Far Beyond Metal är äntligen tillbaka!

Som alla har väntat. Eller? Sveriges minsta Metal-podd är i alla fall tillbaka efter ett ganska långt sommarlov och det bjuds på åsikter om allt från senaste A Perfect Circle till The Crown. Med lite Devin Townsend och Spock’s Beard och annat gött inklämt där i mellan. Så det är bara att sätta igång kaffekokaren, breda sin bästa macka och lyssna på spektaklet här: Far Beyond Metal.

DTP Plovdiv Aoife DT

Annonser

Shub-Niggurath

I helgen har grabben och jag spelat klart det senaste South Park-spelet The Fractured But Whole. Ett RPG som utspelar sig i South Parks värld och det är precis så skruvat som man kan föreställa sig. Som tur är så förstår inte en sjuåring det som sägs i spelet och i fallet med min son så nöjer han sig med de underhållande striderna, så jag i min tur kan skratta åt allt det andra. Hur som helst så är en av bossarna i spelet Shub-Niggurath, vilket är en fiktiv varelse från H.P Lovecrafts noveller:

Shubbidub

En riktigt elak maddafakker som skall matas med korrupta poliser för att man skall ta sig vinnande ur striden. Helt logiskt. Vad vill jag då ha sagt med detta? Inget, jag ville bara ha en ursäkt att tipsa om ett band (bland alla de oräkneliga grupper som har valt att basera sina texter och image på H.P Lovecrafts värld) som tidigare i år släppte en skiva som i mitt tycke är riktigt jävla bra. Bandet i fråga är Parius och skivan heter The Eldritch Realm.

Mycket bra progressiv döds som glänser med det tekniska i precis rätt mängd och som hittar rätt i både stämning och ljud på skivan. Dessutom så är skivan föredömligt kort och koncis så när skivan är slut så vill man bara ha mer, inte tvärtom. Något som fler ibland borde ta efter då och då (nämner inga namn).

Så ta och kolla in Parius och om man känner att H.P Lovecraft-Metal är intressant så kan man med fördel även kolla in t.ex. Puteraeon från Alingsås eller varför inte franska The Great Old Ones?

Kan Spock’s Beard kanske vara något?

Sitter och smuttar lite på en kopp te och lyssnar på Spock’s Beard på första gången på…ja säg knappt 20 år eller så. Inspirerad av min kära bloggkollega (som nyss köpt bandets nya skiva) så har jag gått och köpt mig deras senaste samlingsplatta The First Twenty Years på vinst och förlust. Lite för att verkligen få testa på det där bandet som jag hörde för första gången när de var förband åt Dream Theater, när dessa besökte Solnahallen i början av 00-talet. Faktum är att det där faktiskt varit mitt enda möte med gruppen fram till nu. Och det lilla jag minns av spelningen är att de inte alls var min kopp te då och att keyboardisten brände av ett solo där han mosade på med hela armen på tangenterna.

Har saker och ting då ändrats över dessa år? Har min ganska snart 40-åriga hjärna ”mognat” får att kunna uppskatta Spock’s Beards progressiva tongångar eller är den fortfarande hårdkodad för att bara kunna absorbera råbarkad döds, svartmetall och vissa utvalda få inom den progressiva genren? Vet ej men något måste ha hänt för jag gillar det mesta av det jag hör. Ibland är det lite för mycket ”progg-mys” och ”lattjo-lajban-Beatles” över det hela men överlag så är det faktiskt riktigt bra. Man hör ju verkligen hur sjukt bra musiker man har att göra med och låtarna håller glädjande nog ihop väldigt bra utan att flumma iväg allt för mycket. Så detta har artat sig till att bli en mycket positiv överraskning.

Betyder detta att jag kommer springa iväg ut på stan (eller snarare nätet) och beställa allt jag kan komma över med bandet? Nej det tror jag inte. En dubbel-cd med Spock’s Beard känns faktiskt väldigt lagom och jag nöjer mig för tillfället med det. Men jag är absolut inte främmande mot att köpa en CD med bandet om det skulle dyka upp någon i en begagnat-låda någonstans.

spockenbeardururu

Kvalvaag – Om du gillar mysig Black Metal

Kan Black Metal vara mysig förresten? Jo den kan nog det, för det är åtminstone det jag känner när jag lyssnar på extremt norska Kvalvaags senaste alster Seid. En helmysig parad av melodiska riff, lite plinke-plonk på någon keyboard och smattrande dubbelkaggar. Lite åt Old Man’s Child hållet tycker jag allt. Inte särskilt ont och ”trve” utan mer lättlyssnat och allmänt najs. Och som lite grädde på moset så klämmer bandet till med en cover på Gehennas svängiga Vinterriket, något som verkar ha blivit en tradition då bandet på tidigare skivor har tolkat landsmännen Troll och Mysticum.

Så mitt råd är således att kika närmare på Kvalvaags Seid och när man ändå håller på med det så kan man ju alltid kika in föregångaren Malum som även den är…jo precis: mysig. Och har dessutom begåvats med ett snyggare omslag än Seid. Till topps, bestefar!

Första intrycket: Funeral Mist – Hekatomb

Ok, jag tänkte testa ett litet nytt koncept här på bloggen. Jag provlyssnar en skiva jag inte hört förut och skriver ner mina tankar om det jag hör. Simpelt och borde gå att genomföra, även av en bondlurk som mig.

Först ut i denna revolutionerande serie (eller vad det nu blir utav det hela) är senaste skivan med Funeral Mist. Den heter Hekatomb och släpptes den 15:e juni i år, till mångas stora överraskning då den mig veterligen inte var utannonserad i förväg. Själv har jag ett par skivor med gruppen (Devilry och Salvation) och tycker att dom är tillräckligt bra för att jag skulle hosta upp cash nu när den nya kom. Men jag har alltså inte lyssnat på den. Förrän nu. Here goes…

funeraaaal

In Nomine Domini: Ont intro med gap, demonröst och explosioner. Sedan över i lite bas-mys. Och sedan full patte! Härligt, jag gillar. Arioch vrålar som en besatt och gör det utmärkt. Bas-mys igen efter det. Och full patte igen! Sedan lite tungt malande innan det dras på igen. Ett riktigt svartmetall-statement till öppningslåt och det finns inte mycket att klaga på. I Jesu namn.

Naught but Death: Oj, här var det lite mer rock och gung som gällde. Lite likt den där gungiga Marduk-låten som var med på förra skivan. Blond Beast heter den väl? Det var i alla fall mycket njutbart. Sväng med lite dubbelkagge inslängt här och där. Och lite mässande röster i bakgrunden. Inte lika direkt och pang-på som förra låten men fortfarande mycket bra.

Shedding Skin: Hmm, finns väl en Pantera-låt med samma namn? Inte likt i övrigt för nu var det full fart på menyn igen. Arena-klappa-takten-mellanparti innan det är dags att mangla järnet igen. Bra låt men lite mer anonym än de två som kom före.

Cockatrice: Gnissel och blastbeats. Låten är ganska lång så jag gissar att viss tempoväxling kommer att ske. Men än så länge gnisslas det och blastas det. DÄR kom tempoväxlingen! Och är det blåsinstrument i bakgrunden? Nähä, nu var det högsta fart igen. En andra sväng innan låten byter skepnad? Jepp. För nu fadas manglet ut och allt som återstår är sådana där ”ice-ljud” som fanns på syntarna förr och vindblås. Mystik och kyla. Som leder in bra i manglet igen. Högst njutbar låt-jävel.

Metamorphosis: Lång låt igen med snygg övergång från förra låten (golfapplåd på det). Suggestiv inledning med bara trummor och bas, snyggt. Aha, det vankas skivans tungis med körer i bakgrunden. Sparsmakat och malande. Händer inte så jättemycket men här handlar det mer om stämning känns det som, vilket ju aldrig är fel. Helt ok.

Within the Without: Nu vankas det inte helt oväntat mangel igen. Intressant och bra riff här i början. Får lite Satyricon-vibbar av detta vilket är ett plus i min bok. Mangel med små intressanta andningspauser då och då. Kort, koncist och bra.

Hosanna: Mera snabba och fartfyllda äventyr ner i mörkrets spiral. Bra riff igen. Med lite Dark Funeral-vibbar den här gången. Inte så mycket mer att säga. En låt fylld med Black Metal-pisk, take it or leave it. Jag gillart.

Pallor Mortis: Avslutande låten, börjar med att bygga upp mot något mäktigt med mässande röster och slag på pukor. Och öka takten, i intervaller. Så är man snart i blastbeatens förlovade land. Det är ungefär samma recept som i låtarna innan men fortfarande bra så varför klaga? Ojsan, där kom ett argt barn eller nåt in i det hela. Sedan på med manglet igen hela vägen in i mål. Inte riktigt den mäktiga avslutning jag räknat med kanske men helt klart en godkänd låt.

Så! Det var det. Bra skiva måste jag säga och en som jag helt klart kommer att lyssna mer på. Black Metal utan några egentliga krusiduller, som man kan räkna med när det gäller Funeral Mist. Bra ljud, bra instrumentala insatser. Tummen upp.

Tungt som fan!

Jag är absolut inte ett stort fan av musik som går långsamt. Jag föredrar i de flesta lägen piskande blastbeats och smattrande dubbelkaggar när jag lyssnar på musik. Men trots det så har jag fallit stenhårt för italienska Assumption och deras senaste EP Absconditus. Låååångsamt malande, mässande (långa) låtar som kravlar sig framåt mot lyssnarens hörselgångar. Mysigt värre och framförallt så är det tungt som faen. Lägg till det ett utmärkt omslag av Lauri Laaksonen (Desolate Shrine) och ett riktigt bra ljud och saken är biff. Köp på CD, kassett eller digitalt nu eller vänta på den jättesnygga vinyl-versionen som kommer senare i sommar.

assumption

 

Våga vägra Ghost. Lyssna på detta istället.

Det undgick väl ingen att Ghost släppte en ny platta igår? Instagram-flödet svämmade över av bilder på skivan och som vanligt så går meningarna isär om huruvida det är en bra platta eller inte. De flesta verkar dyrka vid Ghosts altare, andra är lite mer avigt inställda eller så skiter man att lyssna överhuvudtaget. Det sista tycker jag funkar bra. För det finns ju så mycket annat mysigt att lyssna på.

Som nya skivan med Lik till exempel. Carnage heter den och släpptes så sent som den fjärde maj. HM-2 döds av allra bästa sort anser jag och ett måste-köp för alla som diggar svensk old-school.

 

Ett annat släpp som jag vill pusha lite är senaste livealbumet med Ayreon. Hollands bästa prog-metal projekt någonsin bjuder upp till dans med en mängd grymma hits och gästartister. Det blandas både gammalt och nytt från Ayreons diskografi och det knuffas även in lite från Star One, vilket jag tycker är trevligt.

 

Slutligen så har vi ett spår från den kommande skivan med Runemagick. Japp, de bohuslänska Death/Doom-mästarna har äntligen sadlat på hästarna igen och är redo att ge sig ut på vägarna för att dela ut lite smisk. Håll utkik efter albumet Evoked from abysmal sleep som släpps 29:e juni.