Fredag. Gratis domedagsmusik någon?

Domedagen är nära. I alla fall om man ska tro forskarna vid The Bulletin of Atomic Scientists. För enligt dem så är det två och en halv minut kvar tills den så kallade domedagsklockan slår tolv. Och då är det slut med mänskligheten. Finito.

Tur då att klockan inte går i realtid och har möjligheten att gå baklänges. Och tur att det äntligen blivit fredag så att man kan hälla upp något trevligt att dricka i ett glas och slänga i en skiva i CD-spelaren och tänka på något annat än domedagsklockor.

Själv väljer jag idag lite trevlig dricka i form av Plantation Barbados Rom och musiken står svenska Domedag för, passande nog. Domedag är ett projekt som startades redan 2003 av Nicklas Rudolfsson (Runemagick, Swordmaster m.m) men vad jag vet inte släppt en skiva förrän Domedagen såg dagens ljus den sista december förra året. Ett riktigt bra stycke malande Metal med sång på svenska är vad det är och jag har självklart köpt mig ett av de 60 exemplar som finns av skivan. Dock så har jag ingen användning för den nedladdningskod som följde med skivan och tänkte som så att någon annan kanske skulle vilja lyssna på lite gratis domedagsmusik. Använd i så fall koden på bilden nedan och säg gärna till i kommentarsfältet när den är använd. Trevlig helg på eder alla!

Vinylhörnan: Sportlov – 2001 + 2016

Ok, det blir en väldigt kort vinylhörna idag för jag vill egentligen bara visa den fina Sportlov-boxen som äntligen dök upp idag efter ungefär ett halvårs väntan. Tre skivor, en poster, en mössa, en patch och inte mindre än två isskrapor i en fin låda med stor Sportlov-logga på. Det nästan så att man blir tårögd.

Tack Jonas Granvik och Bone Records för en riktigt fin utgåva och kul att man för en gångs skull har precis allt med vad en grupp har släppt.

Fredagstips: Enochian Crescent – Omega Telocvovim

Finland och finnarna. Grannen till öster och vårt broderfolk men ändå är de inte riktigt som oss. Det räcker bara att lyssna på deras Black Metal. Hårdare, kallare och lite allmänt flippad. Svensk Black är i allmänhet mer melodisk, välstädad och rak. Ett arv från den kommunala musikskolan månne? Norge är ju också bra på det där med Black Metal men kommer alltid att få leva med den plump i protokollet som var millennieskiftet och alla band som hux-flux gick omkring i Matrix-glasögon och prompt skulle lira industri-black.

Enochian Crescent är ett gäng muntra finnar (som numera går under namnet The Crescent) och som existerat sedan mitten av 90-talet. År 2000 kom deras andra fullängdare Omega Telocvovim vilken var min första kontakt med gruppen, antagligen köpt på grund av att Close-Up Magazine beordrade mig, vilket var väldigt vanligt på den tiden. En riktigt bra och underhållande skiva där alla låtar har en egen identitet och där influenser från andra genrer kastas in på ett mycket övertygande sätt. Lägg där till Drakh Wraths halvhysteriska sång och lyckan är gjord.

Rasta muttan zimmerlainen.

Vinylhörnan: Vampire – Vampire

Vampire bildades i Göteborg 2011 och har hunnit med att släppa (enligt Metal-Archives) en fullängdare, en EP, en singel, en split och en demo. Typ en av varje alltså. Men diskografin kommer senare i år att berikas med ytterligare en fullängdare och förstöra den fina symmetrin. Något att se fram emot och ett grovmixat smakprov finns här.

Men nu är det inte en kommande, ännu ickeexisterande, skiva som fått snurra på skivtallriken utan Vampires självbetitlade album från 2014. 10 låtar thrashig dödsmetall som får min fot att stampa takten och mitt huvud att headbanga med det imaginära långa håret. Från det ösiga öppningsspåret Orexis till avslutande (och minst lika ösiga) Under The Grudge så är det högkvalitativ dödsmusik som vrålar ur högtalarna i ett allmänt trevligt tempo.

Mitt exemplar av skivan är en andrapress på grön vinyl och kommer med en stor poster på omslagets lie-man som gömt sig i en lövhög och håller i en osynlig apelsin. Lite reklam från skivbolaget får man också samt ett skivfodral med lite vampyrinfo. En fin utgåva utan krusiduller.

Vinylhörnan: Sonson – A shine below the mound

Nytt år, nya vinylskivor att svarva. Visst är det trevligt? Ett av mina allra senaste köp är en skiva av göteborgarna Sonson. En helt ny bekantskap för mig och som jag råkade på av en slump för en knapp vecka sedan när jag besökte skivaffären Music Lovers Records, ett stenkast ifrån Domkyrkan i Göteborg.

Jag hade glatt plockat åt mig ett par skivor med Accept och allas vår gitarrhjälte Yngwie Malmsteen när skivaffärsinnehavaren lade på en ny platta på skivspelaren och förde ner pickupen mot skivan. Ut ur högtalarna strömmade ganska snart glad instrumental musik som enligt bandets bandcamp skall kategoriseras som postrock och som i mina otränade öron låter som ett instrumentalt Bob Hund ungefär. Då och där så inser jag att jag ibland måste våga blicka bortom Metallens skygglappar och inhandla denna skiva. Glad i hågen lämnar jag sedan affären med ett exemplar av Sonsons skiva A shine below the mound i kassen.

Skivan är släppt utav det tyska skivbolaget Kapitän Platte och finns på limiterad färgad vinyl (100 ex), svart vinyl (400 ex) och CD. Med i skivomslaget finns det förutom klistermärke, download-kod och infoblad även med en serie med Hagbard Handfaste. Varför vet jag inte riktigt och den är dessutom på tyska så jag förstår inte så jättemycket utav den. Men den är säkert jätterolig.

Test av nytt veteölglas

Jultomten var väldigt snäll mot mig i år och bland annat så hade han med sig åtta stycken nya fina veteölglas. Och dessa måste ju självklart testas med passande dryck för att säkerställa dess kvalitéer som ölglas. För ändamålet så har jag valt ut tre stycken olika veteöl: Weihenstephaner Hefe Weissbier – DAS referens, Wisby Weisse – kan Sverige konkurrera mot Tyskland? och slutligen Karmeliten Karmentinus –  tysk microbryggd vetebock.

Vi börjar med själva glaset. Snyggt och avskalat i sin design men tyvärr lite för litet för att få plats med en 500ml flasköl med tillhörande skumkrona. Sedan så upplever jag att glaset är något för tunt för min smak, det hade gärna fått vara lite rejälare och tyngre. Men det kanske rimmar illa med den designen, vad vet jag? Överlag ändå ett bra ölglas som fyller sin funktion och är allmänt behagligt att dricka ur.

Sedan så har vi ölen. Som sagt så är Weihenstephaner min referens när det gäller veteöl och även denna gång så sätter ölen ribban högt med sin högst angenäma smak av nejlika, banan och jäst. Alltid lika pålitlig och ett av de tryggaste valen man kan göra när man besöker Systembolaget. En toppen-öl. Betyg: 4+/5.

Wisby Weisse klarar tyvärr inte av att ens hamna i närheten av den nivå som Weihenstephaner ligger på. För istället för rena och tydliga smaker så bjuder Wisby Weisse på en ganska oren upplevelse med störande bismaker. Någonstans under allt det störande så finns det en ok veteöl men frågan är om den är värd att leta efter? Drickbar men inte så mycket mer än så. Betyg: 2+/5.

Slutligen så har vi en öl som nyligen kom in i Systembolagets fasta sortiment: Karmeliten Karmentinus, en vetebock på rekorderliga 8%. Precis som sig bör med en vetebock så är smakerna lite kraftigare och mustigare jämfört med en vanlig veteöl men Karmeliten har en bit kvar till riktiga kraftkarlar som Schneiders ljuvliga vetebock Unser Aventinus. Men en riktigt bra öl som med gott samvete kan inköpas är Karmentinus helt klart. Betyg: 3+/5.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bäst musik 2016

Ser man på. Ännu ett år är på väg att ta slut vilket ju betyder att det är dags att damma av den gamla trotjänaren topp-10-listan och presentera de skivor som just jag tycker har varit bäst. Precis som förra året så anser jag att det har varit ett riktigt bra år för hård musik och jag har nog köpt fler skivor i år än vad jag gjort på väldigt länge. Jag har även haft mer tid och ro att sitta och verkligen lyssna på musik vilket jag tycker är väldans trevligt. Ingen skiva har dock varit sådär solklart bäst, vilket har varit fallet tidigare år när t.ex. Symphony X och Tribulation har tagit hem titeln, utan det har i år varit mer jämnt skägg.

Men innan det är dags att sätta tänderna i årets topp-10 så mjukstartar vi med lite annat smått och gott från 2016.

Årets EP: Cadaveric FumesDimensions Obscure. En varierad och intressant liten EP med ett band som jag kommer att hålla ögonen på i fortsättningen.

Årets demo: MalignerDemon och Sources/t. Delad seger här eftersom dessa två är de enda demos jag lyssnat på under året och båda är riktigt jäkla bra, om än ganska olika.

Årets Göteborgare: ArmoryWorld Peace…Cosmic War. Spejsad Speed-Metal från Hising-Island. Opolerat och rått, precis som en debutskiva skall vara.

Årets besvikelse: Dream TheaterThe Astonishing. Brutalt kompetent musicerande på en alldeles för mastig dubbelskiva som jag snabbt tappade intresset för. Bättre lycka nästa gång Herr Petrucci och gänget.

Årets ”man lever på hoppet”: OpethSorceress. Första smakprovet var ganska lovande men efter att Opeth släppt ytterligare låtar för förhandslyssning så förstod jag tämligen omgående att gruppen fastnat allt djupare i tråk-prog-träsket och allt hopp var ute.

Årets omslag: In MourningAfterglow. Jag kan inte påstå att jag lyssnat så jättemycket på själva skivan men omslagets fyrtorn omringat av en brun/orange storm är fortfarande lika vackert.

Årets återkomst: Dark TranquillityAtoma. Kanske ingen återkomst i ordets rätta bemärkelse utan mer för mig personligen, då jag tappade intresset för gruppen strax efter de släppte Projector 1999. Riktigt starkt album (med två toppenbonusspår på deluxe-utgåvan).

Årets upptäckt: Archgoat. Köpte deras senaste skiva The Apocalyptic Triumphator (2015) efter att ha läst mycket gott om både den och gruppen. Och Satan vilket grymme-mangel dessa ockulta finnar prånglar ut! Har snurrat extremt mycket under året.

Då så. Nu var det då äntligen dags för huvudnumret och vi börjar på plats 10 och arbetar oss stadigt upp mot Årets bästa skiva 2016.

10. Grand MagusSword Songs. Ännu en arbetsinsats från Sveriges egna Manowar. Långt ifrån deras bästa men fortfarande bra nog för min topp 10.

9.  Blood Incantation –  Starspawn. Lång EP eller kort fullängdare? Äh, Blood Incantation manglar ju fram skitskön rymd-döds så vem bryr sig? Det räcker ju så bra så.

8. VredehammerViolator. Det tog några försök men tillslut så ville det sig för Vredehammer och de levererade sin klart bästa skiva hittills.

7. HeavydeathIn Circles We Die. Långsamt, malande och framförallt TUNGT. Man må tycka vad man vill om deras namn men deras musik talar för sig självt.

6. StillaSkuggflock. Nordiskt avskalad Svartmetall. Inte lika direkt som fenomenala föregångaren Ensamhetens Andar men minst lika bra.

5. NordjevelNordjevel. Årets bästa melodiska Black Metal-pisk med en frenetisk Fredrik Widigs på trumpallen. Snabbt och välproducerat.

4. Hail Spirit NoirMayhem In Blue. Efterlängtad uppföljare från mina favorit-greker och även om det inte är riktigt lika bra som Oi Magoi så är jag grymt nöjd med vad de har presterat.

3. AnciientsVoice Of The Void. Anciients växlar upp efter sin ruggigt starka debutskiva och jag sticker ut hakan och säger att denna skiva är ännu bättre. Något mer svårtuggad kanske men hav tålamod ty detta är top-notch.

2. HakenAffinity. Det har inte blivit så värst mycket progressiva tongångar för mig i år men när Haken slår till igen efter suveräna The Mountain så är det bara buga sig inför dem och kapitulera. Så snyggt, så genomarbetat, så otroligt bra.

1. Chthe’ilistLe Dernier Crépuscule. Smack! Slog ner som en fulladdad blixt tidigt under året och jag fullkomligt älskade det så snart jag hört det atmosfäriska introt gå över i det brutala öppingsspåret Into The Vaults Of Ingurgitating Obscurity. En konstant lyssningpartner under våren och även om kärleken svalnat något sedan dess så blossar den upp så fort jag drar igång skivan. Årets bästa skiva 2016, inget snack.

kutilist

Så där ja. Då var året 2016 summerat och redo att läggas till arkivet. Ett riktigt bra år! Nu blickar vi med spänning fram emot 2017 och nya skivor med bland andra Immolation, The Great Old Ones och kanske Pain of Salvation (ska ju tydligen vara en återgång till tidigare tongångar). Vi hörs!