Mayhem in blue

Att spela som grekerna i det fantastiska spelet Age Of Mythology är jävligt kul och de minst lika fantastiska grekerna i Hail Spirit Noir har relativt orelaterat släppt en ny skiva vid namn Mayhem in blue, vilken har varit ute i cirka en månad. Ingen har väl missat detta faktum hoppas jag? Tyvärr så gjorde viss ekonomisk prioritering att jag själv inte kunde köpa och således avlyssna skivan förrän ganska nyligen men det gör inte musiken på den sämre på något sätt alls. För alla vet väl att bra musik inte har något bäst-före-datum? Eller?

Till min förvåning så verkar Mayhem in blue inte gjort något jätteavtryck bland alla självutnämnda musikkännare ute i vida världen men varför skall man egentligen bry sig om det då musiken talar för sig själv och är så där härligt flummig och ännu en gång en alldeles strålande blandning av diverse Metal-genrer och mer progressiva tongångar.

För egen del så frågar jag mig mest om detta är lika bra som den helt otroligt grymma föregångaren Oi Magoi och såhär fyra-fem genomlyssningar in så är den nog inte det. Men det är fanimej inte långt bort. Helt klart en platta som är bland det bästa som släppts i år och värd att utbrista ett kraftigt ”Metalefs!” för (ni som spelat Age of Mythology vet nog vad jag menar).

Stilla är bra och Anchor Steam beer är ganska gott

I veckan så fick jag äntligen hem de fjäll- och mörker-älskande svartmetallarna Stillas nya skiva Skuggflock. Skivan släpptes redan i mitten av augusti men vissa yttre omständigheter gjorde att jag inte kunde få hem skivan förrän nu. Då är ju bara frågan om den var värd att vänta på. Och på det skulle jag vilja svara: ja, det är den definitivt. Kanske inte riktigt lika bra som föregångaren Ensamhetens andar så här vid de första genomlyssningarna men detta är en skiva som absolut kommer att växa i takt med ju mer man lyssnar på den. Favoritlåtarna hittills är halvfunkiga I tystnad vilar själen och det stämningsfulla titelspåret.

Och på detta så är det dags att snacka lite öl och då närmare bestämt två varianter av Anchor Brewing Companys välkända Steam beer. Systembolaget släppte för någon vecka sedan en torrhumlad variant av Steam beer så jag tänkte att det kunde vara kul att testa de båda mot varandra.

steam-beer

Original Steam beer är en genomtrevlig bryggd men som inte har några som helst extravaganser för sig. Det är maltigt och sött med lite mysiga karamell-inslag här och där. Ingen öl man slår volter över men ändå en som är högst drickbar. Dry-hopped Steam beer innehåller klart mer humle än originalet men frågan är om det är godare eller inte. Jag skulle nog snarare vilja säga att detta är lika bra, bara lite annorlunda. Detta är helt enkelt två bra öl som funkar fint oavsett om det är extra humle i eller inte.

Så köp och konsumera musik och öl. Gärna i kombination med varandra.

Cykla inomhus – Flamme Rouge

För ganska exakt två år sedan så skrev jag lite om en Kickstarter-kampanj som ville få ut ett cykel-brädspel på marknaden. Jag har faktiskt ingen aning om hur det gick med det spelet men häromdagen så såg jag till min stora glädje att det nu finns ett brädspel för alla som inte kan få nog av cyklar – med regler på svenska dessutom! Spelet heter Flamme Rouge och är utvecklat av våra finska grannar Lautapelit.

flamme-rouge_web

Lautapelit själva beskriver spelet som ett snabbt och taktiskt cykelspel där varje spelare kontrollerar ett lag med två cyklister: en Roleur och en Sprinteur. Spelarnas mål är att först korsa mållinjen med en av dessa och man kontrollerar sina cyklister genom att dra och spela olika sorters kort. Jag tycker det låter ganska så simpelt men det finns förhoppningsvis lite djup i spelet som gör att det är roligt att spela. Spelet ser i alla fall väldigt mysigt ut.

pt-flamme-rouge-2_600px

Nu är bara frågan: skall man önska sig detta i (h)julklapp?

All In Beer Fest 2016

Då var man tillbaka i hemmets lugna vrå efter en helg spenderad i Eriksbergshallen i Göteborg. Mitt första besök på All In Beer Fest gav stor mersmak på ett nytt besök nästa år och renderade i att ca 50 nya öl provades. Några snabba tankar om All In Beer Fest 2016:

  • Grymt hög kvalitet på ölen. Allt jag testade gick från bra till utmärkt/fantastiskt. Visst fanns det vissa bryggerier som var klart bättre än andra men på det stora hela så blev jag väldigt imponerad av all klass-öl.
  • Mycket folk. Fast ändå inga problem. Blev först lite förskräckt när man kom in i mässhallen och möttes av ett kompakt sorl och mycket folk i rörelse. Men det gick snabbt över och efter ett tag så tänkte man inte ens på det då allt och alla var så trevliga.
  • Omnipollo – don’t believe the hype? Köerna var långa till Omnipollo i stort sett hela tiden och jag orkade inte hoppa på tåget. Visst, Omnipollo gör grymt bra öl men jag personligen börjar så smått tröttna på deras översöta godis-stouts med kilometerlånga namn.
  • ”Kändisar”. Såg en hel del kända bryggare och framförallt bloggare. Som t.ex. Stefan (med far) från Ölsvammel, en fotande Johan Lenner från Portersteken, Magnus Bark från Ofiltrerat och sist men inte minst Mr Hopmaestro själv från Heavy Metale.
  • Bäst öl. Svårt att välja men från de tre passen som var under Beerfesten så får det bli följande: Pass 1 – Cervisiams annorlunda men välsmakande stout Krampus. Pass 2 – Crimson Queen från Dry & Bitter Brewing. En fantastiskt god Flemish Red Ale. Och slutligen från pass 3 – Alefarm Brewings (de andra två ölen jag testade från dem var också grymma för övrigt) Old Creation, en bourbonfatslagrad stout med lite vaniljbönor i.
  • Mannen som satt och drack en Sofiero 5,2 mitt i mässhallen. Bara där för att provocera alla ölnördar eller var han bara ärligt trött på all god öl? Vet vet? Jag frågade inte.

Det var det. Som sagt, nästa år lär det bli ett besök igen för detta var hur kul som helst.

Fredagstips: Panzerchrist – Soul Collector

Rippade lite skivor häromdagen för att kunna spela dem via min nätverkshårddisk och Sonos och då stötte jag på några skivor med ett band som jag inte spelat på väldigt länge, nämligen Panzerchrist. Dansk kulsprutesmattrande dödsmetall när den är som allra bäst.

Panzerchrist är fortfarande aktiva vad jag vet men jag tappade intresset för dem efter skivan Battalion Beast och det är skivorna Soul Collector och Room Service som jag anser vara deras absolut bästa.Det var något med kombinationen av Bo Summers djupa growls och Reno Killerichs ihärdiga dubbeltrampande (tillsammans med bra låtar naturligtvis) som gjorde att allt klickade och skapade dödsmetall-magi.

Här är låten Panzergrenadier, något av bandets hit och som avslutas snyggt med en sampling från en inte helt okänd film.

Nytt i CD-samlingen

Liksom sanden i timglaset, så rullar skivsamlandet på och samlingen blir sakta allt större. Är det tillräckligt för att kunna starta en varje-dag-såpa på TV4? Nä inte på långa vägar men tillräckligt för att man skall ta ett litet fotografi på några nyinförskaffade plattor och skriva några rader om dessa.

img_7054

CratorThe ones who create : The ones who destroy. Det är mycket som talar för den här skivan. T.ex. att det är en nästan 40 minuter lång platta fylld med smiskande teknisk dödsmetall. Och att gruppen är lite utav en supergrupp där en av mina favorittrummisar, John Longstreth, ingår. Men tyvärr så är skivan hittills väldigt anonym när det kommer till själva låtarna och ljudet på skivan kommer jag inte riktigt överens med. Kanske blir åtminstone låtarna bättre med lite mer lyssning.

KetzerSatan’s Boundaries Unchained. Att detta är samma Ketzer som tidigare i år släppte den mer eller mindre totalsågade skivan Starless är svårt att tro när man hör den här, deras första skiva. För här får vi en rejäl dos ösig Black/Thrash (ingen dötrist post-rock) som inte tar några fångar. Kanske lite tjatigt om man lyssnar igenom hela skivan men låt för låt så är detta en mycket frisk fläkt. Synd att Ketzer gått ner sig på de sju år sedan den här skivan kom.

Deathspell OmegaDrought. Hypad Black Metal-grupp (som snart släpper ny skiva) vars musik jag aldrig riktigt förstått storheten i. Men något fick mig ändå att skaffa denna deras senaste EP och jag tycker faktiskt om det jag hör. Så det är väl kanske dags igen att ge sig på deras så hyllade skiva Si Monvmentvm Reqvires, Circvmspice igen och se om polletten faller ner den här gången.

AnciientsVoice of the void. En av höstens stora skivsläpp för min del då deras förra skivan var en riktig höjdare. Jag har inte lyssnat in mig så mycket på skivan än men jag gillar det jag hört i alla fall. Och om du inte hört talas om gruppen innan så är mitt råd att kolla upp dessa gubbar omedelbums! Finfin progressiv metal med influenser från storheter som Mastodon och (gamla) Opeth.

DismaTowards the Megalith. TUNGT!!! Att jag missat denna eminenta skiva får väl nästan anses vara någon slags form av självspäkning? Men nu är det hur som helst åtgärdat och jag kan fullt ut njuta av detta album till bredden fyllt med klassisk amerikansk dödsmetall i den allra tyngsta skolan.

UtstøttHjørungavågr. Till sist så har vi här ett soloprojekt från Portland, Oregon, USA som lånar mycket av sitt sound från klassiska Tolkien-tokarna i Summoning. Inte riktigt den musik jag lyssnar allra mest på men den här skivan överraskade mig med sin fina stämning och genomarbetade låtar. Dessutom så gjorde jag en god gärning genom att köpa skivan så allt är tummen upp.

Det var allt för nu. Fler inköp lär följa.

Årets tuffaste omslag?

Om In Mourning har vad som kan tänkas vara årets snyggaste omslag på sin skiva så vinner Ghoul och deras senaste skiva Dungeon Bastards lätt kampen om att ha det tuffaste. Eller hur kan man annars beskriva ett omslag gjort för att likna ett gammalt brädspel från 80-talet? Eller likna och likna, det går faktiskt att spela det simpla spel som är tryckt på mittuppslaget. Kom bara ihåg att ha alkoholen och en T6 lätt tillgänglig.

Musiken då? Jodå, den är fan inte dum den heller. Ösig och lättsmält party-Thrash/Death Metal framförd med glimten i ögat. Inte mycket att klaga på faktiskt även om det absolut inte är något som kommer att gå till historien som det mest nyskapande och briljanta i musikväg någonsin. Men väl värd att kolla upp tycker jag.

”Creepsylvania is under the control of Commandant Dobrunkum, a tyrannical despot! Having captured the Omicron Bomb from deep within the catacombs, he has enslaved a fearful and ignorant populace. The hooded fiends known as Ghoul must venture to the city square past dangerous and implausible foes, wrest control of the bomb, and try not to do anything stupid with it!”

Star Wars – Rogue One trailer 2

YES! En ny trailer för den kommande Star Wars-rullen Rogue One släpptes för några timmar sedan och jag diggar den. Som fan! Med bara två ynka månader kvar tills filmen har premiär så är mina förväntningar vid det här laget lika stora som Dödsstjärnan. Alla tre trailrar som hittills har släppts har alla visat en film som verkar så otroligt fokuserad, välgjord, episk och så grymt mycket Star Wars att min nördskalle nästan exploderar av överladdning.

Något jag slås av när jag ser den här nya trailern (och även de två tidigare) är hur storskaligt allt är och nästan varje bildruta har potential att bli en tavla fin nog att hänga upp på vardagsrumsväggen. Det är bara att hoppas att storyn håller samma höga klass när det är dags att gosa ner sig i biosalongen om några månader. Och när man väl sitter där så har jag en liten förhoppning om att publiken kommer få se att den lilla designmiss som Imperiet gjorde med den första Dödsstjärnan i själva verket var en medveten handling från en viss rebellisk far. Hur som helst så tror jag att vi kommer se lite annorlunda på A New Hope efter Rogue One har haft premiär.

Fredagstips: Graveyard är döda, länge leve Graveyard!

Svenska mys-rockarna Graveyard slängde som bekant in handduken för någon vecka sedan och tackade för sig och tiden som varit. Många blev ledsna över detta, för visst det är alltid trist när band lägger ner, men personligen så hade jag ingen direkt relation till bandet. Jag fick deras senaste skiva Innocence & Decadence i julklapp förra året vilken väl var helt ok att ha som lite lugn bakgrundsmusik men djupare än så är inte min relation till svenska Graveyard. Dock så kommer jag tids nog skaffa den där Hisingen Blues som alla blev så exalterade över när den kom för några år sedan.

Men varför deppa när det finns andra band som heter Graveyard? Till exempel ett som kommer från Spanien, lirar dödsmetall influerad av den svenska 90-tals scenen och Bolt Thrower och dessutom är mycket bättre. De släppte tidigare i år sin tredje fullängdare …for Thine Is the Darkness och det är verkligen en skiva som bör ges uppmärksamhet om man gillar musik som den beskrivs ovan. Åtta låtar (med instrumentala truddelutter insprängda mellan) mycket varierad och tung dödsmetall är vad man får och det är en deal som i alla fall jag är nöjd med.

Tre snabba (och sura) öltips

Folköl fortsätter att vara en het och expansiv gren på den svenska öl-scenen och jag upptäcker att det uppenbarligen är den enda sortens öl jag själv numera skriver om när jag tittar bakåt den närmsta tiden i bloggarkivet. Men jag antar att det inte gör så mycket då ölen i fråga är mycket goda och inte enbart skall bedömas efter vilken alkoholhalt de har. Detta inläggs uppställning består av tre öl som alla har en gemensam nämnare i att de är sur-öl. Så gillar man inte sura saker så har man inte mycket att hämta här.

img_7036

Men om man gillar det så är detta tre riktigt bra öl. Min favorit bland dessa är Dugges Tropic Folk som med knapp marginal vinner på sin mycket fruktiga smak och att inte ha riktigt lika intensiv surhet som sina två kollegor. Mikkellers Drink’in Passion Berliner och Brekeriets Picnic Sour Ale var i stort sett likvärdiga och där den stora skillnaden dem emellan är vilken smaksättare de har bryggts med. Drink’in Passion Berliner är föga överraskande bryggd med passionsfrukt och Picnic Sour Ale är bryggd med rabarber så det är bara att välja det man föredrar. Eller båda två.

Eller så köper man alla tre för detta är tre högst köpvärda öl som finns att hitta hos din närmsta välsorterade dagligvaruhandel.

Påfyllning i CD-samlingen

Även om det i mångt och mycket är vinyl eller streaming som gäller i dagens samhälle när det kommer till att lyssna på musik så har gubbgnälliga jag väldigt svårt att släppa CD-formatet. Det dimper ner nya CD-skivor i brevlådan med jämna mellanrum och detta är skörden under den gångna veckan:

img_7034

ArchgoatWhore of Bethlehem: Efter att ha fallit pladask för finska Archgoat och deras senaste mästerverk The Apocalyptic Triumphator tidigare i år så har det inte gått att hejda vidare djupdykningar i deras diskografi. Whore of Bethlehem är gruppens första fullängdare och kom 2006. Tyvärr så har den inte lika mustigt ljud som The Apocalyptic Triumphator och saknar ”hits” i samma utsträckning men är ändå en fullgod skiva i genren rå, ockult Death/Black-Metal.

ArmoryWorld Peace… Cosmic War: Speed Metal Space-Satan! Stolt och snabb Metal från Hising-Island, Göteborg. En debutskiva som dras med vissa skavanker men som får anses vara fullt godkänd. Armory är definitivt en grupp som jag kommer hålla ögonen på i framtiden.

In FlamesColony: Mera Göteborg och en skiva som faktiskt är en av få jag ägt en gång i tiden och sedan sålt. Men ett blogginlägg om skivan och framförallt låten Ordinary Story fick mig att bli lite nostalgisk så det vara bara att langa fram 40kr och köpa skivan igen. Jag är absolut inget stort fan av In Flames men Colony tycker jag är helt ok.

AllegianceBlodörnsoffer: Prima piskande Black Metal från det klassika svenska skivbolaget No Fashion och precis som mycket annan musik som släpptes på No Fashion så är Blodörnsoffer en väldigt fartfylld, melodisk och bra skiva. Svensk kvalité helt enkelt.

PrimordialThe Burning Season: Ett av mina favoritband och nu när jag äntligen fått fatt i ett fint exemplar av The Burning Season så täpper jag till ett av få återstående hål i deras diskografi. Titelspåret är helt fenomenalt och bör lyssnas på av alla som har sinne att uppskatta svart metall med keltiska influenser.

NecrovationBreed Deadness Blood. Slutligen lite svenskt dödsröj i form av skånska Necrovation. Finns inte så mycket orda om den här skivan mer än att den är riktigt jäkla bra och rekommenderas alla som gillar musik i stil med Verminous och tidiga Tribulation. Eller ”möed bra mög” som de kanske säger i Skåne. Det tar vi lite trynemjöl på.

Galet fredagstips: Ossuary Insane

Ossuarium, eller benhus, är en byggnad där benen efter en eller flera avlidna förvaras. Ofta synligt. Ett av de allra mest kända exemplen på detta är Benhuset i Sedlec i Tjeckien med sin ikoniska ljuskrona gjord av ben och dödskallar.

Följaktligen så är det jävligt rätt att kalla sitt band efter en sådan här byggnad och det är precis vad dödsmetallorkestern Ossuary Insane har gjort plus att de har lagt till att de (eller kanske någon annan) är galna. Kanske ett namn som är bättre i teorin än i verkligheten men vad betyder ett namn när man lirar reko Death Metal fylld med intressant riffande och en rejäl dos dynamik? Inte ett jota.

Enligt allsmäktiga Metal-Archives.com så är Ossuary Insane inte längre en aktiv grupp men det hindrade inte de svenska skivbolagen To The Death och Blood Harvest att tillsammans släppa promosamlingen Possession Of The Flesh tidigare i år. I mitt tycke en mycket trevlig samling som tyvärr verkar gått obemärkt förbi en alltför stor publik. Jag antar att klassisk amerikansk dödsmetall inte är lika mycket i ropet som det en gång var.

Vila i frid Bolt Thrower

Bolt Thrower kastade in handduken häromdagen och tackade för sig. Det är för djävligt men samtidigt ganska så väntat då gruppen inte gjort särskilt mycket väsen av sig sedan 2005 års Those Once Loyal och till råga på allt så dog ju trummisen Martin Kearns förra året. Så nu blir det inga fler låtar om krig och dödsbringande maskiner. Inga fler skivor med Space Marines och annat tufft på omslaget. Inget mer fränt basspel framfört av Jo Bench eller raspigt growlande från Karl Willetts.

Så det är väl bara att tacka Bolt Thrower för lång och trogen tjänst och för alla grymma skivor de gett oss under alla år de har varit aktiva. Min personliga favorit kommer alltid att vara Realm of Chaos, både av nostalgiska skäl och för att den helt enkelt rockar röv. Men som väl de flesta vet så kan man inte välja fel när det kommer till att lyssna på Bolt Thrower då alla deras skivor håller hög klass.

Tack Bolt Thrower och vila i frid.

”As fire fills the sky
We once believed in life
Now time to die
…For Victory”

Night Viper!

Jag säger bara det. För det borde räcka så.

Ok då, kan väl säga något mer då. Såg att Night Vipers självbetitlade skiva (släppt sent förra året) fanns på Ginzas pågående rea och eftersom jag läst en hel del positivt om bandet (främst hos Jarno/A Fair Judgement) så gjorde jag med viss tveksamhet slag i saken och investerade 99kr i ett exemplar. Tveksam på grund av att jag har lite svårt att ta till mig musik med enbart kvinnosång. Fråga mig inte varför men det är bara något som måste passa till 100% för att det skall funka för mig.

Och i Night Vipers fall så gör det just det. I likhet med Elin Larsson i Blues Pills så älskar jag Sofie-Lee Johanssons raspiga stämma och den passar bandets ösiga och svängiga Heavy Metal helt perfekt. Fan, detta är ett band som jag verkligen skulle vilja se live för den energi som Night Viper lyckats fånga på skiva är smått unik anser jag. De genomarbetade låtarna, de medryckande riffen, de svängiga trummorna, de blixtrande gitarrattackerna och den kaxiga sången. Allt är fanimej top-notch på den här skivan.

Night Viper i natten!

Vinylhörnan: Iron Maiden – Somewhere In Time

Iron Maiden. Ni har kanske hört talas om dem? Bildades 1975, har släppt 16 studioalbum och har en viss Bruce Dickinson vid micken? Låter bekant va? Jo visst är det så, världens största hårdrocksband (eller är det Metallica?) är inget man kommer undan ifrån och så inte heller jag. För även om jag växte upp utan att ha en endaste Iron Maiden-skiva i samlingen och inte varit särskilt förtjust i deras galopperande Heavy Metal så har jag under senare år börjat gilla dem ganska så mycket. Så mycket att jag nu äger, i mitt tycke, deras allra viktigaste och bästa skivor på vinyl. Vi snackar naturligtvis om den radda skivor som börjar med The Number of the Beast och avslutas med den fenomenala monsterplattan Seventh Son of a Seventh Son.

Sist in att hänga med sina polare i denna skara blev för mig Somewhere In Time som införskaffades så sent om i juli i år. En tripp till Andra Långgatans Skivhandel i Göteborg under början av semestern resulterande bland annat i att nämnda skiva fick hänga med hem och vilken skiva det är sedan. För de allra flesta så antar jag att det är låten Waysted years som ploppar upp när de tänker på Somewhere In Time och kanske bara den men då har man missat en massa Iron Maiden-godis. Öppningsspåret Caught somewhere in time lägger ribban högt och jag tycker att hela skivan håller mycket hög klass, framförallt spår som The loneliness of the long distant runner och avslutande Alexander the great.

Skivan i sig är som sagt köpt på Andra Långgatans Skivhandel och det är svårt att skriva om skivan utan att ta upp det klassiska omslaget. Fyllt med detaljer och referenser från Maidens tidigare släpp är det en fröjd att bara hålla i och undersöka så noga det bara går. En liten konstig/rolig detalj med skivan är att A-sidan inte har någon riktig etikett utan är helt vit. Detta är vad jag vet ett tecken på testpress men eftersom B-sidan är helt normal så antar jag att det bara rör sig om ett vanligt allmänt fabrikationsfel. Någon som är bättre bevandrad i vinylens värld och kan bringa ljus på denna fråga?

Electronic Summer 2016

Den femte upplagan av Electronic Summer-festivalen gick av stapeln nu i helgen och efter att nu några dagar senare återhämtat mig hyfsat så tänkte jag att det är dags att skriva några rader om denna tillställning. Något som blir svårare och svårare för varje år som går då farsan (ständigt festivalsällskap när det gäller elektronisk musik) och jag spenderar mindre och mindre tid på själva festivalen och allt mer på att strosa omkring i Göteborg och se vad staden har att erbjuda.

I år så beskådade vi endast två hela spelningar och det var Leather Strip på fredagen och Welle: Erball på lördagen. Bäst var som väntat Welle som jag aldrig blivit besviken på när jag sett dom live. De bjöd på en bra show med många hits och de verkade själva väldigt nöjda när spelningen var klar. Leather Strip var helt ok men eftersom jag knappt hört någon låt med dom innan så var det lite svårare att ta till sig. Lite besviken blev jag också när jag hörde att spelningen med Das Ich på fredagen tydligen varit helt fantastisk men man kan ju inte få allt här i världen.

Det var det om Electronic Summer. Över till det riktigt roliga, nämligen lördagens tur i Göteborg som började med ett besök på Akkelis Audio relativt nya butik i Gamlestan. Eftersom butiken ligger i ganska nära anslutning till tågspåren in mot stan så passade vi på att kika lite på gamla tåg innan vi gick in. Väl inne så fann vi en hel del kul att titta och klämma på men nästan allt på Akkelis är väldigt, väldigt dyrt så mesta tiden gick åt till att drömma. Dock så hittade jag ett par väldigt intressanta golvhögtalare i form av Neat SX1. Små, snygga och passar nog perfekt in i mitt vardagsrum där utrymmet är begränsat.

Efter det så styrde vi kosan mot slakthusområdet och Spike Brewery och deras smakbar som är öppen mellan 12-18 på lördagar. Där möttes vi av bryggare Marcus som glatt visade upp bryggeriet och gav oss smakprov (mot betalning naturligtvis) på fem öl som är bryggda hos dom. Här försvann tiden väldigt snabbt och efter nästan 2 timmar av tjöt och öl-smakande så var vi toknöjda och gick vidare. Varm rekommendation utfärdas då besöket var både lärorikt och bjöd på väldigt god öl.

Sedan blev det ölhaksbesök för hela slanten. Ölstugan Tullen Lejonet, Het Amsterdammertje, Ölrepubliken, The Rover och naturligtvis 3 Små Rum fick finbesök av oss och det testades en mängd god öl. Minnet sviker mig lite här men bäst var om jag inte minns helt fel Stone Ruination 2.0, Omnipollo Zodiak och 3 Små Rums alldeles egna Drömmen om Karibien Mango. Rundan avslutades med en rejäl festmåltid på Restaurang Mykonos på Linnégatan. Riktigt god och prisvärd mat och roligt att besöka stället igen ungefär 10 år efter att man var där senast.

Och sedan var det så dags att traska till festivalområdet och hur det var vet ni ju redan. Detta var en toppenhelg jag sent kommer att glömma och ser fram emot festivalen nästa år. Får se om det blir några band sedda överhuvudtaget då.

Två folköl från Omnipollo – part deux

I våras så skrev jag om ett litet besök jag gjorde hos ICA Åkered där jag kikade på vad de hade i sin folkölshylla. Imponerad som jag blev så var jag ganska säker på att denna lilla ICA-butik skulle få ytterligare besök av mig i framtiden och häromdagen så var det då dags. Eftersom jag blev mer eller mindre lyrisk över Omnipollos Bianca Blueberry Lassi Gose förra gången så var jag självklart tvungen att plocka ner mango- och hallon-varianterna i min kundkorg tillsammans med några öl till. Sedan så var det bara att glatt betala, trampa på gasen och blåsa hemåt.

Lever då dessa två varianter av Omnipollo Bianca Lassi Gose upp till min alldeles egenuppbyggda hype? Vi kan ju börja med Bianca Mango Lassi Gose som smakar ganska exakt som någon av Bravos fruktjuicer, vilket kanske inte är oväntat då mango har en stor del i ölets smak. Bianca Mango Lassi Gose har inte samma komplexa och djupa smak (om man får vara lite flummig) som Blueberry utan är mer ”pang på”. Inget större fel på det i och för sig men ja, inte riktigt samma kaliber som Blueberry alltså. 3,5/5 i betyg.

Dags sedan för Bianca Raspberry Lassi Gose. Här kliver vi upp ett litet pinnhål tycker jag. Hallonsmaken kommer fram bra vilket ger en trevlig syrlighet som balanseras fint mot den lilla sälta som också finns. Men lika bra som Blueberry Lassi Gose är inte heller detta utan det stannar på 3,75/5 i betyg.

Trots att varken hallon eller mango rår på blåbär i det här fallet så är detta två väldigt bra öl. Att de dessutom är folköl som går att köpa i välsorterade livsmedelsbutiker tycker jag är väldigt positivt. Folköl skall inte enbart behöva vara 6-pack med Norrlands Guld eller Falcon Bayerskt.

IMG_7031

Star Wars Armada: second strike

Jag kan inte påstå att mitt Star Wars Armada-spel går varmt här hemma då det i helgen var dags att blåsa dammet av spellådan och lira mitt livs andra omgång i Fantasy Flight Games rymdflotts-simulator. Och precis som förra gången så åkte jag på däng. Dock inte en lika kraftig käftsmäll som förra gången men trots allt så fick jag se min stolta Imperial Star Destroyer försvinna i ett moln av eld och allmän förödelse. Ett öde även min Victory-class Star Destroyer skulle dela trots att det ett tag såg ut som skeppet helt enkelt skulle ”flyga ur bild” och bli diskvalificerat.

Men trots att Armada sällan blir spelat och att jag ännu inte vunnit en omgång så gillar jag det. Det har en bra Star Wars-känsla och känns riktigt maffigt att spela. Fast jag tror att spelet kräver ett större bord än det jag har tillgängligt just nu då det känns om allt man har utrymme att göra är att leka Wall of Death med sin respektive flotta och hoppas att man är den som har mest tur med sina tärningar och håller ner skeppskrockandet till ett minimum. En större spelyta hade helt klart gett utrymme åt mer taktiska manövrar och minskat risken för att flyga ut över bordskanten. Det plus ett Home One-skepp till rebellerna för 400kr och jag tror att saken är biff. Återstår att se om det stämmer.

Fredag. Gratis dödsmetall någon?

Ja då var det alltså fredag igen. Första arbetsveckan efter semestern är snart avklarad och det är snart dags att fira helg igen.

Har det då hänt något kul i veckan som gått? Nja inte så värst mycket. Metallica släppte en ny låt från deras kommande skiva och gav ordet mediokert ett nytt ansikte. Vissa verkar tycka att detta är en tillbakagång till tidiga stordåd men i mina öron så låter det enbart gubbigt och trött. Tråkiga riff, trista trummor, kasst solo och fånig text, vilket väl var exakt det jag hade väntat mig. Hade någon annan grupp än Metallica stått bakom låten så har jag svårt att tro att någon hade brytt sig.

Ny låt har även klassiska Darkthrone presenterat i form av Tundra Leech från kommande skivan Arctic Thunder. Eftersom jag har noll och ingen relation till gruppen så har jag svårt att säga om det är bra eller dåligt i förhållande till deras tidigare material men låten som sig tycker jag är ganska trevlig i sin enkelhet. Lättlyssnat men utan något vidare tuggmotstånd och garanterat något jag glömt bort imorgon vid den här tiden. Men helt ok för stunden alltså.

Väldigt mycket roligare blir det om man lyssnar på Vanhelgds nya skiva Temple of Phobos och det är här rubriken på inlägget kommer in. Jag fick hem vinylutgåvan av nämnda skiva igår och med den följde det men en liten lapp med kod för att kunna ladda ner albumet. Och eftersom jag redan har en digital kopia (laglig naturligtvis) av skivan så tänkte jag att någon där ute kanske ville förgylla sin helg och använda koden för att kunna lyssna på ett av årets bättre släpp i genren Dödsmetall. Så jag säger varsågod och ha en trevlig helg.

vanhelgd

(Hojta gärna till när koden är använd)

Ny Rogue One-trailer

Någon som missat att det i morse kom en ny trailer för den kommande Star Wars-filmen Rogue One? Ingen alls? Ok men om det nu är någon som mot förmodan missat detta så kommer här en påminnelse: I morse kom det en ny trailer för Rogue One. Titta nu!

Jag gillar det jag ser. Det är det ikoniska och bekanta med en twist, främst symboliserat av en Dödsstjärna ”upp-och-ner”. TIE-fighters, Stormtroopers, X-Wings och gigantiska Star Destroyers uppblandat med lite nytt. Imperiet är de som håller hela galaxen i ett järngrepp och de få rebeller som finns skall slåss mot smala odds för att försöka stjäla planerna till ett supervapen. Klassiskt så det förslår men av trailern att döma så är allt otroligt välgjort och gjort med respekt. Inte helt oväntat så dyker en bekant syn upp i slutet av trailern och jag är ganska säker på att regissör Gareth Edwards och hans team kokat ihop något som kan bli riktigt, riktigt bra. Jag kan knappt bärga mig tills det är dags att se Rogue One på bio i december.

Hannes Grossmann på gång med ny skiva

För ett par år sedan så släppte trummisen Hannes Grossmann (ex-Obscura, ex-Necrophagist, Blotted Science, Alkaloid och ett gäng band till) sin första soloplatta The Radial Covenant. En mycket bra skiva som jag rankar bland det bästa som kom 2014. Och nu är den gode Hannes på gång med en uppföljare som skall gå under namnet The Crypts of Sleep och ett första smakprov släpptes för ett tag sedan:

Jag kan inte påstå att jag blev helt ”blown-away” av den nya låten men tycker ändå att det är ganska så trevliga dryga 4 minuter teknisk döds. Precis som på förra skivan så har Hannes hjälp av diverse musiker som Morean (Dark Fortress, Alkaloid) på sång och Linus Klausenitzer (Obscura) på bas. Lägg där till lite sköna gästsolon från bland annat vår egen Per Nilsson (Scar Symmetry) och Erik Rutan (Hate Eternal) och du har en redigt mustig dödsmetallgryta väl värd att vänta på. I skrivande stund så är det fyra dagar kvar på den Indiegogo-kampanj som finansierar skivan så om ovanstående text och musik verkar intressant, varför inte stödja med en peng? Jag har självklart gjort detta och ser med spänd förväntan fram emot nästa månad då skivan förväntas vara redo för leverans.

Vinylhörnan: RAM – Forced Entry

RAM bildades i Göteborg 1999 och min första kontakt med bandet var 2003 då de släppte sin debutskiva Sudden Impact. Jag var inne på ett av mina rutinbesök hos klassiska skivbutiken Bengans och fick syn på en CD som bara bepryddes av en cool logga på ett annars svart omslag. Utan att riktigt veta vad det var jag köpte så fick skivan följa med hem. Den stod ju ändå i hårdrockshyllan så hur fel kan det bli? Väl hemma så vill jag minnas att jag gillade RAMs Heavy Metal, klart influerad av välkända band som Judas Priest och Mercyful Fate. Men mer än så var det inte. Skivan hamnade i hyllan och spelades väldigt sällan då den fick konkurrera med musik som jag vid den tiden tyckte var mer intressant.

Och där kunde sagan om mig och mitt lyssnade på RAM vara över men det blev inte riktigt så. För då jag under senare tid fattat tycke för gruppen Portrait så jag ju tvungen att köpa deras split In Command som kom i slutet av 2014. En split de delade med inga andra än just RAM och som där levererade tre toppenlåtar. ”Hmm…man kanske skulle köpa lite fler skivor med RAM? De är ju faktiskt riktigt bra.” tänkte jag och även om det tog ett tag så blev tanken tillslut verklighet och nu har jag alla deras album. Förvisso så har jag dem på CD men vi får väl se om det kanske kan bli några fler på vinyl än dagens objekt i Vinylhörnan i framtiden.

Så över till vinylskivan. Forced Entry är RAMs andra skiva efter Sudden Impact och är en rekorderlig uppvisning i klassisk Heavy Metal. Örhängen som Sudden Impact och Machine Invaders har fått hänga med från föregångaren men nya låtar som titelspåret och sköna Breaking Through gör Forced Entry enligt mig till en mycket trevlig stund vid stereon . Mitt exemplar av skivan är ett av 500 släppta på svart vinyl av tyska High Roller Records 2010 och inkluderar en poster föreställande det råtuffa omslaget. En liten lustig detalj är att det står att albumet heter Lightbringer (RAMs tredje platta) på skivryggen. Ligger det någon smått berusad tysk bakom detta månne? Naturligtvis inget som påverkar nämnvärt men som säkert kommer störa mitt ordningssinne den dagen jag har fler vinylskivor med bandet i hyllan.

Två folköl från West Coast Bryggeri

Folkölsscenen fortsätter så sakteliga att växa och utvecklas och ganska nyligen så släppte Götets West Coast Bryggeri två stycken folkisar som nu går att köpa lite varstans i vårt avlånga land. Och eftersom jag inte är den som tackar nej till ny, intressant folköl så måste jag naturligtvis testa de båda.

IMG_7008

Den ena av dessa två är En Dröm Om Smultron som bryggts i samarbete med Spike Brewery, ett av de nyare och således lite mindre bryggerierna i Göteborg. Ölet i sig är en Berliner Weisse på 3.4% som bryggts med smultron (duh!) och jordgubbar och sedan balanserats upp med lite lime och vanilj. En mycket smaskig kombination skulle det visa sig och jag gillar verkligen ölets klara bär-karaktär. Syrligt, lite sött och framförallt satans gott. En riktigt bra folköl som om man skall gå efter Untappds betygsskala får 3.75 av 5 möjliga.

Den andra ölen är en tämligen klassisk IPA bryggd på humlesorter som Nugget, Chinook och Simcoe. Ölet har en mycket fin doft men smakar naturligtvis inte i närheten av lika mycket som sina syskon med högre alkoholhalt. Men allt som allt en välgjord och angenäm folköl som borde gå hem hos de flesta och som det kan drickas ganska många utav en het sommardag. Betyg: 3.25 av 5.

Två trevliga och köpvärda folköl alltså. Skål!

Vinylhörnan: Grave -You’ll never see…

…HEAVEN!!!

Jag har skrivit lite om denna eminenta och tillika klassiska dödsmetallskiva för ett gäng år sedan i min halvt insomnade serie där jag plockar ut väl valda CD-skivor ut min samling och skriver några rader om dessa. Men den här skivan är ju så bra så att det är ju omöjligt att det skulle bli tjatigt att ta upp den ytterligare en gång.

You’ll never see… är Graves andra fullängdare och behöver väl egentligen ingen ingående presentation. Svensk, klassisk döds med en ung Jörgen Sandström vid micken (och gitarren) som ger ifrån sig growl i världsklass. Grymma låtar som titelspåret, Morbid way to die och Grief lockar fram det där headbangandet som egentligen lagts på hyllan för länge, länge sedan. Bra skit helt enkelt.

Vinylutgåvan som jag har släpptes så sent som i april i år och just detta är ett av 200 exemplar pressade på ”clear”-vinyl. Skivan låter riktigt bra tycker jag och den återkommande och lite störande distortion som finns på min CD-utgåva är inte närvarande vad jag kan höra. Någon herre vid namn Patrick W Engel har gjort en speciell vinylmaster för just denna utgåva så kanske är det honom jag skall tacka för detta, vad vet jag.

Som sagt, de flesta vet väl redan att detta är en bra skiva men en uppmaning att på något format köpa denna klassiker utfärdas härmed.

Nya skivor i regnet

Regn, regn och åter regn. Klassisk svensk sommar är vad som serveras här på västkusten. Då finns det inte så värst mycket att göra för att känna sig på bättre humör än att spela brädspel, lira TV-spel och…köpa begagnade CD-skivor! Med tillhörande lyssning naturligtvis.

nyaskivor160712

Det har blivit ett gäng på bara några få dagar nu. Discogs (farligt ställe) och Andra Långgatans Skivhandel i Göteborg är de skyldiga. Vänster till höger är följande:

SlaegtBeautiful and Damned. Dansk grupp som är en ny bekantskap för mig. Spelar någon slags Blackifierad Heavy Metal och det går hem hos mig. En mycket bra EP.

BölzerAura. Bölzer var väldigt i ropet för ett par år sedan och det var Aura som fick snöbollen i rullning om jag inte minns fel. Bra döds men hade nog hoppats på att det skulle vara lite bättre med tanke på all hype, nu när jag äntligen kollat upp Bölzer. Tufft namn har de ändå.

Grotesque In the embrace of evil. Göteborgska ultraklassiker samlade på en skiva och nu skall jag erkänna en sak: jag har inte lyssnat på en ton från Grotesque förrän nu. Och då ägde jag ändå en t-shirt med bandet under mina tonår. Men musiken är inte desto mindre bra för det och detta kommer jag lyssna på fler gånger.

MardukDark Endless. Stabil debutskiva men Marduk skulle ju blir så väldigt mycket bättre redan på de efterföljande skivorna. Men ändå kul att ha när man som jag försöker att ha en någorlunda komplett diskografi med bandet.

MardukPanzer Division Marduk. Ett gäng skivor efter Dark Endless så är det full fart och fläkt som gäller och jag gillar det. Har haft skivan på LP sedan den släpptes men det känns bra att komplettera upp med ett exemplar på CD. Mycket bra skiva om man är sugen på rens.

NominonDiabolical Bloodshed. Fy satan vad bra detta old-school mangel är! Nominon är en till sådan där grupp jag känt till hur länge som helst utan att ha hört. Men när jag av någon anledning ändå köpte LP-versionen av skivan som kom tidigare i år så vart jag helt såld och därför måste man ju ha en CD att spela också.

Cradle of FilthThe Principles of evil made flesh. Ha ha. En grupp som alltid varit mer lustiga att beskåda än bra att lyssna på men faktum är att deras första skivor är fan inte dumma alltså. Är mycket nöjd med att äntligen fått tummen ur och köpt denna vampyr-teater-historia till samlingen.

Dream TheaterLive at The Marquee. Ännu en klassiker som väl knappast behöver någon presentation? Vet inte riktigt varför jag inte köpt denna liveskiva tidigare men nu är gärningen gjord. Världens mest kända progmetalgrupp i deras tidiga dagar och det är både råtight och råbra.

Moonsorrow – Varjoina kuljemme kuolleiden maassa. Moonsorrow fortsätter att övertyga och jag fortsätter att köpa deras skivor, om än i en väldig oordning och i ett väldigt lågt tempo. Det är finskt, det är vemodigt, det är kallt, det är bra.

Så det var allt. Men fler skivor är på ingång så det börjar väl så smått dra ihop sig till ett nytt avsnitt i min pågående serie Vinylhörnan. Vi ses då, eller kanske tidigare.

Semester: Aktivera!

Då var det dags igen de där fem veckorna ledigt som går snabbare än några andra veckor på året. Fem veckor att svära över vädret, göra nödvändiga (men tråkiga) saker med huset och grilla en ryggbiff eller två. I år så har jag absolut ingenting planerat men jag har ändå tre små saker jag tänkte ta tag i de där dagarna då solen inte vill titta fram och regnet öser ner:

  1. Läsa en bok: Under våren så har jag läst Star Wars-boken Lost Stars (mycket bra). Den första boken jag läst på hur länge som helst och det första besöket i Star Wars bokvärld sedan jag var en hardcore Star Wars-nörd som fortfarande bodde hemma. Hur som helst så har Lost Stars fått igång min läsning igen och just nu läser jag den mycket underhållande The Martian. Och efter det så hoppas jag dyka ner i Star Wars igen med färska Bloodline som följer Prinsessan Leia några år innan det som hände i The Force Awakens. Något att se fram emot.
  2. Spela ett TV-spel: Jag har en hög med spel som jag inte har spelat igenom. Spel som jag väldigt gärna vill spela men som av olika anledningar blivit liggande. Främst så tänkte jag ge mig på Mass Effect 3 igen och klara hela skiten en gång för alla. Jag som älskar de två första spelen borde inte ta så lång tid på mig att spela igenom ett spel som släpptes för fyra år sedan. Sedan så vill jag väldigt gärna fortsätta döda utomjordingar i X-Com och slakta orcher i Shadow of Mordor. Vi får se hur det går men att spela igenom i alla fall ETT spel är mitt mål.
  3. Lyssna på skivor: Vinylskivor alltså. Visst snurrar min Pro-ject från och till men inte alls i den omfattningen jag önskar. Jag vill sätta mig ner i soffan med omslaget i hand och en färsk kopp kaffe på bordet och sedan bara lyssna. Hänga med i texter och upptäcka små detaljer som jag kanske har missat. Kanske är det bara en romantiskt dröm men jag hoppas att tiden finns för i alla fall ett par skivsessioner.

Kommer jag att lyckas med allt detta? Nja, antagligen inte. Men man får ändå vara glad att det från och med idag är SEMESTER! Ha en bra en.

Holiday Vacation 2016

Halva musikåret har passerat

Och det vanliga året också. Tiden går fort när man har roligt. Och till skillnad mot förra året så känns det som om jag bitvis har haft en hel tid tid att lyssna på både ny och gammal musik. Precis som vanligt så är det en del plattor som köpts, lyssnats på någon enstaka gång och sedan hamnat i ”lyssna mer någon annan gång-högen” men samtidigt är det faktiskt ett överraskande stort gäng skivor som fått en riklig andel lyssning tilldelad sig. Och den där skivspelaren som inköptes i början av året har väl inte gått extremvarm direkt men jag känner ändå att den bidragit till ett stärkt musikintresse, för att inte säga samlarintresse. Kul.

Vad från första halvåret 2016 är då värt att nämna enligt mig? Ganska mycket faktiskt:

Halvårets Singel: SportlovAska. Visst är den mer kul än bra, men ändå bra. På riktigt. Svårt att förklara. Oavsett så är det skoj att de gamla lustigkurrarna släpper nytt.

Halvårets EP: Cadaveric FumesDimensions Obscure. Svårt val då även Gorguts och Gruesome släppt starka små godingar under våren men franska Cadaveric Fumes vinner med en noslängd.

Halvårets samlade verk: MordbrandHymns of the Rotten. Värmlänningarna samlar smått och gott från tidigare EPs, splittar och singlar vilket blir en mycket mustig gryta av stinkande död. Och ny skiva är också på gång. Smaskens.

Halvårets kärlek vid första lyssning: Chthe’ilistLe Dernier Crépuscule. Oj vad kär jag blev när denna dödskaramell slog ner tidigt i år. Nu har väl kärleken lagt sig något men rackarns vilken bra skiva det är.

Halvårets progressiva: HakenAffinity. Ännu en stark platta från Haken. Allt är otroligt skickligt, snyggt och gjort med känsla. Det är bara att applådera.

Halvårets Black Metal: NordjevelNordjevel. Nope. Varken Uada eller Hyperion rår riktigt på det svarta smisk som Nordjevel dundrar ut med sitt självbetitlade verk. Ge mig en uppföljare nu tack!

Halvårets Manowar: Grand MagusSword Songs. Ok då, den är inte lika bra som några av deras tidigare skivor men Grand Magus är alltid Grand Magus. Och ibland är det ju så förbenat gott med kött, potatis och brunsås.

Något mer? Ja det senaste med Ihsahn, Moonsorrow, Brutality, Wormed och Zhrine är bra. VredehammerVale of Pnath och Obscura sitter också som de ska. Oj så mycket bra musik och jag har garanterat glömt/missat hur mycket bra som helst. 2016 har börjat mycket bra helt enkelt, hoppas det håller i sig.

Vi avslutar med något mindre glatt.

Halvårets besvikelse: Dream TheaterThe Astonishing. Gäsp.Vad håller ni på med grabbar? Det var inte mycket kul jag hittade här under mitt spelunkande med ljus och lykta. Kanske borde jag ge skivan en ny chans någon gång men det blir inte snart, så mycket är säkert.

Årets snyggaste omslag?

DSC_0001 (1)

Ursäkta den kassa bilden tagen med sunkig mobilkamera, då den verkligen inte gör Kristian Wåhlins fantastiska målning rättvisa. För den som inte vet så är detta In Mournings senaste skiva Afterglow som dök upp med posten idag och faktiskt en av få skivor jag köpt enbart på grund av omslaget, helt utan provlyssning. Visst hade jag hört In Mourning innan men då enbart via smakprov från förra skivan The Weight of Oceans (snyggt omslag på den med förresten) som hyllades en hel del när den kom 2012. Det var inget som jag fastande för då men nu sitter jag ändå här med en vrålsnygg vinylskiva från bandet. Och utöver det så har jag även skaffat Monolith från 2010, en skiva jag faktiskt lyssnat på efter inköp och det är en riktigt bra skiva det. Kolla upp om ni gillar melodisk och progressiv Death Metal.

Nu återstår bara att höra hur Afterglow låter. Fin att titta på är den i alla fall.

Midsommar för bövelen!

Tjena från forntiden! Detta skrivs en hel vecka innan det är tänkt att läggas upp. Så jäkla spejsat (om jag ställt in rätt tid).

Ville bara önska alla en go och glad midsommar. Själv sitter jag förhoppningsvis på en strand på Rhodos och har det lite gött. Ingen sill och nubbe så långt ögat når, det blir grekisk sallad och iskall Mythos istället. Och grattis i efterskott till bloggkollega Totenfresser om jag inte redan framfört den hälsningen via något annat digitalt medium.

Nä nu kör vi en låtjävel. Glad Midsommar på er!

Grekiskt fredagstips: Macabre Omen – Gods of War – At War

Halloj och goddagens på eder alla därute på internet. Idag blir det grekiskt för hela slanten ty jag skall styra kosan mot Rhodos i helgen och blir borta i en vecka. En vecka förhoppningsvis fylld med en hel del badande och inmundigande av smaskig grekiskt krubb. Det kan bli riktigt najs.

Dagens tips är gruppen Macabre Omen som faktiskt bildades på just Rhodos och gjorde det så tidigt som 1994. Själv så hade jag ingen aning om att gruppen fanns förrän jag stötte på dom förra året i samband med deras släpp av deras senaste skiva Gods of War – At War. Inte en skiva jag lyssnar sönder direkt men väl en trevlig stund episk Pagan/Black Metal som välförtjänt fick mycket ros av många kritiker förra året.

Stin ijiasas!

Franskt fredagstips: Kronos – Arisen New Era

Första EM-dagen till ära så slänger jag iväg ett litet tips på en utmärkt fransk orkester som går under namnet Kronos. Med namn taget efter en titan från den grekiska mytologin (kastrerade sin far och åt sina barn gjorde han minsann) så har dessa fransmän manglat fram hård och semimelodisk dödsmetall sedan 1994 och gjort det jävligt bra. Jag äger tre skivor med Kronos varav Colossal Titan Strife från 2003 är mina absoluta favorit men dagens tips, som kom så sent som förra året, är fan inte dum den heller.

Hur går det då i den däringa fotbollen som alla pratar om just nu? Mitt tips är att Sverige precis klarar sig vidare från gruppen (efter att Zlatan nickskarvat in det avgörande målet i 93:e minuten) men åker ut direkt i kvarten, vilket jag som total amatör anser vara godkänt. Europamästare blir Tyskland som vinner en rafflande final mot ett annat lag.

Tre somriga Saisons

Nu när sommaren lagt sitt ljusa täcke över oss och värmen svept in oss som i ett tjockt duntäcke man inte kan fly ifrån så kan det vara gott att svalka sig med en öl. En ölstil som blivit riktigt populär de senaste åren och som funkar utmärkt för detta ändamål är Saison. Och passande nog så har jag valt ut tre sådana att testa och se om de är något att ha.

IMG_6815

Saison (eller Farmhouse Ale som det också kallas) har sitt ursprung på den belgiska landsbygden där ölen bryggdes under vintern för att sedan plockas fram på sommaren för att agera törstsläckare. Saison är ofta örtiga och kryddiga med uppfriskande inslag av citrusfrukt. Det är lite beskt, det finns lite syra och det är ganska torrt. Helt enkelt jäkligt gott.

Först ut i detta lilla test är Grebbestad Saison, som går att beställa via Systembolagets lokala sortiment. Grebbestad är ett bryggeri som jag mest förknippar med klassiska engelska ales och lager men tydligen så gör de Saison också. Och deras bidrag till stilen smakar ungefär som en Saison ska, bara lite mindre av allt vilket blir lite fattigt i längden. Dessutom så är Grebbestad Saison alldeles för klar och ser mer ut som en filtrerad, lite mörkare lager. Allt som allt ändå godkänt och Grebbestad Saison landar på en stark 2:a av 5 möjliga i betyg.

Sedan dags för Mango Saison från Nils Oscar (hittas även den i beställningssortimentet). Nils Oscar har ju varit med ett tag nu och har i mina ögon alltid gjort bra, kvalitativ öl. De brukar hålla sig borta från de där riktiga bottennappen men gör å andra sidan inte heller så många öl som är något utöver det vanliga, utan håller sig på en hög medelnivå. Mango Saison både smakar och ser ut mer som en Saison skall göra jämfört med Grebbestads bidrag med sin torra karaktär fylld med kryddor och en viss fruktighet. Men den där mangopurén som tydligen är i vetefan var den tagit vägen för den känner jag knappt. Fast gott är det och Mango Saison får betyget 3 av 5.

Sist ut: Coppersmith Saison. I början av månaden släppt som en del av det alltid föränderliga ordinarie sortimentet på Systembolaget och en flaska som borde gå att hitta på de flesta Systembolag i landet en tid framöver. Dessutom så är den ekologisk vilket ju alltid är ett litet plus i kanten. Coppersmith har haft ett väldigt flyt den korta tid de har funnits för de har fått in flera öl på hyllorna på nästan misstänkt kort tid men det är bara att gratulera att ännu en av deras drycker nu finns lättillgänglig. Hur som helst så står Coppersmith Saison ut lite som den friskaste och krispigaste av de tre. Nils Oscar Mango Saison smakar lite mer än Coppersmith gör men är inte riktigt lika läskande. Så jag vill nog påstå att det är jämnt skägg mellan de båda och även Coppersmith får betyg 3 av 5.

Slutresultatet är alltså tre helt ok/bra Saisons och jag tycker att alla funkar finfint i sommarvärmen. Kanske inget man köper om man är gammal i gamet men väl en bra början för de som kanske inte ännu testat stilen.

Ryssvarmt fredagstips: First Fragment – Dasein

Suck, pust och stön. Det är varmt satan ute och efter en hård arbetsvecka så finns det inte så mycket energi till att göra i stort sett någonting. Utom att lyssna på lite musik kanske, det är något som funkar oavsett hur varmt eller kallt det är. Och eftersom jag är en sådan givmild person så tänkte jag dela med mig av det jag lyssnar på just nu.

Kanadensiska First Fragment med Philippe ”Pat” Tougas i spetsen. Tougas släppte tidigare i år den helt fenomenala skivan Le dernier crépuscule med Chthe’ilist (ett av sina många andra band) och nu är han alltså på gång igen med First Fragments fullängdsdebut Dasein. Skivan är en teknisk dödsmetall-tornado där tonerna viner och det mesta är snabbt och konstigt. Mina tankar går naturligtvis till landsmännen i Cryptopsy men även till framstående band som Necrophagist och våra egna Spawn Of Possession. Det märks att Pat och de andra grabbarna inte är några nybörjare för hela skivan är mycket proffsig och låtarna är inte bara uppvisningar i hur duktiga bandets medlemmar är utan är verkligen låtar. På riktigt. Ja det är sant. Och extra superduper bonuspoäng blir det för att basguran fått en sådan fin mixning i ljudbilden.

Se er som tipsade i sommarvärmen. I väntan på den absoluta nollpunkten.

Vinylhörnan: Cannibal Corpse -Tomb of the Mutilated

Det var ett tag sedan sist men nu är det dags för ett nytt litet Vinylhörn här bloggen. Den här gången ett relativt färskt inköp av en gammal klassiker i nyutgåvekostym: Tomb of the Mutilated av och med Ace Venturas favoritband Cannibal Corpse.

Den här skivan behöver väl knappast någon närmare presentation för dem som har varit med i dödssvängen ett tag. Släppt den 22:a september 1992, försedd med ett ikoniskt  äckelpäckel-omslag och fylld med klassiska låtar som Hammer Smashed Face och Addicted to vaginal skin. Fan, vilka minnen det väcker till liv. Sitta i gillestugan och vänta långt in på sena kvällen för att förhoppningsvis få se en Cannibal Corpse-video på Headbangers Ball. Kanske Staring through the eyes of the dead fast allra helst Hammer Smashed Face. Det var tider det.

Detta är i mitt tycke bandets bästa skiva tillsammans med The Bleeding och Bloodthirst. Dock så slutade jag följa bandet någonstans runt Gore Obsessed som kom 2002 och har inte hört de senaste skivorna med bandet som säkert är helt ok även de. Någon som vet om de är värda att kolla upp?

Nyutgåvan av Tomb of the Mutilated släpptes den 25:e mars i år och mitt exemplar är ett av 300 exemplar som är pressade på ”Spooky clear” vinyl. En helt ok utgåva men jag blev faktiskt lite besviken på att den mer moderna Cannibal Corpse-loggan tryckts på omslaget istället för den tidiga, klassiskt kladdiga, loggan.

Vila i frid Nick Menza

Fan, det var en tung dag igår. Inte bara på grund av det faktum att både Alingsås och Finland förlorade sina respektive finaler utan även det tunga beskedet att den före detta Megadeth-trummisen Nick Menza gått bort i en hjärtattack, endast 51 år gammal.

Nick var en rytmisk kugge i det välsmorda maskineri som var Megadeth under perioden 1989 – 1998 och därmed även en viktig kugge för mig som började utforska hård musik i början av 90-talet. Rust in Peace kommer alltid finnas i mitt hjärta som en sorts musikalisk snuttefilt, något att ta fram när man kanske känner sig nere eller helt enkelt inte har lust att lyssna på det allra hetaste och senaste och där Menzas fantastiska trumspel är en av höjdpunkterna. Även Countdown to Extinction får väl räknas hit trots att den inte håller riktigt samma skyhöga klass som Rust in Peace låtmässigt. Trummorna går det dock inte att klaga på för fem öre.

Tack för allt Nick och hoppas att du trummar vidare var du än befinner dig.

Jeebus vilken line-up! Gratis dödsmetall någon?

I går så släppte den klassiska musiktidningen Close-Up line-upen till sin kommande konsertkryssning i oktober. Och vilken line-up sedan:

flyer_entombed_2016

Helt galet. Jag har aldrig känt något sug efter att åka med en Close-Up skuta, förutom kanske det året de lyckades dra ut Bolt Thrower på sjön, men i år: crème de la crème av svensk dödsmetall inklusive en något så när klassisk upplaga av Entombed. Det är så att man storknar av all fet old-school som kastas i ansiktet på en.

Jag kommer naturligtvis inte åka till Stockholm för att sedan gå ombord på en båt och efter det njuta av en två dagars dödsfest men tanken på att göra det tilltalar mig. Något jag aldrig känt för en Close-Up båt innan. Hoppas ni som åker har riktigt kul.

Och för att fira detta så tänkte jag vara så otroligt snäll och ge bort den kod som följde med min nyss införskaffade vinylutgåva av Under The Churchs senaste grymmeplatta Rabid Armageddon. En rejäl dos skitig old-school-döds som borde finnas i var mans hem. Först till kvarn!

DSC_0001

(Den som eventuellt använder koden kan ju hojta till i kommentarsfältet för allas trevnad)

Brutalt fredagstips: Beneath -Enslaved By Fear

Hepp! Så var det fredag igen då. Jag har ingen aning om var veckan som gick tog vägen och inget gick som planerat (som vanligt) men nu står helgen för dörren igen. Vilket ju alltid är gött och det är väl lika bra att kicka igång helgen med ett litet dödsmetalltips.

Beneath. Från Island. Denna ö som just nu är hetare än vanligt och spottar ur sig hypade och ofta hemliga Black Metal-band på rullande band. Men det skiter Beneath i, för dom är en stentuff dödsmetallorkester där vissa har skägg, som på deras första fullängdare Enslaved by Fear från 2012 visar upp ett mycket snyggt och härligt brutalt mangel. Inget direkt nyskapande finns att hitta men ibland är det ju så mysigt att bara hänga med och låta sig omslutas av det gosiga smattret från dubbelkaggar och vinandet från gitarrsträngar i full färd med att bändas i ett solo.

Nä, nog pratat. Nu firar vi helg och lyssnar på titelspåret från Enslaved by Fear.

Iskallt fredagstips: Ihsahn – Arktis

Fredag. Alltid lika gött när veckan går mot sitt slut och man kan hitta på saker man tycker är kul på riktigt eller kanske sitta och frysa vid något fotbollscup för 10-åringar, vad vet jag? Själv skall jag besöka En Öl & Whiskymässa i Göteborg för tredje året i rad vilket skall bli mycket trevligt och jag räknar med att hitta ett gäng nya och goda öl att registrera i ölnördarnas favoritapp Untappd.

Men det är egentligen inte detta jag ville förmedla med detta inlägg utan jag ville göra folk ute i stugorna uppmärksamma på att Emperor-nestorn Ihsahn för ett tag sedan släppte sin senaste skiva Arktis. Jag har haft dålig koll på vad norrbaggen haft för sig efter tiden i Emperor och har bara lyssnat på en skiva (angL) sedan han gav sig ut på soloäventyr. Men av någon anledning så fick jag ett ryck och köpte färska Arktis. utan att egentligen läst något om plattan. Den här gången visade det sig vara ett lyckat drag för Arktis. är en underhållande, progressiv och inte minst mycket bra skiva som i alla fall jag får grova Devin Townsend-vibbar av. Bra och omväxlande låtar kryddat med några bra gästsångare räcker långt för att göra mig nöjd och rent spontant så tror jag att den här skivan kommer hamna högt på min lista när det är dags att summera musikåret 2016. Så min uppmaning är: ta en musikalisk resa till Arktis och häng med Ihsahn & Co ett tag.

Två folköl från Omnipollo

ICA Supermarket Åkered i Frölunda ser ut som vilken ICA Supermarket som helst, både på utsidan och insidan. Men det finns något som gör just den här ICA-butiken till något utöver det vanliga: här finns troligen ett av landets absolut bästa utbud av folköl. Så bra att denna anspråkslösa lilla butik i helgen blev ett utflyktsmål i samband med den nu pågående GBG Beer Week, vilket väl säger en hel del bara det. Själv har jag hört talas om ICA Åkered sedan ett tag tillbaka men aldrig fått tummen ur att göra ett besök men efter helgens uppståndelse så kände jag mig mer eller mindre tvungen att ta mig dit och skåda det hela med egna ögon.

Nu tog jag tyvärr ingen bild men lita på mig när jag säger att utbudet är bra. Väldigt bra till och med. Bredvid standardhyllan med de allra vanligaste folkisarna så har ICA Åkered ställt en stor kyl, till brädden fylld med folköl från både när och inte så värst fjärran. Det mesta är av naturliga skäl från Sverige men jag hittade bland annat en Session IPA från engelska Siren. Efter en liten snabb överblick så bestämde jag mig för två öl från numera världskända fantombryggeriet Omnipollo som fick följa med hem. Dessa två är Magic #3.5 Pineapple Gose och Bianca Blueberry Lassi Gose där den sistnämnda tog hem priset som den överlägset dyraste folköl jag någonsin köpt med sina 45kr.

Eftersom Omnipollo är det bryggeri det är så får jag ju erkänna att jag hade ganska stora förväntningar på dessa två öl även om de ”bara” är folköl. Och det känns väldigt kul att rapportera att båda två är bland de godaste folkölen jag testat, framförallt Bianca Blueberry som trots sitt saftiga pris känns ytterst prisvärd med sin mustigt syrliga och fruktiga smak. En toppenöl helt enkelt och en klockren 4:a av 5 i betyg. Magic #3.5 var inte inte riktigt på samma nivå men hade även den en fruktig smak som gick hem hos mig. Lite tunn tyvärr men väl värd en stark 3:a av 5 möjliga. Kul!

Summa summarum så får man väl säga att både Omnipollo och ICA Åkered levererar varor av bästa slag. Så om du någonsin är i närheten av en viss anspråkslös ICA-butik i Frölunda och sugen på folköl: gör ett besök.

IMG_6809

Snart dags för en ny skiva med Haken

Snyggt, dynamiskt, intressant. Så skulle jag vilja beskriva det senaste smakprovet The Endless Knot, taget från Hakens kommande skiva Affinity. Gruppen verkar inte vilja stanna och stampa utan utvecklar sitt progressiva sound i små steg för varje skiva de släpper och efter höjdare som Visions, The Mountain och nu senast EPn  Restoration så verkar Affinity gå i lite mer elektroniska och moderna spår. Bandet säger själva att de har inspirerats av 80-talet vilket absolut inte är mig emot då det som väl alla vet är det bästa årtiondet. Jag försöker fortfarande att hämta mig från chocken efter floppen som var Dream Theaters senaste skiva och jag gissar att Affinity är rätt anti-chock-medicin. Kanske rent av årets skiva i genren?

Affinity fick det fina betyget 8 av 10 i senaste numret av Sweden Rock Magazine och jag har självklart ett exemplar av den limiterade dubbel-CDn bokat sedan en tid tillbaka. Affinity släpps den 29:e april via pålitliga skivbolaget InsideOut och finns utöver dubbel-CD också som vanlig CD och dubbel-LP.

Västkustsk Pale Ale

Att Göteborg är något utav Sveriges bryggericentrum är väl knappast en nyhet för någon vid det här laget. Göteborg har under de senaste åren stärkt sin position som öl-stad nummer ett i landet i ett närmast ursinnigt tempo och i dagens Göteborg med omnejd finns det nu ett flertal riktigt bra bryggerier och ställen att dricka öl på. Inne i själva Göteborg så har vi bryggerier som Stigbergets Bryggeri, Beerbliotek, Vega och Ocean och en bit från stan finns Dugges, Rådanäs och Poppels, som precis flyttat från Mölnlycke till Jonsered. Och till bra ställen där man kan köpa sig en reko bärs kan man bland annat räkna klassiska The Rover, Ölrepubliken, Brewers Beer Bar, Tre Små Rum och ett gäng Ölstugan Tullen.

För att uppmärksamma några nya öl i Systembolagets lokala sortiment tänkte jag presentera/testa tre öl som nu finns tillgängliga där och som alla bryggts av Göteborgsbryggerier samt har den gemensamma nämnaren att de är Pale Ale.

IMG_6802

Först beger vi oss till Högsbo industriområde och Göteborgs Nya Bryggeri. Bryggeriet har varit igång ganska länge nu och börjar få en del produkter i sin portfölj. Göteborgs Pale Ale är deras senaste kreation och enligt dem själva så är detta ett ljust, lättdrucket öl med mycket smak och ett givet grillelixir. Ljust och hyfsat lättdrucket kan jag väl hålla med om men så mycket smak vetefan om det är. Lite beska finns där men annars så hittar jag faktiskt inte så mycket i smakväg som är värt att notera. Däremot så luktar ölet lite unket. Nja, detta är på sin höjd värt 2/5 i betyg.

Efter detta så rör vi oss vidare till West Coast Bryggeri, vilket bara är ett stenkast bort. West Coast har varit väldigt aktiva och har på kort tid fått in en massa öl på de lokala Systembolagens hyllor. Jag har testat de flesta och överlag så ha kvalitén varit bra men kanske utan någon riktig höjdare, vilket även gäller denna amerikanska Pale Ale. Den luktar fruktigt och smakar detsamma men är något för tunn. Fast då skall man komma ihåg att vi nu snackar 4,5% alkohol och då kan man inte kräva hur mycket som helst. Hög hinkabilitet och 3/5 i betyg.

Sista anhalten är Stigberget och bryggeriet med samma namn. Stigbergets Bryggeri har aldrig gjort mig riktigt besviken vad jag kan komma ihåg och deras Pacific Pale Ale har jag druckit några gånger tidigare och verkligen tyckt mycket om. Men den här gången blir jag faktiskt lite negativt överraskad på grund av en fruktighet som till viss del saknas och en hint av smör i smaken. Kanske har Stigbergets Bryggeri ändrat något i receptet eller så är det kanske en lite sämre batch helt enkelt, vem vet? Men detta är trots den lite negativa kritiken den öl i gänget som jag gillar bäst. Lite fylligare, mer smak, mest njutning helt enkelt. Tidigare har jag gett Pacific Pale Ale en 4:a i betyg men får nöja sig med 3+/5 denna gång.

Tyvärr inga riktiga höjdare från Götet den här gången alltså men så är det ibland. Klart slut.

Rogue One: A Star Wars Story teaser trailer

Äntligen! Inte en dag för tidigt så får vi nu äntligen en första liten titt på den kommande, fristående,  Star Wars-filmen Rogue One:

Trailern avslöjar inte så mycket mer än att vår huvudkaraktär Jyn Erso har fått i uppdrag att ta reda på vilket nytt hemligt vapen Imperiet håller på att bygga och som snart skall testas (hmm, undrar vilket det kan vara?). Precis som med The Force Awakens så verkar filmskaparna fått till den där Star Wars-känslan riktigt bra. Saker är använda, skitiga och lite trasiga. De gamla klassiska Stormtrupperna är tillbaka, Mon Mothma är tillbaka och vi får återigen se den gamla hederliga Star Destroyern. Mycket är också nytt men samtidigt stöpt i en form efter den klassiska, första Star Wars trilogin. Nya mystiska, svarta Stormtroopers som säkert är någon sorts specialförband, en stor robot som verkar hänga med våra hjältar och AT-ATs med lite annorlunda design.

Jag är riktigt nöjd med denna första lilla titt på Rogue One och stör mig väl egentligen bara på två saker: att Ben Mendelsohns Imperieofficer klädd i vitt inte är Grand Admiral Thrawn och att trailermakarna känt sig tvungna att använda sig att det nu så uttjatade ”Inception-brölet”. Jag känner naturligtvis inte samma hype som efter man såg den första trailern till The Force Awakens men kommer självklart se även denna film på bio så snart den haft premiär.

Daredevil säsong 2

OBS!, hård hatt-skylt och allmän varning med snurrande saftblandare: läs inte vidare om du är känslig för så kallade spoilers.

Igår så tittade jag klart på säsong 2 om den våghalsiga och blinda advokaten Matt Murdock och hans kamp mot organiserad brottslighet och jag måste säga att jag är riktigt nöjd med vad jag såg. Säsong 1 av Daredevil var min favorit från förra året och säsong 2 var om inte bättre så i alla fall lika bra. Seriens svagheter är ungefär desamma från föregående säsong, det vill säga Elden Elson som spelar Murdocks polare Foggy Nelson. Killen är helt ok när allt är normalt så att säga men så fort det ska bli lite dramatiskt och det skall visas känslor så märker man vilken skillnad det är på skådespelare och skådespelare i den här serien. Deborah Ann Wolf har dock blivit lite bättre sedan förra säsongen och hennes karaktär Karen Page har blivit lite mer intressant.

Men mot seriens höjdare har dessa inte ens en liten gnutta till chans. Jag snackar självklart om John Bernthals tolkning av Frank Castle (Punisher) och Vincent D’Onofrio som spelar Wilson Fisk (Kingpin). Dessa två själ i stort sett alla scener de är med i och ja, de dominerar kan man säga. Netflix/Marvel har lyckats riktigt, riktigt bra med att ge dessa två karaktärer liv och man sitter mest och önskar att de kunde vara med mer än vad de är. Nu skall det absolut inte kastas någon skugga över Charlie Cox som spelar Daredevil, han gör ett mycket bra jobb även han, men själva karaktären är lite för präktig och inte riktigt lika intressant som varken Punisher eller Kingpin.

daredevil-season-2-faq-pic

Rent historiemässigt så märker man att manusförfattarna vågat ta ut svängarna lite mer i och med att första säsongen blev en sådan succé. Det är fler mysterier som nystas upp under seriens gång och det finns fler lömska fiender än bara Kingpin den här gången. Vad jag förstår så verkar det vara en hel del som är kritiska mot karaktären Elektra och hennes del av storyn men jag gillade både den och henne. Bäst var helt klart allt som hade med Punisher att göra och det skall bli mycket intressant att se vad de hittar på åt honom i nästa säsong. Säsongen bjuder utöver storyn på en hel del väl koreograferade actionsekvenser, precis som säsong 1. Ta till exempel när Daredevil slåss mot ett MC-gäng i ett trapphus eller när Punisher går hårt åt ett gäng fångar. Inte ett dugg verklighetstroget men jäklar vad läckert våld på TV kan vara ibland.

Daredevil är en mycket bra och sevärd tv-serie och jag tycker definitivt att du skall kolla på båda säsongerna om du gillar serietidningsaction, dramatik och en gnutta humor.

Vinylhörnan: Blind Illusion – The Sane Asylum

Ja hej och välkommen till ett nytt inlägg i den då och då återkommande serien Vinylhörnan. Dagens skiva är Blind Illusion och deras debutplatta The Sane Asylum som kom ut 1988 och det är helt enkelt en bra, stabil Thrash Metal-skiva och en skiva som antagligen får mest uppmärksamhet på grund av att ett par av musikerna i bandet är de inte helt okända Les Claypool och Larry Lalonde. Om namnen känns bekanta så är det nog genom deras betydligt mer kända band Primus, eller kanske Possessed där Lalonde lirade gura på gruppens klassiska skivor Seven Churches och Beyond the Gates.

Men åter till The Sane Asylum som i mitt tycke känns ganska typisk för hur Trash Metal lät under slutet av 80-talet. Det är inte samma furiösa ilska och fulla ställ som det var i genrens barndom utan lite mer ”vuxet”, tekniskt och en aning skruvat (det är ju faktiskt blivande Primus-medlemmar vi snackar om här). Det är ett album som går alldeles utmärkt att lyssna igenom i en sittning men där det kanske inte finns någon låt som kan kallas för en riktig hit i klass med vad många genrekamrater klämde fram.

Skivan är relativt färskt begagnatköp via det svenska skivbolaget Blood Harvest och jag köpte den tack vare ett tips från A Fair Judgement och Jarnos pågående bloggserie TorsdagsTrash. För mig som inte är så bevandrad i denna genre så är det riktigt kul att följa vad Jarno skall tipsa om varje vecka. Så se till att följa den serien och låna gärna ett öra till The Sane Asylum. Over and out.

Speltest: Day of the Tentacle Remastered

Det hade faktiskt gått mig helt förbi att Tim Schafer och hans Double Fine Productions jobbade på en remastrad nyutgåva av Lucasarts ultraklassiska äventyrsspel Day of the Tentacle. Eller kanske inte helt förbi, jag vet att jag hört det någon gång för ett bra tag sedan men har väl helt enkelt missat att göra den mentala noteringen. Skitsamma, nu när spelet släpptes för ett par dagar sedan så blev det självklart en glad överraskning för mig som en gång i tiden mer eller mindre levde för att spela point-and-click-spel, eller som jag och många andra kallade det: äventyrsspel. Det vill säga ett spel där du styr en karaktär (eller flera som i fallet med Day of the Tentacle) genom en värld där allt som är löst skall plockas upp, det skall pratas med andra karaktärer och allra helst skall man fastna i något långsökt pussel som endast spelkonstruktörerna kan se någon logik i.

Day of the Tentacle får nog anses vara ett av de allra mest kända och omtyckta spel som kom under äventyrsspelens storhetstid under 90-talet. För mig personligen så är det nog bara Indiana Jones and the Fate of Atlantis och Sam & Max Hit the Road som smäller högre än Day of the Tentacle. Och kanske The Dig också. Hur som helst så är Day of the Tentacle en riktig klassiker och det är kul att det nu finns tillgängligt till PS4, PS Vita och PC.

Jag har hunnit spela i en dryg timma och det tog inte lång tid att inse vilken stor skillnad det är på den remastrade versionen av spelet och originalet. Det första man lägger märke till är självklart grafiken som nu är i HD och widescreen men även ljud och musik har fått sig en välbehövlig uppgradering. Eftersom spelet kom 1993 och var ett av de allra första med digitaliserat tal (en så kallad talkie-version) så var tekniken inte den allra bästa vilket ledde till ett komprimerat ljud med en hel del missljud och knäppande. Nu är ljudet verkligen kristallklart och man märker hur mycket jobb Double Fine har lagt ner på detta, det är nästan så att man kan tro att det är en nyproduktion.

Jag kan inte nog rekommendera detta spel, såväl till dem som aldrig spelat det som till dem som vill återuppleva gamla äventyrarminnen. Kom bara ihåg att detta i grunden är ett gammalt spel så förvänta dig inte att bli hållen i handen eller några fläskiga cut-scenes med exploderande skyskrapor.

dott-desktop-2560-1440

Den där nya Moonsorrow-låten

Jag är inget jättefan av finska folkmetallarna Moonsorrow men jag gillar dem tillräckligt mycket för att äga ett gäng skivor med dem och ha förbokat kommande skivan Jumalten Aika. Igår släpptes ett första smakprov från skivan i form av den relativt påkostade videon till låten Suden Tunti:

Enligt bandet den kortaste låt de gjort på 10 år och vad jag förstår även deras första musikvideo någonsin. Själva låten tycker jag är en riktigt skön bit med ett gött sväng och en överlag episk känsla. Inget revolutionerande med den ger definitivt mersmak och ett sug att ta sig an hela skivan och dess övriga (och antagligen längre) låtar.

Jumalten Aika släpps den 1:a april via Century Media på CD (med bonusskiva), på dubbel-LP och kommer säkert gå att ladda ner via någon käck musiktjänst eller streama via Spotify och liknande.

Snabbrecension: Johnny´s senap med smak av öl

Senap är gött, det vet ju alla, och att senap från Johnny´s är extra gött vet kanske de flesta. Årets specialsmak från Johnny´s är inget mindre än ”Öl och toner av malt och humle” och det måste man ju som älskare av denna ädla dryck testa. Om man smakar senapen helt för sig själv så finns det en del öl-liknande smaker att hitta men mest av allt så relaterar jag faktiskt smaken till någon sorts hostmedicin som man fick som liten. Men om man som jag äter senapen på en het, köttig Chorizo och sköljer ned med lite Pilsner Urquell-folköl så smakar det trots allt riktigt gott. Senapen är ganska så söt och det kompletterar hettan från korven på ett mycket fördelaktigt sätt. Betyget blir en tumme upp och Johnny´s Öl-senap får hänga med ut till grillen nu när säsongen så sakteliga börjar närma sig.

Två stouts från Dugges

Dugges Ale & Porterbryggeri har kommit en bra bit sedan den blygsamma starten i Mölndal 2005. Efter flytten till större lokaler i Landvetter för några år sedan så har utvecklingen och ölförsäljningen gått mer eller mindre spikrakt uppåt för bryggeriet. Och från att i stort sett bara bryggt gamla beprövade ölstilar som Pale Ale, IPA och Porter så har Dugges på senare år börjar utforska andra stilar som suröl och Barley Wine vilket ju är väldans trevligt.

Ett av bryggeriets allra starkaste kort genom åren har varit deras förmåga att brygga riktigt bra stout. Idjit-serien får väl anses vara något utav en västsvensk modern klassiker vid det här laget och har alltid stått för välgjorda och smaskiga stouts. Och i direkt nedstigande led kom förra året Ethiopia Gedeo, en mycket god stout (bryggd i samarbete med kafferosteriet Johan & Nyström) som fått gotta till sig med lite kaffe från Gedeozonen i Etiopien. Tyvärr så var Ethiopia Gedeo en engångsbryggd som inte går att få tag i längre men som en sorts uppföljare till den kom i början av denna månaden två nya skapelser som återigen fått hångla med kaffe från Johan & Nyström:

IMG_6793

Jag testade både Imperial Geisha och Ethiopia Welena den gångna helgen och jag måste säga att båda var utmärkt välsmakande exempel på stout där kaffe fått en framskjuten roll. Båda ligger på en alkoholhalt av 10% och min favorit av dessa två blev med knapp marginal Ethiopia Welena. Imperial Geisha var inte tunn på något sätt men Ethiopia Welena hade en lite kraftigare smak, lite mer kropp helt enkelt. Skall jag ge mig på lite betygsättning så får Imperial Geisha en stark 3:a medan Ethiopia Welena får en 4:a. Tyvärr verkar det bara finnas enstaka exemplar kvar av de båda på Systembolagen ute i landet men förhoppningsvis så är det bara att hålla ett vakande öga på när nästa kaffedopade stout kommer från Dugges.

Vinylhörnan: Megadeth – Countdown to Extinction

Jag kommer fortfarande ihåg när jag köpte den här skivan – på CD. Jag var 12 år och med min kompis Martin inne i Göteborg och vi besökte en av skivaffärerna som låg inne i Femman-huset i Nordstan. Skivan hade precis släppts och den skulle bli den allra första CD-skivan i min lilla skivsamling. Eftersom jag var väldigt feg som barn så vågade jag inte själv fråga expediten i skivaffären om de hade den inne så jag skickade istället fram Martin att göra det i mitt ställe. Till min lycka så plockade expediten fram ett exemplar – bara att langa fram kontanterna, slänga sig på pendeltåget hem och börja lyssna.

Countdown to Extinction är en viktig skiva, inte bara för Megadeth själva utan även för mig. Som sagt så var det den allra första CD-skivan jag köpte men det är även det riktiga startskottet på ett, vad jag förmodar, livslångt kärleksförhållande till Metal. Jag lämnade Gyllene Tider, Nirvana och Guns n Roses bakom mig och tog istället emot Megadeth, Metallica och Pantera med öppna armar. Och efter det så eskalerade Metal-dyrkandet via grupper som Sepultura, Entombed, Bolt Thrower och Morbid Angel, hela vägen fram till  i idag.

Megadeths allra mest framgångsrika album behöver väl ingen större presentation antar jag. Det är den andra skivan med gruppens klassiska (och bästa) sättning och en skiva fylld med små och stora hits. Symphony of Destruction är ju naturligtvis den låt som alla känner igen och som fick allra störst genomslag men låtar som Forclosure of a dream och Sweating bullets blev även de framgångsrika. Personligen så är Countdown to Extinction den skiva jag gillar bäst med Megadeth efter den helt fantastiska föregångaren Rust in Peace. Countdown to Extinction saknar mycket av den frenetiska energi och attack som finns på Rust in Peace men är mer polerad och svänger mer, en mer mogen skiva helt enkelt. Efter detta så gick det dock ganska snabbt utför med Megadeth och idag är tyvärr gruppen helt ointressant för mig.

Själva vinyldelen i denna vinylhörna då. Mitt exemplar är köpt i någon av Göteborgs begagnat-butiker under den första delen av 00-talet om jag inte minns helt fel. Omslag och skiva är ganska så slitna men skivan spelar helt ok trots en hel del smårepor och med det är jag nöjd. Det spelar ingen roll hur fint exemplar av skivan jag än skulle hitta, i det här fallet så smäller min CD-version av skivan mycket högre än någon motsvarighet på vinyl.

10 album som jag återkommer till

Enligt Jarno borta på den del av Internet som går under namnet  A Fair Judgement så går det just nu runt ett ”meme” på Facebook där man ska lista 10 album man ofta återkommer till. Inget jag personligen har märkt av men säger Jarno att det är så så är det så och eftersom jag i likhet med honom tycker om listor så hoppar jag på tåget och listar 10 skivor som ofta spelas här hemma. Enda regeln är att endast en skiva per band får nämnas och det borde jag klara av.Så utan att ha tänkt igenom detta allt för mycket kommer här mina 10 val:

  1. Iron MaidenSeventh Son of a Seventh Son. Jag var aldrig ett fan av Iron Maiden under min uppväxt utan det är först på senare år jag verkligen börjat lyssna på Maiden på allvar. Och oftast är det Seventh Son som spelas.
  2. Cannabis CorpseTube of the Resinated. Ett band som är så jäkla kul att lyssna på. Deras dödsmetall har ett sådant skönt flyt och lekfullhet så det är bara att låta sig följa med in i dimman.
  3. Symphony XThe Divine Wings of Tragedy. En av mina all-time-favoriter som allt som oftast får speltid. En fröjd att lyssna på ett fantastiskt band när de var som allra bäst.
  4. RammsteinMutter. Jag var inte särskilt imponerad av Rammstein när de blev jättepopulära under mitten av 90-talet men med Mutter vann de över mig totalt. Kanonskiva.
  5. Jungle RotDead and Buried. Tung-gung-döds. Finns inte så mycket mer att säga än så.
  6. DanzigDanzig II: Lucifuge. Ännu mera tung-gung. Evil-Elvis med mannar rockar loss så det står härliga till och man själv nickar villigt med och önskar att man hade långt hår igen.
  7. The ForsakenTraces of the Past. Melodisk dödsmetall där framförallt den avslutande covern på Metallicas Blackened fått mycket speltid genom åren.
  8. UnleashedShadows in the Deep. Titelspåret och Onward Into Countless Battles rockar fett. Och de andra låtarna är inte så dumma de heller.
  9. RAMUnder Command. Att tre låtar från en split-EP med Portrait så ofta ljuder i vardagsrummet förvånar mig lite. Eller nä, det gör det inte för detta är skitbra. Dock så är ju detta inget album men det skiter jag i.
  10. Keep of KalessinThrough Times of War. Jag verkar vara ganska ensam om att tycka att detta är bandets bästa skiva men låtar som Den Siste Krig och Skygger Av Sorg talar för sig själva.