra år när det kommer till hård musik eller hur? Och amerikanska Horrendous var helt klart bland de bättre när det gäller att lira dödsmetall av den lite äldre skolan. Jag vet att jag nämnt dem innan, bland annat i min lilla Bäst musik 2015-lista,  men jag tror inte jag har sagt rent ut att Horrendous senaste skiva Anareta är horribelt jävla skitbra och asnajs med majonnäs på toppen. Så nu säger jag det: Anareta är horribelt jävla skitbra och asnajs med majonnäs på toppen. Skivan är liksom lite av det bästa med allt som har med dödsmetall att göra plus en hel del av gamla hederliga Death utsmetat på toppen av allt och med lite harmoniska melodier och annat gött lagt på lager där i mellan. Så glöm för allt i världen inte av att lyssna på Horrendous senaste alster innan ni beger er ut i 2016 års stora flöde av ny musik!

Ett sista tips innan året tar slut

Det är inte mycket kvar av 2015 nu. Men än finns det tid och utrymme att klämma in ett litet delikat tips om en bra skiva som släpptes lite tidigare i år. Och som den tuffa döds-kille jag är så är det naturligtvis en ranson av äkta polsk dubbelkaggesmattrande dödsmetall som jag väljer att tipsa om, nämligen Lost Soul och deras Atlantis: The New Beginning.

Jag har skrivit några rader om dessa polacker och denna deras senaste skiva förut inför släppet av den och med facit i hand så tycker jag att Lost Soul verkligen fått till något riktigt, riktigt bra. Det känns som om gruppen den här gången öppnat upp sitt sound, gjort det mindre kompakt och fört in lite mer progressiva influenser samt valt att lägga en hel del kraft på att skapa en elak atmosfär. Något de lyckats fantastiskt bra med anser jag och med lite mer lyssning innanför västen så kan detta nog arta sig till att bli deras allra bästa skiva tillsammans med föregången Immerse In Infinity, eller kanske till och med bli ensam härskare över album-tronen. Detta är oavsett hur det nu blir tillslut en skiva fylld med rövsparkande bra kvalitetsmangel från ett hårt jobbande band som verkligen förtjänar lite större framgång än vad de haft hittills under sina drygt 20 år som aktiva.

Strunta i Behemoth och Vader för en stund. Ta en tur ner till Atlantis istället och lyssna på Lost Soul.

Nostalgifredag

Julen är snart över och dags att blicka…bakåt? Jo visst är det så för till min stora förvåning så upptäckte jag idag att det är en vänlig själ därute på Internet som lagt upp en låt från Mnemonics så (lokalt) legendariska demo Shades from a missing epoch på Youtube.

Mnemonic, eller Ämnemonnik som de flesta av oss lokala metaldiggare valde att säga, var ett kortlivat band som lirade en sorts otight melodisk dödsmetall och som endast gav ut två demokassetter. Vad jag vet så har jag fortfarande kvar ett exemplar av varje och de har inte blivit spelade sedan den fjärran förtid (ni som sett Cyborg 009 vet vad jag menar) då det  begav sig. Därför var det riktigt kul att få höra ett bekant stycke musik igen. Inte så fantastiskt bra kanske men jag tycker mig höra en hel del bra idéer och melodislingor och det hade varit kul att höra vad det kunde bli av detta om ödet ville lite annorlunda.

Bäst musik 2015

Då var det dags att lägga ytterligare ett år av musik till handlingarna. Och med risk för att låta tjatig så får man väl återigen säga att det har varit ett bra år för musik av varierande hårdhetsgrad. Det kanske började lite trevande men runt halvårsskiftet tog det verkligen fart och de bra släppen har varit hur många som helst och jag har en känsla av att detta tempo kommer att hållas uppe även i början av nästa år.

Men i år så tänker jag faktiskt inte göra en klassisk topp 10-lista. För det är så att för min del så har året varit väldigt, väldigt ojämnt när det kommer till musiklyssnande. Vissa månader så har jag haft jättegott om tid att lyssna på musik och har kunnat plöja igenom ett flertal skivor per dag, men andra månader så har det varit väldigt skralt med fritid och jag känner därför att jag vill göra en (extremt) kort lista och helt enkelt bara utse årets bästa album. Naturligtvis kommer jag nämna en del annat jag tyckt varit bra men det känns omöjligt att ranka dessa inbördes eftersom jag tycker att jag gett en hel del bra skivor för lite lyssningstid. Ok, då kör vi. Årets bästa skiva är:

O-Card (2015).indd

 

Symphony XUnderworld! Japp, de mästerliga jänkarna har gjort det igen. De har släppt en skiva som tar allt det jag gillar med gruppen, slängt ihop i en stor kokande progmetal-gryta och serverat på ett bord dukat med finaste silverinstrument. Efter två lite svagare skivor så är Symphony X på banan igen med besked och nu, såhär ett halvår efter att skivan släppts så gillar jag faktiskt varenda spår på plattan. Jag hade i början lite svårt för låtarna In my darkest hour och Run with the Devil men nu gillar jag dem med, bra jobbat där gubbar. Det finns dock två mindre skavanker som hindrar skivan från att vara helt jävla perfekt och det är ljudet, som saknar den dynamik som hade tagit plattan till helt astronomiska nivåer, och att den där riktigt långa, episka låten som klockar in någonstans i trakterna av 23 minuter och 54 sekunder saknas. Men annars så är Underworld sjukt bra och är överlägset den skiva jag lyssnat på mest under året. Grattis Symphony X!

Då var det avklarat, nu kan vi snacka annat som varit bra under 2015. Dödsmetall t.ex. Cruciamentum, Embrace of Thorns, Lik, Horrendous, Under The Church, Abhorrent, Cryptopsy, Sulphur Aeon, Desolate Shrine. Alla har de gjort mycket bra album (eller EP som är fallet med Cryptopsy) som visar att Death Metal är en musikform som inte visar några som helst tecken på att glömmas bort eller dö ut. Nile skall väl även nämnas här då de ju är lite av en institution inom modern döds men jag blev faktiskt lite besviken på What should not be unearthed. Det är absolut ingen dålig skiva men med Nile-mått mätt så en den bara ok.

Jag har även spisat en del bra Black Metal under året, dock inte lika mycket som jag brukar. Marduk gick ut hårt tidigt med Frontschwein och efter den så har de kommit annat mörkt och hårt material från konstellationer som Outre, Istapp och Mgla som alla håller hög nivå.

Inom den mer progressiva musiken så är det förutom Symphony X Beardfish och Steven Wilson som smällt högst tycker jag. +4616-Comfortzone och Hand.Cannot.Erase är två helt fantastiska skivor som jag önskar att jag hade haft mer tid att lyssna på. Här borde man även klämma in Arcturus och Leprous som båda skjuter iväg en kanonad av norsk progressiv galenskap. Och så har vi ju Flying Colors liveplatta Second Flight: Live at Z7 som är kanonmysig.

Vad har vi kvar? Tribulation visar att de fortfarande är en kraft att räkna med med The Children of the Night men rår på The Formulas of Death gör de inte, vilket jag heller inte räknade med. Ghost får med Meliora till en helt ok skiva som jag tycker är ofantligt mer intressant än Infestismumma (ja det är ju alltid det där med vad den där skivjäkeln heter). Dock en ganska ytlig skiva utan något större djup som visar att det är live som gruppen (tydligen) kommer till sin rätt. Trials, Wilderun, RAM och Crypt Sermon nämner vi också innan jag tycker att det är dags att stänga årsredovisningen för den här gången.

Jag har garanterat missat mängder av bra skivor under året men jag känner mig ändå väldigt mätt och nöjd med det jag hunnit lyssna på. 2015 var ett väldigt bra musikår och nu blickar vi väl förväntansfullt fram emot 2016 antar jag då det kommer nya skivor med bland annat Dream Theater, Witchcraft och Vektor.

Slut med skivinköp för i år

Ja det har ju blivit lite utav en tradition för mig att varje år deklarera att nu är minsann årets sista skivor inköpta och att det inte blir några fler. I år så är jag väldigt sent ute och med bara några veckor kvar av 2015 så känns det inte som en lika stor grej att gå ut med ett sånt här ”vågat” uttalande. Hur som helst, inköpen är följande:

DSC_0010

HorrendousAnareta. Klassisk svensk dödsmetall fast från USA. Jag gillade föregångaren och Anareta har fått mycket bra kritik så det var bara att tjacka och bli en slav under The Metal of Death.

ColossusThe Breathing World. Deras förra skiva Wake hypades ganska mycket och jag köpte den såklart. Men det klickade aldrig riktigt mellan Wake och mig så Colossus föll lite i glömska. Men av en slump så provlyssnade jag The Breathing World så smått och jag gillade verkligen vad jag hörde så det blev ett inköp av denna relativt färska skiva.

Devin TownsendEpicloud. Gamle Devin och jag var riktigt bra kompisar ett tag, speciellt i slutet av 90-talet och början av 00-talet. På senare år så har jag knappt brytt mig om vad han har haft för sig men när ett av hans senare alster säljs för 49 pix så är det inte så mycket att tveka över.

RiotThundersteel. Jag gillar Riot. Deras Heavy Metal är riktigt skön att lyssna på och eftersom jag är en nybörjare när det gäller Riot (har Immortal Soul och Unleash The Fire sedan innan) så får man ju börja med deras klassiska och mest populära skivor. Och Thundersteel är just en av deras mest ansedda och så heter den ju Thundersteel. Tufft som satan.

Flying ColorsSecond Flight: Live at the Z7. Mike Portnoy, Neal Morse och några andra inte helt kassa gubbar lirar progrock och gör det svinbra. Flying Colors är varken särskilt tunga eller hårda men vad gör det när musiken är så bra och talar för sig själv? Detta är en högkvalitativ liveskiva som visar gruppen i deras esse och något som bör kollas upp av alla.

Skivinköpsrapport slut.

When Autumn Storms Come

Fan vad det blåser ute! Träden headbangar i vinden, kvistarna ser ut att hålla i osynliga apelsiner och det är mörkt som i Morias gruvor. Det är jävligt Black Metal ute just nu helt enkelt. Av någon anledning så ploppar låten When Autumn Storms Come med Naglfar upp i huvudet.

Från skivan Diabolical som kom 1998. Kolla upp den.

Black Friday-fynd

Sveriges Radio P1 lärde mig idag att konsumera-som-en-galning-dagen Black Friday har sitt ursprung i efterkrigstidens USA och fått sitt namn efter alla butiker som visade svarta siffror istället för röda efter att var och varannan människa spenderat sina pengar på varor de egentligen inte behövde. Fast kollar man Wikipedia så verkar det inte riktigt stämma utan mer ha med trafiken i Philadelphia under 60-talet att göra. Högst konfunderande.

Men i dagens läge råder det väl ingen större tvekan om att Black Friday är en dag då typ alla affärer i västvärlden, online såväl som fysisk IRL, lockar med erbjudanden om att köpa varor billigare än vanligt. Själv är jag naturligtvis inte sämre än att jag spenderat lite deg på diverse trevliga produkter. Först var det skivbolaget Willowtip som flaggade för att de hade 20% rabatt på deras musik så där blev det lite teknisk dödsmetall i form av de senaste plattorna med Abhorrent och Contrarian. Sedan så pockade bloggkollega Totenfresser på uppmärksamheten och dirigerade mig mot Playstation 4-spelet Helldivers: Super-Earth Ultimate Edition (japp, så heter det) som nu gick att köpa till halva priset på PSN. Trevliga små fynd denna smått mörka fredag.

Den där nya Witchcraft-låten

Bloggen Spader Ess gjorde mig idag uppmärksam på att rockarna i Witchcraft släppt ett smakprov från den kommande plattan Nucleus som släpps i början av nästa år.

Det verkar som om Witchcraft satsat på att leverera en tämligen rak uppföljare till succén Legend som kom 2012 och det är inte mig emot eftersom jag anser att den skivan var en av de allra bästa plattorna från det året. En av de grejer jag gillar bäst med Witchcraft (förutom förmågan att skriva grymt trevliga rocklåtar) är Magnus Pelanders röst. Han har inte den där vanliga standardriviga rockrösten utan en mer vän och len röst som jag tycker passar utmärkt med musiken och ger bandet ett mer unikt sound som står lite i dagens rockscen.

The Outcast utgör inget undantag utan innehåller allt det som gör gruppens musik så bra. En riktigt bra låt där det avslutande solopartiet är lite extra lök på laxen och jag ser verkligen fram emot att storma en närbelägen skivbutik och köpa mig ett exemplar av Nucleus i januari nästa år.

Smått besviken på Metaltown 2016

Metaltown återuppstår efter en tids frånvaro som en endags-festival. Inomhus. I mars. Inte riktigt det jag hade hoppats på nu när jag på senare tid har känt att suget efter att gå på metalfestival igen blivit allt starkare. Och inget av banden i det första line-up-släppet gjorde mig särskilt upphetsad.

At The Gates är tryggt och inte så jättespännande. Visst, de brukar leverera bra live men för mig personligen så är At The Gates inte längre så hett. Katatonia – inget jag lyssnat på sedan 90-talet då jag lånade Dance Of December Souls av en polare. Jag gillar i och för sig den plattan men så har ju inte Katatonia låtit på många, många år och idag tycker jag att de är ganska så trista. Bombus har jag försökt att lyssna på några gånger men låter i mina öron mest som ”gap och skrik”. Kanske är jag lite för ”old for that shit”, vem vet? Slutligen Black Temple som jag inte har en aning om vilka de är eller vad de spelar. Någon som vet?

Så nja, Metaltown anno 2016 får allt presentera något grymt mycket bättre om jag ens skall fundera på att pallra mig till Trädgårn den 12:e mars.

DSC_0006

Dags att börja skissa på årsbästalistan

Året har inte så fasligt många dagar kvar att hänga kvar i nu när vi är en bit in i november och det börjar alltså bli dags att försöka få ihop alla skivor man köpt och lyssnat på under året till en topp 10-lista. Och om musikåret började lite knaggligt så har det efter sommaren verkligen tagit fart och en mängd bra skivor har dykt upp vilket gör det jag tidigare trodde skulle vara en enkel uppgift till en ganska knepig en.

Jag har redan slängt iväg ett grovt utkast till lista till Sweden Rock Magazine som just nu har en tävling där man kan vinna en biljett till Sweden Rock Festival 2016. Vilket inte hade varit helt fel nu när festivalen redan kan stoltsera med bland annat King Diamond, Tribulation, Satyricon och Twisted Sister i sin line-up. Verkar alltså som att det finns riktigt stor potential till att de får ihop en rykande het festival nästa sommar. Tänk om de skulle få med Symphony X. Då hade det nästan varit läge att i värsta fall ansöka om mitt livs första sms-lån för att ta sig dit.

Och på tal om Symphony X, de kommer hamna mycket (mycket) högt på min lista i år. Underworld visar inga tecken på att bli trist att lyssna på och har verkligen utkristalliserat sig som en av de bästa skivorna i bandets diskografi. Men sedan blir det betydligt knepigare att få ihop den där listan, det finns ju så mycket bra att välja på. Listan jag skickade till Sweden Rock innehöll förutom Symphony X även Steven Wilson, Under The Church, Nile, Trials, Cruciamentum, Arcturus, Leprous, Embrace Of Thorns och RAM. Som synes så glömde jag att ta med höjdare som t.ex. Beardfish, Gorod och Tribulation vilket inte är ok, ajabaja på mig. Och då får man ta med i beräkningen att jag ännu inte har lyssnat på måsten som LikHorrendous, Firespawn och Horisont. Så ja, detta blir minst sagt knepigt.

Vi avslutar väl detta inlägg med en av de nominerade, Cruciamentum, vars dundrande mörker från skivan Charnel Passages är värdig en placering på listan.

Halloween-lyssning: Cryptopsy

När vi för 15 år sedan klev in i ett nytt millennium så släppte kanadensiska Cryptopsy sin fjärde platta And Then You’ll Beg. En i mitt tycke rekorderlig Death Metal-skiva men som ändå var en bit ifrån de tre näst intill klassiska föregångarna. Men efter detta så tog bandets karriär mer eller mindre en djupdykning där det under knapp tioårsperiod släpptes en hygglig liveskiva, ytterst fisljumna Once Was Not (där en återvändande Lord Worm hjälpte föga) och slutligen det rejäla magplasket med inbyggd vinkelvolt: The Unspoken King.

Men 2012 hände något. Den nedåtgående trenden vändes med besked och Cryptopsy gjorde bejublad återkomst i dödsmetallens finrum med ett riktigt bra självbetitlat album. Och igår släpptes uppföljaren, EPn The Book Of Suffering – Tome 1. Och efter ett dygns intensiv lyssning så är det bara att konstatera att Cryptopsy återtagit sin position som en bra, stabil dödsmetallorkester och den snedsegling som varade i alldeles för många år nu väl får anses vara helt över. 2012 års platta var bevisligen ingen turlig tillfällighet och nu räknar jag iskallt med att Cryptopsy kommer att släppa ett gäng kanonskivor i framtiden.

hemska boken

Lyssna/köp här: The Book Of Suffering – Tome 1