Rogue One: A Star Wars Story – en riktigt fet film

Filmen börjar lite trevande. Det hoppas lite hit och dit mellan diverse platser i galaxen och nya karaktärer introduceras på löpande band. Jag skulle inte vilja gå så långt och kalla det dåligt men Rogue One gör inte allt filmen kan för att greppa tag i mig och föra storyn framåt. Men filmen tuggar på, blir långsamt bättre och bättre och lagom till den tredje akten så är jag mer eller mindre i extas. För ett Star Wars-fan som jag så är filmens sista timma inget annat än en våt dröm som går i uppfyllelse. Den knaggliga starten är glömd på ett kick och man vandrar nöjd ut från biosalongen med ett leende på läpparna.

rogueone_onesheeta

Precis som förra året när jag skrev om The Force Awakens så tänkte jag snabbt lista saker jag inte gillade respektive gillade med filmen (inga spoilers):

Mindre bra.

  • Musiken. Inte dålig men det märks att John Williams närvaro saknas. Den fyller sin funktion men Williams bekanta teman kunde använts lite mer.
  • Enstaka onödiga scener som hade en något störande effekt.
  • Skurken. Funktionell men jag hade väntat mig en ännu mer hänsynslös och skrämmande Director Krennic.
  • Den trevande starten.

Bra.

  • Bra karaktärer. Filmen har inte lång tid på sig att etablera sina karaktärer men jag bryr mig ändå om dem. De tre huvudkaraktärerna Jyn, Cassian och K-2SO funkar riktigt bra.
  • Darth Vader. Filmhistoriens bästa skurk är inte med mycket med när han väl dyker upp…wow! Ståpäls.
  • Star Wars-känslan. Den finns där till 100%. Filmen ser ut och låter som Star Wars (förutom musiken då). Faktiskt mer än någon film sedan 1983.
  • Filmhantverket. Precis som med The Force Awakens förra året så är Rogue One fantastiskt välgjord. Kan inte minnas något ställe där effekterna inte funkade, inte ens när en känd skådespelare gör postum comeback (även om det tar någon minut att vänja sig).
  • Finalen. Tåls att sägas igen, slutet är fenomenalt.

Jepp, som ni kanske förstår så är jag riktigt nöjd med Rogue One. En lite mognare och vuxnare Star Wars-film där fokuset är lagt på de kvinnor och män som offrade allt för att bekämpa Imperiets tyranni. Filmen är absolut inget mästerverk men underhållningsvärdet är skyhögt och filmen får utan tvekan 4 av 5 i betyg.

Star Wars – Rogue One trailer 2

YES! En ny trailer för den kommande Star Wars-rullen Rogue One släpptes för några timmar sedan och jag diggar den. Som fan! Med bara två ynka månader kvar tills filmen har premiär så är mina förväntningar vid det här laget lika stora som Dödsstjärnan. Alla tre trailrar som hittills har släppts har alla visat en film som verkar så otroligt fokuserad, välgjord, episk och så grymt mycket Star Wars att min nördskalle nästan exploderar av överladdning.

Något jag slås av när jag ser den här nya trailern (och även de två tidigare) är hur storskaligt allt är och nästan varje bildruta har potential att bli en tavla fin nog att hänga upp på vardagsrumsväggen. Det är bara att hoppas att storyn håller samma höga klass när det är dags att gosa ner sig i biosalongen om några månader. Och när man väl sitter där så har jag en liten förhoppning om att publiken kommer få se att den lilla designmiss som Imperiet gjorde med den första Dödsstjärnan i själva verket var en medveten handling från en viss rebellisk far. Hur som helst så tror jag att vi kommer se lite annorlunda på A New Hope efter Rogue One har haft premiär.

Ny Rogue One-trailer

Någon som missat att det i morse kom en ny trailer för den kommande Star Wars-filmen Rogue One? Ingen alls? Ok men om det nu är någon som mot förmodan missat detta så kommer här en påminnelse: I morse kom det en ny trailer för Rogue One. Titta nu!

Jag gillar det jag ser. Det är det ikoniska och bekanta med en twist, främst symboliserat av en Dödsstjärna ”upp-och-ner”. TIE-fighters, Stormtroopers, X-Wings och gigantiska Star Destroyers uppblandat med lite nytt. Imperiet är de som håller hela galaxen i ett järngrepp och de få rebeller som finns skall slåss mot smala odds för att försöka stjäla planerna till ett supervapen. Klassiskt så det förslår men av trailern att döma så är allt otroligt välgjort och gjort med respekt. Inte helt oväntat så dyker en bekant syn upp i slutet av trailern och jag är ganska säker på att regissör Gareth Edwards och hans team kokat ihop något som kan bli riktigt, riktigt bra. Jag kan knappt bärga mig tills det är dags att se Rogue One på bio i december.

Rogue One: A Star Wars Story teaser trailer

Äntligen! Inte en dag för tidigt så får vi nu äntligen en första liten titt på den kommande, fristående,  Star Wars-filmen Rogue One:

Trailern avslöjar inte så mycket mer än att vår huvudkaraktär Jyn Erso har fått i uppdrag att ta reda på vilket nytt hemligt vapen Imperiet håller på att bygga och som snart skall testas (hmm, undrar vilket det kan vara?). Precis som med The Force Awakens så verkar filmskaparna fått till den där Star Wars-känslan riktigt bra. Saker är använda, skitiga och lite trasiga. De gamla klassiska Stormtrupperna är tillbaka, Mon Mothma är tillbaka och vi får återigen se den gamla hederliga Star Destroyern. Mycket är också nytt men samtidigt stöpt i en form efter den klassiska, första Star Wars trilogin. Nya mystiska, svarta Stormtroopers som säkert är någon sorts specialförband, en stor robot som verkar hänga med våra hjältar och AT-ATs med lite annorlunda design.

Jag är riktigt nöjd med denna första lilla titt på Rogue One och stör mig väl egentligen bara på två saker: att Ben Mendelsohns Imperieofficer klädd i vitt inte är Grand Admiral Thrawn och att trailermakarna känt sig tvungna att använda sig att det nu så uttjatade ”Inception-brölet”. Jag känner naturligtvis inte samma hype som efter man såg den första trailern till The Force Awakens men kommer självklart se även denna film på bio så snart den haft premiär.

Daredevil säsong 2

OBS!, hård hatt-skylt och allmän varning med snurrande saftblandare: läs inte vidare om du är känslig för så kallade spoilers.

Igår så tittade jag klart på säsong 2 om den våghalsiga och blinda advokaten Matt Murdock och hans kamp mot organiserad brottslighet och jag måste säga att jag är riktigt nöjd med vad jag såg. Säsong 1 av Daredevil var min favorit från förra året och säsong 2 var om inte bättre så i alla fall lika bra. Seriens svagheter är ungefär desamma från föregående säsong, det vill säga Elden Elson som spelar Murdocks polare Foggy Nelson. Killen är helt ok när allt är normalt så att säga men så fort det ska bli lite dramatiskt och det skall visas känslor så märker man vilken skillnad det är på skådespelare och skådespelare i den här serien. Deborah Ann Wolf har dock blivit lite bättre sedan förra säsongen och hennes karaktär Karen Page har blivit lite mer intressant.

Men mot seriens höjdare har dessa inte ens en liten gnutta till chans. Jag snackar självklart om John Bernthals tolkning av Frank Castle (Punisher) och Vincent D’Onofrio som spelar Wilson Fisk (Kingpin). Dessa två själ i stort sett alla scener de är med i och ja, de dominerar kan man säga. Netflix/Marvel har lyckats riktigt, riktigt bra med att ge dessa två karaktärer liv och man sitter mest och önskar att de kunde vara med mer än vad de är. Nu skall det absolut inte kastas någon skugga över Charlie Cox som spelar Daredevil, han gör ett mycket bra jobb även han, men själva karaktären är lite för präktig och inte riktigt lika intressant som varken Punisher eller Kingpin.

daredevil-season-2-faq-pic

Rent historiemässigt så märker man att manusförfattarna vågat ta ut svängarna lite mer i och med att första säsongen blev en sådan succé. Det är fler mysterier som nystas upp under seriens gång och det finns fler lömska fiender än bara Kingpin den här gången. Vad jag förstår så verkar det vara en hel del som är kritiska mot karaktären Elektra och hennes del av storyn men jag gillade både den och henne. Bäst var helt klart allt som hade med Punisher att göra och det skall bli mycket intressant att se vad de hittar på åt honom i nästa säsong. Säsongen bjuder utöver storyn på en hel del väl koreograferade actionsekvenser, precis som säsong 1. Ta till exempel när Daredevil slåss mot ett MC-gäng i ett trapphus eller när Punisher går hårt åt ett gäng fångar. Inte ett dugg verklighetstroget men jäklar vad läckert våld på TV kan vara ibland.

Daredevil är en mycket bra och sevärd tv-serie och jag tycker definitivt att du skall kolla på båda säsongerna om du gillar serietidningsaction, dramatik och en gnutta humor.

Speltest: Day of the Tentacle Remastered

Det hade faktiskt gått mig helt förbi att Tim Schafer och hans Double Fine Productions jobbade på en remastrad nyutgåva av Lucasarts ultraklassiska äventyrsspel Day of the Tentacle. Eller kanske inte helt förbi, jag vet att jag hört det någon gång för ett bra tag sedan men har väl helt enkelt missat att göra den mentala noteringen. Skitsamma, nu när spelet släpptes för ett par dagar sedan så blev det självklart en glad överraskning för mig som en gång i tiden mer eller mindre levde för att spela point-and-click-spel, eller som jag och många andra kallade det: äventyrsspel. Det vill säga ett spel där du styr en karaktär (eller flera som i fallet med Day of the Tentacle) genom en värld där allt som är löst skall plockas upp, det skall pratas med andra karaktärer och allra helst skall man fastna i något långsökt pussel som endast spelkonstruktörerna kan se någon logik i.

Day of the Tentacle får nog anses vara ett av de allra mest kända och omtyckta spel som kom under äventyrsspelens storhetstid under 90-talet. För mig personligen så är det nog bara Indiana Jones and the Fate of Atlantis och Sam & Max Hit the Road som smäller högre än Day of the Tentacle. Och kanske The Dig också. Hur som helst så är Day of the Tentacle en riktig klassiker och det är kul att det nu finns tillgängligt till PS4, PS Vita och PC.

Jag har hunnit spela i en dryg timma och det tog inte lång tid att inse vilken stor skillnad det är på den remastrade versionen av spelet och originalet. Det första man lägger märke till är självklart grafiken som nu är i HD och widescreen men även ljud och musik har fått sig en välbehövlig uppgradering. Eftersom spelet kom 1993 och var ett av de allra första med digitaliserat tal (en så kallad talkie-version) så var tekniken inte den allra bästa vilket ledde till ett komprimerat ljud med en hel del missljud och knäppande. Nu är ljudet verkligen kristallklart och man märker hur mycket jobb Double Fine har lagt ner på detta, det är nästan så att man kan tro att det är en nyproduktion.

Jag kan inte nog rekommendera detta spel, såväl till dem som aldrig spelat det som till dem som vill återuppleva gamla äventyrarminnen. Kom bara ihåg att detta i grunden är ett gammalt spel så förvänta dig inte att bli hållen i handen eller några fläskiga cut-scenes med exploderande skyskrapor.

dott-desktop-2560-1440

Netflix-tips: Making a Murderer

Har du Netflix? Bra. Har du inte Netflix? Synd för du behöver verkligen titta på Netflix nyss släppta dokumentärserie Making a Murderer. En serie på 10 avsnitt som när man väl börjat titta inte går att släppa och man bara vill bränna igenom alla avsnitt på en dag.

Jag skall inte avslöja så mycket men serien handlar om den mordmisstänkte amerikanen Steven Avery och hans systerson Bredan Dassey (som misstänks för medhjälp till mord) och deras kamp mot en domstol, delstat och i stort ett helt samhälle som är emot dem. Att säga att en hel del inte gått rätt till under rättsprocessen är en mild underdrift och man blir ofta helt förbluffad över all skit som nystas upp under seriens gång. Tyvärr så är serien lite vinklad och man får bara se Avery-klanens sida i det hela. Det hade varit mycket intressant att få en större inblick i t.ex. hur brottsoffrets familj resonerade utanför rättsalen.

Men annars så är detta en mycket rekommendabel tv-serie. Starta Netflix och börja titta.

netflix-making-a-murderer