Säsongsavslutning på Pirate Rock

Det var ett tag sedan undertecknad var med i Kungälvs allra bästa lokalradio och snackade hård musik men snart är det dags igen. Programmet Mangel har säsongsavslutning nu på lördag den 10:e december kl 20.00 och den här gången så har jag bidragit med lite väl valda ord om bland annat Sportlov och dragit med mig vax med godingar som Vredehammer, Ghoul och Nordjevel.

Nytt sedan jag var med senast att man nu kan lyssna på programmet även efter sändning på Pirate Rocks hemsida så nu finns det inget som hindrar er gott folk att lyssna på två timmars svammel om i stort sett ingenting och en stor laddning av blandad hård och bra musik. Sidan som gäller är som vanligt piraterock.se. Skepp ohoj!

lechuck

Lyssna annars kommer Le Chuck!

Annonser

Spelinflation

Ytterligare ett spel till samlingen anlände i julen. Detta var lite av en joker dessutom, då jag egentligen inte alls väntat mig att någon skulle bemöda sig med denna lilla post på min önskelista, då den stått där orörd ganska länge. Men nu skall det dog-fightas med X-wingar och TIE-fighters!!

DSC_0341

Backtrackning del 9: ”En vacker pärla inuti en i övrigt röten mussla”.

Efter att ha lyssnat på Train of thoughts fyra första låtar var detta det enda jag förmådde tänka på medan jag lyssnade till Vacant. ”En vacker pärla inuti en i övrigt röten mussla”.

”Det säger en del om den här skivan”, raljerade jag i mitt huvud, samtidigt som jag lika snabbt försökte förtränga alla analytiska tankar för att bara lyssna på det första genuint njutbara på nära 40 minuters lyssning.

Wikipedia skriver att de med skivan ville skapa ett tyngre sound. Som mången gång tidigare lyckas man bara bevisa det många redan vet, att man inte kan man bestämma sig att ”nu skall det bli tungt” och samtidigt förvänta sig att det blir bra. Bra musik blir vad den vill bli. Blir det tungt så blir det och blir det mjukt eller konstigt så är det så. ”Roll with the punshes” säger jag. Det har DT bevisligen inte gjort på de första 4 låtarna av detta album.

Jag har berört detta tidigare, i min genomgång av efterföljaren Octavarium. Men tyvärr var det vanligt under de sjusträngade gitarrernas intåg i rocken att man kopplade samman musikalisk tyngd med låga hertz-tal. Men jag anser å det bestämdaste att musikalisk tyngd inte dikteras av hertz. Det är utförandet, en känsla, en attityd man vill åt, och det fungerar minst lika bra på en sexsträngad gitarr. Ofta verkar det dock som om många tror att deras dåliga riff blir bättre bara för att man sänker det en kvint.

Men jag glider från ämnet.

Till de sista tonerna av Vacant väckte jag mitt analytiska öra igen stålsatte mig för nästa stålbad i form av Stream of Consciousness. Anspänningen fick dock bero, för som jag ofta brukar säga så är mitt minne kort men dåligt. Jag kommer ärligt inte ihåg att den här låten var bra på riktigt. Ett tag funderade jag över om det kunde vara så att den dåliga förrätten försämrade mitt omdöme, men Stream of Conciousness visade sig innehålla skivans allra snabbaste 11 minuter. I någon slags förvåningschock blir kastades jag tillbaks i samma känsla som Vacant gav mig och jag bara lyssnade intensivt låten igenom. Det här är som ett Dream Theaterkoncentrat pyntat av ett trevlig Al DiMeola-inspirerat gitarrsolo kring mitten. Musikmeditation när den är som bäst.

Efter dessa två förträngda musikskatter var det nästan att så man fick lite dåligt samvete när jag inför skivans avslutande stycke återigen hamnade i någon slags pessimism över vad som komma skulle. Men till skillnad från de två föregående bitarna mindes jag åtminstone delar av avslutande In the name of god, albumets längsta spår på nätta 14:16. Ingenting i DreamTheater-mått mätt med andra ord. Men även denna pjäs får mig att tveka över mitt minne, för den är bättre än vad min hjärnsoppa gjort gällande i förväg. Visserligen lider den av lindrigare men ändock samma symptom som de fyra inledande spåren på albumet, men på det stora hela är det ett habilt stycke musik och jag fastnar inga långa stunder med negativa åsikter som fördunklar lyssnandet. Den börjar med ett, åtminstone i mina öron tungt gitarriffande, och en efterföljande lagom fotryckande vers. Därefter kommer min första riktiga stötesten: Jag stör mig fruktansvärt på övergång mellan första vers och refräng. Det låter nödlöst och trött, och det känns som om musiken inte riktigt sitter ihop. Som tur är kommer denna övergång bara en gång till i låten mot slutet. Innan dess har man fått ta del av ett riktigt schysst mellanparti och lite vanliga allmänna solon. Men ibland låter det som de nog bara haft tre veckor på sig att skriva skivan…

Ja. Man skrev skivan på tre veckor. Vilket för mig raskt till låtarna ett till och med fyra… Det är nämligen här det hörs. De där tre veckornas iver att skrapa ihop något som använder mycket B-sträng. Det är dessa stackars stycken av ihopsamlade noter som får klä skott för Dream Theaters iver att släppa ett ”tungt” album innan det är klart. Det är i det närmaste totalhaveri, sett både till musikalisk såväl som textmässig kvalitét.

Texterna är ”arga” och personerna det handlar om är uppenbarligen ofta väldigt ledsna över att tiden rymmer, över bortslösade tillfällen, konstanta kompromisser och eviga uppoffringar. Tydligen stirrar de mycket in i tomheten och mörkret också.

Nu bryr jag mig vanligtvis mycket litet om texter och eventuella budskap som framkommer vid baklänges uppspelning, men när man knåpar ihop fåniga texter och sedan inte ens har artigheten att hitta på vettiga sångmelodier att dölja texten med, så blir jag lite sur faktiskt. Rapp-metal framförallt har fått en alldeles för framträdande roll. Det är något som LaBrie inte behärskar, och något som grabbarna flyhänt inte kan backa upp ens med ”så-nära-Tool-vi-kan-komma-utan-Law-Suit” komp. Behöver jag nämna att jag inte gillar en enda av låtarna 1-4? Dessutom verkar man ha gjort ett nummer av leken ”Skall vi se hur långt vi kan utveckla det här riffet innan vi blir uttråkade”.

Nåja. Skall man sammanfatta ovanstående dravel på något vis får det bli ungefär så här:

Albumet som helhet sitter inte ihop. Låtarna sitter inte ihop. Och alla i Dream Theater har haft bättre stunder. Väldigt många av dom faktiskt. Det finns dock två pärlor och en minipärla på albumet, vilka jag har berört ovan.

Och ja; förrätten försköt gränsen för vad jag tycker är bra. Vilket blev tydligt när jag avrundade kvällen med att tvinga frugan att lyssna igenom A change of seasons

Betyg: 3/10

Bästa spåren:

  • Stream of consciousness
  • Vacant

Nile på vinyl!

Som befarat så gick det inte att stå emot frestelsen. Fyra av världshistoriens bästa dödsmetallskivor på vackert färgad vinyl var helt enkelt tvungna att införskaffas.

Najl on vinajl!!!

Min personliga favorit i det här sanslöst maffiga gänget är solklart Annihilation of the Wicked, en skiva som kom mitt i en personlig Nile-svacka där jag inte var så intresserad av gruppen längre. Men av någon anledning så köpte jag skivan ändå och resten är ju som det brukar heta: historia.

Cast Down the Heretic öppnar plattan ursinningslöst och via Sacrifice Unto Sebek, The Burning Pits of the Duat och fantastiska smockan Lashed to the Slave Stick så bjuder Nile på en stenhård lektion i hur dödsmetall skall spelas och det är få andra grupper som någonsin levererat något lika bra. Kort sagt en fantastisk skiva som alla bör ha i sin samling.

De övriga skivorna är det sannerligen inget fel på heller men om någon mer skall nämnas så får det bli Amongst the Catacombs of Nephren-Ka. Det var skivan som fick mig att upptäcka gruppen och vad jag kommer ihåg så var det kärlek vid första genomlyssningen. Eller så vill jag minnas det i alla fall. Amongst… kändes väldigt nyskapande när den kom och även om Nile alldeles säkert hade skapat sig en framgångsrik karriär även utan Egypten-temat så var det troligen en ganska stor del i att gruppen fick den uppmärksamhet de fick.

Ja Nile är allt en attans bra musikorkester och i juni är det dags för en ny skiva. Förväntningarna från min sida är såklart skyhöga då jag anser att förra skivan, At the Gate of Sethu, var den allra bästa 2012 och det ska bli sjukt spännande att få höra vad gubbarna har kokat ihop i år. Och vem vet, kanske blir skivan så bra att den också måste införskaffas på vinyl?

 

Så här tycker jag om detta

Jo jag kände att jag ville häva ur mig lite diverse åsikter om blandade ting som dykt upp den senaste tiden. Några snabba tankar om allt och inget.

  • Game of Thrones har kört igång igen. Och första avsnittet var ganska så ljummet, vilket kanske var ganska så väntat. Händelser från förra säsongen måste benas ut och karaktärer måste flyttas om lite grann så att de kan ha nya spännande äventyr. Jag gillar fortfarande serien men känner inte riktigt samma hype som tidigare år av någon anledning. Kommer ändå sitta som klistrad på måndagskvällar så klart.
  • Daredevil (hela serien) finns nu på Netflix. Och ”alla” verkar älska serien. Själv så har jag bara tittat på första avsnittet och var väl hyggligt imponerad. Daredevil verkar helt klart vara en kvalitativ serie, väl värd att följa men jag skulle personligen gärna sett bättre skådespelarprestationer från främst Elden Elson som spelar Matt Murdochs advokatpolare och Deborah Ann Woll som spelar Karen Page. Jag hade svårt för Deborah i True Blood och har det här med.
  • Scott Clendenin har gått bort, endast 47 år gammal. Blev lite överraskad när jag läste det i nya Sweden Rock Magazine som kom idag. Scott var främst känd från sena upplagan av Death och tidiga upplagan av Control Denied och lämnade väl egentligen inte större avtryck i musikhistorien jämfört med många andra som gått bort den senaste tiden men jag anser att har man en gång varit del av en av världens bästa grupper så är man värd att minnas. Vila i frid Scott.
  • Star Wars Celebration drar igång i helgen. Och chansen att vi får se trailers för både Star Wars: The Force Awakens och Star Wars Battlefront är skyhög. Så hög att det väl t.o.m är säkert att det kommer en trailer för Star Wars Battlefront. Men även om ett nytt Star Wars-spel från svenska DICE är hett så är det en fullblods-The Force Awakens-trailer jag vill se. En riktigt bra en som gör att man längtar ihjäl sig och bara önskar att sommaren kunde komma och gå i ilfart. Spänning och förväntan ligger i luften.
  • Tribulations nya platta fick en 9:a i Sweden Rock Magazine. ”En febrig och lömsk upplevelse du aldrig kommer att glömma” säger recensenten. Och jag som har bokat fetutgåvan av skivan som släpps nästa vecka. Detta trots att jag inte var särskilt imponerad av det enda smakprovet från skivan jag hört. Men man får ju med ett halsband så det skall nog vara värt det trots allt.

tribulation-childrenbox