Rogue One: A Star Wars Story – en riktigt fet film

Filmen börjar lite trevande. Det hoppas lite hit och dit mellan diverse platser i galaxen och nya karaktärer introduceras på löpande band. Jag skulle inte vilja gå så långt och kalla det dåligt men Rogue One gör inte allt filmen kan för att greppa tag i mig och föra storyn framåt. Men filmen tuggar på, blir långsamt bättre och bättre och lagom till den tredje akten så är jag mer eller mindre i extas. För ett Star Wars-fan som jag så är filmens sista timma inget annat än en våt dröm som går i uppfyllelse. Den knaggliga starten är glömd på ett kick och man vandrar nöjd ut från biosalongen med ett leende på läpparna.

rogueone_onesheeta

Precis som förra året när jag skrev om The Force Awakens så tänkte jag snabbt lista saker jag inte gillade respektive gillade med filmen (inga spoilers):

Mindre bra.

  • Musiken. Inte dålig men det märks att John Williams närvaro saknas. Den fyller sin funktion men Williams bekanta teman kunde använts lite mer.
  • Enstaka onödiga scener som hade en något störande effekt.
  • Skurken. Funktionell men jag hade väntat mig en ännu mer hänsynslös och skrämmande Director Krennic.
  • Den trevande starten.

Bra.

  • Bra karaktärer. Filmen har inte lång tid på sig att etablera sina karaktärer men jag bryr mig ändå om dem. De tre huvudkaraktärerna Jyn, Cassian och K-2SO funkar riktigt bra.
  • Darth Vader. Filmhistoriens bästa skurk är inte med mycket med när han väl dyker upp…wow! Ståpäls.
  • Star Wars-känslan. Den finns där till 100%. Filmen ser ut och låter som Star Wars (förutom musiken då). Faktiskt mer än någon film sedan 1983.
  • Filmhantverket. Precis som med The Force Awakens förra året så är Rogue One fantastiskt välgjord. Kan inte minnas något ställe där effekterna inte funkade, inte ens när en känd skådespelare gör postum comeback (även om det tar någon minut att vänja sig).
  • Finalen. Tåls att sägas igen, slutet är fenomenalt.

Jepp, som ni kanske förstår så är jag riktigt nöjd med Rogue One. En lite mognare och vuxnare Star Wars-film där fokuset är lagt på de kvinnor och män som offrade allt för att bekämpa Imperiets tyranni. Filmen är absolut inget mästerverk men underhållningsvärdet är skyhögt och filmen får utan tvekan 4 av 5 i betyg.

Star Wars – Rogue One trailer 2

YES! En ny trailer för den kommande Star Wars-rullen Rogue One släpptes för några timmar sedan och jag diggar den. Som fan! Med bara två ynka månader kvar tills filmen har premiär så är mina förväntningar vid det här laget lika stora som Dödsstjärnan. Alla tre trailrar som hittills har släppts har alla visat en film som verkar så otroligt fokuserad, välgjord, episk och så grymt mycket Star Wars att min nördskalle nästan exploderar av överladdning.

Något jag slås av när jag ser den här nya trailern (och även de två tidigare) är hur storskaligt allt är och nästan varje bildruta har potential att bli en tavla fin nog att hänga upp på vardagsrumsväggen. Det är bara att hoppas att storyn håller samma höga klass när det är dags att gosa ner sig i biosalongen om några månader. Och när man väl sitter där så har jag en liten förhoppning om att publiken kommer få se att den lilla designmiss som Imperiet gjorde med den första Dödsstjärnan i själva verket var en medveten handling från en viss rebellisk far. Hur som helst så tror jag att vi kommer se lite annorlunda på A New Hope efter Rogue One har haft premiär.

Ny Rogue One-trailer

Någon som missat att det i morse kom en ny trailer för den kommande Star Wars-filmen Rogue One? Ingen alls? Ok men om det nu är någon som mot förmodan missat detta så kommer här en påminnelse: I morse kom det en ny trailer för Rogue One. Titta nu!

Jag gillar det jag ser. Det är det ikoniska och bekanta med en twist, främst symboliserat av en Dödsstjärna ”upp-och-ner”. TIE-fighters, Stormtroopers, X-Wings och gigantiska Star Destroyers uppblandat med lite nytt. Imperiet är de som håller hela galaxen i ett järngrepp och de få rebeller som finns skall slåss mot smala odds för att försöka stjäla planerna till ett supervapen. Klassiskt så det förslår men av trailern att döma så är allt otroligt välgjort och gjort med respekt. Inte helt oväntat så dyker en bekant syn upp i slutet av trailern och jag är ganska säker på att regissör Gareth Edwards och hans team kokat ihop något som kan bli riktigt, riktigt bra. Jag kan knappt bärga mig tills det är dags att se Rogue One på bio i december.

Rogue One: A Star Wars Story teaser trailer

Äntligen! Inte en dag för tidigt så får vi nu äntligen en första liten titt på den kommande, fristående,  Star Wars-filmen Rogue One:

Trailern avslöjar inte så mycket mer än att vår huvudkaraktär Jyn Erso har fått i uppdrag att ta reda på vilket nytt hemligt vapen Imperiet håller på att bygga och som snart skall testas (hmm, undrar vilket det kan vara?). Precis som med The Force Awakens så verkar filmskaparna fått till den där Star Wars-känslan riktigt bra. Saker är använda, skitiga och lite trasiga. De gamla klassiska Stormtrupperna är tillbaka, Mon Mothma är tillbaka och vi får återigen se den gamla hederliga Star Destroyern. Mycket är också nytt men samtidigt stöpt i en form efter den klassiska, första Star Wars trilogin. Nya mystiska, svarta Stormtroopers som säkert är någon sorts specialförband, en stor robot som verkar hänga med våra hjältar och AT-ATs med lite annorlunda design.

Jag är riktigt nöjd med denna första lilla titt på Rogue One och stör mig väl egentligen bara på två saker: att Ben Mendelsohns Imperieofficer klädd i vitt inte är Grand Admiral Thrawn och att trailermakarna känt sig tvungna att använda sig att det nu så uttjatade ”Inception-brölet”. Jag känner naturligtvis inte samma hype som efter man såg den första trailern till The Force Awakens men kommer självklart se även denna film på bio så snart den haft premiär.

Daredevil säsong 2

OBS!, hård hatt-skylt och allmän varning med snurrande saftblandare: läs inte vidare om du är känslig för så kallade spoilers.

Igår så tittade jag klart på säsong 2 om den våghalsiga och blinda advokaten Matt Murdock och hans kamp mot organiserad brottslighet och jag måste säga att jag är riktigt nöjd med vad jag såg. Säsong 1 av Daredevil var min favorit från förra året och säsong 2 var om inte bättre så i alla fall lika bra. Seriens svagheter är ungefär desamma från föregående säsong, det vill säga Elden Elson som spelar Murdocks polare Foggy Nelson. Killen är helt ok när allt är normalt så att säga men så fort det ska bli lite dramatiskt och det skall visas känslor så märker man vilken skillnad det är på skådespelare och skådespelare i den här serien. Deborah Ann Wolf har dock blivit lite bättre sedan förra säsongen och hennes karaktär Karen Page har blivit lite mer intressant.

Men mot seriens höjdare har dessa inte ens en liten gnutta till chans. Jag snackar självklart om John Bernthals tolkning av Frank Castle (Punisher) och Vincent D’Onofrio som spelar Wilson Fisk (Kingpin). Dessa två själ i stort sett alla scener de är med i och ja, de dominerar kan man säga. Netflix/Marvel har lyckats riktigt, riktigt bra med att ge dessa två karaktärer liv och man sitter mest och önskar att de kunde vara med mer än vad de är. Nu skall det absolut inte kastas någon skugga över Charlie Cox som spelar Daredevil, han gör ett mycket bra jobb även han, men själva karaktären är lite för präktig och inte riktigt lika intressant som varken Punisher eller Kingpin.

daredevil-season-2-faq-pic

Rent historiemässigt så märker man att manusförfattarna vågat ta ut svängarna lite mer i och med att första säsongen blev en sådan succé. Det är fler mysterier som nystas upp under seriens gång och det finns fler lömska fiender än bara Kingpin den här gången. Vad jag förstår så verkar det vara en hel del som är kritiska mot karaktären Elektra och hennes del av storyn men jag gillade både den och henne. Bäst var helt klart allt som hade med Punisher att göra och det skall bli mycket intressant att se vad de hittar på åt honom i nästa säsong. Säsongen bjuder utöver storyn på en hel del väl koreograferade actionsekvenser, precis som säsong 1. Ta till exempel när Daredevil slåss mot ett MC-gäng i ett trapphus eller när Punisher går hårt åt ett gäng fångar. Inte ett dugg verklighetstroget men jäklar vad läckert våld på TV kan vara ibland.

Daredevil är en mycket bra och sevärd tv-serie och jag tycker definitivt att du skall kolla på båda säsongerna om du gillar serietidningsaction, dramatik och en gnutta humor.

Speltest: Day of the Tentacle Remastered

Det hade faktiskt gått mig helt förbi att Tim Schafer och hans Double Fine Productions jobbade på en remastrad nyutgåva av Lucasarts ultraklassiska äventyrsspel Day of the Tentacle. Eller kanske inte helt förbi, jag vet att jag hört det någon gång för ett bra tag sedan men har väl helt enkelt missat att göra den mentala noteringen. Skitsamma, nu när spelet släpptes för ett par dagar sedan så blev det självklart en glad överraskning för mig som en gång i tiden mer eller mindre levde för att spela point-and-click-spel, eller som jag och många andra kallade det: äventyrsspel. Det vill säga ett spel där du styr en karaktär (eller flera som i fallet med Day of the Tentacle) genom en värld där allt som är löst skall plockas upp, det skall pratas med andra karaktärer och allra helst skall man fastna i något långsökt pussel som endast spelkonstruktörerna kan se någon logik i.

Day of the Tentacle får nog anses vara ett av de allra mest kända och omtyckta spel som kom under äventyrsspelens storhetstid under 90-talet. För mig personligen så är det nog bara Indiana Jones and the Fate of Atlantis och Sam & Max Hit the Road som smäller högre än Day of the Tentacle. Och kanske The Dig också. Hur som helst så är Day of the Tentacle en riktig klassiker och det är kul att det nu finns tillgängligt till PS4, PS Vita och PC.

Jag har hunnit spela i en dryg timma och det tog inte lång tid att inse vilken stor skillnad det är på den remastrade versionen av spelet och originalet. Det första man lägger märke till är självklart grafiken som nu är i HD och widescreen men även ljud och musik har fått sig en välbehövlig uppgradering. Eftersom spelet kom 1993 och var ett av de allra första med digitaliserat tal (en så kallad talkie-version) så var tekniken inte den allra bästa vilket ledde till ett komprimerat ljud med en hel del missljud och knäppande. Nu är ljudet verkligen kristallklart och man märker hur mycket jobb Double Fine har lagt ner på detta, det är nästan så att man kan tro att det är en nyproduktion.

Jag kan inte nog rekommendera detta spel, såväl till dem som aldrig spelat det som till dem som vill återuppleva gamla äventyrarminnen. Kom bara ihåg att detta i grunden är ett gammalt spel så förvänta dig inte att bli hållen i handen eller några fläskiga cut-scenes med exploderande skyskrapor.

dott-desktop-2560-1440

Netflix-tips: Making a Murderer

Har du Netflix? Bra. Har du inte Netflix? Synd för du behöver verkligen titta på Netflix nyss släppta dokumentärserie Making a Murderer. En serie på 10 avsnitt som när man väl börjat titta inte går att släppa och man bara vill bränna igenom alla avsnitt på en dag.

Jag skall inte avslöja så mycket men serien handlar om den mordmisstänkte amerikanen Steven Avery och hans systerson Bredan Dassey (som misstänks för medhjälp till mord) och deras kamp mot en domstol, delstat och i stort ett helt samhälle som är emot dem. Att säga att en hel del inte gått rätt till under rättsprocessen är en mild underdrift och man blir ofta helt förbluffad över all skit som nystas upp under seriens gång. Tyvärr så är serien lite vinklad och man får bara se Avery-klanens sida i det hela. Det hade varit mycket intressant att få en större inblick i t.ex. hur brottsoffrets familj resonerade utanför rättsalen.

Men annars så är detta en mycket rekommendabel tv-serie. Starta Netflix och börja titta.

netflix-making-a-murderer

Gott Nytt År! (med bonusrunda)

Det har blivit Nyårsafton 2015 och det är dags att säga hej då till året som gått och blicka fram emot 2016. Men innan jag själv slänger mig in i nästa år med allt vad det har att erbjuda så tänkte jag lite snabbt dela ut några utmärkelser till lite blandade företeelser som finns på vår lilla planet.

Årets film: The Force Awakens. Vilken annars? Som film långt ifrån perfekt men det är den film som fick mest känslor att blossa upp i mitt inre i år. Star Wars är tillbaks med besked och väntan till Episode VIII kommer bli olidlig. Tur att fristående Rogue One kommer nästa jul och förhoppningsvis dämpar den värsta abstinensen.

Årets TV-serie: När Game Of Thrones i år inte lyckades hålla kvalitén uppe jämfört med tidigare säsonger så var det tur att det fanns en hel del annat att titta på. Som Daredevil t.ex. En riktigt välgjord, spännande och hårdkokt serie baserad på Marvels tuffaste advokat. Charlie Cox var riktigt bra i huvudrollen och jag ser fram emot kommande säsonger.

Årets brädspel: Tyvärr så har jag i år legat ganska lågt med brädspelandet men har ändå spelat tillräckligt mycket för att kunna ge Imperial Assault och X-Com The Boardgame en delad förstaplats. Båda släpptes i och för sig redan förra året men jag spelade dem inte förrän i år. Och båda bjöd på prima underhållning även om de är två ganska så skilda spel rent spelmekaniskt. Mina förhoppningar inför 2016? Att Star Wars: Armada och X-Wing kommer att bjuda på maffiga rymdslag, kanske i en kombinerad supervariant?

Årets öl: Mycket svår kategori i år då jag faktiskt inte druckit något som verkligen knockat mig (vad jag minns). Men vi kan väl dra till med att Amagers Double Black Mash 2015, som var en riktigt, riktigt bra Imperial Stout, får dela utmärkelsen tillsammans med smaskiga Rodenbach Vintage 2012. Och Modus Hoperandi får (som vanligt) bli årets humliga standardalternativ. Det blir liksom aldrig fel med en Modus i näven.

Då så, då återstår bara att önska alla ett riktigt Gott Nytt År!

Star Wars: The Force AwakensPh: Film Frame

©Lucasfilm 2015

(Mer Captain Phasma i nästa film tack)

Star Wars: The Force Awakens – bra eller anus?

Sådär ja, då har man äntligen sett en av de senaste årens mest efterlängtade filmer, efterlängtad av både mig själv och av filmpubliken (och en mängd Star Wars-fans) i allmänhet. Frågan är ju då: är den bra?

Och svaret är ett kort och koncist: ja. Jag tänker inte gå in på djupet på något sätt utan nöjer mig med att säga vad jag inte gillar och vad jag gillar med filmen. Och detta är efter att jag sett filmen en gång. I 3D. 3D suger bollpåse bara så att ni vet. Jag skall se filmen minst en gång till och då i härlig 2D, så som filmer är menade att ses och kommer efter det att återkomma med ett slutgiltigt betyg.

Då så. Vad var mindre bra med The Force Awakens?

  • Lite för säker, något av en ”best of originaltrilogin”.
  • Vi får se alldeles för lite av Captain Phasma och Max Von Sydow.
  • Onödiga CGI-karaktärer, borde ha gått att fixa med gamla hederliga effekter.

Och vad var bra?

  • De tre nya huvudkaraktärerna var riktigt bra.
  • Och de gamla bekanta karaktärerna gick hem de med.
  • Humor som funkar (inga pruttskämt här inte).
  • Filmhantverket, detta är en grymt välgjord film.
  • Riktigt schyssta actionscener överlag.
  • Bra Star Wars-känsla som äntligen är på plats igen.

The Force Awakens ställer mycket till rätta efter George Lucas misslyckade prequel-trilogi och jag ser med spänning fram emot kommande episoder i denna nya trilogi. Det är långt ifrån en perfekt film men efter att nyligen ha tittat igenom Episod 4-6 så måste man ju erkänna att även de har sin beskärda del av skavanker (men jag älskar dom ändå). The Force Awakens får lätt en preliminär 4 av 5 i betyg. Gå och se.

kraften vaknar

Black Friday-fynd

Sveriges Radio P1 lärde mig idag att konsumera-som-en-galning-dagen Black Friday har sitt ursprung i efterkrigstidens USA och fått sitt namn efter alla butiker som visade svarta siffror istället för röda efter att var och varannan människa spenderat sina pengar på varor de egentligen inte behövde. Fast kollar man Wikipedia så verkar det inte riktigt stämma utan mer ha med trafiken i Philadelphia under 60-talet att göra. Högst konfunderande.

Men i dagens läge råder det väl ingen större tvekan om att Black Friday är en dag då typ alla affärer i västvärlden, online såväl som fysisk IRL, lockar med erbjudanden om att köpa varor billigare än vanligt. Själv är jag naturligtvis inte sämre än att jag spenderat lite deg på diverse trevliga produkter. Först var det skivbolaget Willowtip som flaggade för att de hade 20% rabatt på deras musik så där blev det lite teknisk dödsmetall i form av de senaste plattorna med Abhorrent och Contrarian. Sedan så pockade bloggkollega Totenfresser på uppmärksamheten och dirigerade mig mot Playstation 4-spelet Helldivers: Super-Earth Ultimate Edition (japp, så heter det) som nu gick att köpa till halva priset på PSN. Trevliga små fynd denna smått mörka fredag.

Star Wars: Battlefront – ett första intryck

Nu är Star Wars: Battlefront äntligen släppt och efter att ha lirat några timmar och levlat upp till nivå 6 så sammanfattas min första tid med spelet nog bäst såhär: ”Wow vilken audiovisuell smällkaramell! Oj där dog jag”. Jag dör, och jag dör och jag dör. Och så dör jag igen. Ibland händer det att någon motspelare stryker med men då handlar det oftast om ren tur från min sida. Fast oftast dör jag utan ha gjort någon som helst nytta för mitt stackars lag. Men kul är det ändå, det är ju Star Wars för bövelen!

Som sagt så är detta spel först och främst en fest för ögon och öron. DICE har gjort ett kanonjobb för spelet ser ut som Star Wars, låter som Star Wars och känns som Star Wars. Man liksom bara njuter av att få hänga i Star Wars-galaxen och skjuta elaka rebeller. Banorna är sjukt snygga och detaljerade och det är en fröjd att t.ex. höra laserskotten eka mellan trädtopparna på Endor. Faktum är att just Endors skogar kanske är lite väl bra gjorda för det känns verkligen som om man springer runt i en riktig skog och jag har ingen aning om var jag skall eller var jag är. Men förhoppningsvis så går detta lilla problem över efter några fler timmars spelande.

Hittills så är jag helt klart nöjd med spelet. Jag hoppas verkligen att jag blir bättre ju mer jag spelar och att alla mina misslyckanden inte tar död på allt det roliga för mig. Dessutom så har jag ju ett gäng spellägen i Multiplayer kvar att testa och det kooperativa Mission-läget är också orört än så länge så det finns nog ett stort antal roliga timmar att krama ur spelet. Och ganska snart så kommer ju spelets först DLC (som är gratis) och bygger på spelet ytterligare. Det är goda tider för ett Star Wars-fan.

Må kraften vara med dig.

battuluru

Star Wars Battlefront – bokat och klart

Igår så släppte EA sin launchtrailer inför sin kommande storsäljare (är väl ingen som tror något annat eller?) Star Wars Battlefront, utvecklat av svenska DICE. Ingen fantastisk trailer på något sätt men en trevlig litet förtitt på all den Star Wars-action som kommer utspelas på en mängd TV-apparater världen över i november.

Några snabba tankar om trailern:

  • Det låter som om Kejsaren säger ”It is unavoida-buh” i början av trailern. Precis som han vore en asiat-karikatyr från South Park.
  • Jävligt fett med en Super Star Destroyer på himlavalvet halvminuten in.
  • Boba Fett pratar med sin prequel-accent och får mig för en stund att minnas det hemska. Inte bra.
  • Vad kan Han Solo egentligen ha att sätta emot Darth Vader?
  • Att åka speederbike verkar livsfarligt och jag lär åka in i trän 95% av gångerna.

Betan övertygade mig och trailern gör bara att det oundvikliga nu alltså har hänt. Battlefront är bokat.

Star Wars: The Force Awakens – en sista trailer

Det är nära nu…

Den officiella postern är släppt, biljetterna är släppta och i natt så släpptes den sista, slutgiltiga trailern för Star Wars: The Force Awakens. Det hade jag aldrig trott om någon hade sagt till mig 2005, då George Lucas satte det sista dödande knivhugget i min inre Star Wars-fan i och med Revenge Of The Sith, att om 10 år så kommer det komma en ny Star Wars-film. Ja, eller hur…

Trailern då. Min första tanke är: Var fan är Luke Skywalker? Det känns som om att det är en ”major plot twist incoming” så att säga. Har han blivit ond? Gömmer han sig någonstans? Han syns ju inte ens till på postern. Är det hans barn som har huvudrollen i den här filmen? Fan vet. Och min andra tanke är: Fan vad gött med en trailer som inte avslöjar ett skit egentligen. Alldeles för många trailers idag basunerar ut hela filmens handling och till och med plot twists innan man ens har sett filmen men inte i detta fallet. Vi får se några huvudkaraktärer, höra några rader dialog och se lite Star Wars-action men annars ingenting som röjer något om själva handlingen. Bra där.

Allt som allt en bra trailer tycker jag. Jag ser fram emot att se filmen, mina förväntningar är fortfarande relativt höga (så långt jag vågar gå med tanke på traumat från 1999) och om två månader är det dags. Må Kraften vara med er.

Filmtips: Ex Machina

Artificiell Intelligens är alltid ett hett och aktuellt ämne och som det gjorts film av ett flertal gånger. Terminator-filmerna och 2001 är väl de allra mest välkända men det finns även lite mindre titlar som den klassiska animén Ghost In The Shell och Automata (med bland annat Antonio Banderas) som kom förra året.

Ex Machina är senast i raden av AI-filmer och en film jag tycker riktigt bra om. Den är lågmäld och långtifrån den högoktaniga action som presenteras i t.ex. Terminator. Nej detta är en film som framförallt lever på sin dialog, sin stämning och interaktionen de tre huvudkaraktärerna emellan (vilket i stort sett även är de enda karaktärerna i hela filmen). Filmens mänskliga huvudroller spelas av Oscar Isaac och Domhnall Gleeson och de gör båda ett väldigt bra jobb, framförallt Isaac vars excentriska miljardär som valt ett liv i isolering är riktigt obehaglig. Filmens robot, och mittpunkt får man väl säga, spelas av svenska Alicia Vikander och även hon gör en mycket bra rollprestation som AI:n Ava. Går hon att lita på eller ej?

Så om du vill titta på något som ställer lite frågor och kanske får dig att tänka till istället för att se när robotar slåss i tre timmar så tycker jag att du skall ge Ex Machina en chans. Den är helt klart bland det bättre som kommit i genren de senaste åren.

IMG_6719

Speltest: Star Wars Battlefront Beta

Ett av de större spelreleaserna nu i höst måste väl anses vara EAs kommande Star Wars-skjutare Battlefront? Utvecklat av veteranerna på DICE i Stockholm och med ett stort, fett Star Wars i titeln så kan ju detta inte bli något annat än en storsäljare. Under helgen så släpptes det en öppen Beta av spelet, dvs alla som har tillgång till en PS4, Xbox One eller hyfsat krallig PC kan ladda ner en bantad testversion och själva bilda sig en uppfattning om spelet är bra eller inte. Allt samtidigt som DICE och EA får chansen att göra lite buggfixning och balansering i skarp miljö.

Och efter att ha spenderat några timmar med Battlefront Betan så är jag faktiskt mer sugen på att köpa spelet nu än jag var innan. För det första: Battlefront ser ut och låter som Star Wars. Detta var väl i och för sig ingen större överraskning då DICE har fått tillgång till Lucasfilms arkiv och haft fritt fram att sampla och skanna lite vad fan de vill. Men ändå: kul med ett spel som verkligen känns som Star Wars. Jag springer runt som en liten blå på Hoth i rollen som en badass Snowtrooper och försöker skjuta så många rebeller så gott det bara går och det känns autentiskt. Eller ja, så autentiskt det bara går i ett fiktivt universum.

Battlefront Hoth

För det andra: detta är en arkadskjutare. Någon ultrarealism finns inte och jag tycker personligen att det passar utmärkt i ett Star Wars-spel. Vill jag ha en mer hardcore skjutare så spelar jag hellre gamla klassiska Raven Shield eller något. Battlefront är lätt att bara köra igång, lira några timmar när man känner för det och sedan lägga ifrån sig. Skitsamma om kill/death-ration gick åt helvete, jag hade kul och det är det viktigaste. Denna brist på djup kan dock på sikt visa sig vara vara något som gör att en del spelare inte kommer att bli långvariga i Battlefront men samtidigt så tror jag att spelet kommer tilltala mer casual-spelare vilket säkert kommer balansera ut det hela i längden.

Och för det tredje: Battlefront verkar innehålla ett ganska matigt co-op läge, så kallade Missions. Och jag som älskar co-op. Nu har jag bara hunnit testa Betans slimmade co-op läge med min fyraåriga son vilket väl får sägas inte är helt optimalt men det känns som att det finns en hel del potential här. Betan bjöd på ett klassiskt Horde-mode där vågor med fler och allt svårare fiender skall klaras av. En spelvariant med begränsad livslängd men förhoppningsvis så byggs Missions-delen av Battlefront på allt eftersom med nya och fler varianter utöver de fyra lägen som följer med i grundspelet.

Så jodå, det blir nog ett inköp av detta i november trots allt.

Speltest: Ground Zeroes

I am confuse.

Den 1:a September släpptes Hideo Kojimas senaste del i Metal Gear Solid-serien. Det går under namnet The Phantom Pain och jag har knappt en aning om vad det handlar om. Det jag vet är att huvudpersonen heter Snake (eller Big Boss) och denne Snake smyger omkring i 1980-talets Afghanistan och gör livet surt en mängd ryssar. Jag vet också att han med hjälp av en ballong kan han skicka iväg näst intill allt i spelvärlden som inte sitter fast till sin bas, som är en oljeplattform. Och jag vet att väldigt många spelare runt om i världen tycker att The Phantom Pain är ett väldigt bra spel. Sedan är det stopp med vetandet.

Hur som helst så gjorde min nyfikenhet på The Phantom Pain att jag i dagarna laddade ner Ground Zeroes, prologen som släpptes som en aptitretare inför The Phantom Pain förra året och gjorde ganska många gamers upprörda då det kostar en hel del pengar med tanke på hur begränsat det är. Jag laddade dock ner det gratis eftersom det var ett av spelen som man fick som Playstation Plus-medlem för ett tag sedan. Ground Zeroes går kortfattat ut på att rädda två fångar ur ett fångläger och akta sig för vakterna i detsamma. Ganska straightforward.

Men som sagt: I am confuse. För det första jag gör efter att ha tittat på den korta (men ganska snygga) introsekvensen är att gå några steg, ta ett steg för mycket över en klippkant, bli hängande i nämnda klippkant, trycka på fel knapp och ramla ner i havet.

Nytt försök. Jag lyckas ta mig upp för ett vakttorn men misslyckas med att söva vakten i tornet, ramlar ner från tornet och hela basen larmas om min närvaro. Eldstrid utbryter, jag irrar runt och efter mycket om och men så lyckas jag på något sätt göra mig av med mina förföljare. Efter detta så velar jag mest omkring och har ingen aning om var jag ska eller vad jag skall göra. Efter en 15-20 minuter så lyckas jag av en slump hitta rätt fånge att rädda (efter att ha räddat fyra stycken som man egentligen inte behöver) och jag får lite kryptisk info om var nästa fånge befinner sig. Ytterligare 20 minuters förvirrat spelande tar vid. Det springs runt tält, vakter jagar mig till och från men tillslut ger jag upp. Jag guidar Snake ner i ett luftvärnsbatteri där han får skjuta på allt som rör sig tills han och batteriet sprängs i luften. Game Over.

Nja…Ground Zeroes var nog inget för mig. Ännu ett kvitto på att jag är helt värdelös på Stealth-spel och hellre går in All guns blazing, vilket inte funkar så jättebra i Metal Gear Solid-spelen. Kul att ha testat men mest av allt förvirrande.

Snakeururu

Spontaninköp

IMG_6682

Kolla bara på det där omslaget. Flygande motorcyklar och en enhörning som skjuter laser ur ögonen samtidigt som en pistolviftande katt rider på dess rygg. Det går ju bara inte att motstå, en sådant spel måste ju bara inköpas när man besöker sin lokala Media Markt. Dessutom så står det ju på att det är Awesome till Max. Här skall spelas Trials Fusion, det vill säga åka motocross på allt svårare banor och misslyckas om och om igen. Fett najs.

Och samtidigt kan man ju lyssna på Trials nya skiva This ruined world. Också fett najs.

Tre trailers

I helgen så har tre trailers av större magnitud släppts fria och en hel värld av nördar och annat folk har gått bananas när de sett de nya snuttarna från Star Wars: The Force Awakens, Star Wars: Battlefront och Batman V Superman: Dawn of Justice. Och eftersom jag själv är hälften nörd, hälften människa så har även jag blivit lite upphetsad, i alla fall efter att ha sett en utav nämnda trailers. De andra två lämnade mig lite mer oberörd.

Trailern till kommande Batman V Superman var en sådan ljummen historia. Skulle faktiskt vilja påstå att jag inte kände något alls efter att ha sett trailern. Jag gillar Batman men är inget jättefan och detsamma gäller Superman. Nolan-trilogin var ju bra, Tim Burtons Batman-rullar är underhållande, de gamla Superman-filmerna med Christopher Reeve är trevliga på ett nostalgiskt vis men varken Läderlappen eller Stålis är som sagt några serietidningshjältar som jag har nära mitt hjärta. Ben Affleck som Batman är ett konstigt val som jag inte tror kommer att funka och att se Batman fightas mot Superman i någon sorts Iron Man-dräkt känns lite krystat. Men kanske så gör dom det i en serietidning, vad vet jag? Jag kommer säkert att se filmen den dag den kommer ut på Blu-Ray men fram tills dess så kommer jag inte bry mig ett jota om filmen.

Nästa trailer som lämnade mig tämligen oberörd var den som promotar DICEs nya Star Wars-spel: Battlefront. Här borde jag vara lite mer upphetsad eftersom det ändå är Star Wars men jag överraskade mig själv med att inte bli det. Dels så tvivlar jag starkt på att min PS4:a kommer att kunna krysta fram sådan grafik som trailern påstår och dels så visar den ju inget av hur själva gameplayet ser ut utan är egentligen bara en cutscene som renderats av spelmotorn. Och visst, jag får väl erkänna att det ser bra ut och känns väldigt mycket Star Wars men eftersom man inte får se något alls från hur själva spelandet går till så blir förblir jag lite skeptisk.

Men sedan så har vi helgens piece de resistance: nya teasertrailern till Star Wars: The Force Awakens. Här snackar vi känslor på en helt annan del av skalan jämfört med de andra. Jösses, jag har säkert sett den 10-15 gånger och jag får gåshud varje gång. Den otroligt mäktiga inledningen med ”The Force-theme” ljudandes i bakgrunden samtidigt som kameran panorerar över ett ökenlandskap med en kraschad Star Destroyer i bakgrunden hade räckt för att göra mig nöjd. Men som extra grädde på moset så får vi Luke klassiska repliker från Return of the Jedi, mer sekvenser som visar vad som blivit utav Imperiet och så klart Chewie och Han Solo vars uppenbarelse fick alla Star Wars-fans att bli helt galna, inklusive mig. Star Wars känns som Star Wars igen för första gången på tjugo år. Efter att George Lucas gjort sitt bästa att förstöra det han en gång skapat så verkar JJ Abrams och hans medarbetare verkligen ha tagit vara på chansen att ställa allt till rätta. Nu återstår det ju att se om det verkligen blir så men som läget verkar nu så ser det ut att bli ett väldigt trevlig biobesök i december. Eller förhoppningsvis flera för om filmen är bra så kommer jag nog vilja se den tre-fyra gånger innan 2015 tar slut.

Ja det står utom allt tvivel att trailern till The Force Awakens är helgens stora vinnare. Och alla Star Wars-fans naturligtvis. Må kraften vara med er!

Valiant Hearts – The Great War

För första gången på väldigt länge så har jag spelat igenom ett tv-spel. Ubisofts knappt ett år gamla äventyrspusslare Valiant Hearts avklarades på ett par sittningar vilket är perfekt för en som inte längre har så mycket ro att sitta i soffan och lira spel. Men vilket magnifikt spel det är, trots sin korta speltid. De fyra karaktärerna (plus hund) man guidar igenom första världskrigets Europa har ett stort djup och man bryr sig mer om dem än, ja jag skulle vilja säga 100% av karaktärerna i dagens så kallade trippel-A titlar.

Valiant Hearts är ett oerhört vackert spel som är en fröjd att spela igenom och bara låta sig njuta av den fina tecknade grafiken. I stort sett varje sekvens i spelet hade kunnat ramas in och användas som konst på vardagsrumsväggen. Ljudet är mer sparsmakat men av hög kvalité och fyller mer än väl sin funktion. Karaktärerna säger knappt någonting utan kommunicerar med läten men gör sig ändå mer än väl förstådda. Själva spelmekaniken i spelet är även den ganska simpel och består av en gott och blandat-påse där pussel, actionsekvenser och quicktime-events avlöser varandra. Tyvärr så ligger den största svagheten i spelet här då det mot slutet av spelet har en tendens att bli lite tjatigt att göra samma sak om och om igen. Men detta är bara en mindre anmärkning då historien i spelet och karaktärernas öden och äventyr är såpass bra och medryckande.

Valiant Hearts – The Great War är ett gripande spel om de små människorna i en stor konflikt och en av det bättre spelupplevelser jag haft på senare år. Trots vissa brister i spelmekaniken så är detta ändå ett högst rekommendabelt spel som jag lätt ger betyget 8 av 10. Dessutom så är det ”gratis” just nu om man har Playstation Plus.

Valiant Hearts: The Great War_20140625183117

Dredd och vampyren

Då jag i veckan som gick låg nerbäddad i sängen med feber och jävelskap så passade jag på att se lite film. Att titta på film som jag själv vill se har blivit en bristvara här hemma för när det väl tittas så blir det oftast lättsmälta barnfilmer eller komedier. Men jag vill ju helst se filmer som är lite mer…svårtuggade kanske man kan säga. Det behöver inte vara svartvita dramer om den polska landsbygden någon gång under hösten 1962 men något mer än bara hjärndött flamsande hit och dit är uppskattat.

Men då jag alltså för en gångs skull var ensam hemma och endast hade mitt igensnorade huvud som sällskap så passade jag på att se lite av den film jag köpt på mig men som bara blivit liggande. Först ut var Hesher med bland annat Joseph Gordon-Levitt och Natalie Portman i rollerna, och en film jag inte tänker skriva så mycket om. Det räcker med att säga att det är en indiefilm som är mycket medveten om att den är just det, indie. Titelkaraktären är rätt så skön men i det långa loppet allt mer irriterande. Lite Metallica i bakgrunden här och var. Ganska bra film.

Betydligt roligare var det att titta på Dredd från 2012. En härligt rak actionrulle om seriefiguren Judge Dredd, hans kollega Anderson och om hur dom försöker ta sig ut från en stängd jättebyggnad fylld med gangsters som bara har ett mål: att döda dom. Mitt första möte med filmversionen av Judge Dredd  var på bio när jag såg Judge Dredd med Sylvester Stallone från 1995. Jösses vilket magplask det var. Stallone hade fått för sig att Dredd minsann skulle ta av sig hjälmen (verboten!) och visa sin mänskliga sida. Och utöver det så var det ett mischmasch av klonbröder, ”komiska” karaktärer och korrupta högt uppsatta poliser som inte lyckades med något förutom att effektivt få bort karaktären Judge Dredd från vita duken i flera år framöver.

Men när han väl dök upp igen så gjorde han det med besked. Dredd är en mycket underhållande film som överraskade mig på ett mycket positivt sätt. Regissören Pete Travis slösar ingen tid med något utan håller ett jämnt och behagligt tempo hela filmen igenom. T.o.m slowmotion-sekvenserna tillför filmen något istället för att som oftast annars bara vara i vägen och till ingen nytta. Karl Urban gör ett bra jobb som Dredd själv och han behövde otroligt nog inte ta av sig hjälmen för att visa att han är sur och inte vill något annat än att rensa upp bland Megacity 1:s slödder. Jag hade mer än gärna sett en uppföljare till den här filmen men eftersom vi lever i den värld vi gör så läggs det istället pengar på att få fram så många filmer med Adam Sandler som möjligt.

Sist ut: en bra svensk film. Trodde nästan inte att det fanns ärligt talat. Senast jag såg en svensk film som jag tyckte gav något var när jag såg Den bästa sommaren för en herrans massa år sedan. Men nu så har det alltså hänt igen. Filmen är ingen annan än vampyrromansen Låt den rätte komma in från 2008. Vet ärligt talat inte varför jag väntat så länge med att se den, men jag antar att det har med mitt inbyggda motstånd mot svensk film att göra. Hur som helst, Låt den rätte komma in är för det första en helt sanslöst snygg och tekniskt strålande film. Nästan varje ny scen och kameravinkel hade kunnat tryckas upp på canvas och sättas upp som konst i vardagsrummet. De snöiga landskapen blir som en helt egen karaktär och agerar som en mycket bra stämningshöjare.

Skådespeleriet är kvalitativt överlag och befriat från allt för svåra fall av det i svensk film så vanligt förekommande  ”Dramaten-agerandet”. Barnen i filmen gör mycket bra ifrån sig men allra bäst tycker jag att Per Ragnar är som förmyndaren Håkan. Tyvärr är han inte med så mycket men de tillfällen han är med är högklassiga och ofta otäcka. Det finns ett fåtal svagheter med filmen där en scen med ett gäng datoranimerade katter står ut som allra svagast i en annars så stark film. Det är absolut inget som stjälper hela filmen men scenen sticker som sagt verkligen ut när resten är så snyggt och välgjort. En högre budget hade nog inte skadat men jag antar att även Lena Endre och Michael Persbrandt behövde något att göra det året.

Låt den rätte komma in är i grund och botten en mycket fin kärlekshistoria mellan två udda figurer som går rakt in i hjärtat och hänger kvar ett bra tag efter de slående sista scenerna. Hög rekommendation utfärdas för de få som inte ännu har sett denna lilla pärla till film.

Inget mer att se här - stick!

Inget mer att se här – stick!

Telltale Games: Game of Thrones

Telltale Games, och deras lättspelade och storydrivna äventyrsspel, behöver vid det här laget ingen större introduktion då de ligger bakom populära spelserier som Walking Dead, Back to the future och The wolf among us. I slutet av förra året så utökades Telltales redan digra spelbibliotek med två spel baserade på två otroligt omtyckta franchises: Borderlands och Game of Thrones. Och som det stora fan av Game of Thrones tv-serien jag är så var jag ju bara tvungen att köpa ett season-pass till spelets alla sex delar. I skrivande stund har två delar släppts och igår spelade jag igenom den senaste: ”The Lost Lords”.

Av någon anledning så har jag inte spelat något av Telltales tidigare spel, även om jag verkligen varit sugen, och jag hade bara hört talas om att deras spel inte skulle vara så bra rent grafikmässigt. Och efter att har styrt olika medlemmar av familjen Forrester i 3-4 timmar så förstår jag varför många är kritiska. Spelets figurer är mycket stelt animerade och ibland ser rörelser rent komiska ut. Detsamma gäller ansiktsanimationerna som kunde göras betydligt bättre. Men utöver det så är Game of Thrones ändå ganska behagligt att se på med sina fina, färgglada bakgrunder och målade estetik. Även spelmekaniskt så är det ganska spartanskt då spelet i stort sett går ut på att trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle för att t.ex. undvika ett yxhugg eller att välja det i ditt tycke bästa valet i en konversation.

Spelets stora styrka ligger i stället i själva berättelsen och röstskådespeleriet. Storyn är helt klart värdig namnet Game of Thrones med allt vad det innebär i form av backstabbing, politiskt käbbel och (SPOILERVARNING!!) viktiga karaktärer som går en ond bråd död till mötes. Kul också att Telltale fått med så många av skådespelarna från tv-serien att göra röster till sina karaktärers digitala motsvarigheter, något som avsevärt höjer hela spelupplevelsen.

Jag är, trots grafikmässiga brister, mycket nöjd med Game of Thrones och rekommenderar alla som är fans av tv-serien eller böckerna att spela och ser fram emot att fortsätta följa familjen Forresters öden och äventyr i och runt staden Ironrath.

meet-house-forrester

Star Wars: Episode 3 – Revenge of the Sith

Tamejfan. Det gick att tvinga sig igenom den sista delen i prequeltrilogin trots att min lust att göra det efter att ha tittat på Attack of the Clones var nere på noll. Men ibland så överraskar man sig själv och huxflux så sitter man där och tittar på Lucas avslutande del i trilogin. För att göra det lätt för oss så börjar vi som vanligt med det lilla som är bra med filmen.

Återigen så är det musiken och ljudet som är de stora ljusglimtarna i filmen. John Williams levererar ett riktigt starkt soundtrack med en hel del fina stycken som är unika för filmen och bäddar in tidigare teman på ett bra sätt. Ljudet har lite mer dynamik än Attack of the Clones men i mina öron så är nog The Phantom Menace den ljudmässigt starkaste filmen i trilogin trots allt. Ett litet plus i kanten får också filmen för att George Lucas äntligen lärde sig läxan och började filmen med lite tempo. Det inledande rymdslaget är precis hur en Star Wars-film skall inledas och som trots en hel del skavanker fungerar förvånansvärt väl. Och man får ju faktiskt inte glömma Ewan McGregor som kämpat sig igenom tre hemska manus och gjort så gott han kan, hade jag träffat honom så hade jag velat ge honom en stor kram för att han iallafall försökte och utmärkte sig som den klart bästa skådisen i trilogin.

Över till det som är mindre bra med Revenge of the Sith. För det första så märks det så himla väl att Lucas slösat bort två filmer i trilogin på att berätta i stort sett ingenting och nu måste klämma in så mycket händelser som möjligt i den sista filmen och kryssa av så mycket som ”måste” hända att det blir löjligt. Senator Palpatine måste blir Kejsare, Yoda måste sätta sig i exil, Luke och Leia måste födas och sist men inte minst: Anakin Skywalker måste bli Darth Vader. Det blir ett fasligt pusslande på slutet för att få det mesta att hänga ihop med originaltrilogin och oftast så är det väldigt långsökta och icke trovärdiga lösningar som man bjuds på.

Till exempel så har jag väldigt svårt att tro på att Padmé dör av brustet hjärta och helt enkelt tappat lusten att leva. Har man precis fött två tvillingar (något som mer eller mindre precis hinns med innan eftertexterna börjar rulla) så borde det inte vara några problem att hitta något att leva för och att dö på grund av att en osympatisk skitstövel gått över till den mörka sidan visar bara hur lat manusförfattaren varit.

Rent visuellt ser filmen bäst ut utav de tre men fortfarande så är det alldeles för mycket CGI i rutan hela tiden. Rymdskepp och annat som flyger omkring i rymden ser väl bra ut men karaktärer och annat som rör sig i rum och på land ser fortfarande väldigt plastiga ut. Det märks verkligen att när både Count Dooku och Palpatine slåss så är det stuntfolk med påklistrade ansikten som står för viftandet och när Palpatine sedan tar sig an Yoda och blir CGI hela han så försvinner det lilla av trovärdighet och känsla som fanns och man slutar att bry sig helt och hållet om hur det går.

Sin vana trogen så introducerar Lucas också en ny skurk i den här filmen eftersom de av någon anledning bara får vara en underhuggare till ruskiga Senator Palpatine i varje film. Flavour of the month i den här filmen är robot/ödlan/rethostan General Grievous som säkert hade funkat bättre om man hade fått lära känna honom och förstått vad hans motivation i det hela är. Men som sina andra skurkkollegor i trilogin så är han mest en irriterande fluga som Obi-Wan Kenobi gör processen kort med i mitten av filmen. Hej då Generalen, undrar vem du var egentligen.

Filmen avslutas med en 15 minuter för lång duell mellan Anakin och Obi-Wan som borde vara hur episk och hjärtskärande som helst. Men eftersom Anakin är en allt annat än sympatisk person och har så varit genom hela trilogin så blir det pekoral av alltihop. Det svingas i lianer, springs på balkar och åks lavabåt innan duellen når sitt slut. Och då är det tydligen så att om en Jedi står lite högre än den andra så är duellen avgjord och Anakin gör således ett skutt och får armar och ben avhuggna. Allt blir alltså ett enda stort antiklimax och strax därefter blir Anakins rester uppskrapade och han får sin välkända svarta rustning. Ett ögonblick som borde vara det häftigaste i filmhistorien men som effektivt förstörs av att Vader tjatar på om Padmé och sedan skrålar sitt numera ikoniska (fast på fel sätt) ”Nooooooooooooooooooo!”

Revenge of the Sith får ett snorpapper på DVD-skivan i betyg då det ungefär är lika roligt att vara förkyld som att se på filmen.

IMG_6471

Så ja…vad skall man säga? Trilogin får sitt slut och det med en film som är lite, lite bättre än de två som kom innan. Och visst, Lucas var dömd att misslyckas då förväntningarna på nya Star Wars-trilogin var alldeles för höga och inte hade en chans att förverkligas. Men samtidigt så är jag helt säker på att prequeltrilogin kunde blivit ofantligt mycket bättre om bara Lucas inte omgett sig med ja-sägare, lämnat regin och manusskrivandet åt andra och varit mer återhållsam med allt vad datoranimering heter.

Med detta avslutar jag min lilla genomgång av filmerna i prequeltrilogin och blickar så smått fram mot den 18:e december då ett nytt kapitel i Star Wars-sagan börjar visas på världens biosalonger. Må Kraften vara med er!

Star Wars: Episode 2 – Attack of the Clones

Fy faan vad den här filmen är kass. Och helt urbota tråkig. Efter fem minuter är man så totalt uttråkad att man undrar när eländet skall ta slut. Allt är sämre jämfört med The Phantom Menace och att lyckas med det är en bedrift av galaktiska proportioner. Det som är bra med Attack of the Clones är samma punkter som med The Phantom Menace dvs musik och ljud men allt ligger på en något lägre nivå. John Williams musik är den svagaste i serien med få nya teman och ganska dålig variation, höjdpunkterna utgörs istället av återanvända segment från originaltrilogin. Ljudet är bra men har inte samma trevliga dynamik som The Phantom Menace. Det är istället volym 11 mest hela tiden vilket blir bedövande efter ett tag.

Det dåliga då. Var skall man börja? Jo vi kan ju ta den totalt ointressanta och horribelt skrivna kärlekshistorien mellan Anakin Skywalker och Padmé. Varför gillar de varandra? Jo för att det står i manus. Inget av det som visas eller sägs mellan de två pekar på att de skulle ha några som helst känslor för varandra. Anakin verkar mest av allt bara vara kåt och Padmé mest irriterad och obekväm.

Det är så många frågor som poppar upp i huvudet när man ser den här filmen och svar det får man inga. Varför väntade Anakin 10år innan han räddade sin mamma? Borde väl varit en smal sak för Jedi-rådet att ordna så att han kunde återförenas med sin mor? Men tydligen så var det ingen som tänkte på det, inte ens Anakin själv då det bevisligen krävdes en mardröm för att han skulle få tummen ur röven och söka upp sin mamma.

Varför är Jedi-rådet så otroligt handlingsförlamat och gör inget annat än att sitta på kammaren och klia sig på hakan? Varför är filmen helt överfylld med fula datoranimationer som gör att nästintill allt i filmen får ett plastigt och konstgjort intryck? Varför är Christopher Lee med i filmen när han knappt får något att göra och säga? Varför ha en helt meningslös scen i en robotfabrik där två av våra huvudkaraktärer åker transportband i en sekvens som hämtad ur ett tv-spel från 80-talet? Varför är Anakin Skywalker inget annat än en grinig liten snorvalp? Och varför skall jag bemöda mig med att titta på Episode 3 efter detta? Varför, varför, varför?

Attack of the Clones är ett hemskt stycke ”film” som inte borde få vara en del av Star Wars och får en torr, tråkig bajshög på DVD-skivan i betyg. Men eftersom jag inte har tillgång till en sådan hög så får den symboliseras av gårdagens kvarglömda formfranska-skiva istället.

IMG_6470

 

Nä nu får vi avsluta detta med något positivt. Som Abysmal Dawn när de framför sin grymma låt Perfecting Slavery. Så satans gött riffande. Lägg märke till gitarristen Andy Nelson i det nedre vänstra hörnet som har snabba solbrillor på sig inomhus och bränner av ett solo som heter duga drygt tre minuter in. Enjoy!

Star Wars: Episode 1 – The Phantom Menace

För snart två år sedan så fick jag ett ryck och trodde att jag skulle orka titta igenom den senaste Star Wars-trilogin, även kallad prequel-trilogin. Jag skrev till och med ett inlägg om detta men det hela mynnade ut i absolut ingenting. Jag ides verkligen inte att titta igenom alla tre filmerna. Tre filmer som jag starkt ogillar och mest av allt helst hade sett ogjorda.

Men idag, av någon underlig anledning, så satte jag mig ner och tittade på The Phantom Menace . Denna handling har i och för sig föregåtts av en hel del tittande på recensioner av prequel-trilogin på Youtube men jag trodde faktiskt innerst inne att jag aldrig skulle titta på någon av de tre filmerna igen. Fast så blev det alltså inte och nu när jag sett The Phantom Menace för första gången på väääldigt länge så måste jag ju dela med mig av mina intryck.

Vi kan ju börja med saker som är bra med filmen då de är väldigt få och går snabbt att gå igenom. För det första så är musiken väldigt bra, vilken ju är ganska självklart då det är John Williams som ligger bakom den. Filmen är fylld med bra teman där Duel of the fates står ut som något av det bästa som Williams skrivit i sin karriär. För det andra så är ljudmixen väldigt maffig med sina tunga explosioner och fina panoreringar mellan kanalerna. Och för det tredje så känns det ändå som om filmmakarna ändå försökte när de gjorde The Phantom Menace. En känsla som är som bortblåst när man tittar på efterföljarna Attack of the Clones och Revenge of the Sith och som blivit ersatt av en ”få det undanstökat”-mentalitet.

Det var de positiva punkterna det. Då till det negativa med filmen. Det vill säga allt annat utöver det jag redan nämnt. Alltså, på något sett förstår jag vad George Lucas ville berätta med filmen men allt är så otroligt dåligt utfört. En av de största bovarna i dramat är manuset. Storyn är helt ointressant, ofta onödigt komplicerad och dialogen är allt som oftast hemsk. Och många händelser i filmen lämnar mig högst förbryllad. Vad var till exempel meningen med att skriva in midichlorians i handlingen? Om man nu så tvunget skall förklara det mystiska med Kraften så vore det ju trevligt om dem hade något högre och mer långsiktigt syfte än att bara bli nämnda i förbifarten, som en lätt utväg för att kunna förklara att Anakin minsann är The Chosen One. Oj så mycket han är det. Oj , oj, oj. Dessutom väldigt underligt att de så otroooligt visa Jedi-riddarna tar med detta utvalda barn till en ockuperad planet som löper stor risk att förvandlas till en krigszon. Och varför fick inte Darth Maul vara huvudskurken genom hela trilogin? Återigen underskattade Lucas sin publik (som med Boba Fett) och skrev ut en otroligt populär, och i mina ögon ganska häftig,  karaktär innan man knappt visste vem det var och ersatte honom med två betydligt tristare i de efterföljande filmerna.

Vad har vi mer? Jo vi har CGI som inte åldrats med värdighet för fem öre. Ta slaget mellan The Tradefederation och Gunganerna till exempel. Det ser närmast anskrämligt ut och liknas mest vid en cutscene från något sunkigt PS2-spel från mitten av 2000-talet. Lägg där till en rollbesättning som är helt skev med några få undantag. Hur kunde till exempel en i vanliga fall så bra skådis som Samuel L Jackson få rollen som den stentriste Jedin Mace Windu? Och stackars Terence Stamp som bara får stå och se allvarlig ut och snacka politiskt mumbojumbo i senaten. Och så är man väl så illa tvungen att nämna det datorgenerade fiaskot Jar-Jar Binks. Många påstår att det var hans fel att Episode 1 var ett sådant kapitalt misslyckande. Det tycker inte jag, filmen har betydligt större problem än så, men varje gång han är med är irriterande, onödigt och inte det minsta roligt.

Nä nu orkar jag snart inte spy mer galla över den här filmen. Den är kass. Den lade grunden till en trilogi som inte behövdes. Det räckte med det Obi-Wan Kenobi sade till Luke i A New Hope för att vi som publik skulle förstå Anakin Skywalkers bakgrund och känna oss tillfreds när han blev sig själv igen i Return of the Jedi.

The Phantom Menace får en bajskorv på DVD-skivan i betyg. Men nu orkade jag inte kladda med en bajskorv så det fick bli skalken från en banankaka istället.

IMG_6455

Galaxens väktare

Guardians

Äntligen så har jag sett Guardians of the Galaxy. Egentligen så hade jag som plan att se den på bio tidigare i år men det blev tyvärr aldrig av. Men bara tanken att åka in till stan, sätta sig i en biosalong och titta på film är ett stort steg för mig som helst njuter av film i hemmets lugna vrå. Guardians of the Galaxy lockade med sina flashiga rymdskepp, intressanta karaktärer och fina specialeffekter och suget att se den har hållit i sig hela hösten.

Och i måndags dök BD-utgåvan upp . I fin retroskimrande steelbook. Och filmen var minst lika fin som förpackningen den kom i. Jag skulle faktiskt vilja utnämna Guardians of the Galaxy till min absoluta favorit bland dom Marvelfilmer som kommit ut under senare år. Eller ja, tillsammans med första Iron Man och möjligtvis senaste Captain America i alla fall.

Guardians of the Galaxy innehåller allt en rymdfilmsälskare som jag vill ha i en film av det här slaget. Action, humor, onda skurkar och fantastiska hjältar. Det märks att regissör James Gunn och hans manskap har lagt ner mycket tid, kraft och kärlek när dom skapade filmen och alla medverkande skådisar är strålande i sina roller. Kul också att filmskaparna lyckats med bedriften att skapa intressanta och trovärdiga CGI-karaktärer. Det är högst märkbart att tekniken kommit långt sedan filmhistoriens största snedsteg i kategorin: Jar-Jar Binks.

Guardians of the Galaxy är överlag fantastiskt välgjord och jag kan faktiskt inte komma på några större svagheter med filmen. Helt klart en av årets mest underhållande filmer och jag delar utan tvekan ut betyget 5 kassettbandspelare av 5 möjliga.

The Force Awakens

Ett nördcommunity skrek för en stund sedan ut i vad jag skulle tro är största delen glädje och blev efter det allt annat än tysta. Antar att dom flesta har sett den redan men här kommer den en gång till. Teasertrailern till Star Wars: The Force Awakens.

Jag gillar den. Skarpt. Allt, förutom den där rullande badbollen kanske, fick min inre Star Wars-nörd att hoppa jämfota av glädje. ”Den Onde” och hans lightsaber de luxe är lite cheesy men samtidigt riktigt badass tycker jag och det ska bli mycket intressant att se vem denne mystiske figur är. Dom två höjdpunkterna i trailern är såklart X-Wingarna och Millennium Falcon. Visst spelar det mycket på nostalgi men när jag såg dom bekanta och ikoniska skeppen samt hörde dom mäktiga ljuden så rös jag av välbehag. Snällt också av Lando Calrissian att han bytt ut parabolantennen han lyckades flyga av under slaget vid Endor.

Detta kan inte bli sämre än prequeltrilogin (snälla låt det bli så) och mina redan höga förväntningar har höjts ännu några rejäla snäpp.

Vad skall man önska sig av tomten?

Sitter här och funderar på vad man skall önska sig av tomten i år. Och då främst i form av mjukvara till nya PS4:an som nu blivit hemmastadd i stereobänken. Det verkar ärligt talat inte finnas så mycket i spelväg just nu som är värt att spela. Upphottade next-gen versionen av GTA V har jag bokat och det kommer nästa vecka. Nya Dragon Age – Inquisition verkar bra och har stor chans att hamna på önskelistan, men sedan då?

Call of Duty: Advanced Warfare? Nja. Jag har inte spelat ett COD sedan Modern Warfare 2 och är inte särskilt sugen på att hoppa på COD-tåget igen. Hetsig kampanj fylld med Michael Bayifierad story där explosioner och sprängda skyskrapor har förtur framför allt vad som kan kallas för en intressant story. Lite kul att Kevin Spacey är med men det gör det fortfarande inte värt tiden det tar att spela anser jag. Utöver det så har multiplayerdelen i COD-serien aldrig tilltalat mig och det är ju främst för den som folk spelar COD-spelen.

Assassins Creed – Unity? Inte heller särskilt upphetsande. Det ser väldigt bra ut rent grafikmässigt och storyn verkar ju vara helt ok men jag har fortfarande del 1, 2 och 3 som ligger här hemma, halvt genomspelade. Assassins Creed är för mig en spelserie som alltid haft en stor potential men som tyvärr aldrig levt upp till den. Unity verkar köra efter mer eller mindre exakt samma formel som föregångarna vilket brukar vara kul en stund men man tröttnar ganska snart på att hoppa runt på tak och göra samma saker om och om igen. Vad jag förstår så är även kontrollen lite sämre i Unity jämfört med tidigare spel och det är ju allt annat än positivt.

Far Cry 4? Mjaaa…nu är vi inne på något som är lite intressant i alla fall. 3:an fick ju mycket bra kritik och verkar vara ett bra spel och 4:an ser ut att köra efter samma mall med lite mer av allt inbakat. Men jag är ändå inte helt övertygad. För det första så tycker jag inte att miljön ser särskilt intressant ut. Himalaya är väl fint i sig men jag vet inte riktigt, jag hade hellre sett något annat. Sedan så är djurlivet lite väl ”på” för min smak. Ja djur är farliga men om jag skall gå efter vad jag har sett så verkar det ju som om att man blir anfallen mer eller mindre konstant av diverse arga ormar, örnar och tigrar. Detta känns som något jag kommer att störa mig på i längden.

Hmm. Ja detta är svårare än vad man kan tro. Jag funderar också på om kanske Wolfenstein: The New Order kanske är värt att lägga tid och kraft på. Wolfenstein är ju ändå en skön spelserie och kan nog smeka en del av dom där nostalgiska minnena man har från tidigare spel.

Några tips?

futusanta

Mjukvara 2.0 i min PS4

Efter morgonens lilla teaser så kommer här The BIG REVEAL!!!:

PeEssFourururu!

CDON hade en sådan bra deal i helgen så det gick inte längre att motstå lockelsen att skaffa en PS4 till hushållet. 3990kr skulle dom ha för en PS4 med feta orcslaktarspelet Shadow of Mordor och halvljumna bilspelet Driveclub till. Och ett GTA 5 är bokat som lite grädde på moset. Så nu är det upp till bevis för det där next-gen som ju skall vara så bra.

Mjukvara 2.0 i PS4

Firmware 2.0 är på gång med ett gäng olika små förändringar:

Kan vara bra att veta för dem som eventuellt köpt sig en PS4…

 

…….jepp, så är det……

 

Och just det ja: en förbättrad version av den fantastiska rymdskjutaren TIE-Fighter är tydligen nära att släppas på GOG.com. En nedräkning pågår just nu på sidan och i skrivande stund återstår det ca 8 timmar innan ridån dras bort. Då får vi se vad som presenteras.

Alien Isolation

Jösses vilken pers! Hjärtat i halsgropen mest hela tiden och alltid ett ständigt tittande på Motion-trackern för att se om man har en Alien i hälarna eller inte. Det är en jäkla tur att jag inte spelar spelet själv utan tittar på när andra gör det för hade jag lirat så hade jag garanterat inte vågat spela länge. Alien Isolation är alldeles för läskigt för mig.

Ja då känns det betydligt säkrare för hälsan att titta på Dutuben när andra, mer modiga människor ger sig in i kampen om överlevnad på den allt annat än inbjudande rymdstationen Sevastopol. Häromdagen så hittade jag en kanal med en kille som kallar sig Jackfrags som börjat spela igenom Alien Isolation. Och till skillnad från många andra som bara verkar vilja visa hur hysteriskt rädda dom är så är Jack en lugn och sansad engelsman som spelar stillsamt och metodiskt. Eller så mycket det går i alla fall för när skiten träffar fläkten, vilket händer ganska ofta, så går pulsen upp på honom och jag antar för alla som tittar.

Nu har jag som sagt inte spelat spelet själv så jag vet inte hur kontrollerna är men om jag skall gå efter hur spelet låter och ser ut så är det ett riktigt kungspel. Alien Isolation lyckas verkligen att förmedla samma härliga känsla som Ridley Scott bjöd på i den första Alien-filmen. Alien-monstret, eller Xenomorphen som den också kallas, är sannerligen ingen varelse man vill ha i närheten och inte blir känslan av säkerhet särskilt mycket större när dom flesta människor och androider på rymdstationen vill dig allt annat än väl. Designen i spelet skriker verkligen retrofuturism och måste vara det närmsta något medieformat kommit originalet i fråga om klaustrofobi och ren skräck. Ljuddesignen i spelet bidrar också starkt till att man får kalla kårar längs med ryggen. Helt underbart.

Så om du vågar så är ett köp av Alien Isolation nog inte så dumt.

Välkommen till Sevastopol!

Välkommen till Sevastopol!

JJ Abrams, Ridley Scott och jag

Inatt drömde jag att jag hängde med JJ Abrams och Ridley Scott. Vi letade platser att spela in den kommande Star Wars-filmen på och jag var helt i extas. Vi hade hittat någon gammal verkstadslokal och i mina ögon såg det precis ut som inne i Dödsstjärnan. Sedan blev Ridley lite krasslig och fick sätta sig ner på något gammalt skräp medans JJ och jag gick vidare på en gata som såg ut att ligga i Monaco eller liknande. Efter ett tag ringde vi på hos en bekant till JJ. Mannen hade en spattig hund och hade fått en väldig massa post i brevlådan. Sedan så ringde väckarklockan och det var dags att stiga upp ur sängen.

Jag har ingen aning om mitt undermedvetna ville berätta något för mig eller vad drömmen kan bero på men jag gissar att det kan ha att göra med dom recensioner av Alien– och Predator-filmerna jag har kollat på under den senaste veckan. Plus att jag har tittat på den nya Star Wars TV-serien Rebels. Kanske är det därför som JJ Abrams och Ridley Scott besökte min hjärna. Vet vet?

Hur som helst: Alien och Predator är två av mina absoluta favoritfilmer. Tyvärr så har båda dessa ikoniska filmmonster smutskastas en hel del genom åren på grund av alla kassa uppföljare som den stora Hollywoodmaskinen bestämt sig att spotta ut. I fallet Alien så gillar jag naturligtvis James Camerons härliga actionfest Aliens men faktiskt även den så bespottade Alien 3. Bland dom fyra ”rena” Alien-filmerna så är det i mitt tycke Alien Resurrection som är det stora sänket i serien och med Joss Whedon som en av manusförfattarna så borde det blivit väldigt mycket bättre. Och i fallet Predator så finns det bara en riktigt bra film i serien och det är såklart originalet med Arnold. Predator 2 är en habil actionrulle men Predators gillar jag inte alls. En kopia på första filmen fast med reglagen något uppskruvade och med mindre karismatiska skådisar är väl det lilla jag minns.

Sedan så har vi dom två missfostren: Alien vs Predator och Alien vs Predator – Requiem. Sicken jävla skit. För några år sedan så satte sig bloggkollega Totenfresser och jag oss ner för att titta på dessa två filmer och det gav inte så mycket mer än huvudvärk. I AVP så går allting fort. Vi måste snabbt till Antarktis (där allting är farligt) för att så snabbt som möjligt ta oss in i en pyramid (som är farlig) för att kunna hitta utomjordingar (farliga) att leka med. AVPR är inte lika snabb i vändningarna men där är allt det snabba utbytt mot mörker och korkade tonåringar vilket inte gör några filmiska underverk direkt. Suck, man blir matt bara av att tänka på det.

Så. Nog om det. Vi avslutat med mina intryck efter att ha tittat på det första avsnittet i den nya animerade tv-serien Star Wars Rebels. Och det första ord som ploppar upp i huvudet är: hyggligt. Animationerna är hyggliga, designen är hygglig och storyn är hygglig. Nu har jag bara sett ett avsnitt (dubbat dessutom) men det känns som om Disney gått den säkra vägen med en hel del igenkänning från den första Star Wars-trilogin uppblandat med en uppsättning karaktärer som setts hundra gånger tidigare.  Men visst finns det potential. Skaparna bakom serien är samma som gjorde Clone Wars och det var en serie som gick ifrån att vara medioker till ganska bra. Så förhoppningsvis så tar dom Rebels från hygglig till riktigt bra, tidsperioden är ju full av möjligheter då Rebels utspelar sig mellan Revenge of the Sith och A New Hope.

Så. Det var det om det. Så kan det bli när man drömmer.

alien biljard

Rymdfilm är bäst

Och det tycker antagligen Herr Henrik Tornberg också. Han är hjärnan bakom den utomjordiskt intressanta bloggen som heter just så: Rymdfilm. En mängd recensioner och annat intressant om allt som har med film fylld med rymdskepp, aliens och fjärran galaxer att göra. Hög rekommendation skickas genom närmsta teleporter.

Personligen så har jag ingen solklar favorit-rymdfilm men om jag på rak arm, utan att tänka igenom det särskilt mycket, ska lista några bra filmer i genren så blir det följande fem:

  1. The Empire Strikes Back. Ok då, jag har en favorit. Überbäst i Star Wars-trilogin, full med äventyr och intressanta karaktärer. När Rymdimperiet slår tillbaka sätter man sig och tittar med andakt.
  2.  Starship Troopers. Satiriskt rymdkrig där kroppsdelar flyger och gigantiska insekter blir sprängda i luften. En av regissör Paul Verhoevens absolut bästa.
  3. Alien. Skrämde livet ur mig som 12-åring. Ett mästerverk som visar hur man bäst bygger upp en stämning och spänning som väldigt få filmer kommer i närheten av. Se och lär Alien vs Predator-filmer.
  4. Event Horizon. Kanske inte en fantastiskt bra film egentligen men jag gillar den ändå. Stort rymdskepp blir skådeplats för en expedition som går sådär.
  5. Predator. Väldigt lite rymd för att vara en rymdfilm men när Arnold & co blir jagade av en av filmhistoriens mest klassiska utomjordingar så spelar det mindre roll. Machoaction blir inte så mycket bättre än så här.

spaceships

The game to end them all

Det här spelet hittade hem igår:

Diablo III

Diablo III – Reaper of Souls i en ultimat ond version. Med original-Diablo III i en antagligen inte riktigt lika ond version med i priset. Inget speciellt i sig men lite utav en milstolpe för mig och min PS3:a i alla fall. För detta är officiellt det sista spelet jag skaffar till nämnda konsol. Efter detta så är det bara PS4 som gäller och steg 1 i denna process är att skaffa själva konsolen. Tyvärr så är det inga spel som kommit till PS4 än som får mitt gamla gamerblod att riktigt hetta till så detta lär inte ske förrän till jul. Men nu är det i alla fall bestämt, Diablo III – Reaper of Souls Ultimate Evil Edition är slutstation. Tack för allt PS3.

Alternativt soundtrack till detta då? Ja om man nu skulle tröttna på musiken i spelet. Här finns det ju såklart inte så många alternativ utan det är bara sorgligt insomnade Soulreaper som gäller. Finfin göteborgsk dödsmetall med Dissection-påbrå och båda deras skivor (Written in Blood och Life Erazer) är högst rekommendabla.

Sony BDP-5200 – inte helt platt

(Detta inlägg är främst riktat till min kära bloggkollega men kan även passa dom individer som tänker köpa sig en ny Blu-Ray spelare.)

Fick hem en ny BD-spelare att ha i sovrummet idag. Märket är Sony och modellen heter BDP-5200.

Trots en lite plastigt intryck så är jag så här långt mycket nöjd. Den klarar det som jag vill att den skall göra, dvs spela upp Blu-Ray, DVD och Netflix (via inbyggt Wifi). Den stödjer ett flertal musik- och filmformat men kan inte spela dessa via en DLNA-server av någon anledning vilket jag tycker är svagt, då man blir tvingad att lägga den media man vill spela på en USB-sticka. Dock så är det inget jag kommer använda mig av ändå men kanske något att tänka på om man funderar på att köpa en sådan här spelare.

Klagomål till trots så klarar spelaren som sagt det jag vill att den skall göra och ger den en liten vinklad tumme upp. Trots att den inte är helt platt.

Grim Fandango

Ingen med lite koll på tv-spelsvärlden har väl missat att en remake av Tim Schafers legendariska äventyrsspel Grim Fandango utannonserades på årets E3-mässa? Ett spel jag själv har väldigt trevliga, om än svaga, minnen utav och som jag inte har spelat sedan det släpptes 1998. Så här ser mitt alldeles egna exemplar av originalspelet ut:

Grim Fandango

Vad jag kommer ihåg så spenderades många timmar framför skärmen hemma hos kompisen då jag inte hade en egen dator som klarade att driva det för den tiden krävande spelet. 3D-figurer och ”högupplösta” bakgrunder var nämligen inget för en stackars 486:a med 8 Megabyte minne år 1998.

Polaren och jag spenderade som sagt mycket tid på att försöka få huvudpersonen Manny Calavera att klara sitt uppdrag som tjänsteman på Dödsdepartimentets reseavdelning. Ett färgstarkt galleri av karaktärer uppenbarade sig under spelets gång och en av dom störst lysande och mest minnesvärda var den stora orangea..hmm..saken Glottis. Eller…jag tror har var någon sorts demon som älskade att köra en stor fläskig bil med enorma avgasrör som sprutade eld.

Attans, nu när jag försöker skriva om spelet så märker jag att mina minnen är mycket fragmentariska. Just därför skall det bli väldigt kul och intressant att åter få besöka den film noir-inspirerade världen i Grim Fandango. Spelet kommer att till en början bara att släppas till Playstation 4 och Vita och frågan är om inte detta är en av dom största anledningarna för mig att skaffa mig en PS4 till hösten.

Stjärnornas Krig: Det börjar röra på sig

Som kanske bekant så briserade det en nyhetsbomb av stora mått igår. Det avslöjades vilka de skådespelare är som har de största rollerna i den kommande Star Wars-filmen som har premiär i december nästa år. De tre självklara, eller ”den heliga treenigheten” som vissa kallar dem, var naturligtvis ingen överraskning: Harrison Ford som Han Solo, Carrie Fisher återkommer som Prinsessan Leia och Mark Hamill drar åter igen på sig Jedi-fracken och spelar Luke Skywalker. Andra inte helt överraskande rollbesättningar är Anthony Daniels som C-3PO, Kenny Baker som R2-D2 och Peter Mayhew som Chewbacca. Kul att Mayhew är med på banan igen då han för inte så länge sedan satt i rullstol och hade stora problem med sina knän. Men en operation förra året har tydligen löst detta.

star-wars-episode-7-cast-announce

Då till dom stora nyheterna: the new guys. Helt nya karaktärer som till stor del kommer att spelas av relativt okända skådisar. Dessa är:

Daisy Ridley: Ung tjej som antagligen kommer att spela Han Solo och Prinsessan Leias avkomma. Har bara haft små roller i tv-serier innan och är ett näst intill helt okänt kort.

Domhnall Gleeson: Irländare vars största merit är en roll som Bill Weasly i dom två senaste Harry Potter-filmerna. Har även synts i Dredd och True Grit. Kommer troligtvis även han spela avkomma till Luke eller Leia.

Andy Serkis: Mästaren av motioncapture som gjort sig en karriär av att spela CGI-figurer som Gollum, King Kong och Kapten Haddock. Det skulle förvåna mig väldigt mycket om han inte spelar en datorgenererad karaktär även i Star Wars. Förhoppningsvis så blir det ingen ”rolig” figur som Jar-Jar Binks utan en skurk av något slag.

Oscar Isaac: Spelade så sent som förra året rollen som Llewin Davis i bröderna Coens Inside Llewin Davis. Verkar vara en bra skådis och jag tror att han har rollen som någon sorts god karaktär. Kanske som ledare i Nya Republiken eller liknande.

John Boyega: John fick sitt genombrott får några år sedan i filmen Attack the Block. En film som kanske var mer kul än bra men en av höjdpunkterna var helt klart Herr Boyega. Många verkar tro att han skall spela Lando Calrissians son eftersom han är färgad men jag är inte lika säker. Jag gissar på att han spelar en ung lovande Jedi som tränas av Luke Skywalker.

Adam Driver: Adam har tv-serien Girls som största merit. En serie jag bara har sett ett avsnitt av men det avsnittet har jag av någon anledning råkat se tre gånger. Och det jag främst kommer ihåg från det avsnittet är att Adam Drivers udda karaktär har en väldigt obekväm sexakt med en stackars tjej som avslutas med att han lägger en sats på hennes bröst. Så jag har lite svårt att tänka mig vilken roll som skulle passa Adam Driver i Star Wars men dom flesta verkar gissa på skurk eller Han Solos son. Jag tror mer på det senare.

Max Von Sydow: Sist men inte minst. Hur mäktig casting som helst tycker jag. Jag hade gärna sett Max som en gammal Imperieamiral som vill ha hämnd på Rebellalliansen, lite som Amiral Thrawn i Heir to the Empire-böckerna. Kan bli hur bra som helst.

Mina förhoppningar på den nya trilogin har höjts avsevärt i och med den här nyheten som kom igår och jag ser fram allt mer mot att sätta mig i en biostol någon gång i december nästa år och kanske, kanske bevittna något riktigt bra.

Snart smäller det

Imorgon är det äntligen dags. Säsong 4 av HBOs mästerliga tv-serie Game Of Thrones har premiär och visas i Sverige på Cmore och HBO Nordic. För att ladda upp inför detta så har de senaste veckorna ägnats åt att titta igenom dom tre första säsongerna på blåstråle.

GoT Awesome 2000

Efter att först ha varit ganska så skeptiskt till serien så har jag fallit pladask. Jag vet att många klagar över att serien nästan bara består av en massa intriger och luriga manövrer bakom draperiet (och under täcket, hö hö) men jag personligen har lärt mig att älska serien just för detta. Och för att ingen, absolut ingen, sitter säker. I vilken annan serie som helst så hade huvudkaraktärerna kunnat överleva vad som helst men dom reglerna gäller inte i Game Of Thrones. Alla är människor, alla kan dö och dom gör det.

Så det är med stor nyfikenhet jag tar mig an den fjärde säsongen av serien. Vilka karaktärer kommer att leva när tionde avsnittets eftertexter rullar? Kommer turen äntligen att vända för familjen Stark? Och exakt hur mycket mer kommer man att älska att hata den galna Kung Joffrey? Förhoppningsvis så har man åtminstone några svar om drygt tio veckor.

Avslutningsvis så skall jag bara slå ett slag för hur sjukt hög kvalité dom tre Blu-Ray boxarna ovan håller. Bild och ljud är extremt bra, och genomarbetat och intressant extramaterial är det verkligen ingen brist på. Stor köprekommendation utfärdas till alla som både har sett och inte sett serien.

Valar Morghulis!

Längesedan man såg en film

Det blir ju mest TV-serier nuförtiden. Därför var det kul att frugan kom hem med följande tre filmer efter gårdagens tripp till konsumtions-meckat Gekås i Ullared:

DSC02360

Har inte i närheten av lika bra koll på film som jag hade förr i tiden och är som synes en bra bit efter på aktualitetsskalan. De här tre skall väl inte vara det bästa som någonsin producerats om jag fattat rätt men förhoppningsvis så är det ändå underhållning för stunden. Perfekt för en fredagskväll i soffan skulle jag tro.

Man Of Steel har potential för att det är just Stålmannen. En i sig ganska träig superhjälte men jag har diggat Stålmannen ända sedan jag såg Superman II med Christopher Reeve för en massa år sedan. Superman II är knappast något mästerverk det heller men för en kille i 6-7 års åldern så var den filmiskt guld. Häftigast var när General Zod och hans hantlangare gjorde processen kort med den amerikanska armén.

Thor – The Dark World tror jag kommer utkristallisera sig som den bästa filmen bland dom tre. Tycker att ettan var bra mycket bättre än vad gemene man verkar tycka och dom två huvudkaraktärerna Thor och Loke var mycket underhållande att följa. Dock så förstår jag inte riktigt varför en såpass bra skådis som Nathalie Portman medverkar och då inte får spela något annat än en anonym forskartjej.

Pacific Rim ska vara ganska basic robotaction men det är ju ändå en viss Guillermo Del Toro som ligger bakom så helt kasst den det väl ändå inte vara?

Kabelstrumpe-mayhem

image

Ikväll skall jag och 30m kabelstrumpa gå hårt åt gamla synder bakom tv-bänken.

 

Skall jag vara ärlig så kom jag inte så himla långt igår… De där gamla Audioquestkablarna var inte lättjobbade milt uttryckt. Men jag fick i alla fall gjort kablarna till de tre främre högtalarna.

image
Här är offren hittills. Rätt mycket överflödig kabel om man säger så

image

Och en liten tjuvtitt på högtalarkablarna i ny kostym.

Star Citizen

Det här är ett spel som jag är jävligt pepp på! Wing Commander II & III är ju spel som jag spelat både sönder och samman, så när skaparen av dessa två nu arbetar på detta som verkar vara helt sanslöst välgjort så vill jag ha en PC igen 🙂

En video jag inte trodde fanns

Stötte på den här videon under gårdagens surfsession:

En video till låten Breaking the broken med gruppen Control Denied. En grupp som egentligen var Death i sin senaste och sista version fast med Tim Aymar bakom micken istället för Chuck Shuldiner. Jag hade faktiskt ingen aning om att någon knåpat ihop en officiell video till låten men det verkar som om det gjordes i samband med att Relapse Records gav ut Control Denieds enda skiva The Fragile Art of Existence på nytt. Och detta video-”fynd” väcker lite minnen i min hjärna för dels så påminns jag om hur bra Death var en gång i tiden men att både The Fragile Art of Existence och sista Death-skivan, The Sound of Perseverance, inte alls höll samma höga standard som Chuck och manskap bjudit oss på under tidigare år. Och dels så var The Fragile Art of Existence soundtracket för mig och några polare under en mycket trevlig resa till Stockholm där målet var att se Dream Theater live i Solnahallen.

Jag kan tycka att det är lite synd att detta blev Chuck Shuldiners sista platta. Jag menar, Death fast med ”vanlig” sång istället för Chucks karaktäristiska growlande? Och med ett gäng hyggligt kompetenta med ack så trista musiker på resten av positionerna? Njae, Chuck förtjänade bättre än så här tycker jag. Hade han levt idag så hade han insett sitt lilla misstag, dragit ihop en superversion av Death och släppt en platta som spöade skiten ur allt och alla. Och den superversionen hade såklart bestått av alla som var med på Human.

Battles in da hood

World of Tanks och Battlefield 2 har fått konkurrens på ”spel-att-spela-på-lunchrasten”-marknaden. Just nu är det enbart sinnessjukt röj i Saints Row 3 som gäller. En enda stor sandlåda fylld med gängkrig, bisarra vapen och överdrivna karaktärer. Jag har klarat ca 25% av spelet men lockelsen att bara röja runt och jävlas med den lokala polismyndigheten är oftast alldeles för stark. Speciellt när jag fått tillgång till diverse vapen som t.ex. sätter eld på mina fiender eller som får dom flyga flera meter upp i luften.

Saints Row-serien anklagas ofta för att vara en barnslig och oseriös Grand Theft Auto-klon som inte går att ta på allvar men det är precis därför jag gillar Saints Row-spelen så mycket som jag gör. Senaste GTA-spelet jag spelade var del 4 och det var enligt mitt tycke alldeles för allvarligt och seriöst för sitt eget bästa. Dom GTA-spel jag gillat bäst är dom två första och Vice City, spel där allvaret inte vägde lika tungt och som hade en mer lekfull atmosfär.  Dock så verkar senaste GTA 5 snuskigt välgjort och underhållande, så det är inte helt omöjligt att jag skaffar det någon gång i framtiden. Men fram tills dess så är det Saints Row 3 som gäller, i alla fall på lunchrasterna.

Sanningens pinne

Det har dykt upp en ny trailer för det kommande South Park-spelet The Stick of Truth. Eftersom jag är ett stort fan av tv-serien så ser jag fram emot spelet även om jag inte är helt övertygad än för att köpa det på releasedagen. Striderna är lite för inspirerade av japanska rollspel vilket är något jag aldrig uppskattat men samtidigt så tror jag att South Park-temat i sig kan få mig att ha överseende med detta. Att det är Obsidian Entertainment (Knight of the Old Republic II m.m) som gör spelet är lovande och jag ser med spänning fram emot fler trailers som kan avslöja lite mer om The Stick of Truth. Spelet är beräknat att släppas tidigt i mars nästa år.

Oblivion med Tom Cruise

Igår såg jag på Oblivion, en dystopisk skildring som utspelar sig cirka 150-200 år framåt i tiden. Jorden har blivit attackerad av en utomjordisk intelligens, vilket tvingade människorna att använda sina kära ”nukes”. Följaktligen blev planeten därefter obeboelig, och trots att ”vi” vann, tvingades mänskligheten att fly ut i rymden, lämnandes små enheter som hade ansvar för att se efter de drönare som städar upp det kvarvarande buset på jorden. Tom Cruise spelar en medlem i ett sådant team.

Jag gillar den här filmen. Skarpt! Den är inte bäst på något särskilt men håller en såpass hög lägstanivå att den aldrig känns ”cheesy” eller krystad. Miljöerna och designen påminner mig stark om Fallout-serien, vilket är högsta betyg i min bok, blandat med lite Wall-E. Dessutom så är det inte kolsvart och mörkt överallt. Det är, hör och häpna, faktiskt dagsljus då och då i den här filmen. Rätt ofta faktiskt! Ruskigt fint foto, och jättebra ljud! Rött på receivern och allting.

Gillar du Sci-fi skall du se denna.

Fallout?

Borderlands 2

Mja… vad säger man.

För att fatta mig kort så var Borderlands ett av de bästa spelen som kommit till PS3 och det var också ett förbannat roligt spel att köra coop i tillsammans med GalacticMutilator.

BorderLands 2 kan ju inte bli alltför dåligt då tyckte man och köpte det glatt till fullpris direkt. Jag menar, bara hypen av det nya ryggsäckssystemet var ju värt pengarna för ett nytt spel… … … …[insert Borat-NOT]

Efter ett längre speluppehåll så satte vi oss igår kväll och spelade igenom ett par uppdrag och för min del så kändes det bara att jag helst av allt vill klara av det här spelet nu för att helt enkelt kunna lägga bort det och glömma det.

Det saknas något stort i spelet. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är, men jag rycks aldrig med i storyn, och trots att man har uppdaterat grafiken med alla färger och detaljer man kunde hitta så är det heller inte särskilt snyggt. Det faktum att man i varje eldstrid behöver använda radarn för att hitta fienderna, helt enkelt för att de inte syns mot bakgrunden i spelet, är lägre än GlocalNet…

Man kan säga så här kortfattat: Den största anledningen till att jag spelar det här spelet är plikt. Det behöver bli avklarat så jag kan gå vidare. Jag föreställer mig att det ser ut så här när spelet är klart:

BL2_4CasualCharacters

Ny Television

Sonen tyckte häromdagen att det var världens bästa idé att slå TVn med sin nya ”Dinosaurieskalle på en pinne”. Kort historia ännu kortare: TVn gick sönder och pappa slog sönder Dinosaurieskallen. Inte så pedagogiskt men det kändes rätt precis just då. Så det fanns inte så mycket att göra än att åka till närmsta varuhus och köpa en ny TV. Den här gången blev det en lite mer basic apparat, en Samsung UE42F5505 för dryga 5000kr. Utan 3D och en massa bildbehandling och annat onödigt tjafs. Och första gången på väldigt länge jag köper en TV för under 10000kr. Men jäklar vad mycket TV man ändå får för pengarna nuförtiden, med HD-material är bilden nästan löjligt bra och det utan att jag pillat särskilt mycket med bildinställningarna. Tiden då jag gav närmare 15000kr för min gamla 32″ Widescreen-tjockis känns väldigt avlägsen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sommarspel

Summer Games

Fick hem några spel till den dammiga PS3:an igår. Tre spel som förhoppningsvis kan få mig att börja använda min stackars spelkonsol mer än vad det görs nu och som kanske även kan bidra med lite kul när sommaren inte bjuder på sin bästa sida. Det spel jag ser fram emot att spela mest är Ghost Recon: Future Soldier. Ghost Recon-serien har alltid tilltalat mig men tyvärr så har ju serien gått mer och mer mot action och bort från sina taktiska rötter. Future Soldier kanske inte är spelet som räddar serien men efter att ha kollat på en hel del recensioner så verkar det ändå rätt så kul och ska också kunna bjuda på en hel del co-op sköj. Om inte annat så får jag väl lira Advanced Warfighter 2 som också följde med. Det vet jag är kul för det har jag till den gamla krysslådan som står och dammar ännu mer än PS3:an.

Sedan så köpte jag ett spel med den inte helt korta titeln: Warhammer 40000 Space Marine (plus ett Limited Edition på det). Ett ”hack n slash” som utspelar sig i det inte helt fredliga Warhammer 40K-universumet och som också det ska bjuda på co-op-kul. Alltså, går det göra annat än att digga Warhammers krigiska tema med sina feta Space Marines, dödsbringande Dreadnaughts och galna Orker? Jag förstår verkligen varför Bolt Thrower valde att ha ett Warhammer 40K-omslag på sin fantastiska skiva Realm Of Chaos.

Nytt Wolfenstein på gång

Igår så utannonserade Bethesda att dom ska släppa ett nytt spel i Wolfenstein-universumet: Wolfenstein: The New Order. Spelet skall göras av svenska Machine Games som tydligen består av avhoppare från Starbreeze och återigen är det jänkaren B.J Blazkowicz som ska smiska nazistrumpa, den här gången i ett alternativt 60-tal där nazisterna vunnit andra världskriget. Låter mycket smaskigt på pappret tycker jag och ser självklart fram emot detta spel då jag är ett gammalt Wolfenstein 3D– och Return to Castle Wolfenstein-fan. Just Wolfenstein 3D är ett av mina tidigaste PC-spel minnen och kommer alltid ha en plats i mitt gamerhjärta. Inte för att det var ett exceptionellt bra spel eller för att det var spelet som mer eller mindre skapade FPS-genren utan för att det var det första spel jag testade efter att ha installerat ett Sound Blaster 16-ljudkort i min gamla 286:a. Sweet mother of  metal, vilket ljud! Borta var kassa och skräniga ljudeffekter ur den inbyggda PC-högtalaren, istället brakade maffiga vapeneffekter ut ur högtalarna och dom tyska soldaterna skrek ”Achtung!” och ”Schutzstaffel!”. Hur mäktigt som helst och några av dom bäst investerade 1500kr i mitt liv. Wolfenstein: The New Order kommer till dom spel-plattformar som räknas (PC, Xbox 360, PS3 och kommande next gen-konsoler) i slutet av detta år.

Achtung!

Achtung!