Backtracking del 7: Mastodon – Blood Mountain

Jag kommer ihåg att jag nyss hade skaffat mig Leviathan vilken jag inte riktigt hade lyssnat mig mätt på, och helt plötsligt så släppte Mastodon ytterligare en skiva: Blood Mountain. Och dessutom var jag ju tvungen att skaffa deras tidigare album, Remission, då jag verkligen gillade det jag hörde. Därmed blev mitt intåg i Mastodons diskografi lite tumultartat, men också på många sätt likt min introduktion till Dream Theaters dito. Det kanske är därför de båda är deltagare i denna lilla artikelserie.

Hursomhelst så stod man där med tre plattor från samma band, varav två var olyssnade och en var välkänd, förbaskat bra och som dessutom fortfarande bjöd på mer för varje genomlyssning. Jag tog den väg som jag tror att många med mig hade valt; jag föll tillbaka på det trygga och bekväma och fortsatte att mestadels lyssna på Leviathan. Jag försökte stundtals att sätta mig in i Blood Mountain och på många sätt var den spännande, men samtidigt så var den distanserad från Leviathans sound som jag alldeles nyss kommit att älska och inte var färdig med. Detta gjorde att den blev ståendes i skivhyllan längre än den förtjänade, och skall jag vara helt ärlig har jag faktiskt inte lyssnat igenom den ordentligt förrän nu. Men nu, med facit i hand anser jag att den här skivan faktiskt passar väldigt bra in i Mastodons diskografi precis just där den är. Den representerar ett naturligt steg från Leviathan till Crack the Skye vilket var en fantastisk metamorfos musikaliskt sett, och är därmed ett praktexempel på en mellanskiva. Det är inget dåligt med detta i sig, men för mig, som tidigare inte riktigt kunna sätta fingret på varför den här skivan kändes lite anonym, förklarar detta en hel del vilket gör det enklare för mig att faktiskt börja lyssna på den ordentligt. Det skänker acceptans åt de frågetecken som dyker upp längs skivans gång helt enkelt. Det skall dock tillstås att jag fortfarande har svårt att namnge alla spåren på skivan, eller ens komma ihåg låtarna i huvudet (dock med några undantag) trots att skivan huserat i bilens audiosystem i drygt en månad.

Skivan börjar stenhårt med ett par riktigt maffiga virvel-fills rätt i ansiktet, signerade Brann Dailor. The wolf is loose känns och låter som en låt som rätt av hade platsat på Leviathan. Mastodon gör därmed helt rätt när man väljer att öppna med detta spår. Därefter börjar det komma en hel del bitar vilka ter sig osammanhängande, nästan lite schizofrena eller helt identitetslösa, däribland Crystal skull, Bladecatcher, Hand of stone och Pendelous skin. Det är inte dåliga bitar som sådana, men de förmedlar för mig ett trevande, eller ett musikaliskt identitetssökande om man så vill.

Sen rymmer denna skiva även musikalisk dynamit, exempelvis i form av spåret Sleeping giant.Här har man faktiskt hittat fram till den mer ackordbaserade metal som komma skall på senare skivor. Hela låten känns och luktar samma och den blir aldrig tråkig trots att jag spelat sönder den på Guitar Hero. Man blandar inte mellan gammalt, nytt och göör-gammalt hela tiden utan hittar ett register att skapa låten inom och får det att fungera perfekt! Efterföljande Capillarian crest är musikaliskt godis rätt igenom och kommer som en bekräftelse på föregående låt inte bara var tur.

En favoritlåt som jag faktiskt har haft från första genomlyssningen är Colony of birchmen och så här med facit i hand är det nog också den låt på skivan som ligger närmast det sound som komma skall för Mastodon. Här ger man inte många kvintackord i onödan utan snarare häver man ur sig ackords-metal av bästa sort, och dessutom börjar de här också bjuda på lite gitarrsolon från Brent tillsammans med ett kraftigt steg mot deras nuvarande sångfilosofi. Det är nog fortfarande min favoritlåt faktiskt.

Sen vill jag faktiskt lyfta fram Siberian divide somockså är en riktigt bra låt enligt Mastodons gamla skola. Många och långa trumfills kombinerat med udda tonval och en ”vattnig” känsla i hela låten gör att man blir glad.

Gällande betyg så velade jag väldigt mycket fram och tillbaka mellan en sexa och sjua, men eftersom så pass många låtar fortfarande inte fastnat så väljer jag faktiskt att strama åt betygsbörsen snarare än att fria. För i ärlighetens namn så är det här inte en av deras bästa skivor, och mest troligt är att den kommer ställas i hyllan igen en längre tid.

Betyg: 6/10

Bästa bitarna:

  • Spår 7: Colony of birchmen
  • Spår 3: Sleeping giant
  • Spår 4: Capillarian crest

Detta bildspel kräver JavaScript.

När jag blir trött på helikoptrar…

Igår hade jag re-maiden på min 550 med nytt fartreglage och lite andra smånyheter. Dessvärre stötte jag på patrull då jag körde totalt slut på två av tre ackar vilket ledde till påtvingade nödlandningar, vilka förvisso tillförde en hel del spänning och som dessutom slutade lyckligt båda två, men de skapade också en bitter eftersmak som bara olösta problem kan medföra.

Tillfälligt trött på alla dessa helikopterrelaterade göromål och funderingar tog jag min tillflykt i min ursprungliga och egentligen huvudsakliga hobby. Den som klarar av att gissa vilka modeller som fick vara med och lira Megadeth under långa stunder igår kan få en kopp kaffe av mig, kanske till tonerna av Megadeth.

Castle Creation upgrade opportunity

Nu var det återigen dags. Mina surt förvärvade elektroniska slantar har manifesterat sig i två metallskal innehållandes kablar och kretsar. Det förhåller ju sig ofta så att ju mer man använder sina saker desto fler brister upptäcker man, och i somras har jag använt min Rex 550 väldigt mycket. Således behöver jag nu byta ut valda komponenter som jag inte tycker uppför sig som jag vill. Därmed åker fartreglaget ut och ersätts med ett bättre dito i form av Castle Creations Phoenix Ice 100 och dessutom, som en liten bonus, en BEC Pro från samma firma. Syftet är att jag skall kunna kör med högre volt till servona samt att jag (förhoppningsvis) kommer få lite mer kraft i motorn. När jag ändå höll på att riva i allt detta så passade jag samtidigt på att flytta gyrot ned till buken av helikoptern. På så vis hoppas jag kunna undkomma onödiga vibrationer som stör gyrot.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mysigt pusselspel

Jag har i helgen spelat och klarat Machinarium. Ett mys-gulligt peka/klick/spel med ytterst välgjorda miljöer och pusselinslag.

Man intar rollen som den lilla roboten som blivit utslängd ur robotstaden. Han måste ta sig tillbaks in i staden igen för de dumma gangsterrobotarna har tillfångatagit hans flickvän och dessutom satt henne till att laga mat åt dem. Dessutom har de trakaserat flertalet av robotstadens invånare och under äventyrets gång så hjälper man den ena roboten efter den andra med att återställa busarnas upptåg.

Pusslen är ibland så avancerade att man utan det inbyggda och mycket välfungerande hint-systemet hade varit chanslös. Styrningen kan stundtals vara frustrerande, men med tanke på att det är ett flash-baserat spel så fungerar det över förväntan.

Hade jag fått önska mig något, så hade det varit att spelet skulle fått vara lite längre. Men med tanke på komplexiteten i pusslen så kan jag samtidigt förstå att det inte blev längre än vad det är.

Rekomenderas istället för OS!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Backtracking del 6: Dream Theater – Octavarium

Octavarium (släppt år 2005) är ett album med dold agenda, man anspelar på den musikaliska termen oktav vilket är den åttonde tonen i en skala. Därför har albumet också väldigt passande åtta låtar och varje låt är skriven i en tonart som efterföljer den föregående tonen i skalan.

Jag ställer mig lite kluven till denna skiva. Å ena sidan har den en viss fräschör, klatschiga refränger och tunga gitarriff, men å andra sidan så är den, ställd mot deras storverk, simplare på alla plan från den instrumentella virtuositeten till komplexiteten i sångmaterialet. Det är mer lättillgängligt, rakare och med tydligare delar i varje låt enligt ”ABABBA”-modellen. Dream Theater själva hävdade att de med denna skiva ville spela in ett ”klassiskt” Dream Theater-album, och jag kan väl hålla med så långt som att man känner igen deras musikaliska språk ganska lätt. Däremot saknar jag oftast mycket av det progressiva element som kännetecknar dem och framför allt saknar jag Petruccis vräksolon, som mestadels lyser med sin frånvaro till förmån för släpiga diton med ”känsla”, dvs. långsamma.

Först ut på skivan är The root of all evil som inleds med vad vi från de lokala trakterna skulle kalla ett “Seifers”-riff, för att följas av kvasi-tung musik med släpiga sångmelodier. Trots att det är ganska slätstruket så rycker det allt lite i foten när Portnoy stampar på åttondelarna och man blir inte på något vis avskräckt från att lyssna vidare.

Octavarium är det första albumet på vilket Dream Theater har använt sig av en riktig symfoniorkester. Man har tidigare haft långa orkesterinslag i sina låtar men då har det hela varit arragerat och utövat på keyboard. The answer lies within är först ut på skivan enligt det nya receptet, men tyvärr så är det en klassiskt, långsam smörhistoria och här är det dansbandstrummor och sirapssega refränger som dominerar. Det skall dock sägas att de orkestrala inslagen ger en mycket smakfull inramning till en annars menlös låt.

Direkt från sirapsskålen kastas vi vidare ner till avgrundsdjupa distortionsgrottor i These Walls som börjar riktigt häftigt med en massa dive-bombing a´la Kerry King fast då på Petruccis Music Man. Detta blir bra! …trodde jag. Direkt efter den ganska våldsamma öppningen så tas det hela ned ordentligt och blir en liten orgie i eko- och delayeffekter för att därefter följas av en ganska så vaniljsmakande refräng med stänk av fånigt standardmässiga trumm- och gitarrfills, Vilket inte alls passar in i min definition av ”progressiv”.

Det fortsätter dessvärre på detta spår och Panic Attack uppvisar precis samma mönster. Det börjar med en flashig basslinga som mynnar ut i ett riffande som ligger under deras nivå. Detta skulle kunna vara en generisk metal-låt från vilket band som helst. Nedstämt är inte lika med asgrymmhet. När skall man lära sig detta? Men så vid 2:30 smäller det helt plötsligt till och jag börjar sitta och digga på allvar! Här börjar de visa vad de går för istället för att gubbfisa ur sig 7-strängade riff och tro att saker lagar sig själv. Jag får samma uppenbarelse vid 4:30. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men det är en nyansskillnad i musiken som gör att man helt plötsligt hajar till och börjar lyssna. Det är nog mitt största problem med denna skiva i stort; att mitt i all alldaglighet så kikar det fram lite pur musikonani som man går miste om man inte lyssnar genom hela skivan noga och analytiskt, ett åtagande som inte lockar just med tanke på skivans tidigare nämnda alldaglighet.

The sacrificed sons börjar med ett sammelsurium av ljudklipp från rapporteringen kring 9/11, mycket likt introt till The great Debate Six degrees of inner turbulence. Låten börjar sedan extremt lugnt och melankoliskt och framförallt LaBrie gör en riktigt bra insats här.Det är stämningsfullt och snyggt orkestrerat för att sedan övergå i en ytterst dramatisk och bombastisk refräng. Efter detta bjuds det på ett stycke klassiskt Dream Theater-musik, sånär som på en punkt: John Petrucci spelar inte fort. Låten återgår sedan till ursprungsformeln avslutas sedan med vad som låter som mycket ”stå-upp-trummor”. Men LaBrie sjunger bra. Mycket bra! Och även här integreras orkestern på ett sätt som inte sticker i öronen på något vis. Tänk er som Metallica använde sig av orkestern på Master of Puppets; detta är raka motsatsen.

Man kan inte låta bli att skriva om titelspåret: Octavarium, skivans mastodont som väger in på hela 24-minuter. Jag känner omedelbart kraftiga vibbar av Pink Floyd, Yes och Led Zeppelin blandat med lite Ayreon när jag lyssnar på detta spår. Här är det verkligen klassisk Dream Theater. Med mysigt vrängda sångmelodier och tonartsbyten kombinerat med en mycket intressant ljudbild så kittlar den trevligt i öronen från början till slut. Och här får vi också återse en av Dream Theaters fäblesser; att ofta sjunga ur perspektivet av en människa inlagd på ett sjukhus eller vårdinrättning av något slag, något de började med i samband med Scenes from a memory. De lyckas även i texten klämma in en blinkning till en av deras influenser Ramones. Stämningen över hela låten påminner mycket om den som råder i A Change of Seasons. Det är mörkt, det är dystert och det känns framförallt genuint. Detta är utan tvekan albumets absoluta höjdpunkt, och enligt mitt förmenande är det också endast här som de lyckas med sitt utsatta mål: Att spela in ett klassiskt Dream Theater-album.

Som jag nämnde inledningvis så kände jag mig kluven inför detta album. Detta beror troligtvis på att jag i mångt och mycket har svårt att förlika mig med att Dream Theater inte alltid är musik-tekniskt top-notch. På det stora hela har kvintetten satt samman en mycket habil och trevlig skiva, som dessutom vilar på flera bottnar och faktiskt är mycket progressiv i den meningen. Kan man släppa den inbygda förväntan att man skall bli musikaliskt bortkollrad i vart och vartannat stycke på skivan så är det ganska lätt att tycka om den här skivan. För trots att den innehåller ganska många klishéer och muskaliska banaliteter så har jag faktiskt inte tröttnat på att lyssna på den, även om jag gärna hoppar över en eller två låtar. Men den skiva som detta inte gäller?

Slutligen så vill jag, efter all skit jag gett honom under alla dessa år, ge James LaBrie en stor eloge. Det är till stora delar hans förtjänst att den här skivan faktiskt blir såpass bra som den ändå är. Octavarium representerar för mig en av hans starkaste insatser någonsin i Dream Theater. Och det satt djupt inne att att erkänna….

Betyg: 6/10

Bästa spåren:

  • Spår 8: Octavarium
  • Spår 7: Sacrificed sons

Liten film när jag flaxar.

Jag har nu flugit helikopter i ca ett år. Jag började med en ESky BIG Lama för nästan exakt ett år sedan, flög den i två veckor innan jag förstod att jag ville ha en riktig helikopter. Min första riktiga heli med collective pitch blev som tidigare omnämnts en T-Rex 450 Sport. Men på grund av ett svårupptäckt fel i ett av servona fick jag aldrig flugit något vidare med denna modell utan körde mest i simulatorn. Men i februari släppte spärrarna och jag började flyga ordentligt även på flygfältet. Här följer en liten filmsnutt som visar hur jag lärt mig flyga på ett års tid. Kör gärna i ett större fönster så det syns ordentligt.

 

GT5 – ett nytt gyro i Protosen

Jag köpte min Protos begagnad, vilket innebar att jag inte fick den med precis det jag ville ha på den. Gyrot var en sådan del som jag faktiskt försökte förhandla bort när jag köpte helikoptern, men säljaren ville inte plocka bort det vid försäljningen. Således fick jag flyga med ett BeastX-gyro de allra första flighterna men denna maskin. Beasten är inte ett dålig gyro på något sätt, men det föll mig aldrig i smaken riktigt. För det första var det ganska trist att ställa in eftersom man gjorde allt genom sändaren, för det andra krävdes att man hade ständig tillgång till en manual som referensdokumentation. Sedan fick jag aldrig Protosen att kännas sådär ”go” som man eftersträvar med Beasten. Så när jag såg ett begagnat GT5-gyro liggandes alldeles ensamt på säljavdelningen på ett av de forum jag hänger på, så gick det helt enkelt inte att ducka för.

GT5:an installerades snabbt i Protosen och man märker ganska snabbt att det ligger olika filosofier i tanken bakom dessa gyron. Det mest uppenbara är kanske att GT5 har en display på toppen och att man programmerar allt genom en touch-panel på sidan av gyrot. Inga sändare, och ingen dator för att programmera alltså. Men även när man börjar ställa in saker så tycker jag mig skönja att man tar sig an uppgiften ur en annan vinkel. När jag programmerade Beasten och även Vbaren fick jag känslan av att man började på botten för att skruva sig uppåt i prestanda-registret. Med GT5 fick jag den motsatta uppfattningen, att man började med fullt öppna spjäll för att istället skruva ner parametrarna tills maskinen inte protesterade längre. Eftersom det finns ett spann där helikoptern fungerar tillfredsställande så kommer man ju i de första två fallen hamna i den lägre halvan av det spannet, medan man med GT5 hamnar i den övre halvan; det vill säga: One louder!!

Jag är nu långt ifrån färdigskruvad med GT5, jag har bara gjort en basic-setup och frågan är om ens den är ”text-book”, men redan flyger Protosen betydligt trevligare än den gjorde med Beasten.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Rokad i helikopterflottan och städning av garaget.

Jag har sedan ca två månader haft en ny medlem i min lilla helikopterflotta. Det var min första riktiga helikopter med kollektiv pitch som fick stryka på foten då den helt enkelt var för långt ifrån det jag behövde i form av fysiska möjligheter för att nå den flygning jag eftersträvade. Tyngdpunkten var lokaliserad alldeles för långt ned på helikoptern, och det kombinerat med mekanisk stabilisering i form av en flybar gjorde att den bara föll över från inverterat flygning mest hela tiden. Att den dessutom var i minsta laget för min relativt stora flygning gjorde att beslutet blev ganska lätt, trots ett visst vemod.

Bort med den helt enkelt och in med ett Italiensk fullblod i form av en MSH Protos. Jag hade sedan länge siktat in mig på en sådan och jag hittade ett riktigt fint exemplar begagnat, så samma dag som jag sålde min T-Rex450 så köpte jag en ny helikopter. I samband med detta så sålde jag även min Crawler eftersom jag insåg att man svårligen kan underhålla två hobbys och dessutom utvecklas så därför fick bilen ”åka”.

Pengarna användes till en lite mer avancerad radio för helisarna, och denna kom i form av en Spektrum DX8. Den erbjöd helt enkelt fler möjligheter och enklare programmering.

Nu har man således inget av bilhobbyn kvar, men desto roligare med helikoptrarna istället. Nu flyger jag hårt och lågt!

Jag får dessutom tillägga att jag uppgraderat min T-Rex 550 med 550-blad från SAB, så numer är det en ”äkta” 550-helikopter. Bladen var en mycket trevlig födelsedagspresent från min kära hustru och mina barn. En mycket bra present, då helikoptern flyger som en betydligt mycket större maskin nu än innan.

Lördagsbio

Det är ytterst sällan som vi går på bio nuförtiden och därför så var gårdagen lite extra rolig eftersom vi då lyckades klämma två biobesök på samma dag.

Anledningen till det var att vi vid det första besöket köpte två barnfilmer som de hade på rea. Dessa visade sig senare vara två väldigt dyra fodral eftersom personalen hade underlåtit att lägga i skivorna. Så efter ett mycket frustrerande samtal med sf:s centraliserade kundtjänst beslutade vi oss för att avlägga ytterligare ett besök på biografen för att lösa problemet.

Valet var för min del enkelt, det fanns ju bara en film att välja på: Prometheus. I 3d dessutom.
image

Valuta för pengarna

Jag har under en tid haft lite problem med min bils ena strålkastare. Vänster halvljus har stadigt pekat nedåt på grund av att justerskruven inuti lamphuset hade gett med sig. Jag trodde i min enfald att detta var något som man kunde laga eftersom jag är uppväxt i en tid då man fortfarande försökte laga saker och man fortfarande tillverkade saker som gick att laga.

Men idag så har jag kommit ikapp min samtid. Inget vi producerar idag skall kunna repareras utan att det krävs det senaste i utrustning och faciliteter.

I mitt ”trasiga” lamphus var det 2st små, bräckliga plastarmar som håller reflektorn i rätt vinkel som hade brutits av. Dessa små plastbitar, liknande påsklämmorna på en påse bröd,  kostade mig 4500kr eftersom jag var tvungen att byta hela strålkastarhuset. För att byta detta var man tvungen att montera av hela framskärmen på bilen eftersom det är fult med synliga skruvar. Därför hade man naturligtvis satt en under skärmen… Det skall tilläggas att denna procedur även behöver utföras så snart en av mina lampor slutar lysa och behöver bytas. Det krävs alltså 3 timmars jobb för att byta 2st xenon-lampor. Det behöver faktiskt också tilläggas att det var ett begagnat lamphus som sattes dit och inte ett nytt…

När värmen sedan slog till märkte jag ytterligare ett problem. AC:n blåste inte kallt längre och bilen var därför olidligt varm. Jag behöver nytt köldmedium tänkte jag och grymtade i vanlig ordning om att det var bättre förr och det är konstigt att all kylvätska läckt ut efter bara 4 år. Det visade sig vara allt annat än konstigt. Snarare så var konstruktörens tanke väldigt konstig. Rören till AC:n var gjorda i aluminium och satt undertill på bilen, dvs på ett mycket utsatt ställe. Alla som sett bärarmsstagen på en SAAB 9000 vet hur det ser ut efter ett par år. De var också var gjorda i aluminium och satt på ett utsatt ställe. Fast det är väl kanske mer rätt att säga att de inte syns efter ett par år… Aluminium vittrar bort. Mina rör var alltså inte funktionsdugliga längre och behövde bytas. För att komma åt dessa rör så behövde naturligtvis fronten demonteras också. Vad annars?  Och notan då? 5500kr.

Eftersom jag gjorde dessa två reparationer samtidigt så behövde jag bara betala för en demontering av fronten (lyckliga mig) men jag undrar hur sjutton det står till i huvudet på bilkonstruktörer idag. Hur tänker man när man bygger in en begränsad livslängd i en produkt som sedan är mer eller mindre ett helvete att reparera både praktiskt och ekonomiskt?

Inget illa om verkstaden som utförde arbetet, för de gjorde ett bra jobb med god kommunikation gentemot mig hela vägen, men var sjutton är ROT-avdraget för denna typ av arbeten?? Är det rimligt att privatpersoner med lite sämre marginaler i sin ekonomi skall behöva belåna sig för att kunna reparera sin bil? Eller för den delen vara tvungna att välja bort bil p.g.a. att man inte kan underhålla den? Snacka om att man är på väg mot ett klass-samhälle.

Inför ROT-avdrag för bilnära tjänster NU så får vi nog en friskare bilflotta och lite mer fart i ekonomin och dessutom så försvinner mycket av de svarta reparationerna på våra fordon!

Anfäkta och über!

Moccamaster

I söndags upplevde jag en smärre katastrof. Kaffebryggaren gick sönder. Till saken hör att vi hade en lite mer ovanlig bryggare som verkar vara smått omöjlig att skaffa reservdelar till.

Jag anser att man inte överlever utan kaffe. Jag anser också att kaffe skall vara smakrikt och gärna hett. Det gör att jag får lite svårt att orientera mig i kaffebryggarträsket. Efter att ha suttit på onämnd prisjämförelse-sajt och sorterat bort allt under 1000kr och allt över 2000kr så var valet inte längre lika svårt. Jag föll för utseendet och det faktum att den är handbyggd och testad innan leverans. Det är Darth Vaders kaffebryggare. Gott kaffe blev det också.

Backtracking del 5: Dream theater – Systematic chaos

Ja, jag vet inte riktigt var jag skall börja gällande denna skiva. Efter flera enträgna försök att tränga igenom till pudelns kärna så står jag fortfarande som ett frågetecken inför denna runda bit plast. Det här är en DT-skiva som införskaffades tillsammans med Train of thought endast för att komplettera min DT-samling, och jag har egentligen aldrig tagit notis om något av de två albumen. Dessvärre verkar det ha funnits en anledning till detta gällande Systematic chaos.

”Vad hände egentligen när denna spelades in?” Det är en ständigt återkommande fråga. Det blandas högt och lågt på denna skiva, till synes helt utan ramverket som borde hållit ihop alltsammans. Som ett parti poker där vissa spelar med tärning, vissa med UNO-kort och andra med vanliga spelkort. Det här är enligt mig inte en ”riktig” DT-platta. Det är ett projektalbum som förärats med Dream Theaters stämpel och signatur.

Öppningsspåret In the presence of enemies, låter precis som om det tagits från LTE:s (Liquid tension experiment) slänghög, och sedan har man lagt sång på det. Och sedan när LTE-komponenterna tagit slut så slutför man låten genom att försöka lägga an någon slags 70-tals Zeppelin-stil tillsammans med lite Transatlantic-influenser vilket funkar sådär.

Forsaken är återigen ett avslaget försök till ett känslostarkt stycke musik som DT tror att de uppnår endast genom att spela och sjunga lite långsammare än vanligt. Även Repentance kan räknas hit. Så, nu var det sagt.

Det största problemet med denna skivan är att det hela tiden låter som om de försöker låta som några andra än sig själva. Ta en bit som Constant motion som stundtals låter Metallica, stundtals låter som Fates Warning för att sedan dra till med en, enligt mig, helt värdekass refräng. Att Mike Portnoy dessutom anser sig ha något att tillföra som vokalist är rent felaktigt. The dark eternal night låter bara som ett fullständigt klavertramp, i ett försök att få till något slags Meshuggah-sound. Prophets of war är karbonpapper över Muse och Queen med lite Avenged sevenfold som krydda, det skall dock sägas att detta är en av skivans bästa spår, tragiskt nog.

Det är något som känns fundamentalt fel i både musikens struktur och ljudbild genom hela skivan, precis som om de fått en tillfällig identitetskris och enda sättet att ta sig ur den är att spela in all skit som kommer ut. Det kan visserligen förklara varför det låter som ett mish-mash av alla deras soloprojekt och influenser.

Jag har verkligen inte mycket till övers för detta album och önskar egentligen att det fortfarande stod orört i min skivhylla. Då hade jag åtminstone kunnat fortsätta att hoppas på något bättre…

Betyg: 4/10

Bästa spår:

  • Spår 6: Prophets of war
  • Spår 8: In the presence of enemies pt.2

Backtracking del 4: Mastodon – Crack the skye

Inför releasen av Mastodons tredje album hade man släppt en singel på nätet i form av spåret Divinations. Jag vill minnas att jag inte var speciellt nöjd med hur det lät. Låten var uppbyggd på ett för Mastodon alldeles för simpelt vis och hade dessutom någon slags aura av hitmakeri och melodisk metal kring sig. Men jag gillade det avslutande ”gitarrsolot” kraftigt, så jag tänkte att de kanske var något på spåret ändå. Albumet släpptes sedan i mars 2009 och det dröjde inte länge tills det låg i min brevlåda.  I ljuset av deras tidigare utveckling så var det med både skepsis och högt ställda förväntningar som jag lyssnade på skivan första gången. Tyvärr så blev jag besviken. Vart var alla feta riff? Vart var alla feta dubbelkaggar? Vart hade deras arga halvgrowls blivit av?

Det var här jag gick i den klassiska fällan, skivan bjöd på motstånd. Jag föll tillbaka på att lyssna på singeln som till en början tycktes lättare att smälta. Men eftersom Divinations inte håller i längden så började jag smyga in små portioner av Oblivion och The czar, för att efterhand peta in fler och fler spår i lyssningen, vilket resulterade i att skivan växte och växte. Nu i efterhand, vill jag hävda att det här är deras allra bästa skiva. Den innehåller nödvändigtvis inte någon av deras bästa låtar, men som helhet är den helt outstanding sett till deras övriga skivor.

Skivan öppnar med Oblivion, en midtempo-låt som egentligen inte alls känns som ett öppningsspår. Här leker de ganska kraftigt med ackordintervaller på sina gitarrer, både stora och små för att skapa en ganska udda ljudbild i metall-sammanhang. Här så hör man också trummisen Brann Dailors första riktiga sånginsatser i Mastodon, och han gör det dessutom med den äran. Trots att detta är en relativt långsam låt så lyckas de ändå hålla en stadig intensitet genom hela låten, mycket tack vare att man låter de tre vokalisterna dela jämnt på mikrofontjänstgöringen och passar in deras röster mot musiken. En riktigt bra bit faktiskt, som är betydligt mer representativ för skivan än Divinations som kanske hade varit ett mer uppenbart öppningsspår.

Skivan håller sedan överlag detta tempo som satts. Det är en midtemposkiva helt enkelt, och till skillnad från The Hunter så håller alla låter ihop, de känns hela i sig självt.

Man har även ett par längre bitar på plattan i form av The czar och The last baron. Båda två är riktigt bra och här är det tydligt att man har mognat som musiker och lyft sig upp ur kvintackordsriffandet men även att man kan skriva stycken snarare än vers/refräng-låtar.  Om jag skulle behöva välja en låt som representerar Mastodon som musiker så skulle det vara The czar. Här har man med allt som är typiskt för gruppen paketerat i en helt makalös låt. Sen kan jag inte låta bli att nämna det fantastiska basljud som Troy har ca fyra minuter in i låten. Magiskt. The last baron är på intet vis sämre, men här låter det inte alltid på samma karakteristiska Mastodon-vis. Man låter sina country-referenser ta lite större plats och det är överlag en lite lugnare låt där Brent får ta största ansvaret vid micken. Det känns också som om man i stora delar av låten jobbat mycket mer med lagring av gitarrerna för att skapa ett kraftigt orkestrerat ljud. Det är helt enkelt ett mer episkt spår än The czar.

Gällande titelspåret Crack the skye så skall detta vara en hyllning till Brann Dailors bortgångna syster: Skye Dailor. Och på detta spår så lånade man in Scott Kelly (Neurosis) på sång för att lägga de grövre growlningarna. Det är ett mörkt spår, men också enligt min mening ett av de svagare spåren på skivan. Det känns som om man tagit ett steg tillbaka i sitt låtskriveri här. Det är inte dåligt i sig, men detta håller faktiskt inte klass med deras tidigare alster även om det låter likt.

Ett lite roligt spår för min del är The ghost of Karelia. Varje gång det har dröjt så pass länge mellan lysningarna att jag hunnit glömma av skivan, så tycker jag alltid att de första två minuterarna av denna låt är astråkiga, för att sedan explodera i en helt fantastiskt låt!

Som jag nämnt tidigare så leker Mastodon väldigt mycket med intervaller i sin musik. Ett väldigt talande exempel för detta är Quintessence, där man hela låten igenom spelar med väldigt stora intervaller. Det är ofta spännande, men just i detta fallet så blev nästan för mycket. Jag måste vara på rätt humör för att orka höra denna bit, men när jag väl är det så är den å andra sidan väldigt bra.

Skall man säga något om ljudet, så är det att det är stort, organiskt och med punch i. Det passar skivan som hand i handske. Men det skall sägas att det ligger ganska långt ifrån det ljud som de har skruvat till på The hunter. Det här är ett mer ärligt och mindre polerat ljud som låter närmre verkligheten. Ibland är det rent av stökigt i ljudbilden, men på ett bra sätt som gör att det låter äkta.

Sammanfattningsvis kan man säga att Mastodon här har lyckats fånga en av sina bästa prestationer på skiva. De har en stor styrka i att ha tre vokalister med så olika röstkaraktärer. Brann Dailor med en klar välartikulerad röst, Brent Hinds med sin släpiga, ganska nasala stämma (som dessutom kan sjunga black), och slutligen Troy Sanders som har en mer kraftfull, mörk och hård röst, kompletterar varandra perfekt, och det vet att utnyttja detta fullt ut också. Det tål också att nämnas att de har släppt en liveskiva/dvd: Live at the Aragon, där de spelar igenom hela detta album och gör det dessutom riktigt bra. Personligen har jag alltid lite lättare för livemusik ,så det kanske kan vara ett tips om man har svårt att lyssna in sig på skivan.

Slutbetyget landar på hedrande 9/10

Bästa bitarna är:

  • Spår 4: The czar
  • Spår 7: The last baron
  • Spår 1: Oblivion
  • Spår 5: The ghost of Karelia

Detta bildspel kräver JavaScript.

Backtracking del 3: Dream Theater – Black clouds & silver linings

Jag minns hur jag läste i förhandsrecensionerna av detta album; det skulle vara mörkare och hårdare än föregående album. Jag blev genast intresserad, vilket faktiskt förvånade mig något, för om jag skall vara jag vara helt ärlig så hade jag vid detta tillfälle faktiskt aktivt valt bort Dream Theater under en längre period. När deras album Six degrees of inner turbulence så tappade jag helt enkelt intresset för dem. Troligtvis så hade jag matat mig själv med så pass mycket virtuositet och udda taktarter att jag helt enkelt blev besviken när de började visa upp en annan typ av musik, mer inriktad på att skriva ”trallvänliga” låtar snarare än att vara musikens spjutspets, som jag uppfattade dem innan tidigare nämnda album släpptes.

Studioalbumet innehåller sex spår, av vilka fyra klockar in på 12 minuter och längre, vilket ger pluspoäng hos mig men också hos de flesta politiskt korrekta progg-metallanhängare. Det mörka tema som de antytt återspeglar sig också i flera titlar, kanske främst då öppningsspåret, men även titlarna för 3-4 andra spår har denna potential, lite beroende på vad man brukar tänka på först i associationslekar.

Hursom, öppningsspåret A nightmare to remember, det var med detta spår som de vann tillbaka mig. Det är mörkt, det är hårt, det är melankoliskt lugnt. De gjort något helt lysande som genast kastade mig tillbaka till den känsla jag upplevde när jag för första gången satt ned med texthäftet och lyssnade igenom Metropolis part 2: Scenes from a memory. Man har tagit tillbaka det mörkt teatraliska som både Petrucci och Ruddess är grymt duktiga på att gestalta i musik. Text och musik följer varandras sinnestämningar i ett mustigt samspel. Här hör man dessutom något av det bästa som Mike Portnoy har presterat i gruppen, och dessutom så njuter jag av LaBries stämma som stundtals i deras karriär har varit som rakblad i mina öron. Jag hade till en början lite svårt för JP:s gitarrsolo i denna bit dock, men det har lyckligtvis gått över nu. Ett helt lysande spår kort sagt, faktiskt så bra att det var ett av endast två spår som jag lyssnade på från denna skiva under en period.

Sett till hela skivan märker man att de har lagt större vikt vid att få text och musik att samspela på ett sätt som de tidigare endast berört på Metropolis part2. Här tar de konceptet ett steg längre på åtminstone hälften av spåren, där lyriken tillåter musikalisk tolkning, och på de andra så gör de goda försök, även om vissa ämnen inte medger samma precisa musikaliska översättning som exempelvis bilolyckor, och kidnappningar. Gällande texter så bjöd spår 2 på en överraskning, titeln på detta spår missledde mig och mina fördomar om DT:s kristna förtecken på ett lustigt vis. Jag förutsatte naturligtvis att A rite of passage handlade om något fint kristet som konfirmationsriten, nattvarden eller för den delen dopet. Men istället avhandlar det initieringsriter inom frimurarnas brödraskap på ett sätt som får mig att tro att åtminstone en av bandmedlemmarna har läst Dan Browns bok om samma sällskap.

Liksom alla DT:s skivor innehåller naturligtvis även denna en fläck eller två. Jag tänker närmast på Wither, en släpig ballad med utdragna sångmelodier, tradiga körer och ett mycket standardiserat musicerande överlag., men även Best of times blir lätt långdragen och lite väl gospel för min smak.

Skivan avslutas med ett rent mästerverk: The count of Tuscany. Här bjuds vi på ett för Dream Theater ganska långt spår, (dock inte det längsta) i vilket de verkligen klämt in allt, och dessutom lyckats bra med alla delkomponenter. Bryr man sig om texter så är detta lite utav en musikens FPS. Man sätts i huvudpersonens sits och sedan blir man både omhändertagen bortförd och till sist även upplyst av den välmenande men till synes mycket udda greven av Tuscany och hans bror. I den här typen av längre spår så slipper man allt som oftast den mycket vanliga uppbyggnaden med intro|vers|refräng|vers|refräng|refräng|avslut och det är också här man märker Dream Theaters musikaliska storhet. Man kan verkligen komponera musik så att man inte får det tråkigt en enda gång under dessa dryga 19 minuter. Storslaget.

Ljudmässigt är det här en mycket trevlig skiva om än ganska så komprimerad i ljudet. Man har riktigt bra tryck i gitarrerna och trummorna, och sången ligger helt rätt mitt i ansiktet utan att vara dränkt i reverbs och annat hittepå. En liten personlig favorit är John Myungs basljud över temat på A rite of passage; fett!

Slutligen så var det väl dags för betyget då. Skivan kan inte få mindre än 9/10 i betyg. Så bra tycker jag att den är. Jag ångrar inte en sekund att jag hittade tillbaka till Dream Theater med just den här skivan. Som en anekdot kan tilläggas att det tog inte lång tid innan jag hade noterna för gitarren tillsammans med ett par signaturmickar till gitarren liggandes hemma.

Albumets bästa bitar:

  • Spår 6 – The count of Tuscany
  • Spår 1 – A nightmare to remember
  • Spår 2 – A rite of passage
  • Spår 4 – The shattered fortress

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ny signaturgitarr för meck-metalens mästare

Meshuggahs två strängbändare har fått var sin ny och fin signaturgitarr av de Japanska gitarrbyggarna Ibanez.

Gitarrerna är som bekant 8-strängade och enligt specen så duger två extra strängar nedanför E-strängen inte till, utan man stämmer faktiskt ner den ändå. Vidare har den en 5-bitars lönn/bubinga(?)-hals, kropp i al och en ensam FET Lundgren Model M8 humbucker i stall position. Det här är helt klart en bit trä som jag skulle vilja få kela med lite grand…

Extrem bilomgörning.

Fick mig en liten stund över igår som jag disponerade på min bil. Jag hade ett hemmasnickrat ljussystem som skulle installeras och dessutom hade jag fått hem mina nya schyssta hjulsidor med tillhörande däck som skulle på bilen. Det tarvades mycket lödande på mycket små komponenter, men det är ju bara kul! .. så länge man inte värmer sönder komponenterna åtminstone. Dessvärre så var en av dioderna trasig så bilen fick tillsvidare bli fem-ögd istället för sex-ögd. Får se när man kan fixa detta. Så här blev det i vilket fall.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Backtracking del 2: Dream Theater – A dramatic turn of events

Då var det dags att ta sig an detta projekts andra deltagare: Dream Theater. Jag hörde dem första gången när vi repade med vårt gamla black-metal-band: Nortia. Detta var år 1995 och Dream Theater hade relativt nyligen släpp sitt trejde studioalbum Awake. Avtrycket som den skivan skapade hos mig har format min musiksmak lika mycket som min gitarrstil, men även mitt val att faktiskt flytta upp till Malung för att ligga i musikaliskt träningsläger med förhoppningen om att även jag kunde bli lika flyhänt som JP på gitarren. Kort sagt, Dream Theater har format mitt liv på ett sätt som få andra saker har gjort.

Dream Theaters senaste skiva A dramatic turn of events har föregåtts av bandets kanske största omvälvning någonsin. Mike Portnoy, en av bandets grundare, ”kastade in handduken”, eller vad man nu skall kalla det för drygt 1½ år sedan, med en hel del efterslängar i släptåg. Det behöver vi dock inte avhandla här. Resultatet blev kort och gott att Mike Portnoy ersattes av Mike Mangini, vilket man kunde följa i en mycket påkostad audition-dokumentär, som dessutom helt oblygt användes för att promota det nya albumet.

A dramatic turn of events är vid en första anblick ett typiskt DT-album, med nio relativt långa bitar, som alla har pretantiösa titlar. Precis som sig bör med andra ord.

Skivan börjar med On the back of angels som också var singeln som släpptes för gratis nedladdning från deras hemsida någon månad innan själva albumet släpptes. Det är en ganska standardiserad bit, vilket brukar vara kutym vad gäller singelsläpp för grupper som spelar lite mer och fortare än de flesta andra, så mina förväntningar var inte större än så. Inga överraskningar än alltså. Sen kommer resten av skivan…

För de som följt DT sedan start så vet man att de har gjort en del snedsteg längs vägen. Jag tänker främst på albumet Falling into infinity, som liksom detta album var skivan som efterföljde en medlems avhopp. Det som hände då var att Kevin Moore sa upp sig och man satte in Derek Sherinian på keyboard. Det albumet andades standardbitar och ganska mycket musikaliska kompromisser. Det kändes som om man hade tappat drivet och riktningen. Jag upplever i stort sett samma sak gällande A dramatic turn of events, vilket spår 2: Build me up, break me down, är ett perfekt exempel på, men också bitarna Outcry, och Breaking all illusions påvisar dessa tendenser. Man har också ganska många ballader på skivan, ovanligt många faktiskt. Och är det något som DT inte är bra på så är det ballader. Kort sagt, har man svårt för flytande margarin så undviker man This is the life, Far from heaven och Beaneath the surface. De bjuder inte på något som helst musikaliskt motstånd, faktiskt inte något intressant överhuvud taget.

Men skivan har naturligtvis sina ljuspunkter också, även om denna skiva bara har tre… Lost not forgotten är ett helt lysande spår där grabbarna visar upp sin allra bästa sida, även om de tre första minutrarna är missstänkt likt Under a glass moon, liksom gitarrsolot… och refrängen. Inte identiskt, men likt. Väldigt likt. Här får även Mangini chansen att glänsa en hel del, men här visar det sig också ganska tydligt att han inte är helt samspelt med de övriga grabbarna, då det ofta låter som när jag själv gör trummor med trummaskin. Det blir för mycket, tar för stor plats, och påvisar något som jag bäst kan beskriva som repetitiv variation, eller kraftigt segmenterad trummslagning…  Bridges in the sky är också en fin bit, som hintar ganska mycket om hur DT lät på Metropolis 2000 och klockar in på 11:01, albumets tredje längsta spår.

Sammantaget så är detta en ganska klassisk Dream Theater-platta, men där man tagit många bitar som man klassiskt sett har varit dåliga på. lägg därtill en icke inbruten trummslagare som visserligen är habil som få, men som inte verkar hittat riktigt rätt. Det blir en ganska trist historia. Inte heller ljudet är något extravagant. Jag kom på mig själv häromdagen med att försöka nynna på någon av låtarna, men det fanns liskom inget kvar i huvudet att nynna på, förutom Lost not forgotten… Det tycker jag säger en del om hur väl de lyckats. Nä, nu ser jag fram emot att ta mig an föregående skiva istället.

Betyg: 4/10

  • Bästa bitarna:
  • Spår 3: Lost not forgotten
  • Spår 1: On the backs of angels
  • Spår 5: Bridges in the sky

Whisky!

De som känner mig vet att jag inte dricker om jag absolut inte känner för det. Nu har det gått ungefär 16 månader sedan jag senast kände fullt ut för att ta mig en god, rökig, yrselframkallande whisky. Tolka mig inte fel, jag gillar verkligen whisky, varje gång jag känner lukten så njuter jag. Men, jag har ofta svårt att ta steget därifrån till att faktiskt vilja sätta mig i en sits där jag inte kan köra bil eller för den delen se mig själv som 100% tillräkenelig OM något mot förmodan skulle hända. Men idag slog det till. Det började faktiskt redan  med att jag kände att det hade varit gott med en smutt, men jag satt då alldeles för gott i soffan för att bry mig om att resa mig och hämta denna gyllene dryck. Då jag kände lika mycket för det idag, så var jag proaktiv och tog fram mitt lilla förråd som i stort sett likadant ut sedan vårt bröllop för snart tre år sedan…

Kort sagt ikväll tog jag steget fullt ut, och det är ogudaktigt gott!

Onsdagspyssel med barnen

Jag var ute i Flodas bergiga skogar i måndags för att förhoppningsvis sätta pricken över i:t för helgens alla besök och sociala åtaganden. Det var också första gången som jag mötte upp ett par crawler-kollegor från det forum där jag hänger när jag söker ideér och kunskap kring bilarna. Förutsättningarna var inte de bästa, det regnade, var svinkallt, blåste och dessutom var jag egentligen inte på mitt allra bästa humör. Men efter att ha tagit tjuren vid hornen så skred vi till verket och de små fyrhjulingarna fick visa vad de gick för. Och för att inte dra ut mer på denna historia kan man skåda spektaklet här: Crawling i Floda Hills.

Hursomhelst, efter att ha sett denna film så insåg jag att min ”rätt ur lådan”-bil inte såg så värst fräck ut i sällskapet, så jag började smida planer på att förbättra så långt jag förmådde. Och då jag dessutom är ledig med barnen hela veckan så fick ju naturligtvis de också vara med att förverkliga min bil. En stor brist år att man ser rätt igenom bilen i hjulhusen, således krävdes det att jag snickrade ihop sådana till bilen. Och medan jag fepplade i de regionerna tyckte jag att det skulle se fett ut med en gummilist runt hjulhusen också, så isoleringen till ett par gamla kablar fick sätta livet till. När jag sedan såg hur isoleringen såg ut var jag ju dessutom tvungen till att tillverka vindrutetorkare också. Med blodad tand sprang jag runt i huset och letade skalariktiga tillbehör att montera på bilen och i bara farten åkte ett gammalt bältesspänne i form av en skalle upp på räcket över flaket på bilen… men det kommer jag nog ta bort igen…

Barnen då? Jo, de fick äran att bygga en inredning till bilen. Det blev hela familjen sittandes i fyra stolar, ratt och instrumentpanel. Kanonfint, men kanske inte helt enligt skalahandboken…

 

Backtracking del 1: Mastodon – The hunter

Jag har under ett par veckor tid haft någon slags bakvänd idé om att presentera Mastodons och Dream Theaters hittills samlade verk i omvänd kronologisk ordning. Jag kan ännu inte riktigt sätta fingret på varför det tilltalar mig men det kanske utvisar sig med tiden. Hursom här kommer första delen.

Mastodon är ett band som GalacticMutilator introducerade mig för när de släppte sin dräpare ”Leviathan” för  sisådär 8 år sedan. Sedan dess har de varit en väl integrerad del i min musikaliska vardag. The Hunter är deras senaste alster och skiva nummer fem i deras samlade katalog. Jag har alltid benämnt dem som sjökaptens-rock eller cirkus-metal men de ligger tydligen under epitetet ”sludge metal”.  Vad som stämmer bäst är upp till var och envar att avgöra själv.

Skivan börjar med ett, vad jag skulle vilja kalla, klassiskt Mastodon-riffande. Öppningsspåret Black Tounge är både tungt, mystiskt. Samtidigt är det väldigt välspelat och välproducerat och låter nästan lite för ”cleant”. Och om man fortsätter skivan igenom så märker man att detta är ett medvetet val då stora delar av den fortsätter i samma anda. Det är ganska lite kul att höra influenser från Judas Priest i Brann Dailors trummor på Curl of the Burl precis som man hör Brent Hinds Black Sabbath-inspirado i samma bit.

Jämfört med tidigare skivor så har man lagt stor vikt vid sången och försökt att låta de tre sångarnas röster bära låtarna där gitarrerna tidigare får dra lasset. Lyssna exempelvis på All the heavy Lifting och Creature lives där man får ta del av sångmelodier som Mastodon aldrig tidigare levererat.

Samtidigt har man bitar där Mastodon tydligt visar på sitt arv. Låtar som Black Tounge, Stargasm, Octopus has no friends och Spectrelight låter lyssnaren otvetydigt få veta att det är Mastodon man lyssnar på.

Mitt samlade intryck av skivan är ganska splittrat. Det är väldigt många fina bitar på den, men jag får ofta också en känsla av att jag har missat början av låtarna och vill spola tillbaka för att få höra hela biten… Det är kanske ett tecken på att man haft lite bråttom att få ut en platta, eller att jag inte fattar grejen… Det hela andas lite konceptalbum utan ett uttalat koncept.

Betyg: 7/10

Bästa låtarna:

  • 2. Curl of the burl
  • 4. Stargasm
  • 8. Dry bone valley
  • 9. Thickening

Detta bildspel kräver JavaScript.

Heli Kick Off 2012 – Kråklanda airport

I lördags var jag och Juta (som led av sviterna efter en nyligen bortopererad visdomstand) och tittade på helikoptrar.

Vi visste med oss att det fanns en hel del exklusiva maskiner på plats, och då kanske framför allt en Henseleit TDR, och en Thunder Tiger Titan X50. Men vi fick ett par överraskningar. Bland annat hade vi utöver dessa väntat oss att få se en SAB Goblin i action, men den var dessvärre inte ihopskuvad ännu. Lyckligtvis fick vi oss en trevlig överraskning i form av 2st Whiplash XCell, brutala 700-size helisar. Tyvärr fastnade dessa inte på bild i sin helhet utan bara med kåpan avmonterad.

Den förlorade symbolen

Jag har idag lyssnat klart på den ljudbok jag har haft i bilen: Den förlorade symbolen av Dan Brown. Man kan tycka vad man vill om Dan Brown och hans samlade alster, men en ljudbok i bilen är enligt mig den bästa medicinen mot buskörning. Helt plötsligt slutar man att ha så bråttom och man nästan försöker att få resan att vara lite längre. Köerna välkomnas! Storleksgraden av denna effekt är naturligtvis direkt kopplad till hur bra boken är, men också till hur duktig inläsaren av boken är.

Hur står sig då Dan Brown senaste(?) bok uppläst av Jonas Malmsjö som trafiklugnare?

För det första så är Jonas Malmsjö faktiskt riktigt trevlig och behaglig att lyssna på, och lägger inte till mer färg till texten än absolut nödvändigt, utan att det blir monotont. Det ger mer utrymme åt en själv att skapa sig bilder i huvudet tycker jag, nästan som om man själv läser boken. Han är faktiskt en av de bättre uppläsarna jag har hört, Helena Bergström är en av de sämsta…

Gällande boken så är det som vanligt den torre universitetsprofessorn, Robert Langdon, som kastas in i ett intrikat äfventyr där allting är mer mystiskt än vad man någonsin kan ana. Han har tidigare avhandlat mysteriet om den heliga graal, illuminati och de gamla assasinerna som ville spränga vatikanen. Denna gång är det frimurarordern som står i skottgluggen för Browns ”vetenskapstyngda” thrillers. Det är de dolda hemligheter som frimurarna förmodas hålla dolda i Washington som en mycket ruskig man vill åt och han håller Langdons vän och tillika frimurarnas mästare som gisslan för att tvinga Langdon till att hjälpa honom med att avkoda frimurarnas talismaner som påstås visa vägen till oändlig kunskap.

Jag tycker boken har problem med tempo, och upprepningar. Det märks att Brown hade bråttom att få ut boken i butik, för mycket av det här hade kunnat putsas bort om man bara hade lagt ned lite tid på den. Ett annat problem jag har med Dan Brown är att han har svårt med att gradera karaktärernas känslor. Det är alltid full skräck, full rädsla, full glädje osv. Allting är ”TO THE MAXXXXX” hela tiden vilket förtar värdet av dessa skildringar såpass att jag bara känner för att spola förbi… Men det kanske är ett typiskt amerikanskt drag av författarskap?

Hursom, boken gav mig 20 timmar lugnare körning, och för det så får den 3/6 i betyg, +1 för Jonas Malmsjö. Den var dessutom bättre än radio.

 

Playstation 4

Då har ryktena börjat florera kring Sony nästa konsol. Då de var hopplöst sena med PS3-lanseringen, har de flertalet gånger uttalat att de inför nästa generation skall vara ute i bättre tid, och då helst först. Det verkar ju faktiskt som om de nu är ute i väl så god tid om det nu ligger någon sanning i Kotakus artikel, där man hävdar lansering redan till julen 2013.

Tydligen så skall man inför den nya generationen också införa system som gör det jobbigare för konsumenten. Bland annat så skall man införa ett skydd som omöjliggör begagnathandeln genom att spelen knyts till ditt användarkonto och att man måste vara online för att få spela. Stämmer inte inloggningsuppgifterna skall spelet hamna i ”trial-mode” och man tvingas att lösa ut det fullständiga spelet mot en avgift om man skulle vara intresserad av det. Man kommer heller inte se till att PS3-spel skall fungera på den nya konsolen.

Luktar lite surt kan tyckas, men jag har å andra sidan bara köpt ett begagnat spel; det var till barnen och det spelas ytterst sällan.

Som sagt: Detta är endast rykten än så länge, men en ny konsol redan julen 2013 tycker åtminstone jag låter som önsketänkande, med tanke på hur lång lanseringen av PS3 var innan man såg konsolerna på hyllan.

 

Playstation 4

Playstation 4

Söndagstur med bilen

Igår var ju vädret något av det bästa vi haft hittills i år. Så för att bygga upp aptiten på de våfflor som jag visade bild på igår, så tog vi en familjepromenad till grusgropen. Familjepromenad till grusgropen innebär vilda barn intill branta sluttningar, så det fanns inte mycket tid till övers för fotografering. Men jag lyckades ta några bilder längs randen av Gråbos stolthet, och även min bil.

Våffeldagen

Idag har det varit våffeldagen! Naturligtvis så smorde vi kråset även här, men trots att vi inte läst någon av experternas tips på hur vi skall extrahera mesta möjliga av detta mest vardagliga av ting; fika, så njöt vi ändå i fulla drag. Experter vs. gammalt våffeljärn och våffelmix: 0-1.

Vanliga våfflor

 

Ytterligare helikoptermek

Jaha, då var det dags igen: Sit-Rep på 450-rexen.

Nu har man varit duktig på skruvandet igen och gjort det ytterligare lite noggrannare får man hoppas. Jag har försökt mig på ett galleri med bildtexter den här gången istället för att skriva en massa brödtext. Hoppas det blir bra.

Fredagstur till Biltema

Jag var på Sveriges största gubbdagis igår då jag behövde lite smått och gott till mina små projekt. Jag gjorde dessutom ett par fynd för mindre än en spottstyver.Eller vad sägs om en fin väska? Det blir en liten uppgradering så att säga…

"Aluminiumväska" för lite pengar.

"Aluminiumväska" för lite pengar.

 

 

Multislip

Multislip

Jag blev i alla fall nöjd trots att många fördomar infriats under besöket.

 

Helikoptermek… igen…

Då är det väl dags att man ger sig tillkänna här igen. Sist jag skrev så var jag ju ganska så nöjd över att jag äntligen fått ordning på min lilla 450. Jag hade dock ett problem kvar; batteritiden. Detta drog igång ett lite större projekt med mycket assistans av min klubbkollega JUTA. Vi provade att byta ut fartreglage samt motor och mätte respektive resultat efter 4 minuters flygning. Ingen skillnad. Det är därför likväl något mekaniskt som gör att helikoptern hetsäter amperetimmar.

Glad i hågen över att ändå ha fått utesluta ganska dyra felkällor, kom jag hem och skulle skruva ihop det sista på helikoptern igen samt montera bort flybar-vikterna för att se vad det kan ge i batteritid. Då märker jag att stjärtrotoraxeln är skev, lagren till densamma är helslut på grund av detta. I den främre drivningen till remmen skriker lagren. Men värst var väl att upptäcka att swashplattan inte sitter centrerat på huvudaxeln… Det skapar ganska bra med vibrationer i helin. Inte bra alls. Och det har skapat mycket frustration. Helin står nu i molekyler och skäms. Nya delar är beställda dock, och efter flera mycket trevliga och lyckade flygningar med min 550 så känns det inte lika jobbigt längre.

Jag har faktiskt påbörjat återuppbyggnaden så smått och i ett försök till förbättringar på den så hade jag tänkt jorda bommen ordentligt för att minimera risken för statiska urladdningar som kan störa elektroniken. Dessvärre hade jag inga ringkabelskor i miniatyrstorlek hemma så jag fick modifiera lite utifrån ett par flatstift istället. Men jag tycker att det blev riktigt bra!

Home made ringkkabelskor

Home made ringkkabelskor

När det släpper…

…så känns det så jäkla fett!!

Har haft en helt grymm dag idag!

Men jag får börja från början. Igår fick jag hem mitt nya objekt. En Axial SCX10 Trial Honcho. Det är en så kallad skala-crawler, som tar sig fram mer eller mindre överallt. Jag planerar att sätta på en snyggare kaross framöver, men just nu så ville jag bara testa den och se vad den går för. Började dagen idag med att ta den till ett berg/skogsområde i Floda där det brukar köras trail. Och den tar sig verkligen fram nästan överallt!! Fantastiskt rolig sak den här bilen.

Under körningen så ringde en kollega i flygklubben och ville sällskap på fältet. Det var ju ett fasligt trevlig väder idag så efter den timmeslånga bilturen, skyndade jag mig hemöver, slängde in min lilla helikopter i bilen och for dit. Första accen var som vanligt, ganska vingligt och mest stilla hovrande, men på nästa acc, då smällde det bara till. Helt plötsligt började jag flyga åttor, cirklar och göra loopar. Jag gjorde min första loop idag!!!! Och en flip. Äntligen fick man utdelning på alla dessa timmar man lagt vid mekarbordet och simulatorn. En fantastiskt skön känsla! Nu kan jag knappt bärga mig till nästa gång på fältet.

Jag fick inga bilder från flygningen, men väl från bilturen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Spawn

Jag kommer ihåg när Todd McFarlane började teckna i Spindelmannen. Ja, jag var en Spindelmannen-kille i yngre tonåren. Men när McFarlane började teckna tog jag detta till en annan nivå, jag började intressera mig för hur serierna var tecknade och inte bara karaktärernas fräcka superkrafter. 1996 så skapade Todd en egen karaktär, Spawn, ett helvetesyngel med stora samvetskval. Jag köpte denna enbart på grund av hans teckningar. Tidningarna i sig var väl ganska pretentiösa och humorlösa, men teckningarna höll mig kvar.

Varför babblar jag då om detta? Jo, jag hittade dessa tidningar på vinden för ett tag sedan och blev sådär nostalgiskt spattig. Tog med dem ner direkt och lade dem i bokhyllan bredvid sängen med ambitionen att läsa dem på nytt. Alla vet ju hur det går med sådant, så när jag häromdagen återfann dem orörda i hyllan beslutade jag mig för att om jag aldrig kommer läsa dem mer, kan jag lika gärna försöka göra mig av med dem. Sagt och gjort, nu ligger det en annons på serieforum.se. Får se om någon annan vill förvara dem istället.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dessa hobbys…

Då har man gjort ytterligare ett hål i plånkan. Börjar bli lite trött på mig själv… Är det verkligen så att det bästa sättet att skaffa sig nöje i vardagen är att slänga pengasummor kring sig?

Hursom, inför ankomsten av mitt nya nöje så har jag låtit städa i min hobbyhörna lite grand. Tycker faktiskt det blev riktigt fint.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Borderlands 2

GÖÖTT!!

Nu har de äntligen satt ett releasedatum till Borderlands 2, uppföljaren till ett av de bästa spelen som släppts till PS3.

Nu hoppas vi bara att det lever upp till sin föregångare, med alla sina nya klasser och hittepå.

Släppdatum: 21 september 2012 …hepp!

Uppdaterat med en trailer också.

Borderlands 2

Borderlands 2

Borderlandsfredag

Då var det fredag!

Vi försöker starta upp en liten tradition här på FornMon: Borderlandsfredag.

Hittills har vi väl haft ca 66% utdelning, men det jobbar vi på att förbättra. Vi har för någon månad sedan klarat av grundspelet och har gett oss in på att spela tilläggen, och först i den kön har vi the Zombie island of dr. Ned.

the zombie island of dr ned

the zombie island of dr ned

Vi har väl uppskattningsvis spelat ungefär en tredjedel av detta nedladdningsbara mästerverk, som på många nivåer gör bättre ifrån sig än grundspelet enligt min mening.

Nu återstår bara att se om vi höjer de där tidigare nämnda procenten eller om det blir FAIL ikväll.

 

Att välja kvällssyssla

Då har man återigen landat hemmavid, och för de kommande två, tre timmarna är schemat förutbestämmt. Det skall lagas mat, matas trilska barn, göras kvällsmat, mata trilska barn, göra kväll med trilska barn och sedan lägga dem. Frågan är ju vad man skall sysselsätta sig med efter detta.

Skall man kanske lära en ny bit på gitarren?

Dream Theater - The count of Tuscany

Dream Theater - The count of Tuscany

 

eller skall man vara realistisk och inse att man kommer hamn i soffan som vanligt med en riktigt schysst serie: The big bang theory

The big bang theory season 1-4

The big bang theory season 1-4

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi kör på realism, för denna serie är inte tråkig någonstans. Sheldon FTW!

MXR Wylde overdrive

Har lagt ut en annons på min overdrivepedal som jag inte använder. Inte för att den är dålig, utan helt enkelt för att min gitarrförstärkare verkar neutralisera alla effekter som hamnar framför försteget, just där en overdrivepedal skall vara. Således blir ju denna helt överflödig.

Jag la ut pedalen på budgivning och har redan fått ett bud, visserligen för lågt för mitt tycke men det kanske går att pressa upp lite. Om inte, så kommer den åtminstone att pryda mitt gitarraltare på ett fint vis:

Helikoptermek – uppföljning.

Liten uppföljning på gårdagens post:

Efter en initial oro tog jag tjuren vid hornen och lyfte med helin. Med tanke på att jag bytt pinjong så blev rotorvarvet rätt mycket lägre och jag hade nog inte kompenserat tillräckligt i trottelkurvorna vilket överraskade mig eftersom jag aldrig sett effekterna av detta förut.  Gyro-gainen var helt enkelt alldeles för högt satt i förhållande till rotorvarvet, jag blev nervis och landade och stoppade huvudet i sanden. Men efter lite pepp-talk från klubbens äldste helikopterpilot så justerade jag  gainen till lite lägre värden och helin flög faktiskt ganska fint. JÄJJ!

Inga bilder från detta dock då jag hade fullt upp med annat… Nu inväntar vi bara våren.