Eget företag? Vågar man?

Allt började med vad som synes på bilden nedan, ett rymmande vevlager av press fit-typ på min för året flång nya hoj.

DSC_0235

Eftersom jag har en fallenhet för (ett problem med) att alltid försöka lösa problem på egen hand så långt det är möjligt, så fick jag ett infall att försöka fixa till ett eget verktyg istället för att köpa ett färdigt och tråkigt som alla andra har. I och med att vi har fått tillgång till både lämpligt material och en verkstad på jobbet i samband med ett företagsuppköp var detta något jag skulle kunna lösa inom ramen av min vardag så att säga, och det går till och med att motivera detta som internutbildning i produktkännedom och CAD. Det gjorde insteget mycket enklare.

Eftersom det nu är ett PF-lager som sitter monterat så behöver man följaktligen kraft att pressa med, gärna rakt, samt anliggningsytor som inte skadar de nya lager som skall monteras. Många inom ”diy”-svängen förespråkar gängstång för att lösa kraften samt brickor i olika varianter för att pressa med. Idén med gängstång köper jag. Det är billigt och finns i stort sett överallt. Däremot var jag inte bekväm med brickor som anliggningsyta, då dessa med största sannolikhet skulle trycka på lagrets innerring. Det är jättedumt att göra så.

Således började jag skissa på en presshylsa, kompatibel med gängstångsprincipen, som inte skadar lagren men som även styr mot gängstången och därmed trycker rakt, eller ”axiellt” på fikonspråk. Ett CAD-program införskaffades och efter några dagars funderande var resultatet det här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter ytterligare någon vecka hade även verkstaden gjort sitt:

IMG_20151106_134226

Nu var det upp till bevis. Vevlager och hylsor fanns hemma och det enda som behövdes var en tidslucka för att kunna testa ordentligt. Tidsluckan hittades och arbetet påbörjades:

Nya vevlagren:

DSC_0267

Verktyget monterat och i arbete:

Detta bildspel kräver JavaScript.

All tid som visade sig behövas var runt 15 minuter allt som allt. Verktyget fungerade perfekt och efter lite ”uppvisning” på onämnt forum finns även en del intressenter.

Detta sporrade mig lite kan jag säga, lite fåfäng är man ju trots allt om än inte till utseendet. Jag ställde mig då frågan: Kan man göra något mer sett till det jag jobbar med dagligen?

Japp! Kompositbussningar till dämparlänkaget kan vi göra! Och verktyg för att byta dessa också.

CAD away!!

Kompositbussningar:

Verktyget:

Verktyg

Och i verkligheten:

 

Nu har jag inte monterat dessa detaljer ännu, det står fortfarande på att göra listan. Men magkänslan är bra även för de här delarna.

Då till själva kärnfrågan:

Skall man börja med sådant här på hobbynivå? Det finns helt klart en marknad både för verktygen och bussningarna, dock inte jättestor. Nu handlar det för min del inte om att man kan tjäna grova pengar på det, för det blir trots allt inte billiga saker om det skall vara något jag vill leva av. Det kommer inte hända. Men kanske att man kan få en liten slant extra då och då, samtidigt som det är kul?! Dessutom har vi ett gäng andra artiklar som också är gångbara i den här kundkretsen, såsom o-ringar och kullager.

Nuvarande chefen har redan godkänt min funderingar eftersom jag behöver handla detta genom jobbet för att sälja vidare, och verkstaden tycker också att det skulle vara bra att få lite smått mellan de större jobben.

De 700kr som registrering av enskild firma kostar är ej något större problem.

Vad jag däremot är lite rädd för är att redovisningen till skatteverket skall vara en glädjedödare. Att folk använder sakerna ”fel” och att man därmed hamnar i ansvarstvister osv. Dessutom kanske detta stjäl tid från cyklingen?

Tur att man har en längre ledighet framför sig där man kan dryfta dessa tankar. Både med sig själv och tillsammans med andra.

Och därmed var dryftningen påbörjad.

Oldies but goldies.

Appropå den senaste tidens trend med band vars tidigare kreativitet har legat en närmre om hjärtat än deras mer samtida släpp, så kom jag att tänka på den gamla dödsbastionen Morbid Angel. Deras existensberättingande som nämnda bastion avslutades, enligt mitt förmenande, med skivan ”Domination”, som visserligen är ett alldeles lysande album på många vis, men som också börja påvisa tydliga tecken på de svagheter som senare skivsläpp lider svårt av. Treys förkärlek för lava, och annat kryptiskt samt schismen mellan honom och David Vincent, som senare skulle resultera i att David lämnade/ blev sparkad från bandet.

Därefter har de egentligen inte släppt ett enda album som levt upp till de tidigare släppen. Därför tänkte jag helt sonika bjuda på två av godbitarna från detta stilbildande bands sista bra skiva. Håll till godo med lite lavainspirerad dödsmetall, samt en av de få bra låtarna jag kan komma på som släppts efter ”Domination”:

Behov av att rensa öronen? En stridsvagn hjälper alltid!

Har under förmiddagen försökt utröna vad det är jag missat med Ghost eftersom alla pratar om dem samtidigt som jag inte kan erinra mig om mer än ett riff som är bättre än ”bra”. Satte mig därmed med deras Infestissumam i öronen.

Jag kom igenom 7 låtar innan jag kände ett skriande behov av att rensa ur mina örongångar. Nämnde detta för min bloggkollega som sammanfattade mina åsikter och tankar om det jag lyssnat på så här: ”Så  istället för att polera en bajskorv, så tar de en halvpolerad metallbit och bajsar på?” 

Jag tycker det sammanfattar mina åsikter om det hela väldigt bra.

Och eftersom jag tidigare på dagen dessutom försökt lyssna på Opeths nya alster med samma känsla av annalkande örondiarré, så var det dags att plocka fram ett par säkra kort. Har man en stridsvagn på omslaget så kan det väl inte gå fel??

Härmed bjuder jag på mitt recept på öronbalsam mot ömma öron medelst stridsvagn:

Varde ljus! … och lite mörker.

Igår kom Telias ”kompensation” för sitt nu 1 vecka långa internet och telefoniavbrott. (Ja, vi är dumma och kör IP-telefoni..) De medföljande instruktionerna var nog så enkla; stoppa in SIM-kortet, ange PIN-kod och koppla upp. Efter en timmas försök, med en därtill hungervrålande magsäck, var resultatet den där fina dinosaurien i chrome som hånflinade åt en att ”Det finns ingen internetanslutning”, trots fin täckning i 4G, så beslöt jag mig för att ringa och vara arg. Jag var inte ensam om detta då det i vanlig ordning var minst ett tjog samtal före mitt.

Medan jag satt och väntade slogs jag dock av en snilleblixt, provade detta, och kunde genast lägga på luren och kliva ut i köket för lite ugnspannkaka. Problemet bestod i att Telias medföljande programmvara, som för övrigt tog över 5 minuter att installera, inte klarade av att datorn var uppkopplad på mitt hemnätverk när jag valde att starta modemet. Jag var alltså tvungen att koppla ifrån WiFi-nätverket innan jag valde ”ANSLUT” i Telias programvara. Då fungerade det jättebra att surfa. Detsamma visade sig på Macen, fast där var jag tvungen att inaktivera nätverkskortet istället. Kort sagt, Telias programvara tillåter inte andra anslutningar ens INNAN man kopplar upp. Att dela nätverksanslutning blir därmed omöjligt.

Bra där Telia… Det innebär ju fortfarande att Netflix på TV:n är oanvändbart, min PS3 är oanvänbar, kort sagt hela min maskinpark är oanvändbar förutom den maskin som jag är beredd att besudla med deras hemska programvara. Men, men, jag fick ju åtminstone betalt mina räkningar igår… Ljus.

Vilket tar oss till nästa punkt:

Cykla är kul. Till och med jättekul. Snart är det mörkt. Då blir det farligt. Då köper man lampor avsedda för ändamålet.

Magicshine 816

Magicshine 816

Två av dessa strålkastare hittade hem till mig igår. En skall fästas på styret och den andra skall fästas på hjälmen. Nu skall här cyklas i skogen oavsett ljusförhållanden! Höstens/vinterns/vårens motion är nu möjligen säkerställd! Testade dem lite lätt i trädgården i gårdagkvällens beckmörker och se: Varde ljus! Ser riktigt fram emot mörkret nu faktiskt 🙂

Lertur från Gråbo till Uddared till Gråbo

Imorse var det att stiga upp med tuppen för att cykla en ny stig mellan Gråbo och Uddared. Jag har länge funderat över hur skogarna är befattade däremellan, och tittar man på det från googles satellitvy så ser det ju onekligen ut att kunna bjuda på flera godbitar och så var också fallet.

Nu var det inte någon ofantligt lång tur, den räknade in på dryga 16km, men terrängen bjöd på mycket roligheter i form av jättepölar, branta klipphällar och lite nybörjardownhill därtill.

Som vanligt så tar jag aldrig kort när jag borde, dvs. under cykelturen (får skaffa en sån där actionkamera…) men jag lyckades fånga resultatet av morgonens tvåtimmarstur i form av en jättesketen cykel.

Trött på riktigt…

Idag tog jag ut mig ordentligt. Först målade jag klart allt gult på fulhuset man äger och sedan tog jag min hittills längsta cykeltur i brötskogarna i närområdet. Inte så mycket flåset som saknas men energin tog slut helt enkelt, så det vart på ren vilja jag tog mig runt sista femtedelen av turen. Men mina GayPants funkade bra och man fick se en och annan sjö också. Efter cykelturen hoppade jag också  i den något större semi-namnen till nedan fotograferade sjö. Det var kallt. Jag är en faslig badkruka….

http://www.strava.com/activities/168425370

 

Lilla Lövsjön

Lilla Lövsjön

Kabelstrumpe-mayhem

image

Ikväll skall jag och 30m kabelstrumpa gå hårt åt gamla synder bakom tv-bänken.

 

Skall jag vara ärlig så kom jag inte så himla långt igår… De där gamla Audioquestkablarna var inte lättjobbade milt uttryckt. Men jag fick i alla fall gjort kablarna till de tre främre högtalarna.

image
Här är offren hittills. Rätt mycket överflödig kabel om man säger så

image

Och en liten tjuvtitt på högtalarkablarna i ny kostym.

EMG:s 18-volts mod prövad.

EMG 18-volts mod

EMG 18-volts mod

Idag lödde jag lite till min nya gitarr. Och den enkla sanningen ”more is more” stämmer även denna gång. 18 volt är bättre än 9 volt.

Bättre attack, mer headroom, lite fylligare ton dessutom. gick på 20minuter inklusive fram- och bortplock av verktygen. Dessutom är det totalt reversibelt. Inte en smula åverkan på gitarren. Gött mos helt enkelt! materialet kostade väl dessutom 80 spänn eller så.. Vad väntar ni på?

 

Post- provspelning

Jahopp, då var provspelningen avklarad då. Och vad skall man säga… Jag är nog inte redo att gå med i band. Åtminstone inte i detta bandet. Tyvärr var det fler saker som var negativa är saker som var positiva. Det största negativa var att jag egentligen aldrig fick roligt under de två timmarna vi stod där… Så jag får nog knäcka den nyheten för dem under veckan.

Dessbättre hörde jag inget av det jag raljerade över förra veckan, så det var ju ett stort plus. 🙂 Kanske det finns hopp ändå??

Nä, det känns som om det är bäst för mig att skaffa mig lite roligare inspelningsutrustning, för det är nog det jag tycker är roligast i nuläget.

En sådan här kanske?

Laney IRT Studio

Laney IRT Studio

Relapse… igen.

Nu är det åter dags för mitt regelbundna återfall, eller ‘relapse’ som de säger ‘over the pond’ som de säger…

Jag vill redan här varna för ett långt och stundtals raljerande inlägg utan egentlig substans eller röd tråd för den delen och många trippelpunkteringar…

Jag har spelat gitarr i snart 21 år. Jag har spelat i band kanske sammanlagt 6-8 år av den tiden, resten av tiden har jag navelskådat hemma till diverse skivor, metronomer och tabulaturer. Man kan säga att jag har ett lite annorlunda förhållande till musik ställt mot en s.k. ”normalgitarrist” . Jag tycker nämligen att de flesta gitarrikoner är ap-tråkiga. Jag får tristessryck av Hendrix, Stevie Ray Vaughan, Eric Clapton, BB Kung, Jimmy Page, etc.. Jag fattar helt enkelt inte varför dessa hålls fram som något för en gitarrist att eftersträva att likna i uttryck.

Men jag inser jag driver iväg och att mina åsikter om blues och annan mossig pensionärsmusik tarvar ett helt eget inlägg.

Korfattat kan man säga så här: Jag har en förkärlek till gitarrister som spelar fort och konstigt som exempelvis Marty Friedman, Dave Mustaine, Al Di’Meola, Paul Masdival, John Petrucci, Michael Romeo. Det vill säga, väldigt lite blues och väldigt mycket dist.

Anledningen till att jag tar upp detta är att jag då och då återfaller i musikens och bandvärldens våld, mest för att det är så förbannat roligt att spela tillsammans med andra människor, men man brukar då också komma i kontakt med människor som ser blues och bluesljudande gitarrister som facit för hur saker och ting bör låta. Jag håller uppenbarligen inte med. Jag hävdar dessutom att de själva inte vet vad de säger. ”Spela inte så där fort”, och ”Spela med känsla” har man fått höra till leda. Sen lyssnar man på ngn live-spelning med Hendrix där han shreddar så fort han kan… Jag förstår heller inte varför det är en motsättning att spela ”många” toner och att spela med känsla… Tänk om mina känslor är snabba då? Eller innehåller många aspekter som kräver många toner för att uttrycka? De kanske kräver den kromatiska skalans alla toner snarare än pentans torftiga fem diton…

Återfallet i fråga gäller en provspelning jag skall på kommande söndag. Och varje gång detta händer kommer dessa tankar upp eftersom de ibland har bidragit till att dessa sejourer i bandvärlden har blivit relativt korta. Eftersom jag gillar ”fort och konstigt” har jag utvecklat mig till en rätt teknisk gitarrist, som många gånger har bidragit med musikstycken till banden som bara jag klarat av att spela. Det lockar fram det förhatliga uttrycket ”less is more” lättare än chips lockarfram  en femåring… Och då brukar jag i regel lägga ned också och återgå till vrån hemmavid. Eller så orkar de helt enkelt inte träna så de pallar att spela grejerna och så lackar de själva ur och hoppar av. Det senare hände senast i våras med en kille som gillade dödsmetall…

Hur som helst. Denna gång var annonsen som skräddarsydd för mig: ” Vi vill starta ett coverband. Vi vill spela för att det är kul. Inga större ambitioner. Repar max en gång i veckan.” Perfekt! Enda kruxet var att man vill spela RHCP (Audioslave nämndes också i annonsen vilket är helt ok!)… Tänkte att det kanske var ytterligare ett sånt där förhatligt ”bluesband”. I vilket fall skrev jag till dem och frågade om de vill spela lite tyngre musik typ Megadeth, King Diamond och lite annat. Och Megadeth kunde vara ok! …King Diamond svarade de inte på :D.

De bad om en liten låtlista som vi kunde lira på ett eventuellt provrep, vilket de naturligtvis fick. Och här kom de där tankarna tillbaka igen… Jag vill inte spela trallvänlig popfunk, jag vill inte spela blues. Så jag funderade på vad som skulle vara kul att spela som inte var dödsmetall eller dubbelkagge-metal och kom fram till följande lista:

  • FNM – Gentle art of making enemies
  • Audioslave – Cochise, Show me how to live
  • Danko Jones – Full of regret, First date, Lovercall
  • Foo Fighters – The Pretender
  • Megadeth – Skin on my teeth
  • Primus – John the fisherman
  • Qotsa – No one knows, 3:s and 7:s
  • Spinal Tap – Tonight I’m gonna rock you tonight
  • Tenacious D – The metal

Det föll inte i helt dålig jord och vi enades till slut om dessa låtar att spela på söndag:

  •  Audioslave – Cochise
  • Danko Jones – First Date
  • Megadeth – Psychotron (aka Pappa Janne)
  • Audioslaves What You Are

Det bådar gott! Kanske man rent av kan få med lite Mastodon om det vill sig väl? Men å andra sidan kan de i värsta fall tänka likadant, fast från sin sida… ”Vi går väl med på lite Megadeth så måste han snart spela lite RHCP med oss.” Tiden får utvisa hur det blir… Åker jag inte dit får jag inte veta något.

 

Nu återstår den superviktiga frågan:

Vilken gitarr skall man ta med? Eller skall man ta med två? Pillerill-gitarren, metal-lespaulen eller tapetgitarren?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Höfner Model 172 – Liten modifikation

I mellandagarnas ”lugna lunk” beslöt jag mig för att slutligen ta tag i problemen som min allra första elgitarr led av; det vill säga en taskig översadel som gav taskig intonation på gitarren plus att den stämde om sig i tid och otid. Problemet som jag hela tiden funderat över var att den taffligt hemgjorda översadeln sedan 20 år tillbaka hade mått som ej överensstämde med någon eftermarknadssadel som fanns tillgänglig… Men efter två år tröttnade jag faktiskt på det problemet och köpte tre varianter  varav den ena var tillräckligt bra för att använda som den var… tillsammans med en liten snutt medlemkort från SF-bio. 😉 Jag fick även skruvat dit ett s.k. strängtryck för att säkerställa att B & E-strängarna inte hoppade ur översadeln vid överentusiastiska bends. Och det blev faktiskt riktigt bra!! Nu lirar gitarren från 63 som den förväntas igen; bra, men med vissa ålderskrämpor.

 

2013-12-31 18-29-31

Och här är ett litet smakprov på ljudet i gitarren hastigt ihopslängt medans nyårsmiddagen dukades fram:

Beslutsångest…

Det är jobbigt när ilandsproblemen sätter in…

Skall jag köpa en snygg 6-strängad med genomgående hals och aktiv elektronik eller en åttasträngad? Risken är att 25% av strängarna på en 8:a kommer att bli ospelade emedan 100% av strängarna på 6:an kommer brukas…

Valet står helt enkelt mellan snygg och praktiskt eller vulgär och lite överflödig. ‘What say ye’?

S8QM_TRB_1P_01

schecter_0

Star Citizen

Det här är ett spel som jag är jävligt pepp på! Wing Commander II & III är ju spel som jag spelat både sönder och samman, så när skaparen av dessa två nu arbetar på detta som verkar vara helt sanslöst välgjort så vill jag ha en PC igen 🙂

Fars dag

Idag är det ju vår dag på året, vilket firats med att göra saker som jag egentligen inte vart särskilt sugen på….  Sådana där ‘händiga’ saker. Men jag har också fått fina saker av mina små pysselfabriker.

image

image

Jag får säga att tvålen var helt i min smak 🙂

Jag och Petter (Lord Hulkiac revisited)

Jag och GameReactor-Petter har ett hemligt band mellan oss. Vi är bröder i ryggont och vi båda kör runt i en Nissan GT-R.  …eller nja… Trummor spelar jag ju inte och ingen Nissan står på garageuppfarten heller…

Men jag har faktiskt körkort en bil från Asien och jag spelar instrument, så vi är ju praktiskt taget samma person och borde vara bästa vänner.  …eller?

Nej, skit i Petter. Han kan ha sina parasiter i dricksvattnet och skriva om sina hamburgare och sin Nissan hur mycket han vill. Men ont i ryggen har vi båda två.

Jag har varit hos sjukgymnast för mina besvär och fått ett program som jag numer kör igenom var kväll. Men jag blir rätt less på att man hamnar i den här sitsen alls faktiskt så nu har jag bestämt mig för att faktiskt komma ur den form man får som småbarnsförälder, dvs. päronformen.

Därför så har jag faktiskt redan investerat i min framtida träning. Jag har skaffat en dedikerad mp3-spelare för träning: En Sony NWZ-W273

Enligt bilderna på förpackningen kan jag nu därför utföra diverse olika träningsformer såsom jogging, cykling, simning, stavgång och rodd. Synd att jag inte kan gymma med dem… det var ju det jag hade tänkt..  Nåväl, jag provar nog i vilket fall.

DSC_0450

Oblivion med Tom Cruise

Igår såg jag på Oblivion, en dystopisk skildring som utspelar sig cirka 150-200 år framåt i tiden. Jorden har blivit attackerad av en utomjordisk intelligens, vilket tvingade människorna att använda sina kära ”nukes”. Följaktligen blev planeten därefter obeboelig, och trots att ”vi” vann, tvingades mänskligheten att fly ut i rymden, lämnandes små enheter som hade ansvar för att se efter de drönare som städar upp det kvarvarande buset på jorden. Tom Cruise spelar en medlem i ett sådant team.

Jag gillar den här filmen. Skarpt! Den är inte bäst på något särskilt men håller en såpass hög lägstanivå att den aldrig känns ”cheesy” eller krystad. Miljöerna och designen påminner mig stark om Fallout-serien, vilket är högsta betyg i min bok, blandat med lite Wall-E. Dessutom så är det inte kolsvart och mörkt överallt. Det är, hör och häpna, faktiskt dagsljus då och då i den här filmen. Rätt ofta faktiskt! Ruskigt fint foto, och jättebra ljud! Rött på receivern och allting.

Gillar du Sci-fi skall du se denna.

Fallout?

Borderlands 2

Mja… vad säger man.

För att fatta mig kort så var Borderlands ett av de bästa spelen som kommit till PS3 och det var också ett förbannat roligt spel att köra coop i tillsammans med GalacticMutilator.

BorderLands 2 kan ju inte bli alltför dåligt då tyckte man och köpte det glatt till fullpris direkt. Jag menar, bara hypen av det nya ryggsäckssystemet var ju värt pengarna för ett nytt spel… … … …[insert Borat-NOT]

Efter ett längre speluppehåll så satte vi oss igår kväll och spelade igenom ett par uppdrag och för min del så kändes det bara att jag helst av allt vill klara av det här spelet nu för att helt enkelt kunna lägga bort det och glömma det.

Det saknas något stort i spelet. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är, men jag rycks aldrig med i storyn, och trots att man har uppdaterat grafiken med alla färger och detaljer man kunde hitta så är det heller inte särskilt snyggt. Det faktum att man i varje eldstrid behöver använda radarn för att hitta fienderna, helt enkelt för att de inte syns mot bakgrunden i spelet, är lägre än GlocalNet…

Man kan säga så här kortfattat: Den största anledningen till att jag spelar det här spelet är plikt. Det behöver bli avklarat så jag kan gå vidare. Jag föreställer mig att det ser ut så här när spelet är klart:

BL2_4CasualCharacters

Semestern är slut… (En Mazda släpper ut…)

Ja, den är otvivelaktigt över. Jobbet löper på precis som innan man gick på ”bete”, och inget i stort har förändrats sett till den biten.

Däremot har det skett en hel del på hemma fronten, positionerna har flyttats fram gällande flera husprojekt, heliflottan har utökats (återigen) och min följetång med bilstrul har fått ett nytt kapitel.

Får se vad jag orkar med att skriva om framöver, men jag hoppas att åtminstone kunna stoltsera med ett inläggsförhållande av 1/20 ställt mot Galacticmutilator. 🙂

Vi kan ju åtminstone börja med bilen…

 

Kapitel 44: En Mazda släpper ut magen.

Två veckor in på semestern så fick jag ett infall att åka och provköra en Alfa Romeo 159 2,0JTD SW med automatlåda och fullsketen med extrautrustning. Min fru och mina två barn var inte odelad negativa till detta varpå vi åkte till ”familjens” bilhandlare och lånade nycklarna till denna trevliga bil. Man kan ju börja med att säga att läderklädsel, A/C, startknapp och automatlåda är fina saker att ha i en bil. Vi satte av längs en kurvig väg i dåligt skick och satt och samtalade medan vi körde. Det var trevligt, för i denna bil behövde vi inte höja våra röster för att överrösta bilen. Jag satt nästan och viskade till barnen i baksätet, och de hörde vad jag sa utan problem, jag tittade ned på hastighetsmätaren och såg att vi körde i 80km/h. Redan där hade vi överträffat Mazdan med hästlängder… Vi körde vidare och jag fick höra både ett och tre hyllningsrop från baksätet: -”DET ÄR JÄTTETYST!!” ; -”KÖPER DU INTE DEN HÄR BILEN KOMMER JAG ALDRIG VARA DIN VÄN MER!!” etc..

Denna glädje över att åka Alfa Romeo som barnen uppvisade ledde till att vi faktiskt funderade på att byta in Mazdan. Vi jämförde försäkringar och skatter och driftskostnader och det visade sig att  Alfan bara var marginellt dyrare, knappt alls faktiskt. I en vecka gick vi i dessa tankar innan vi slutligen lät det ekonomiska förnuftet sätta våra fötter fast på marken. Det är aldrig billigt att byta bil.

Därmed är jag inte längre vän med min son, bilköpet lades på is, och jag åkte genast och besiktigade vår sushi-wagon. Mazdan är ju trots att en bra bil, driftsäker och stadig. Eller? …

Efter besiktningen var det precis som om bilen släppte ut magen efter att ha dragit in den under hela sommaren… BLEEURGGHHH!! Allt den hade hållit inne med under sommaren kom samtidigt. Hjullagren började skrika, A/C:n är tydligen trasig igen och smygpunka på bakdäcken. Nu vågar jag inte köra bilen längre för jag VET hur ett trasigt lager kan förstöra det mesta kring sig. Och när det väl börjar skrika, då är det bannemig inte långt kvar. Nu får således gamla silverninjan skämmas på parkeringen hemma tills den får komma till sjukan, för naturligtvis så är det semestertider fortfarande, så det finns inga tider på verkstan, vilket gör att jag måste ha hennes bil om jag inte vill veckopendla till jobbet vilket i förlängningen leder till att frun får cykla och åka buss.

Jag vet inte riktigt vad sensmoralen är i historien, men jag vet att jag ångrar att vi inte köpte Alfan då vi pratade om det… Nu blir nog inbytesvärdet inte lika generöst längre.

God burgare på Partilles grill-institution.

För första gången på väldigt länge kände jag för att dela med mig av något. WEEEHHHH!!!

Jag åt en hamburgare häromdagen, men inte vilken hamburgare som helst utan en helt ny Oves special. Ungarna skulle bjudas på brain-freeze på glassbaren i Sävedalen men vi kände att de behövde grunda med lite äkta korv-moj-käk i förväg. Och när man suktar efter sådan mat i Partille finns det bara ett ställe att åka till: Oves Gatukök:

DSC_0346

Väl där så hittade jag en ny favorit: En bacon/ost/ägg-burgare! Mycket mumma.

DSC_0339

Nytillskott i hangaren

Jag har länge hävdat att jag aldrig kommer att ha en helikopter som kräver dubbla ackar. Dels för att man får halva flygtiden mot vad man laddar och dels för att ackar är dyrt, men också för att krashkostnaden är betydligt mycket högre. Jag har dessutom varit välsignad med två välfungerande maskiner under en lägre period vilket dessutom gjort att jag inte tittat mig så mycket omkring efter något annat. Jag har ju inte varit missnöjd direkt om man säger så.

Men helt plötsligt så fanns den på begagnatmarknaden, en Thunder Tiger Raptor E720, en modell som jag ändå tittat på från och till och tilltalats av dels rent estetiskt men kanske främst för de tekniska lösningarna på maskinen. Priset var dessutom löjligt bra sett mot vad en ny kostar och med tanke på att jag hade en del grejer liggandes hemma i väntan på att få användas så var det inte mycket att tveka på faktiskt.

Maiden avklarades med viss dramatik igår, men allt kom med hem igen i helt skick. Nu är det  tweaking av gyrot som står på schemat.

Numer har jag således en finmaskin, med finelektronik i som skall flygas fint med. Eventuellt kanske jag rent av provtävlar med denna maskin. 🙂

Aftermath installerad

Aftermathen har blivit installerad.

Jag har ju tidigare tyckt att mitt ljud har varit lite sloppy i botten, vilket till stor del rensades upp av den förstärkarservice jag gjorde, men bytet till den här micken… det var något i hästväg. Det riktigt känns när man spelar att jag har en ny mick! Den är hur tajt som helst och en omedelbarhet som återigen fick mig att ifrågasätta vad sjutton jag har hållit på med i 20 år… Det där inbyggda ”svänget” man har i plektrumhanden fick jag genast fila bort för det hördes direkt att det inte var helt tajt. Med denna mick skall det spelas metronomtajt, annars hörs det…

Jag upplever att den medger lite mindre dist än min Parallel Axis som satt där innan, samt att den har lite mindre botten, men det tar den igen i strängseparation, tydlighet och BRUTAL attack!

Jag hade lite tankar på att pilla och dona med coil taps och liknande, men beslöt mig för att den här gitarren går till 11. Jag nöjde mig med en liten ”bonna”-modd och vände micken rent fysiskt så att stall och hals spelar ur fas med varandra i mittläget, vilket faktiskt gav ett riktigt coolt distat ljud. Nu återstår bara att se om det skapar lustiga problem tillsammans med andra gitarrister..

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Engl re-cap

För ungefär två veckor sedan lämnade jag ju in min gitarrförstärkare på service. Jag ville tro att den lät trött och slö, men kunde inte riktigt avgöra om det var jag som spelade illa eller om det faktiskt var förstärkaren.

Då rören ändå var minst 10 år gamla så tyckte jag hursomhelst att det var liksom dags för en service ändå oavsett orsak. Sagt och gjort hamnade förstärkaren på spa. Dagen efter ringer förstärkardoktorn och delger diagnosen och vilka åtgärder som vidtagits:

”-Rören var HELT slut och när jag decaymätte lytarna så fanns det inget kvar.”

Visst, ”whatever you are talking about there for ya” tänkte jag.

”-Hursom, allt är bytt och du kan hämta den när du vill.”

När jag kommer dit dagen efter står min stärkare precis där jag lämnade den, plockade upp gitarren och pluggade in… Min Engl har aldrig låtit på det viset förut… Jag hörde varenda plektrumnyans och varenda sträng trots kraftig distortion. Det här är för drastiskt för att bara svälja så jag bestämde mig för att köra brutaltestet; rent ljud, gitarr med hi-outputmickar och slå an ett öppet Em, hårt. Helt plötsligt fick jag uppleva en fast bas som min lilla Engl inte någon gång tidigare kunnat uppbringa.

Jag var nöjd. Så nöjd att jag blev kvar där och diskuterade förstärkare, musik och livsåskådningar såpass länge att jag närapå missade middagen hemma hos mor och far. Det var de mest välspenderade 1500kr på länge.

Glad förstärkare

Ljudkort

Efter att ha lyssnat på gamla bitar som jag spelat in både med andra och helt själv så har jag blivit fasligt sugen på att skaffa mig ett ljudkort igen. Tyvärr har jag en svaghet gällande den här typen av elektronik, jag faller för utseende… Ju fler vippbrytare och analoga VU-mätare desto bättre.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Projekt: Inomhusflyg

Så där. Nu var det dags för en liten tråd kring det mystiska knarkpaket som anlände härom veckan. Jag tänkte inte svamla en massa i text, utan låter bilder tala för sig själva.

 

Protos på operationsbordet

Sedan jag bytte gyro i min protos, har jag haft lite strul med att få tailen till att hålla vid hårdare belastning. Varje gång jag pitchade lite hårdare så började tailen smiska hårt fram och tillbaks. Jag visste redan vid detta tillfälle att allt inte var optimalt i drivlinan och funderade på om detta kunde vara orsaken till problemet. Det var ju således bara att ta itu med problemet.

Hjälpte detta då?

Nej. Den är fortfarande dum i stjärten och nu återstår det att prova med andra tailblad, annat tailservo eller helt sonika byta bort gyrot mot något som man vet fungerar.

Uppgradering av min midi-kontroller: EUREKA PROMed!

För snart tre år sedan så sålde jag min Gibson Firebird V då jag slutade i mitt dåvarande band. Det var en jättebra gitarr som jag gillade skarpt, men jag förknippade den helt enkelt för mycket med de meningsskiljaktigheter, ständiga konflikter och allmänt dåliga stämning som rådde den sista tiden innan jag sade upp mitt medlemskap. Strax därefter sålde jag också min BOSS GT-10 då jag tyckte att jag inte hade någon nytta av den typen av multieffekt. Min förstärkare är såpass bra att jag inte anser mig behöva simulera någon annan förstärkare helt enkelt, vilket var denna multieffekts främsta fördel. För pengarna som jag fick in investerade jag istället i en ny rackeffekt (TC Electronics G-major 2) samt en midi-kontroller (Behringer FCB-1010) för att styra rackeneheten.

Problemet visade sig bli att midi-kontrollern var ytterst trist att programmera och tillika ologisk och begränsad. Detta gjorde att jag helt plötsligt hade en pedal modell större som inte användes utan bara gjorde det jobbigare att dammsuga. Efter lite sökande på nätet hittade jag dock en möjlig lösning på problemet, ett litet chip som man kunde byta ut, och vips så skulle min pjäs börja kunna leverera likt mångdubbelt dyrare midi-kontrollers. Det tog dock nästan två år innan jag faktiskt kom mig för att trycka på beställningsknappen.

Men så igår så damp det ner ett brev från ”the U. S. and ÄÄJ”, innehållandes en EUREKA-PROM. På ca. 10 minuter så hade det nya chippet installerats och första uppstarten gjordes. Det jag behövde göra var att välja vilket rackenhet jag ville använda och ställa in vilka midi-kanaler som gick vart, inget mer. Nu kan jag använda pedalen!!