The battle rages on

I fredags så gjorde jag en mycket stor investering. Jag plöjde ner hela 49kr på att köpa Battlefield 2 med tillhörande expansioner. Och i ett snabbt slag så fick World of Tanks en konkurrent på ”spel-att-spela-på-lunchen”-arenan.

Welcome to duty

Welcome to duty

Battlefield 2 är tillsammans med Battlefield 1942 och Bad Company 2 det spel i Battlefield-serien jag spelat mest och det visade sig vara nästan lika roligt att spela det idag som det var på den tiden det var ett stående inslag i dom LAN-sammankomster som några polare och jag anordnade. Fast man märker ju hur mycket serien har utvecklats genom åren, inte minst grafikmotor- och ljudmässigt där dagens Battlefield-spel är i absoluta framkant. Det känns liksom inte riktigt rätt nu när man lirar tvåan igen och ens stora feta stridsvagn inte klarar att göra över ett rangligt trästaket. Ett litet ”bonk” och sedan tvärstopp blir resultatet istället för att bara göra småflis utav det.

Fast även om tvåan är ett bra och roligt spel så kommer nog inget spel någonsin i Battlefield-serien nå samma höjder som det första, och bästa, Battlefield 1942. Visst, idag är det otroligt primitivt på alla sätt och vis men när det kom så var den något utav en revolution. Den totala friheten på slagfältet var ibland överväldigande efter att ha ägnat en stor den av sitt spelliv åt att springa omkring i trånga korridorer och skjuta på diverse monster. Nu var man inte uppbunden av att försöka beta av level efter level utan man kunde ta en flygplan, flyga runt med det lite grann, krasha och dö, för att sedan bara börja om igen i en stridvagn.  Man kunde göra lite som man själv ville helt enkelt. Och man kunde göra det på slagfält som Berlin med sina tighta gatustrider, Operation Battleaxe som bjöd på ett riktigt ställningskrig och Omaha Beach där det alltid var en utmaning att komma förbi bunkrarna på stranden.

Dö Fritz, dö!

Dö Fritz, dö!

Och nu är det snart dags för Battlefield 4. På tisdag nästa vecka så skall det avtäckas med pompa och ståt, men efter att knappt har rört Battlefield 3 så står jag nog över. Jag lever hellre på fina minnen från Battlefield 1942 och på lite lunchdödande röj i Battlefield 2.

Ännu en spelsession med öl

I helgen som gick så var familjen uppe i Lysekil och hade det allmänt gött. Och självklart så var vi ju tvungna att lira lite Drakborgen eftersom det ligger däruppe och gottar till sig. Lite extra gott blir det av att ligga jämte sin kompis, expansionen Drakborgen II, och att det åtråvärda klistermärket som följde med fortfarande finns kvar. Och lika självklart som att det spelades spel så dracks det lite gott öl till för att göra det lite extra roligt. Ölet för kvällen var Oppigårds Indian Tribute som faktiskt är min första beställning någonsin hos Systembolaget, trots att jag varit kund hos dom i över tolv år nu. Fast å andra sidan så är mitt öl-intresse fortfarande i startgroparna så jag ska väl inte vara för hård mot mig själv även om jag blir lite ledsen när jag tänker på hur många goda öl jag missat genom åren.

Indian Tribute var i alla fall otroligt god och helt klart något av det bästa jag druckit i år. Fruktigt med en massa härliga citrustoner och en trevlig bitter eftersmak från humlen. En öl som självklart får Jättegod i betyg. Tyvärr så var spelomgången inte lika lyckad. Jag spelade som Thargrim Den Mörke och dödades en bit in i spelet av dom så förhatliga Likätarna. Och frugan som spelade ninjan Yubara Tori-Jima dog ett par omgångar senare av en Gaddkrälare. Så man kan säga att Drakborgen var precis som vanligt: underhållande men samtidigt otroligt oförlåtande. Frugan föredrog faktiskt den amerikanska versionen DungeonQuest vilket jag kan ha förståelse för men bakom mina nostalgiska, rosaskimrande glasögon så kommer Drakborgen alltid att vara den bästa varianten av spelet.

Kvällen avslutades med lite trevligt kortspelande (Skip-Bo) och mer öl men inte lika god.

Detta bildspel kräver JavaScript.